Driva företag när man är sjukskriven eller sjukersättning är ej tillåtet och indragning sker direkt. Allt arbete i företaget måste läggas vilande.

5 timmar i veckan, om dom inte har ändrat, är ok att göra något med rimlig ersättning och i detta räknas då in att arbeta ideellt. Det är som föräldrar som är med sina barn på träningar.

Kreativa lösningar som Stiftelser och ekonomiska föreningar skulle jag ALDRIG råda någon till eftersom det är inte ok enligt reglerna om man nu inte gillar stress med utredningar.

Dom här reglerna är solklara och man upplöser inte företag utan arbetsinsats är förbjudet och företag är vilande. Visst får vem som helst chansa men idag när skatteverket och försäkringskassans system samkörs så är det nog en extra stress som inte jag ens skulle tänka på att försöka.

Jag håller på och utreds just nu. Det skall vara klart i nästa månad. Jag undrar lite vad som kommer hända efter en diagnos? Jag bor i Gbg, så det finns väl massvis med möjligheter, men säkert enorma köer och resursbrister etc.

Iaf så misstänkte de NLD, autismspektrumstörning, ovanligt högfungerande asperger och add. Ja nåt sånt. Vad händer ifall deras misstankar var rätt, är det bara en stämpel i ett papper och så fortsätter det som vanligt, eller får man nån seriös hjälp med att ta sig vidare i livet? Det finns många saker som jag skulle vilja göra men jag vet inte hur jag ska börja, vore schysst med nån guidning osv. Plus en genomgång om mina problem mot bakgrund av diagnoserna, så jag får lära mig mer om mig själv.

Ja, jag vet inte, det finns säkert en massa bra saker, men frågan är ju hur mycket resurser de är villiga att lägga på en. Och om det är kö till detta osv. jag vet ingeting, känner ingen med aspergers osv.

Moderator: Slog ihop två trådar om samma ämne.

Tja... med tanke på var du bor så finns nog chansen till vettig hjälp. Själv fick jag min diagnos och blev sedan avskriven från psykiatrin (antar att de hade gjort sitt när diagnosen var avklarad). Det jag erbjöds, eller rättare informerades om, var LSS - dvs boendestöd t.ex vilket jag inte har/hade något som helst behov av.

Sedan ställer jag mig lite frågande till vad "vettig hjälp" skulle innebära. Aspergers går inte att bota och vad någon form av behandling skulle leda till eller hur den skulle se ut är något jag funderat en hel del kring.

Det finns privata psykoterapeuter i Göteborg som är specialister på autismspektrumstörningar och jobbar enligt KBT-metoden. Om du har råd kanske det är något för dig. Tror inte att den offentliga vården kan erbjuda detta.

Härligt, det var väl som jag misstänkte. En stämpel i ett papper sen goodbye. Den svenska psykvården är härlig, hatar den. Det är en skam hur folk behandlas i dagens Sverige, samtidigt som PK-politikerna rapar ur sig en massa floskler om solidaritet. Att det måste få "kosta" med medmänsklighet osv.

Jag tror att jag skulle behöva hjälp med typ som nån sorts mentor som kan guida mig så jag kan genomföra det jag vill i livet, som inte blir av på egen maskin. Jag skulle t.ex. vilja gå en kurs i Reason/record musikprogramvara. Och studera lite gitarr och piano och såna saker. Men inget blir av i mitt liv. En massa drömmar men inget händer typ.

När jag rökte cannabis så var jag iofs väldigt produktiv med musiken. Kanske amfetaminmedicin kan få nån liknande effekt.

Men vaddå står ni typ helt på egna ben? Sitter ni typ isolerade hemma eller funkar ni ganska bra eller vad? Det skiljer sig väl från aspergare till aspergare, men det skulle vara intressant att veta hur ett medelaspergerliv ser ut ungefär.

Har förresten inte råd med KBT. Eftersom jag inte jobbar. Jag misstänker att den enda hjälp jag kommer få är typ en massa krav på att jag iaf ska jobba litegrann så jag inte kostar en massa pengar. Skulle de fått som de ville hade de väl puttat en ner för ett berg.

Nå hørtes du trist ut . Det var leit. Jeg håper at det å bli utredet kan føre noe bra med seg. Ellers er det ikke så mye vits i det.
Kanskje om du sier i fra om hva du vil og ønsker, kanksje noen kan hjelpe deg med det da.....
Lykke til

Hehe, ja man är ju ganska cynisk och bitter på vissa sätt när det kommer till hur samhället funkar, tusentals negativa erfarenheter och vetskap om andras situation bakom det

Men tack för uppmuntran, jag har inte bestämt mig för hur det kommer bli, jag vet ju inte. Så det visar sig vad som kommer ske. Vore kul dock om nån annan beskriver vad som hände när de fick diagnos.

