Måste få ur mig det här. Eller ja... har väl fått ur mig det många gånger men det är så sjukt, kränkande, bisarrt, skrattretande och helt knäppt. Samtidigt.
Förhoppningsvis lägger jag det i rätt avdelning nu...

Grejen är den att jag jobbat i princip 100% sen jag slutade gymnasiet 2001. Första månaderna var det genom kommunen och bara deltid med datorisärmontering på en skola men april 2002 började jag som konduktör och jobbade som det till 2007 då jag började som bussförare på deltid utöver heltidsjobbet.

I april 2008 slutade jag som konduktör och gick över till bussförare på heltid. Och det är det jobbet jag har idag. Eller borde ha.

Den 17/3 blev jag misshandlad av en passagerare. En mycket tragisk historia där personen hade Bipolär sjukdom och hade druckit och sen total blackout. Jag kom ganska snabbt tillbaka. Lite blåmärken och svullnader var väl inget. Gjorde ju knappt ont. Men skickades först till företagshälsovården som brukligt är. Och pratade med "beteendevetare". Hade pratat med henne tidigare efter en olycka där jag pga snorhalka krockat med bilar. Då såg hon i deras journaler att jag hade AS eftersom jag uppgett det vid anställningen då det är ett krav. Men inga problem uppstod då, eller efter misshandeln. Jobbade vidare. Mådde nog inte så bra som jag trodde. I slutet av april hade jag en liten fenderbender (som båda var vållande till) och jag rasade totalt men jobbade vidare den dagen. Sjukskrev mig dagen efter och skickades återigen till beteendevetaren som då självklart frågar om min situation hemma och man berättar lite om det i tron att man kanske kan få nån hjälp. Blev sjukskriven. Kontaktade LSS för hjälp med boendestöd och de satte in stor resurs då det fanns risk att jag kunde bli av med lägenheten. Mådde bättre.
Beteendevetaren ansåg att jag nog inte skulle kunna komma tillbaka i arbete. Nytt läkarintyg. Ej skrivet av beteendevetaren.
Orsak till sjukskrivning: F845, dvs AS och ångest/depression. De föreslår remiss för utredning... av vad? AS-utredning har jag sen 1994. Jo, utredning om min arbetsförmåga. För inte nog med att jag anses olämplig i mitt jobb, jag behöver stöd för fortsatt arbete... APU (som jag trodde betydde arbetsplatutbildning som man har i gymnasiet) föreslås. Min personliga hygien och mitt boendestöd (som jag skaffade för att må bättre och kunna återgå i arbete) har tydligen med saken att göra. Trots att ingen klagat på min arbetsinsats eller hygien tidigare.

I juni eller tidigt juli är det möte med arbetsgivare, fack och företagshälsovård. FK kommer inte. På mötet meddelas att jag inte kommer få arbeta kvar utan behöver stöd i arbetslivet.

Går runt och är förbannad. Allt blir tyst. Nytt intyg skrivs av läkaren jag knappt träffat. Enligt detta har mitt "tillstånd förbättrats" och jag har "fått tillbaka boendestöd". Nu är inte orsaken F845 längre utan F412, dvs blandade ångest och depressionstillstånd. Jag mår bättre från min Asperger tolkar jag det som. Halleluja! Klarar dock inte "återgång i arbete" pga mitt "medicinska tillstånd" som gör att jag "inte klarar arbete som innebär interaktion med andra människor". Så jag är frisk från min AS men diagnosen hindrar mig i mitt arbetsliv efter 8 års heltidsarbete och mirakulöst tillfrisknande? Eller är det ångesten som gör det?
FK pratar med mig över telefon. Jag blir frustrerad och kanske lite otrevlig. Men hon tar det lugnt (hon ser ju papprena). Hon tycker jag borde friskskriva mig men jag förklarar att det inte går.
Efter lång tystnad åker jag till arbetsplatsen och kräver möte. Fabricerade papper som påstås komma från FK visas upp.
FK meddelar mig att de inte godkänt läkarens intyg men att jag är fortsatt sjukskriven så jag inte står utan inkomst. Arbetsgivaren anser att jag inte kommer kunna jobba som bussförare. Antyder indragning. Talar med transportstyrelsen och de hade inga planer på att dra in körkort baserat på en diagnos de godkänt efter läkarintyg (från överläkare) och troligen inte på så lösa grunder som att jag har ångest och boendestöd.

