Upplever det tungt när man som jag har båda diagnoserna.

Aspergerproblemen är att jag inte vet vad andra menar, hur de tänker. Känner mig tom. Allt bara snurrar och känner press mot att tiden rinner mot deadline.

Dyslexiproblemen:
Mitt arbetsminne är nedsatt, när jag läser läser jag med ögonen. Den automatiserade avkodningen fungrear inte så när jag läser läser jag texten men missar innehållet. Minns saker från det jag läser men bara fragment.

En del kommer ju ihåg allt de läser men kan inte heller använda det i ny kontext som dagens fokus i skolan är på. Använd dig av innehållet, lär dig inte bara det du läser utantill.

Har nu en 20 sidig rapport som jag skriver med en från afrika men det är svårt när vi inte diskuterar. Tappar ibland fokus på vad vi skriver om. Har 3 uppgifter att lämna in ca samtidigt, har pratat med professorn om att få mer tid.

Önskar jag fungerade som andra, känner mig som jag är nu bara förvirrad, allt känns grumligt.

Någon som kan förklara ontology här på forumet? gärna whiskey med, ska göra en ontology av whiskey.

Har ni någon gång upplevt att ni inte vet vad som är viktigt? vad som känns viktigt för dig är inte samma för andra. känner jag.

Både aspergern och dyslexin bromsar mig, önskar jag hade fått vara normal, slåss mot andra studenter på samma vilkor. inte behöva kämpa i motvind.

marcus1979 skrev:Önskar jag fungerade som andra, känner mig som jag är nu bara förvirrad, allt känns grumligt.

Det där känner jag igen. Har inte dyslexi, men det känns ofta att allt bara går för fort, och hjärnan arbetar för sakta.. När folk gör eller känner saker som är ologiska, då blir jag förvirrad, ibland så mycket att jag inte vill prata med dem mer

marcus1979 skrev:Har ni någon gång upplevt att ni inte vet vad som är viktigt? vad som känns viktigt för dig är inte samma för andra. känner jag.

Både aspergern och dyslexin bromsar mig, önskar jag hade fått vara normal, slåss mot andra studenter på samma vilkor. inte behöva kämpa i motvind.

Fler saker jag känner igen. Händer lite då och då i konversationer, att personen jag pratar med hakar upp sig på "fel" saker. Speciellt hos min terapeut.

Och den önskan att få vara normal, utan att ha en massa motvind, det skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om.. Har haft depression i snart 4 år, blivit misshandlad som liten, haft lätt för att lära mig (och därför hamnat utanför i skolan) och känt mig annorlunda. Nu vet jag att den känslan att vara annorlunda beror på att jag antagligen har aspergers.

Men ja, du är inte ensam om det där, hoppas du vet det.

NoteToSelf skrev:Och den önskan att få vara normal, utan att ha en massa motvind, det skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om.. Har haft depression i snart 4 år, blivit misshandlad som liten, haft lätt för att lära mig (och därför hamnat utanför i skolan) och känt mig annorlunda. Nu vet jag att den känslan att vara annorlunda beror på att jag antagligen har aspergers.

Men ja, du är inte ensam om det där, hoppas du vet det.

hoppas det. lite trött på fördomarna som finns, har i alla fall beviljats kontaktperson, så det är på gång.

När jag pratar med folk kan det ibland sluta med att vi inte ses mer, råkar säga fel saker, på fel sätt och det sätter sina spår. Att man har monoton röst underlättar inte heller.

När jag läser så har jag inga tankar om det jag läser. medan hos andra sätter det igång tankeprocesser.

Tack, Berätta gärna om dina motvindar om du har tid o lust.
Every person has its own story. your story

Absolut. Mina motvindar är väl rätt mycket mina sömnsvårigheter, depressionen, dåliga minnen, och mina aspergerliknande svårigheter (har inte fått diagnos än, så ska inte säga att jag har AS då..)

