Hej alla!

Jag går med min äldsta dotter (9år) på BUP. Det lutar åt Asperger känner både jag och killen på BUP. Min dotter har från 0-6 år varit en väldigt blyg och tyst tjej, inte så mycket kompisar då hon själv aldrig tar initiativ till kontakt med andra barn. Väldigt ljudkänslig så lekparker med mycket barn , skrik å skratt har aldrig varit populärt. När hon började 6års så kom hon och en tjej från dagis i samma klass . Min dotter låste sig då fast vid dagis kompisen som ville träffa nya kompisar och inte alltid vara med min dotter . Detta blev ju självklart ett problem. Sen dess har min dotter för varje år som gått blivit mer å mer arg , ledsen , uppkäftig , otrevlig mm mm . Skolan går bra förutom Mattematiken som är jobbig. Hon har sina 2 kompisar som hon hänger fast vid. Hon ringer aldrig kompisar hon har svårt att gå ut ensam, hon är för det mesta bara hemma med mig. Hon är rädd för mycket.

Nu har hon sen två veckor tillbaka börjat slå sig själv i ansiktet eller huvudet när hon blir arg över något. Jag har frågat henne varför hon gör så och får till svar att hon blir arg på sig själv för det är hennes fel . Tex att hon är håröm är enligt henne sitt eget fel. Jag behöver råd från andra föräldrar som kanske sitter i samma sitts som mig , hur ska jag bete mig när hon helt plötsligt slår sig?? Vad ska jag göra och vad ska jag säga? Ett slag och hon hinner inte tänka innan säger hon. Detta med slag är nytt för mig när det gäller min dotter. Tack på förhand!

Hej Jess!
Har inte samma problem med min son (14år) som du har med din dotter men jag känner igen mig i dina undringar och känslor...
Det ställs stora och många krav på oss föräldrar för att hjälpa våra barn att klara vardagen och det är inte alltid som man räcker till...
Det finns en bok som heter:
Det är bra att fråga... av Gunilla Gerland
som ni kanske skulle kunna läsa tillsammans. Den svarar inte på dina undringar men kan ge en förståelse för varför det blir fel...
Väldigt liten, tunn och lättläst...
När sonen såg den sa han bara "mamma, de skriver om mig!"
Själv sitter jag här och tragglar med vårdbidrags-ansökan och vet snart varken ut eller in...
Hoppas det löser sig för er
Kramar i massor

Hej nanni!

Tack såå mycket för ditt svar! Den boken tänker jag absolut läsa.
jag gör allt jag kan för att försöka hitta sätt att kunna hjälpa min dotter.
Har jobbat mycket med barn med autism samt utvecklingsstörning och många av dom barnen var just självdestruktiva då vet jag ju hur jag ska hantera det men det vart helt annat när det gäller min dotter. Står ju här som ett stort frågetecken nu och vet varken ut eller in. Är glad att det blir utredning så man vet .
Tack igen!

Kram

Heeeeej!
Min 10 åriga son som har Asperger slår oxå sig själv, i ansiktet mest, men även huvudet. Vi har gått på ett "special" bup, eftersom han oxå har tvång. Där pratade vi om detta. De sa att vi skulle tala om för sonen att man inte gör så, att det ser konstigt ut o att vi blir ledsna när han gör sig illa.
Han gör det inte lika ofta längre, men det händer..... Han gör detta när han känner sig misslyckad, ex skrivit fel i läxboken. Vi hoppas att det ska försvinna lite av sig själv.
Kram!!!

Hej Jess!

Den här videon handlar om mycket svår autism, men länkar ändå eftersom det är de svåraste fallen man stöter på. Det kan ju vara viss tröst om man inte har ett barn med så svår autism.

http://www.youtube.com/watch?v=PPWL5yim ... re=related

En hjälm är ju väl radikalt för de flesta. Men självskadebeteende är ju faktiskt ett återkommande inslag i hela autismspektrum. Det bara kan ta sig olika uttryck.

Min son slog inte sig själv, men han kastade sand på eller nöp andra små barn för att få kontakt. Inte heller så bra...Och man kände sig ju dum. Är så lätt att få skuldkänslor för att ens barn beter sig våldsamt och rädsla att folk ska tro att det förekommer våld i hemmet.

Har kollat runt lite här på forumet å det verkar vara ett återkommande problem detta med självdestruktivitet...
Alltså fler som slår sig själva när omgivningen blir för svår... andra föräldrar rekomenderar att hålla om barnet... vet inte om det skulle funka i ert fall... min son tål inte för mycket kroppskontakt... du får testa... kolla med BUP om det finns ett barn HAB som du kan vända dig till... oftast har de ej hand om AS men kan väldigt mycket ändå... du får gärna kontakta mig om du vill ha någon att prata med... vet att det ej "är ok att va negativ" men ibland måste man få "spy" av sig... helt ok för mig... har oxå haft perioder då allt e skit... HÖR AV DIG!!! man måste inte alltid vara stark... ibland behövs en axel... kramar i massor!!!!

Orkar inte riktigt ta in och svara just nu, huvudet för bomulligt. Vill dock säga välkommen hit och rekommenderar VARMT Bo Hejlskovs bok Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder.

Jag är ganska säker på att du kommer hitta mycket matnyttigt i den. Den är outstanding, som bok för föräldrar och andra som har med småaspisar att göra.

Kolla om ni hör till Bups nordöstra Mellanvårdsteam. Där är ett duktigt team hos dem som kan npf.

Tack till alla er som har svarat !! Betyder väldigt mycket för mig .
Jag har jobbat i över 10 år med barn med autism och nästan mer än hälften av dom har varit självdestruktiva. Den tjejen jag jobbar med nu är väldigt självdestruktiv så jag vet att det är vanligt bland autism. Men det vart verkligen sån enorm skillnad när det gällde min dotter. Då hade jag helt plötsligt inte en aning om vad jag skulle göra.. Hon slår bara ett slag när hon slår , jag ska prova hålla om henne. Hon har inte så svårt med kroppskonakt när det gäller mig. Däremot vet jag inte hur hon reagerar på det när hon har utbrott men värt ett försök absolut.

Tack igen!

alfapetsmamma skrev:Orkar inte riktigt ta in och svara just nu, huvudet för bomulligt. Vill dock säga välkommen hit och rekommenderar VARMT Bo Hejlskovs bok Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder.

Jag är ganska säker på att du kommer hitta mycket matnyttigt i den. Den är outstanding, som bok för föräldrar och andra som har med småaspisar att göra.

Den boken är kanon!! Har hjälpt oss mycket, det finns massor med exempel i den och jag tror att alla skulle ha nytta av att läsa den. Man får ett helt annat perspektiv på sig själv som förälder också och inser att problemen ibland ligger mer hos en själv... om man ändrar sitt eget bemötande försvinner oftast problembeteendet insåg vi efter att ha följt hans råd i boken. Jag tror också att det fanns en berättelse i boken om en flicka han behandlat som bet sig själv så svårt att hon låg fastbunden dygnet runt. De hade inledningsvis försökt förhindra beteendet och det blev värre då. Han lyckades vända det och lära flickan att hitta andra utlopp... i vilket fall så rekommenderar jag också den boken, lätt att läsa och fängslande....