Känner att jag håller på förlora jobb, tillvaro, allt. Håller på bryta ihop. Min pappa och boendestödjarna lycka dock hålla mig kvar i den här världen (finns ju annars den där andra bekymmersfria världen man når genom att stänga alla mentala dörrar). Får hjälp från kommunen med att orka. Har nu en kontaktperson som hjälper mig med kontakter (så jag slipper missförstå FK och blir arg). Facket är kontaktat och förhandling skall börja. Jag och FK är överrens. 1/11 återgår jag till arbete då min arbetsförmåga inte är nedsatt. FK handläggare har skällt ut företagsläkaren för att hon satt sin signatur på ett papper som inte handlar om sjukskrivning utan om arbetskonflikt och därmed blandat in staten i sådant. Handläggaren kan alltså läsa mellan raderna så att säga

Så där är jag nu. Inget finns i min personakt som de kan använda för uppsägning av personliga skäl. Så jag får se vad de hittar på för ursäkt när de får de papper jag har i ärendet.
Och en visdom rikare är jag. Att ärlig ska man inte vara. Trodde i min enfald att man kunde råkat illa ut om man varit oärlig om sådant men ack så fel jag hade. Förlorat mycket energi, pengar, förtroende, blivit kränkt mm pga denna ärlighet.

Nu har jag delat med mig. I morgon kommer kontaktpersonen så vi kan diskutera var vi står just nu.

Det här är ju ren diskriminering från arbetsgivarens sida, och sådant ska vara dyrt!

De har ju bara fått för sig att du är olämplig för att någon eller några tycker det verkar skumt och obekvämt att du har Asperger-diagnosen. Det är så upprörande att jag inte finner ord!

Är du med i någon av intresseorganisationerna sedan förut? Det är ju lite sådant här som är tanken med att vi har sådana... och att ha en egen som faktiskt aspergare själva har startat som är tanken med den nyaste, som jag själv är med och driver... se länken i min signatur. Vi har en rättssäkerhetsgrupp som gärna hjälper...

Vad är den här beteendevetaren för en stolle?

Idag meddelades arbetsgivaren min avsikter att återgå i arbete 1/11, ihop med papper från Försäkringskassan där de meddelar att de, baserat på de intyg de fått, inte anser min arbetsförmåga nedsatt så pass att återgång är omöjlig (dvs förmågan är inte nedsatt alls).
Reaktionen var att chefen uttryckte ilska mot företagshälsovården för att "de skött det dåligt" (dvs för att de inte lyckats bli av med mig).
Så de närmsta 11 dagarna kan bli hektiska med förhandlingar, förslag på summor för uppsägning mm.
Men 1/11 klockan 08:00 kliver jag in till kontoret och närvarar på min arbetsplats, sen får de lägga upp arbetet hur de vill (så länge de inte kräer att jag ska göra något med min egen bil utan ersättning eller som jag inte är kvalificerad för (typ meka)). Vill de inte ha mig där får de ge mig skriftligt på avstängning med lön. Vilket blir lite svårt för man måste ha en giltig orsak för att stänga av någon. Funktionshinder som uppgavs vid anställning är inte en giltig orsak.
Troligen kommer man köra uttröttningsmetoden för att få mig att säga upp mig. Men så lätt går det inte.

Och då har jag ännu inte tagit ställning till om jag ska anmäla för diskriminering... det vore iofs roligt.

