Hej allihopa!

Efter depressioner hit och dit så fick jag för några månader sen till slut diagnosen aspergers syndrom.

Nu till frågorna; Hur långt funkar aspergers som en orsak istället för en dålig ursäkt? Morsan bankar ner mig fastän hon vet att jag har aspergers, hon retar sig otroligt mycket på att jag inte kan sluta vilja saker t ex. tvinga henne följa med till ica, får någon sorts tvångstanke att gå till ica och bara gå runt annars blir det ligga på golvet helt förstörd. I skolan så får jag inte ett piss gjort, efter att ha läst wikipedia så ser man dessutom att detta beteende inte är så ovanligt för oss aspies, att det kan antingen vara det ena eller det andra...

Hur ska jag tänka egentligen utan att bli fullkomligt galen?

Vore jätte tacksam för svar och ursäkta mig om det har nämnts tidigare i den här långa tråden!

Jag tror du kan behöva samtala med en psykolog eller kognitiv terapeut för att komma fram till vad "mallen" tillhör, och för råd. I vissa lägen, om man möjligen inte har en grövre form utav t.ex AS, skulle jag tro att man kan se vad som är accepterat eller icke accepterat beteende.

På de stora hela, infinns det en ångestkänsla då du gjort något och då brukar det vara ett tecken på att det inte var en smart handling. Det kan vara tvetydigt, om du samtidigt lider av ångestattacker eller deppresion.

Ang. din mor, så finns det stöd inom LSS som kan ev. hjälpa dig med detta. Kontakta dem, och hör vilka instanser de kan erbjuda i din stad.
Jag vet att du kan få en kontaktperson du kan prata med, självvald om du har en kandidat, eller så kan LSS bistå med detta. Jag skulle även tro att de kan erbjuda någon form av "personlig assistent", som t.ex kan hjälpa dig med inhandlande utav matvaror m.m.

Hör av dig, eller kontakta din Vuxenhabilitering, de brukar ha kuratorer som kan hjälpa dig i frågor som detta.

Hoppas det går bra för dig, och jag svarat på några frågor du ev. hade.

M.v.h. Peter

Tack för svar så pass sent!

Jag får en värre ångestkänsla av att inte göra något och därmed tjatar jag sönder mamma?

Jag har grymt svårt att kunna acceptera en kontaktperson pga att det mest känns som en låtsaskompis, jag borde men det hela får mig att bara säga nej.

Skulle kolla närmare på det där med habiliteringen på nästa möte med psykologen.

Jag får en värre ångestkänsla av att inte göra något och därmed tjatar jag sönder mamma?

Jag förstog inte riktigt vad du menade med den här meningen, skulle du kunna utveckla den lite bättre?


De där med kontaktpersoner är inviduellt, verkligen. Jag hade turen att redan känna till en person som var en lämplig kandidat, och frågade honom om han kunde tänka sig att vara kontaktperson, vilket han gjorde.

Jag har därför inte någon erfarenhet utav vad LSS erbjuder för något, men vill man inte så vill man inte. Jag skulle råda dig att testa, för du kan avbryta när du vill, och även byta kontaktperson om du skulle vilja testa med någon annan person.

Det är inget åtagande du gör, och du umgås med dem då du väljer, vill, och har tid!

M.v.h Peter

Heishi skrev:

Jag får en värre ångestkänsla av att inte göra något och därmed tjatar jag sönder mamma?

Jag förstog inte riktigt vad du menade med den här meningen, skulle du kunna utveckla den lite bättre?


De där med kontaktpersoner är inviduellt, verkligen. Jag hade turen att redan känna till en person som var en lämplig kandidat, och frågade honom om han kunde tänka sig att vara kontaktperson, vilket han gjorde.

Jag har därför inte någon erfarenhet utav vad LSS erbjuder för något, men vill man inte så vill man inte. Jag skulle råda dig att testa, för du kan avbryta när du vill, och även byta kontaktperson om du skulle vilja testa med någon annan person.

Det är inget åtagande du gör, och du umgås med dem då du väljer, vill, och har tid!

M.v.h Peter

Att inte göra något, att bara sitta och glo i väggen inte är jobbigare än att tjafsa med mamma i flera timmar, dag in och dag ut..

Hur menar du "känna till en person"? Valde du en bekant sen tidigare som nu får betalt för att vara med dig?

Jag har nog bestämt mig för att prova en låtsaskompis men det tar ju sin lilla tid.

jag var tvungen att byta skola många gånger innan jag hittade rätt.

jag var tvungen att söka mycket stöd innan jag fick ett stöd som fungerade.

jag var tvungen att säga adjö till morsan eftersom hon inte hade någon som helst förståelse för mitt synsätt och mina dokumenterade problem.

det tar tid, och ibland måste man göra uppoffringar för att kunna komma vidare i livet.

samma här, jag är 27 och min morsa tror än idag att jag till 99% ljuger eller överdriver allt jag säger för uppmärksamhet. trots att alla vet att jag fullständigt hatar alla former av uppmärksamhet, och Aldrig ljuger.

det är samma med det mesta, folk förstår helt enkelt inte och drar sina egna slutsatser som tyvärr är fullständigt random, och aldrig har någon som helst logik eller grund i sig. men så är vanligt folk det är deras förbannelse, att aldrig kunna se den innersta sanningen i världen och folket i den.