Om det inte är det ena, är det de andra så att säga. P.g.a att jag har relativt lätt att lära mig, har jag ofta klassats som plugghäst, nörd och så vidare, så har hamnat lite utanför pga det. Sen hjälper det inte att jag var, tills nyligen, i en otroligt stökig klass, var tvungen att vara sjukskriven och jobba hemifrån hela sista terminen. Skolan var inte så värst hjälpsamma, satt mest bara och ljög, och sa jag var hemma så mycket (detta var innan min sjukskrivning), att lärarna inte hade en chans att visa att dom ändrat nåt. Så i princip var det bara mitt eget fel. tack så mycket..

Har haft sömnsvårigheter hela mitt liv, har svårt att somna, ibland vaknar jag tidigt, ibland mitt i natten. Plus att jag har mardrömmar i perioder. Har provat olika sömnmedel, men inget fungerar så värst bra. Melatonin gjorde det hela bara mycket värre, faktiskt. Så tröttheten ställer till det, allt går ju trögare när man är trött, och så blir jag ju lättare deprimerad.

(För övrigt brukar mediciner inte fungera på mig, får bara en massa biverkningar. Har provat två olika SSRI preperat, 3 olika sömntabletter och 3 olika p-piller (mot humörsvängningar), inget fungerade. Deprimerande, det med.)

Har väldigt svårt för att se andras personligheter. De flesta är likadana i mina ögon, de blir som monotona spöken. Har så svårt att bry mig om folk, har bara hänt en gång att jag faktiskt blivit känslomässigt fäst vid någon. Men han stack. Så ensamhetskänslor plågar mig mycket, känner mig annorlunda, ensam, utanför, otillräcklig. Har med hjälp av min terapeut, som jag gått hos i mer än ett år, kommit fram till ungefär hur en person bör vara, för att jag ska kunna BRY mig om denne, och det krävs otroligt mycket, kan jag säga dig. Ett faktum som gör mig modfälld.
Så tillkommer det att jag har svårt att förstå andra människor, slipper gärna träffa folk, det blir lätt anstängande. Ju lugnare och logiskare (?), desto lättare är de att umgås med.

Så blev jag som sagt misshandlad av mina föräldrar när jag var liten, har en del dåliga minnen. Har blivit extremt aggressionhämmad, och överkänslig för aggressioner. Räcker att en disskution blir något intensiv, så känns det obehagligt. I princip allt som påminner om min pappa, blir obehagligt, irriterande eller jobbigt för mig.

Min största motvind har nog varit ensamheten och att det tagit så lång tid innan jag fått ordentlig hjälp. Tog lång tid innan min terapeut förstod vilka svårigheter jag har, skolan ville som sagt knappast hjälpa till, mina föräldrar slutade inte bråka hur mycket jag än bad dem. Det känns ofta som att jag måste göra allting själv, ingen och inget hjälper. Jag kämpar och kämpar, men det blir inte bättre, jag kommer ingenvart.

Nu har jag börjat gymnasiet, så inte så stökig klass längre. Min väldigt engagerade terapeut har tagit kontakt med habliteringen och psykolog som ska göra en AS utredning på mig, och föräldrarna har äntligen förstått hur mycket deras bråk plågar mig. Dessvärre kommer det inte bli bättre med den där personen jag var väldigt fäst vid, vilket är synd. Men överlag är det på bättringsvägen.

sömnproblem har jag med, prövat melatonin, funkade ett tag. bättre än circadin för mig. vaknar även mitt i natten flera gånger, vaknar ofta några minuter innan klickan ringer på morgonen.

skönt att din klass är bättre. vi har andra problem tänka på utöver klassen.
Jobbigt att du blev överkänslig, hoppas du kan bli mer avslappnad framöver.

Vad pratar man med teraput om?
ska kanske prata med en nästa vecka i skolan om min situation. inga vänner, inga föräldrar etc.

marcus1979 skrev:vaknar även mitt i natten flera gånger, vaknar ofta några minuter innan klickan ringer på morgonen.

Jo, vakna innan klockan ringer är ett problem för mig, speciellt eftersom jag ofta vaknar en- en och en halv timme innan den ska ringa, men kan inte somna om..

marcus1979 skrev:Vad pratar man med teraput om?
ska kanske prata med en nästa vecka i skolan om min situation. inga vänner, inga föräldrar etc.

