Jag har länge funderat runt den här biten om att man är vuxen och sånt. Är det verkligen något som man trivs med egentligen? Alla de här kraven och plikterna man har får en ibland att bara må dåligt och känna en massa krav och plikter som kan vara jobbiga att hantera.

Jag kanske ser vuxen på utsidan men jag kan väll ibland bete mig nästan lite små barnsligt eller något. Jag föredrar gärna en bra tecknad film framför någon action film. Tecknade filmer kan vara mycket underhållande och spännande. Tänker mest då på disneys och pixas filmer.

Sen det här med de trista färglösa vuxen kläderna man har. Saknar de kläderna man hade när man var liten med fint tryck på och glada färger. Någon mer som gör det?

Något som man i alla fall kan göra är att sova med mjukisdjur om natten och barn sängkläder. Det är något jag trivs med och man känner sig mycket gladare och lyckligare med någon som man kan krama om när man ska sova. Trivs mycket med den saken. Någon mer som upplever något liknande?

Ibland så känns det bara som man vill slappna av och slippa alla krav och plikter. Som kan vara väldigt krävande och så.

Vet inte vad ni tycker om den här tråden men ibland så behöver man lätta sitt hjärta och höra om andra har liknande tankar om saken. Eller om de känner exakt samma sak som jag gör.

Ni får gärna fråga om det är något som ni känner är oklart i det jag skrivit och jag hopas det finns dem som delar med sig av sina egna tankar och funderingar runt det här ämnet.

Många människor blir aldrig vuxna. (Och jag menar ju inte sådana som dör tidigt utan vuxna som inte är vuxna).

På tal om krav så finns det ett bra avsnitt av Kropp och Själ som handlar om det. Länkar senare.

barracuber skrev:Många människor blir aldrig vuxna.

Låter bra

Man ska ha kvar sitt barnasinne så länge man kan. Så länge man inte skadar någon. Man ska trivas med den man är tycker jag.

tokar86a skrev:
Sen det här med de trista färglösa vuxen kläderna man har. Saknar de kläderna man hade när man var liten med fint tryck på och glada färger. Någon mer som gör det?

Jag brukar alltid lyckas köpa typ neonfärgade kläder oavsett vad modet säger för tillfället. Jag ser väl inte de mer diskreta, jag är som en målsökande missil när det gäller färgglada kläder. Senaste inköpet är en knallgul tröja med tigermönster .

Finns ett bra citat...

Utifrån kan en mans hem se ut som hans borg. Inifrån sett är det oftare hans barnkammare.

Tror det är ganska sant. Jag tycker då inte om att vara vuxen.

meaow vuxen är blä! eeeep! *skutt skutt*
sa någon vuxen?

sugrövmanövern skrev:

tokar86a skrev:
Sen det här med de trista färglösa vuxen kläderna man har. Saknar de kläderna man hade när man var liten med fint tryck på och glada färger. Någon mer som gör det?

Jag brukar alltid lyckas köpa typ neonfärgade kläder oavsett vad modet säger för tillfället. Jag ser väl inte de mer diskreta, jag är som en målsökande missil när det gäller färgglada kläder. Senaste inköpet är en knallgul tröja med tigermönster .

Ha, ha - underbart En bild kanske? Använder du dem också?

Jag gillar "ungdomskläder" - provade slips en gång men den åkte snabbt av. Fick panikkänsla av strypsnaran...

Att vara vuxen är för mig att ta personligt ansvar för min del i olika situationer.

äsch man kan springa i kostym men ändå ha barnasinnet.. handlar inte om vad man har på sig eller åtar sig utan hur man beter/känner sig...
..tycker jag.

clivia skrev:äsch man kan springa i kostym men ändå ha barnasinnet.. handlar inte om vad man har på sig eller åtar sig utan hur man beter/känner sig...
..tycker jag.

+1

clivia skrev:äsch man kan springa i kostym men ändå ha barnasinnet.. handlar inte om vad man har på sig eller åtar sig utan hur man beter/känner sig...
..tycker jag.

Absolut! Barnasinnet är på insidan, vara vuxen med barnasinne är ingen paradox. Att vara vuxen kan definitivt vara att våga ha ett öppet sinne och en nyfikenhet på sådant som andra finner intressant.

Barnasinne kan man ha både på utsidan och insidan tycker jag.