Du ska kontakta facket igen och prata med dem, se till att du alltid har en representant med dig på möten med arbetsgivare. De kan även följa med till Företagshälsovården och beteendevetaren.

Har du förtroende för den lokala facklige representanten?
Om inte, försök få någon från den centrala organisationen att följa med dig.

Det är facket som kommer driva ärendet och inte DO eftersom du är fackligt ansluten.

Ajajaj....företagshälsovården ska man nog akta sig för! Är nog bäst att försöka hålla allt snack om reella problem med någon som inte har rollen av att stå på företagets sida!

Facket har jag redan kontakt med. Det är dom som la fram alla papper i frågan. Dvs mitt papper om att jag skall återgå, försäkringskassans papper om att min arbetsförmåga inte är nedsatt och sen även att jag skall få utbildning på de nya bussarna som alla andra.

Facket verkade inte så sugna på anmälan för diskriminering senast jag talade med dom. Det kunde vara svårt att bevisa. Jag tycker det är solklart. Min diagnos står i de papper där företagshälsovården försöker få mig arbetsoförmögen pga asperger och ångest.

Och ja, jag vet att man ska akta sig för företagshälsovården. Men man måste gå till dom vid vissa tillfällen och om de då känner till diagnosen redan (eftersom man måste uppge den vid anställning) så behöver man inte säga så mycket för att de skall skriva att man är olämplig. Kort sagt behöver man bara ha ångest när man kommer dit så är saken klar. Då är man inte förmögen att arbeta med människor någonsin utan måste ha anpassat arbete resten av livet. Om företagshälsovården får bestämma. Staten är av annan åsikt alltså.

Om facket vägrar driva en diskrimineringsprocess kan man alltid vända sig direkt till DO.

Kan inte alls sådant här, men jag misstänker att facket kan ha på fötterna (om de inte råkar vara fördomsstyrda de också). Det juridiskt hållbara är sällan eller aldrig detsamma som det varenda förnuftig människa inser, och att ens diagnos står i alla en arbetsgivares papper och uppenbarligen ligger till grund för deras åsikt att man inte kan anförtros att ha med folk att göra kan säkert gå att förklara bort om man inte fångar dem väldigt skickligt.

Antar att bakom det hela också ligger att man helt enkelt är livrädd för att ha med avvikare överhuvudtaget att göra, oavsett också eventuella fördelar med dem. Kraven på att alla människor ska kunna hanteras enligt samma mall ökar ju hela tiden.

Bara ett par funderingar enligt maximen "känn din fiende" (typ)...

Zombie skrev:Antar att bakom det hela också ligger att man helt enkelt är livrädd för att ha med avvikare överhuvudtaget att göra,...

Det är nog bara förnamnet.

Zombie skrev:... oavsett också eventuella fördelar med dem.

"Det kan väl inte finnas??" Jo faktiskt. Och då är det vi själva som måste visa på dem (fördelarna).

Zombie skrev:Kraven på att alla människor ska kunna hanteras enligt samma mall ökar ju hela tiden.

Amen.

Grejen just med diskrimineringsfall är bevisbördan. Dvs att om jag kan visa att jag blivit diskriminerad (vilket jag kan) så måste motparten, dvs arbetsgivaren, visa att de inte diskriminerat, dvs de måste visa att de brukar göra såhär med alla förare som har ångest efter trafikolycka...

Diagnosen står i papperen ja. Men grejen är att det gjorde den när jag anställdes också och de anställde mig i alla fall.

Funderaren skrev:Diagnosen står i papperen ja. Men grejen är att det gjorde den när jag anställdes också och de anställde mig i alla fall.

... vilket de kanske kan vrida till ett argument för att de omöjligt kan ha diskriminerat dig.

Beroende på vilket fackförbund du tillhör så får man mer eller mindre hjälp. Jag tillhörde Saco och Jusek och det var bortkastad tid och pengar när saker och ting gick åt helvete. Andra förbund är mer benägna att hjälpa. Kan den lokala representanten inte hjälpa dig så kontakta dem centralt. FK har skyldighet att dyka upp på rehab-möte om man så begär. Ibland gömmer de sig bakom att de inte har något att "tillföra ärendet" just nu.