Jag fick diagnos i våras. Tack vare detta forum fick jag vetskap om att habiliteringen här i Karlstad kunde hjälpa mig vidare,med bland annat information om vad As är,rättigheter osv. Dom har rätt mycket dom kan hjälpa en med om man behöver det. Dock så tog det över ett halvår för mig att hamna där för att psykiatrin sa att remiss skall gå via dom och den blev aldrig skickad. Jag ledsnade på att vänta och ringde habiliteringen.Fixade det själv med andra ord.

Den hjälp jag skall få för min andra diagnos ADHD väntar jag dock fortfarande på och det är via psykiatrin. Det tar sin tid som alltid(?)

Vad jag förstått händer det inte ett jota efter en diagnos om du själv inte vill det och då är det upp till en själv att söka den hjälp man vill ha. I alla fall som vuxen.

Thurizas skrev:Vad jag förstått händer det inte ett jota efter en diagnos om du själv inte vill det och då är det upp till en själv att söka den hjälp man vill ha. I alla fall som vuxen.

Det är nog det vanligaste, tyvärr, ja...

Själv harvade jag på med bara mina egna befintliga hobbies i nära fem år, sedan upptäckte jag asperger-världen på allvar i form av det här forumet och började ta tag i mötesverksamhet och fick kontakterna som ledde till att OA drogs igång. Och drog således på mig ännu ett stort intresse som slukat tid och energi av mig.

Men någon direkt habilitering för min egen del har inte kommit igång på allvar än i denna dag. Någon ordning på mitt liv, rutiner och strukturer i tillvaron - det saknar jag än.

dino skrev:Men vaddå står ni typ helt på egna ben? Sitter ni typ isolerade hemma eller funkar ni ganska bra eller vad? Det skiljer sig väl från aspergare till aspergare, men det skulle vara intressant att veta hur ett medelaspergerliv ser ut ungefär.

Tror det blir svårt att hitta någon meddelnivå på det hela då kapaciteten, graden av AS och energin (för att nämna några egenskaper) är så individuella. Finns allt från de som arbetar och har familj till de som inte klarar av att bo på egen hand och befinner sig i gruppboende.

Själv har jag sjukersättning (och var tidigare sjukskriven från år 2001) eftersom jag inte har kapacitet nog att arbeta eller ens studera något som kan leda till arbete (vilket då gör detsamma).

Jag tillhör de som antagligen skulle klassas som "sitter isolerade hemma", även om det inte är hela sanningen då jag har två barn vilket inte direkt gör mig isolerad och vilka drar ut mig på skolmöten och dyligt. Har dessutom blivit med semi-sambo och har egentligen ett tämligen stort kontaktnät om jag bara vill. Problemet där är att jag inte har ett direkt behov av andra människor på det sättet.

Står på egna ben gör jag dock i allra högsta grad då jag är fullt kapabel att själv sköta barn, hus och hem samt mig själv på egen hand. Någon form av hjälp eller något stöd från whatever myndighet/vård/enhet har jag aldrig haft och har heller inget behov av.

Jag är nog en av de få av vad jag läst som får ordentlig hjälp att komma in i samhället. Har just nu tre pågående kontakter med en fjärde och femte när det behövs. Efter jag fick min diagnos så har allt kretsat kring hur jag kan få vardagen att fungera på bästa sätt, försöka komma till sysselsättning och må bra.

Jag har en planering, om än inte fullt spikad, för framtiden och jag blir tagen hand om på ett sådant sätt att jag slipper att ta alla stora beslut själv. Har för övrigt LSS-insats, kurator på psykiatrin, arbetsteraput, läkare och andra som gör lite annat.

Det låter onekligen grymt att inte få någon hjälp och i princip kastas ut från psykiatrin. De som orkar och vill kan däremot enkelt begära att få någon att prata med, psykiatrin behöver ingen remiss för sånt. Är man inte behov av någon hjälp eller någon att prata med så antar jag att man klarar sig själv.

Der jeg bor er det startet samtalegrupper for mennesker med Aspergerdiagnose. Det synes jeg at er fint å få delta i. Først gruet jeg meg litt for å treffe andre med samme diagnose. Men etter å ha truffet mange andre aspergere på nett var det egentlig ufarlig å møte andre i virkeligheten også.

