barracuber skrev:Min pappa sa ofta: "Jag hör att du säger något men vad är det du säger?" Missförstå mig inte nu, jag hade en jättebra relation med honom.

Sådär tvingas jag säga till dottern ganska ofta ibland. Så då finns det ju hopp iallafall *glad*

barracuber skrev:Skyll på infostress eller technostress. Det låter bra och trovärdigt -ingen höjer på något ögonbryn. .Jag brukar säga: -Ursäkta jag tänkte på nåt annat, kan du ta om det där sista? eller -Woops jag var visst nån annanstans, vad var det du höll på att säga?". Alla vet att man kan bli distraherad av 1000 olika saker - Kom jag ihåg att låsa när jag gick hemifrån?, Visstja, skulle ju ringa tandläkaren idag. Tror inte att speciellt många tycker det är konstigt. Förr kanske det uppfattades att man var "störd" men nu har i princip blivit normalt att vara info o tech-stressad.

Eller tycker du jag bagatelliserar? Jag har väl haft en väldans tur för jag har väldigt sällan träffat människor jag starkt ogillat - eller så har jag lyckats undvika dem. Så därför har jag nog svårt att helt förstå dig.

/Barracuber

Nej, jag tycker inte att du bagatelliserar.
Jag har en tendens att vara väldigt uppriktig, och gillar inte riktigt att skylla på annat än vad det egentligen handlar om...Jag vill inte ljuga.
Inte ens för de jag starkt ogillar. Eller bara ogillar.
Jag lägger ingen energi på att låtsas tycka bättre om någon än jag gör - min energi behöver jag till annat...
- Men det sätter mig också i situationer jag önskar vara utan...
Ja, kluvet...Fan vad krånglig du är

vetej skrev:Till och med nu när jag skriver får jag formulera om och tänka ut meningar. Värst är det dock i muntliga samtal, där jag knappt strukturera upp en någorlunda flytande mening, även om jag skulle prata på en 12-årings nivå. Jag stammar, glömmer vad jag sagt en mening bakåt, talar långsamt och hackigt.

Är det besvärligt för er att vara vältalig?

Ja, jag kan ibland glömma ett visst ord och måste leta efter det el hitta nåt liknande, då blir det ju hack i talet. Eller så blandar jag ihop ord. Typ velar mellan finna och hitta och så blir det ... hinna.

Jag har ett stort ordförråd men det märks nog inte när jag pratar.

Men jag har värre med att lyssna. Plötsligt upptäcker jag att jag slutat lyssna och inte hört vad nån sa. Svårt att koncentrera mig.

Panika skrev:Om jag MÅSTE lyssna på någon jag starkt ogillar, får jag anstränga mig mycket.
Detta har ställt till det, bl a förr när soc. och sånt var inkopplade i mitt liv...de pladdrade på och jag satt där...sen hade det beslutats saker de hävdade jag gått med på...
När jag hamnar i sådant nu, säger jag som det är: -Eftersom jag har svårt att höra vad en människa jag ogillar säger, har jag svårt att höra dig. Vill du vara vänlig att upprepa vad du just sa? Jag hörde inte...
Det låter inte snällt, och uppfattas inte så heller...Tyvärr

Ja, det är onödigt provocerande. Kan du inte säga t ex:

Eftersom jag har svårt att uppfatta vad människor säger när jag är upprörd/nervös, så fattade jag inte vad du sa. Vill du vara vänlig att upprepa vad du just sa?

Det vore lika sant utan att vara lika oartigt.

Eftersom jag har svårt att uppfatta vad människor säger när jag är upprörd/nervös, så fattade jag inte vad du sa. Vill du vara vänlig att upprepa vad du just sa?

Det vore lika sant utan att vara lika oartigt.[/quote]

Njae...där kommer ju storljugandet in i bilden...
Jag är ju varken upprörd eller nervös...

Ni är väldigt snälla som försöker hjälpa - ni skulle behövas som tolk till mig i sådana situationer

Du behöver väl inte ange någon orsak alls, utan bara säga att du inte uppfattade. Att låta bli att tala om att du tycker personen är otrevlig är inte någon lögn, utan tvärtom mycket lämpligt i de flesta fall.

Panika skrev:Jag lägger ingen energi på att låtsas tycka bättre om någon än jag gör - min energi behöver jag till annat...

Allting kräver nån energi. Att låtsas kräver energi. Att vara ärlig kräver också energi. Undrar om de kan uppfinna en handdator som kan förutsäga utfallet i olika situationer och tipsa om smartaste agerandet..

Förbaskad potentiell pojkvän: - Är du helt jävla rudis! Varför sa du till min mamma att hon "säkert var vacker en gång i tiden"?

Aspie: - Ursäktar du mig en sekund (halar fram handdatorn) så ska jag bara kolla en sak innan jag svarar..

/Barracuber

En sån handdator hade jag behövt - och någon som bar på den, så jag inte glömde den...
Ja, det kostar energi att vara ärlig också - men jag sover bättre på nätterna om jag är det... - Och jag föredrar att sova gott.