Zombie skrev:

Funderaren skrev:Diagnosen står i papperen ja. Men grejen är att det gjorde den när jag anställdes också och de anställde mig i alla fall.

... vilket de kanske kan vrida till ett argument för att de omöjligt kan ha diskriminerat dig.

Jo, de har ju fortfarande diskriminerat då de baserat på diagnosen försökt kasta ut mig från arbetsmarknaden(!) för att jag för tillfället mådde dåligt.

Men jag skriver inget mer här nu för det verkar som att folk tycker det hela är okej.

Jag vet en som hade kontakt med sitt fack i samband med en tvist med sin chef och fick beskedet att om du kan visa att du är diskriminerad på grund av något så kan vi göra något, annars inte.

Man kan ju alltid ringa en handläggare på DO och prata och höra om praxis innan man anmäler.

Ibland verkar facket inte intresserat, de tycker kanske det räcker med de "normala" som de ska jobba för.

Har du som har en funktionsnedsättning blivit nekad en skälig anpassning av din arbetsplats? Då kan du anmäla det till DO.

http://www.do.se/sv/Diskriminerad/Arbetslivet/Hur-anmaler-jag/

Det var det inte tal om när jag förlorade jobbet. Det var jag som anställd som skulle anpassa mig efter arbetsplatsen, inte tvärtom. Men jag hade ju inte berättat om min diagnos när jag anställdes; jag hade ju ingen då.

Funderaren skrev:Men jag skriver inget mer här nu för det verkar som att folk tycker det hela är okej.

Var har du fått ifrån att vem skulle tycka det? Jag ser ingen som det inte verkar som du får stöd ifrån.

Är det att jag har spelat djävulens advokat en aning? Är inte det bra det då, att fundera över hur motparten kan tänkas fungera och att nagelfara sin egen argumenatation efter svagheter så att man kan förbättra den innan skarpt läge?

Zombie skrev:

Funderaren skrev:Men jag skriver inget mer här nu för det verkar som att folk tycker det hela är okej.

Var har du fått ifrån att vem skulle tycka det? Jag ser ingen som det inte verkar som du får stöd ifrån.

Är det att jag har spelat djävulens advokat en aning? Är inte det bra det då, att fundera över hur motparten kan tänkas fungera och att nagelfara sin egen argumenatation efter svagheter så att man kan förbättra den innan skarpt läge?

Ehum... Nej, det ÄR inte okej. Tämligen olagligt faktiskt att diskriminera pga av sjukdom. MEN arbetsgivare etc., är mycket påhittiga när det gäller att komma runt lagstiftning.
Jag blev själv av med jobbet på ett sätt som var allt annat än rättvist.

Jag ber om ursäkt för mitt "utbrott" tidigare... jag fick massa negativa tankar om att jag inte ska klara återgång i arbete med mera.
Jag har i alla fall fått hjälp som jag kan använda om jag vill anmäla för diskriminering.
Och även en person som jag kan ringa om jag skulle må dåligt. Oavsett tid på dygnet. Men förhoppningsvis ska jag slippa det sistnämnda.

Men jag tror i alla fall att det blir svårt för dom att lagligt ge mig foten pga ett funktionshinder jag uppgett både till arbetsgivarens läkare och Transportstyrelsen (som är de som bestämmer om man får köra buss).

Jag blir stundtals upprörd när jag tänker på att de ville förklara mig oförmögen att arbeta, trots att jag arbetat heltid sen 2002, med diagnosen...

Nåväl. Sömn, i den mån jag får någon, kan vara en bra idé nu.

Funderaren skrev:Jag blir stundtals upprörd när jag tänker på att de ville förklara mig oförmögen att arbeta, trots att jag arbetat heltid sen 2002, med diagnosen...