När det gäller kläder så har jag under vintertid alltid röd täckjacka, tycker inte om att klä mig i svarta jackor som en del vuxna människor gör.

När det gäller färg på jackor så upptäckte jag till min fasa och förvåning i början av 2000-talet då på mitt kalas tittade jag under hatthyllan att de flestas vuxnas jackor och kappor är svarta och en del mörkblåa medan min jacka och en tio årig flickas jacka är röda, det gjorde mig lite ledsen över att de vuxna väljer att klä sig i tråkiga kläder i stället för i roliga och färgglada kläder.

När mina syskonbarn särskilt flickor var små var de klädda i färgglada täckjackor men sen när de blev vuxna så gick de över till svarta och mörkblåa täckjackor, så tråkigt tycker jag.

Jag är 46 år med barnasinne både på utsidan och insidan.

mvh Noli

Gillar färgglada kläder, känns mer levande. Gillar svart också, det ser väldigt propert ut, väldigt clean look. Svart rock och skjorta, snygga jeans och vita sneakers, oh yeah.

FakkDöWörld skrev:Finns ett bra citat...

Utifrån kan en mans hem se ut som hans borg. Inifrån sett är det oftare hans barnkammare.

Tror det är ganska sant. Jag tycker då inte om att vara vuxen.

Bra citat. Det kunde lika gärna vara en kvinnans hem också och inte bara en mans hem tycker jag.

mvh Noli

Vuxen känns ganska värdelöst. Bli en robotslav med förträngda känslor typ. Men barn är ju å andra sidan barnsliga. Vettefan, man är lite i twilight mitt emellan på nåt sätt.

tokar86a skrev: Jag kanske ser vuxen på utsidan men jag kan väll ibland bete mig nästan lite små barnsligt eller något. Jag föredrar gärna en bra tecknad film framför någon action film. Tecknade filmer kan vara mycket underhållande och spännande. Tänker mest då på disneys och pixas filmer.

Ville bara säga att jag inte anser tecknade Disney/Pixar-filmer är helt och hållet barnfilmer. För vilka är det som har skapat dem? Just det ja, vuxna.

"Barnmat" e gott. Speciellt om man äter ute på restaurang. Tänker på pannkakor med sylt o glass eller grädde som jag brukar beställa istället för t ex stora smörgåsar fyllda med röror eller sallader(="vuxenmat"). "Kontorskvinnor" på lunchrast väljer aldrig pannkaka!

En del barnmat på burk tyckte jag om ganska länge, åt (och köpte själv) det då o då upp t o m 20-årsåldern. "Dillstuvad potatis" med fisk (tror jag det var, möjligen torsk) som var min favoriträtt bland barnmatsburkarna.

Men vällingtiden är sen länge förbi

clivia skrev:äsch man kan springa i kostym men ändå ha barnasinnet.. handlar inte om vad man har på sig eller åtar sig utan hur man beter/känner sig...
..tycker jag.

1+

Flinta skrev:"Barnmat" e gott. Speciellt om man äter ute på restaurang. Tänker på pannkakor med sylt o glass eller grädde som jag brukar beställa istället för t ex stora smörgåsar fyllda med röror eller sallader(="vuxenmat"). "Kontorskvinnor" på lunchrast väljer aldrig pannkaka!

En del barnmat på burk tyckte jag om ganska länge, åt (och köpte själv) det då o då upp t o m 20-årsåldern. "Dillstuvad potatis" med fisk (tror jag det var, möjligen torsk) som var min favoriträtt bland barnmatsburkarna.

Men vällingtiden är sen länge förbi

Jag minns för flera år sedan då jag var på utflykt med några vänner eller inom föreningen. Minns inte riktigt exakt men jag minns att när vi skulle beställa mat över disken på en restaurang då såg jag att det fanns barnportioner troligen köttbullar och potatis eller pannkakor som jag tyckte såg godare ut än vuxenportionerna dvs vuxenmaten men jag vågade inte beställa barnmaten för jag var rädd att personalen bakom disken skulle säga "Tyvärr det är bara för barn, du är vuxen så beställ vuxenportion i stället" så jag var tvungen att beställa andra maträtter dvs vuxenmat istället bara för att slippa höra ålderskommentarer från personalen.