Panika:

Det kan vara lite osmidigt att vara för oartig mot såna där jobbiga soctanter. Prova utelämna biten med att du ogillar dem. Säg mest att du har svårt att koncentera dej och be dem att få saker NERSKRIVNA. Har du det på papper så kanske du kan läsa dej till vad de vill, så du inte får reda på att du beslutat saker du inte varit medveten om.

weasley:
Soc. ligger långt, långt bak i tiden för mig, så det är historia. Dom är inga problem mer...
Jag har däremot aldrig tjänat något som helst på att vara artig mot dem - det enda som hjälpt, har varit att lära sig lagar och hotat med advokat etc. - Samt en ringning eller två till chefen...

Panika skrev:

Eftersom jag har svårt att uppfatta vad människor säger när jag är upprörd/nervös, så fattade jag inte vad du sa. Vill du vara vänlig att upprepa vad du just sa?

Det vore lika sant utan att vara lika oartigt.

Njae...där kommer ju storljugandet in i bilden...
Jag är ju varken upprörd eller nervös...

Ni är väldigt snälla som försöker hjälpa - ni skulle behövas som tolk till mig i sådana situationer [/quote]

Om jag tycker illa om en person och måste prata med den så blir jag arg el rädd, dvs upprörd. Och det blir nog du också, även om du inte tycker det. Varför skulle du annars "stänga av"?

Med myndigheter är man oftast i underläge. Behövde jag (el mitt barn) hjälp så skulle jag inte provocera dem. Hellre vara artig än ärlig då. Eller gå runt problemet genom att inte förklara varför jag inte uppfattade.

Panika skrev:weasley:
Soc. ligger långt, långt bak i tiden för mig, så det är historia. Dom är inga problem mer...
Jag har däremot aldrig tjänat något som helst på att vara artig mot dem - det enda som hjälpt, har varit att lära sig lagar och hotat med advokat etc. - Samt en ringning eller två till chefen... :wink:

Ok, ok. Ersätt ordet soctanter med valfri jobbig tant då. ;-D

Vänlighet brukar alltid löna sig i situationer där det spelar roll för en själv hur ett samtal avlöper. Är man själv vänlig även när motparten är otrevlig så får motparten svårt att fortsätta vara otrevlig och obstinat.

Ett typexempel är när man vill lämna tillbaka eller byta en produkt. De som kommer till butiken och börjar skälla på försäljarna och klaga på vilken skitprodukt de har sålt brukar nog inte lyckas så bra. Om man däremot försöker vara väldigt vänlig och korrekt, men samtidigt bestämd, så brukar försäljarna ha svårt att argumentera emot. Det verkar alltid fungera för mig i sådana situationer.

Oj, vad stort det här blev då...
Nu har jag det problemet att jag inte hör vad folk jag inte tycker om säger irl...och det skrev jag.
Huruvida det är rätt eller fel, är för mig ointressant - jag har det problemet.
Liksom att jag, som alla andra, har andra problem.
Att jag inte vill ljuga om det, är nog ett större problem för andra än för mig själv. De kan nog känna sig väldigt utsatta ibland...Men de kan aldrig någonsin ens antyda, att jag inte är ärlig.
Och det är viktigare för mig än att höra vad folk jag inte tycker om säger.
Sen hade det ju klart varit en fördel att slippa ha det här problemet som jag har, men nu är det inte så.
Känns som att jag borde tydliggöra att detta handlar inte enbart om de jag sitter i direktsamtal med, utan det räcker att vi är i samma rum - de behöver alltså inte prata direkt till mig - för att jag inte ska höra dem.
När jag informerar t ex. någon "tant", om att jag inte hör vad den säger, så gör jag det vänligt och sakligt. Därefter brukar de känna sig illa till mods, då jag säger Va?, eller Ursäkta?
Detta gör jag inte upprört, eller i otrevlig ton.

Panika, det var nog ingen som försökte kritisera dig eller klaga på dig. Det jag och flera andra skrev var apropå att du talade om för personen att du fann vederbörande otrevlig. Det må vara ärligt, men det är inte så bra om du faktiskt var intresserad av vad person sade och ville höra det igen. Om du däremot inte bryr dig om vad personen sade, så är det ju bara att ignorera helt.

Kvasir skrev:Panika, det var nog ingen som försökte kritisera dig eller klaga på dig. Det jag och flera andra skrev var apropå att du talade om för personen att du fann vederbörande otrevlig. Det må vara ärligt, men det är inte så bra om du faktiskt var intresserad av vad person sade och ville höra det igen. Om du däremot inte bryr dig om vad personen sade, så är det ju bara att ignorera helt.

Tack, jag tar det inte som kritik - jag blev bara överraskad över att så många reagerade...
Jag brukar inte bry mig om vad de säger, om det inte handlar om mig personligen, eller mina barn...och då ignorerar jag
Om det inte handlar om mig eller mina barn alltså...då ignorerar jag inte.