Ja, det är ju onekligen också en bra aspekt...

Funderaren skrev:Nåväl. Sömn, i den mån jag får någon, kan vara en bra idé nu.

Godnatt och lycka till.

Sådär. Sova hjälpte. Särskilt när det snöade när man vaknade

Kom att tänka på att jag i alla fall vet att jag är en bra förare. Har flera gånger fått höra att jag kör buss, att jag är trevlig mm.
Tyvärr ringer sällan dessa SL Kundtjänst och berättar det så arbetsgivaren får reda på det utan man får själv suga åt sig.

Men bara jag får börja jobba igen så hoppas jag allt blir bra.
Risken finns väl dock att man inte får börja jobba igen, eller att man får kontorstjänst eller tvätta bussar hela dagen...

Nåväl, nu ska jag ut i snön tror jag.

Nu har jag fått höra av en i facket att jag inte har något förtroende hos företaget, men att de försöker få företaget att låta mig arbeta med att tvätta bussar och sen "Jobba upp mitt förtroende" och att det inte är någon ide att bråka om att få köra buss igen för det handlar om att "ge och ta".
Ge? Jag har gett dom min arbetskraft, jag har alltid kommit i tid, jag har alltid skött mig, jag har jobbat övertid på nyårsnatten, jag har försökt ordna upp min tillvaro hemma (som företaget inte har med att göra)? När ska företaget ge något. Och då menar jag något värt lika mycket som det dom tagit nämligen min värdighet och min ordnade tillvaro som arbetande skattebetalare. Att jag får börja jobba i tvätthallen efter påtryckningar är inte mycket till gåva.
Och när tog jag något annat än arbete ifrån dom (det heter ju arbetstagare trots allt)? Det enda jag fått av dom är ett långfinger och ett "behöver anpassat arbete" upptryckt i ansiktet.

Ursäkta att jag låter bitter men jag måste ju skriva det nånstans. Tänkte först skriva ett brev till facket men jag vet inte om jag kan hålla mig ifrån att låta bitter och arg på dom.

Det här kanske inte hjälper dig så mycket. Men välkommen till den hårda bistra verkligheten! Jag kan inte bevisa att jag fick gå pga mina funktionsnedsättningar men jag har en mycket stark misstanke. Jag är jurist, jag var med i en akademikerfack. Nog kunde jag se det juridiska spelet som pågick men det fanns inte ett jävla dugg jag kunde göra åt saken.
För att omplacera dig behövs saklig grund. De behöver peka på VARFÖR du ska omplaceras, särskilt när det inte är du som begärt omplaceringen.

Har du försökt med facket centralt?

Juddy skrev:Det här kanske inte hjälper dig så mycket. Men välkommen till den hårda bistra verkligheten! Jag kan inte bevisa att jag fick gå pga mina funktionsnedsättningar men jag har en mycket stark misstanke. Jag är jurist, jag var med i en akademikerfack. Nog kunde jag se det juridiska spelet som pågick men det fanns inte ett jävla dugg jag kunde göra åt saken.
För att omplacera dig behövs saklig grund. De behöver peka på VARFÖR du ska omplaceras, särskilt när det inte är du som begärt omplaceringen.

Har du försökt med facket centralt?

Omplaceringen beror på att nån i facket förhandlar om det för att arbetsgivaren ska bli nöjd. För arbetsgivaren vill ju att staten ska ta över.
Den sakliga grunden är väl att de inte har förtroende och att jag har AS skulle jag tro.
Facket centralt gör inget. Det skall skötas lokalt, först när deras förhandlingar strandat kan man gå vidare till sektionen men eftersom facket lokalt inte berättar vad som händer så vet jag ju inte om de förhandlar eller fortfarande tiger som de gjort i ett par månader.

Saknat förtroende är inte saklig grund. De måste peka på varför de inte har nåt förtroende.
Facket ska hålla dig informerad.