Jo, man berättar vad man känner och tänker, så frågar terapeuten lite frågor angående vad man berättat. Kan också vara att du berättar om något som hänt, som du inte riktigt förstår, eller bara har tankar kring. Terapeuter fungerar lite som dagböcker, förutom att de faktsikt svarar, och hjälper en. Dock viktigt att du trivs med din terapeut! Finns väldigt många värdelösa kuratorer m.m därute..
Hoppas den du ska träffa har lite vett i skallen iaf

marcus1979 skrev:lite trött på fördomarna som finns .

Förresten, vilka fördommar syftar du på?

NoteToSelf skrev:

marcus1979 skrev:vaknar även mitt i natten flera gånger, vaknar ofta några minuter innan klickan ringer på morgonen.

Jo, vakna innan klockan ringer är ett problem för mig, speciellt eftersom jag ofta vaknar en- en och en halv timme innan den ska ringa, men kan inte somna om..

marcus1979 skrev:Vad pratar man med teraput om?
ska kanske prata med en nästa vecka i skolan om min situation. inga vänner, inga föräldrar etc.

Jo, man berättar vad man känner och tänker, så frågar terapeuten lite frågor angående vad man berättat. Kan också vara att du berättar om något som hänt, som du inte riktigt förstår, eller bara har tankar kring. Terapeuter fungerar lite som dagböcker, förutom att de faktsikt svarar, och hjälper en. Dock viktigt att du trivs med din terapeut! Finns väldigt många värdelösa kuratorer m.m därute..
Hoppas den du ska träffa har lite vett i skallen iaf

marcus1979 skrev:lite trött på fördomarna som finns .

Förresten, vilka fördommar syftar du på?

bland annat lärare och arbetsförmedlingen. Känns som utsortering.

Hoppas man kan få samma hjälp över allt, men känns som bäst möjligheter finns i storstäderna?
vore intressant höra era reflektioner.

mm, hoppas med att teraputen är bra och hjälper en framåt med tips, ideer. Trevligt med pratsamma dagböcker . Förhoppningsvis bättre än de psykologrobotchatter som finns på nätet.

Hade önskemål om att min kontaktperson ska ha lst på högskola, kunna bolla ideer med denna då det är tungt sitta ensam fastna i sina begränsade tankar när man ska prestera uppsatser. Det blir mest informativa rader utan röd tråd när jag skriver, suck .

Jo, men terapeuten kan säkert hjälpa dig att hitta någon som kan hjälpa dig med uppsatser. Min bror har dyslexi, han har varit hos psykolog och gjort övningar och så, och såvitt jag förstått har det blivit lättare för honom med skrivnadet. Du har ju rätt till hjälp!

Men du, det går säkert bra med terapeuten. Även om det tagit lång tid för min terapeut att förstå sig på mig, har det ju hjälpt. Det brukar funka, men det tar sin lilla tid så att säga

var 2007 jag fick dyslexidiagnosen. Hade känts bättre fått det tidigare. Flera kurser i gymnasiet strulade, fick ig på. hade sedan jobb ett antal år. glömde bort de problem som man hade från gymnasiet och när man åter läser igen kommer de tillbaks. vore skönt om man kunde få hjälp och hoppas på det.

frågan är om man är helt tankelös eller om det är så mycket tankar som far omkring och det är det som gör att man känner sig tom?

marcus1979 skrev:frågan är om man är helt tankelös eller om det är så mycket tankar som far omkring och det är det som gör att man känner sig tom?

Otroligt bra fråga, och har aboslut ingen aning. Har känt mig tom hela mitt liv, känslor måste vara starka för att jag ska uppfatta dem. Min terapeut trodde att de kunde vara pga att jag mått dåligt hela mitt liv, så till slut är jag så van vid det, att jag knappt känner något alls. Och det är ju mycket möjligt. Men som sagt, ingen aning.

skönt man inte är ensam att uppleva det man känner.
ska zzzzzzzzzzzzzzzzz:a nu, så god natt och sov gott alla på forumet. Även moderatorerna