Varför kan jag inte sluta ifrågasätta min diagnos, varför kan jag inte slappna av för en stund? Försöker övertala mig att asperger är en seriös diagnos men desto mer en kompis (över nätet) och jag pratar om det så känns det mest bara är något som alla andra kan vara, blyg, omotiverad, kaxig m.m. När vet jag om det är en depression jag är i och inte bara en vanlig dålig dag?

Jag har sån fruktansvärd dålig koncentrationsförmåga men ändå ingen ADHD/ADD-diagnos fastän jag uppfyller alla krav (enligt mig själv);

# Ofta lättdistraherad av yttre stimuli
# Ofta svårt att följa instruktioner från andra
# Svårt att bibehålla uppmärksamhet
# Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs
# Tendens att tappa bort saker som är nödvändiga för uppgifter eller aktiviteter
# Svårt att organisera målinriktade aktiviteter
# Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan

Hur ska jag ta mig till för att bara acceptera läget som det och sluta gnaga sönder min hjärna med skit som inte leder nånvart?

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min usla grammatik men kände att jag var tvungen att skriva av mig.

jag gör som dig: jag skriver ett stycke eller några sidor. skrev den här nyss:

Orolig

Jag är orolig för framtiden. Jag är orolig för att komma ut i samhället. Jag är orolig för att börja jobba. Jag är orolig för att träffa nya människor. Jag är orolig för att bli sedd och granskad av andra. Jag är orolig för pengar. Jag är orolig för min ekonomi. Jag är orolig för myndigheterna. Jag är orolig för min psykiska hälsa. Jag är orolig för att jag ska tappa kontrollen. Jag är orolig för att jag inte ska räcka till. Jag är orolig för att misslyckas. Jag är orolig för att bli kär. Jag är orolig för att bli stressad. Jag är orolig för att inte kunna sova. Jag är orolig för att bli sjuk. Jag är orolig för att komma ihåg mina minnen. Jag är orolig för att terapin ska misslyckas. Jag är orolig för att bli inlåst. Jag är orolig för att hamna på gatan. Jag är orolig för att Bertil ska dö. Jag är orolig för att jag ska spendera resten av mitt liv i ensamhet. Jag är orolig för att ingen egentligen bryr sig om mig. Jag är orolig för att jag inte bryr mig om världen. Jag är orolig för att jag ska dö. Jag är orolig för att jag ska skada mig. Jag är orolig för att andra ska skada mig. Jag är orolig för att vistas bland andra människor. Jag är orolig för att ha mobilen påslagen. Jag är orolig för att saker ska förändras. Jag är orolig för att jag ska bli ledsen. Jag är orolig för att jag ska göra fel. Jag är orolig för att jag inte ska bli accepterad. Jag är orolig för att min familj ska hemsöka mig. Jag är orolig för att tappa kontakten med verkligheten. Jag är orolig för att ta självmord. Jag är orolig för att gå och lägga mig och aldrig mer vakna.

Jag är orolig för ... allt.

citalol skrev:Varför kan jag inte sluta ifrågasätta min diagnos, varför kan jag inte slappna av för en stund? Försöker övertala mig att asperger är en seriös diagnos men desto mer en kompis (över nätet) och jag pratar om det så känns det mest bara är något som alla andra kan vara, blyg, omotiverad, kaxig m.m. När vet jag om det är en depression jag är i och inte bara en vanlig dålig dag?

Jag har sån fruktansvärd dålig koncentrationsförmåga men ändå ingen ADHD/ADD-diagnos fastän jag uppfyller alla krav (enligt mig själv);

# Ofta lättdistraherad av yttre stimuli
# Ofta svårt att följa instruktioner från andra
# Svårt att bibehålla uppmärksamhet
# Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs
# Tendens att tappa bort saker som är nödvändiga för uppgifter eller aktiviteter
# Svårt att organisera målinriktade aktiviteter
# Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan

Hur ska jag ta mig till för att bara acceptera läget som det och sluta gnaga sönder min hjärna med skit som inte leder nånvart?

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min usla grammatik men kände att jag var tvungen att skriva av mig.

Om du så starkt misstänker ADHD så kan du ju be om en second opinion från någon som är bättre (du kan försöka ta reda på vem först, genom att fråga på ADHD-forum eller liknande).

Om man träffar personer med båda diagnoserna, både som enda diagnos, eller kombinerat, så kan man få en uppfattning om man tror att man verkligen har det själv, eller om man kanske har drag eller inget alls.

Med ADHD-diagnosen är det så att det blir ingen ytterligare hjälp eller fördelar. Man får mest stöd om man har en AS-diagnos. Så det är bättre att de missar ADHD men inte AS, än tvärtom (om man inte anser sig behöva amfetaminmediciner). Men jag förstår förstås att man verkligen kan vilja veta säkert och få riktig diagnos för att inte älta.

Därför att jag anser att blyghet, omotivation eller kaxighet inte är "symptom" av AS eller ADHD, utan det blir ett resultat av ens svårigheter.

Man kan vara blyg, omotiverad eller kaxig av många andra orsaker också, och det är nog därför du upplever att alla kan vara så.