Samma sak på IKEA-restauragen för några år sedan då jag beställde vuxenportion köttbullar och potatis eller potatismos. Det var många stora köttbullar dvs 10 eller 15 st och jag orkade inte äta alla köttbullarna för det var så många och då tänkte jag att jag skulle ha beställt barnportion med färre köttbullar men jag vågade inte då heller så det blev vuxenportion i stället. jag åt tillsammans med min vän så jag var rädd att han också skulle säga ålderskommentar till mig och inte bara personalen så därför vågade jag inte beställa barnportion då den gången.

mvh Noli

Nej verkligen inte. Jag har inte känt mig riktigt tillfreds med livet sedan jag var barn.

Utsagan "Har man aldrig fått vara barn kan man heller inte bli vuxen" finns det många som känner igen sig i. Oavsett man har npf eller inte givetvis.

AAA skrev:

sugrövmanövern skrev:

tokar86a skrev:
Sen det här med de trista färglösa vuxen kläderna man har. Saknar de kläderna man hade när man var liten med fint tryck på och glada färger. Någon mer som gör det?

Jag brukar alltid lyckas köpa typ neonfärgade kläder oavsett vad modet säger för tillfället. Jag ser väl inte de mer diskreta, jag är som en målsökande missil när det gäller färgglada kläder. Senaste inköpet är en knallgul tröja med tigermönster .

Ha, ha - underbart En bild kanske? Använder du dem också?

Yes, jag använder dem. Här om dagen köpte jag neongula handdukar också, skitsnygga! Undrar om neonfärgerna är på väg tillbaka på allvar? Det skulle göra mig överlycklig.

Man kan ju vara barn på olika sätt. Klär mig inte som ett barn när jag är ute bland folk, eller på jobbet (där man har uniform) helt enkelt därför att jag tar på mig kläder jag trivs i.
Däremot hemma så kan jag känna att det kan vara skönt att känna sig lite som ett barn. Har fortfarande kvar ett gosedjur från när jag var barn och skäms inte för det. Sen är det ju alltid så att man ibland fungerar som ett barn också, på gott och ont.

beror sig la lite på vilket social sammanhang man befinner sig i , jag klär mig inte som ett barn och pratar eller uppför mig inte som ett barn bland andra vuxna människor men kan vara nog så barnslig med kompisar och likasinnade

sen så får man inse att vuxenlivet innebär vissa ansvar man kan tyvärr inte vara barn för alltid även om det skulle varit jäkligt skönt ...

sen har jag nog inte direkt tilltalats av mjukisdjur och neonfärgade sängkläder osv men det har nog mer med personlig smak att göra än att jag vill verka vuxen

Jag är visserligen rätt ung (21) men jag upplever det som att delar av mig är ganska outvecklade sen barndomen kanske på grund av trauman jag gått igenom eller något annat. Det enda jag vet är att jag böjer mig undan skam,skuld,ansvar lite som om det vore en annans känslor och inte mina egna. Jag är även väldigt naiv,särskilt när det kommer till kärlek och nära relationer. Kan inte förstå och blir förkrossad när någon som står mig nära sviker mig eller avfärdar mig.

Utöver det så har jag en väldigt stark och egen syn på rätt och fel och rättvisa.

Däremot så är jag inte så barnslig i mitt kroppsspråk eller mina intressen. Kampsport, styrketräning , kriminologi , kemi/pyroteknik, psykologi, kriminalhistoria ( främst mord och spektakulära rån/fritagningar ).. och så lite mer passande för vardagsdiskussioner så är jag extremt fördjupad inom musik och film, främst amerikansk och fransk film.

En udda sak apropå mitt kroppspråk är att jag så långt som jag kan minnas tillbaka,alltid har haft svårt att gå. Låter knäppt, springa och sporta är inga problem men något så simpelt som att gå rakt på en gata..där sviker min motorik mig och det är en extremt jobbig tankeprocess att hålla kroppen i styr. Hursomhelst så vartannat psykologbesök så kläcker psykologen ur sig; " Du går säkert sådär för att du styrketränar ". För jag föddes ju med ett tränings-set i tarmen som jag kläckte ur mig innan jag lärde mig gå, självklart. Irriterar mig när hon avfärdar svårigheter sådär.


Personligen så upplever jag fenomenet att "vara vuxen" som en långsam inre död. Ju mer jag dör inuti desto bättre fungerar jag men det är ingen lycka i den processen.