Att vara vältalig är aldrig ett problem för mig. Däremot kan jag känna att jag inte klarar av en viss sorts kommunikation som man förväntas ha på tex arbetsplatser/skolklasser-man känner inte varandra som nära vänner men ses varje dag. Man förväntas snacka-inte vara vältalig. Man förväntas ta del av inre konflikter och väljer sida beroende på vem man pratar med. Jag har både lite svårt att förstå dessa "underströmmar" men mest handlar det om att jag tycker att det är så oerhört hjärndött och beter mig medvetet irrationellt (i deras värld) bara för att röra till det. Detta gör att jag framstår som knepig. Då kan jag lägga in en period av deras stil om jag känner mig ensam tex, (och känner mig oerhört falsk) vilket förvirrar än mer. Det håller inte länge och snart står jag med blankt ansiktsuttryck och svarar precis vad jag tycker på fåniga frågor.

Jag blir helt matt.....

Egentligen känner jag att jag befinner mig någon annan stans. I mitten. Det är mörkt och lugnt, perfekt. Alla ni, alla som finns allt som finns, lukt syn, hörsel, allt jag någonsin hört. Allt allt allt finns därute, i periferin, allt liksom bara stör mig, jag tvingas vara med i livet, världen, jag tvingas finnas till.

regrepsa skrev:Att vara vältalig är aldrig ett problem för mig. Däremot kan jag känna att jag inte klarar av en viss sorts kommunikation som man förväntas ha på tex arbetsplatser/skolklasser-man känner inte varandra som nära vänner men ses varje dag. Man förväntas snacka-inte vara vältalig. Man förväntas ta del av inre konflikter och väljer sida beroende på vem man pratar med. Jag har både lite svårt att förstå dessa "underströmmar" men mest handlar det om att jag tycker att det är så oerhört hjärndött och beter mig medvetet irrationellt (i deras värld) bara för att röra till det. Detta gör att jag framstår som knepig. Då kan jag lägga in en period av deras stil om jag känner mig ensam tex, (och känner mig oerhört falsk) vilket förvirrar än mer. Det håller inte länge och snart står jag med blankt ansiktsuttryck och svarar precis vad jag tycker på fåniga frågor.

Jag blir helt matt.....

Egentligen känner jag att jag befinner mig någon annan stans. I mitten. Det är mörkt och lugnt, perfekt. Alla ni, alla som finns allt som finns, lukt syn, hörsel, allt jag någonsin hört. Allt allt allt finns därute, i periferin, allt liksom bara stör mig, jag tvingas vara med i livet, världen, jag tvingas finnas till.

*känner igen sig*

För mig är det stor skillnad på snacket och att vara vältalig. Om jag får hålla tal, alla andra håller tyst och lyssnar och jag har all tid i världen på mig så är jag hur vältalig som helst . Men när det snabba snacket sätter igång i små grupper. Där ämnena växlar nästan från en talare till en annan och nästa person börjar tala redan på den föregåendes inandning... då är jag helt lost

Matilda skrev:*känner igen sig*

För mig är det stor skillnad på snacket och att vara vältalig. Om jag får hålla tal, alla andra håller tyst och lyssnar och jag har all tid i världen på mig så är jag hur vältalig som helst . Men när det snabba snacket sätter igång i små grupper. Där ämnena växlar nästan från en talare till en annan och nästa person börjar tala redan på den föregåendes inandning... då är jag helt lost

Jo, det stämmer bra med mina erfarenheter också. Med undantag för att det brukar funka bra i mindre grupper med folk jag känner väl. Fast egentligen säger jag nog mycket konstigheter då också, men det gör inte så mycket när det är folk man känner.

Till och med nu när jag skriver får jag formulera om och tänka ut meningar. Värst är det dock i muntliga samtal, där jag knappt strukturera upp en någorlunda flytande mening, även om jag skulle prata på en 12-årings nivå. Jag stammar, glömmer vad jag sagt en mening bakåt, talar långsamt och hackigt.

Är det besvärligt för er att vara vältalig?

För min del beror det på stressnivå, jag måste få tid att formulera mig när jag är stressad, ex.vis i en konfliktsituation. Däremot stammar jag inte men har ibland väldigt svårt att hitta de ord jag vill få fram för att motparten ska kunna tolka det jag säger på rätt sätt!

Jag i ett nötskal! Låter som ett barn när jag snackar och inte är det så mycket bättre när jag skriver heller!

Jag andas fel, stammade mycket förr och sluddrade.
Jag tog inte tid på mig att prata rent, vilket gjorde att jag lät lite som om jag vore rejält full.
Det värsta var att läsa högt i skolan...det gick inte alls bra..

När jag INTE tänkt på hur jag pratar, utan bara gör det, så går det bättre.

Nej, jag är verbalt överbegåvad, mitt problem är snarare det motsatta, att jag tenderar att låta alltför akademisk ibland.
Men jag har all respekt för er och visst fan ska man kunna träna upp det här. Finns det inte talpedagoger, teaterövningar och sånt som kan vara till hjälp?