En AS syn på en annan ASare?
5 inlägg
• Sida 1 av 1
En AS syn på en annan ASare?
Hej
Jag är en 18-årig tjej som hela livet kännt mig utanför i samhället. Jag har aldrig haft några vänner i "min egen ålder" utan umgicks hellre med mamma och pappas kompisar. På raster och fritid ville jag vara själv och läsa. Just nu ägnar jag all min fritid till att rita.
Jag blir väldigt trött av saker som inte anses som jobbiga tex. hade vi skolfoto idag och när jag kom hem så fick jag en panikångest attack på grund utav att jag var helt utmattad psykiskt. Jag är extremt kännslomässig av mig och har svårt att hålla känslorna borta. Det vill säga jag låter hjärtat styra allt i mitt liv. Jag känner även av hur alla i min omgivning mår och mår dåligt med dem. Jag hade gett upp hoppet om världen när jag träffade min sambo på grund av att människor inte kunde förstå och inte ville förstå. Var på jag funderade på meningen med att fortsätta leva. På så sätt mår jag mycket bättre nu efter jag träffade min pojkvän då han är den första att förstå vad jag käner och tänker.
Min mamma övergav mig när jag var 15 år och min pappa misshandlade mig psykiskt så jag har många demoner som följer mig och gör att jag känner mycket ångest och ensamhet.
Jag har dålig erfarenhet av psykologer då en psykolog på BUP skrek åt mig att "hålla käften" när jag ville påpeka en sak när hon och min mamma pratade skit över mitt huvud. Vet att det finns bra psykologer med och därför har jag nu börjat ge dem en chans då jag tidigare vägrat att gå dit.
Jag tycker att det är extremt jobbigt att intregrera med andra människor och att byta miljö vilket gör att jag undviker att gå till matsalen som ligger i en annan störe skola. Detta gör att jag har jobbigt att arbeta i grupp och att grupparbeten sällan visar vad jag kan då det inte kommer fram.
Annars har jag bra betyg och väldigt lätt att lära bara det är en lugn miljö.
Jag sover mellan 8-15 timmar per dygn och ibland ännu mer men vaknar sällan utvilad. Jag har träffat en arbetspeut två gånger och han är nästan säker på att jag har asperger. Jag har bla fått ångestdämpande medicin (citalopram) och det utan att träffa en läkare. Jag har även tid hos en psykolog den 25 som han sa att vi skulle börja leta inför en utredning.
Jag har bott tillsammans med en aspbergare sedan ett år tillbaka och jag känner igen mig väldigt mycket i honom och hans problem. Det vill säga, hans känslighet, han syn på världen och massa andra saker som jag saknar ord för att beskriva.
Jag undrar har jag asperger och vad kan man göra för att minska ångesten utan att ta medicin?
Jag är en 18-årig tjej som hela livet kännt mig utanför i samhället. Jag har aldrig haft några vänner i "min egen ålder" utan umgicks hellre med mamma och pappas kompisar. På raster och fritid ville jag vara själv och läsa. Just nu ägnar jag all min fritid till att rita.
Jag blir väldigt trött av saker som inte anses som jobbiga tex. hade vi skolfoto idag och när jag kom hem så fick jag en panikångest attack på grund utav att jag var helt utmattad psykiskt. Jag är extremt kännslomässig av mig och har svårt att hålla känslorna borta. Det vill säga jag låter hjärtat styra allt i mitt liv. Jag känner även av hur alla i min omgivning mår och mår dåligt med dem. Jag hade gett upp hoppet om världen när jag träffade min sambo på grund av att människor inte kunde förstå och inte ville förstå. Var på jag funderade på meningen med att fortsätta leva. På så sätt mår jag mycket bättre nu efter jag träffade min pojkvän då han är den första att förstå vad jag käner och tänker.
Min mamma övergav mig när jag var 15 år och min pappa misshandlade mig psykiskt så jag har många demoner som följer mig och gör att jag känner mycket ångest och ensamhet.
Jag har dålig erfarenhet av psykologer då en psykolog på BUP skrek åt mig att "hålla käften" när jag ville påpeka en sak när hon och min mamma pratade skit över mitt huvud. Vet att det finns bra psykologer med och därför har jag nu börjat ge dem en chans då jag tidigare vägrat att gå dit.
Jag tycker att det är extremt jobbigt att intregrera med andra människor och att byta miljö vilket gör att jag undviker att gå till matsalen som ligger i en annan störe skola. Detta gör att jag har jobbigt att arbeta i grupp och att grupparbeten sällan visar vad jag kan då det inte kommer fram.
Annars har jag bra betyg och väldigt lätt att lära bara det är en lugn miljö.
Jag sover mellan 8-15 timmar per dygn och ibland ännu mer men vaknar sällan utvilad. Jag har träffat en arbetspeut två gånger och han är nästan säker på att jag har asperger. Jag har bla fått ångestdämpande medicin (citalopram) och det utan att träffa en läkare. Jag har även tid hos en psykolog den 25 som han sa att vi skulle börja leta inför en utredning.
Jag har bott tillsammans med en aspbergare sedan ett år tillbaka och jag känner igen mig väldigt mycket i honom och hans problem. Det vill säga, hans känslighet, han syn på världen och massa andra saker som jag saknar ord för att beskriva.
Jag undrar har jag asperger och vad kan man göra för att minska ångesten utan att ta medicin?
För mig har det hjälpt att sålla bort de sociala bitarna som känns onödiga, som småprat och att lära känna folk jag inte är jätteintresserad av. Jag har också alltid musik i öronen och undviker ögonlontakt med främlingar. Och så dömer jag inte längre mig själv för att jag är udda.
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
Återgå till Aspergare och vården