Det går vel an å be om at det blir startet grupper for mennesker med aspergerdiagnose. Det er fint å treffe andre, fint å kunne drøfte felles utfordringer og løsninger. For psykiatrien burde det jo også være overkommelig å sette slike prosjekter i gang.

Hej!

Jag är den lokala ordföranden för Attention i Göteborg. Vi har träffar varje torsdag klockan 18:00 - 21:00 på Göteborgs Föreningscenter som ligger på Mellangatan 1, där vi diskuterar sådana frågor.

Vill du inte vara med i grupp så kan du alltid höra av dig till mig personligen så lotsar jag dig rätt. Vår webbadress är http://attention.vgl.se. Men det får sägas att det sker i mån av tid, förr var jag inte lika uppbokad, men nu jobbat jag mer än heltid och luckorna i kalenderna är få.

Jag önskar att vi kunde anställa en person som bara satt och svarade på medlemmars frågor, men det finns inte någon möjlighet till det.

Fick min diagnos vid 12 års ålder, därefter följde massor med konstiga besök för jag skulle lära känna andra aspies.

Fritidsaktiviteter, kontaktpersoner och något jävla skämt som kallas kortis. Blev det bättre av allt detta? Eh, nej. Märkte av att några av ungdomarna som kom dit i början blev mer udda efter något år. Varför? Jo, för dom daltar som fan med dem. Specialmaträtter och idiotiska utflykter där man typ fikar och tränar på att åka tunnelbana. "Hittar du till T-centralen?" frågade en ledsagare mig. "Eh, för det är ju så svårt?".

Mitt råd till dig är, om du nu fungerar någorlunda normalt, SÖK INTE ALLTFÖR MYCKET HJÄLP! Människor blir lata om de hela tiden har någon som stöttar dem i att byta underkläder. Visst kan man söka hjälp om man har stora problem, men jag tror att man blir en bättre person, som dessutom får bättre självförtroende om man kämpar!

Jag förstår vad du menar. Men jag kämpar inte och det är det som är problemet, jag har gått i dvala helt typ. Jag skulle gärna träffa andra aspisar, hoppas dom är sköna att umgås med bara Kanske hör av mig till Ragnevi efter diagnosen

KandiShaker skrev:idiotiska utflykter där man typ fikar och tränar på att åka tunnelbana.

Fy satan . Det måste vara ett helvete att bli diagnosticerad som barn.

Varför tror de alltid att man behöver träna på att åka kollektivt??? När jag fick min diagnos vid cirka 24 års ålder, då tyckte de att jag skulle träna på att åka buss eftersom jag hatade bussåkning och inte fattade biljettsystemen med mera.

Yo, jag har BIL! Varför ska jag träna på att åka buss då? Jo för det ska man kunna tyckte de. Men sug min blekfeta röv. Det är inte lönt att lära sig system som ändras hela tiden. Bättre då att jag håller mig up to date med alla nya rondeller som byggs.

Jag behövde även LSS för jag diskade och städade så långsamt enligt arbetsterapeuten. Fick avslag dock. Fanns ju bara hjälp för rörelsehindrade i princip, och det var ju inte jag, jag var ju snarare förståndshandikappad med inlärningssvårigheter.

Så det enda jag har är sjukpension. De ville ha in mig på dagcenter, men jag är inte så pigg, är hellre hemma och sover än sitter och målar flörtkulor med Downisar.

Det låter som att jag inte hade någon egen vilja, och så var det, jag förstod inte vad som hände, allting gick så fort. Om jag hade vetat vad LSS var hade jag nog inte fyllt i blanketterna. Dock skulle jag gärna vilja ha handikappersättning som skulle gå till bilen bla, för den är jag beroende av att ha.

Man får inte måla flörtkulor med downisar hur som helst, man ska göra låtsasarbeten åt andra. Jag saknar sysselsättning som inte går ut på att arbeta gratis åt andra, typ "kreativa" utan att man måste göra saker som ska säljas i den fiktiva butiken.

Hatar sådant. Jag tycker att det borde finnas sysselsättning där man får skapa åt sig själv, inte bara löjliga låtsasuppdrag. Jag kan tänka mig att vara i en syverkstad och ha tillgång till allt som behövs för att göra egna byxor t.ex. Har lite ont om plats hemma, och har inte tillgång till stora rullar med mönsterpapper m.m.

Annars finns ju som sagt möjligheten att ha DV ute på arbetsplatser, så som jag också håller på med. För att arbetsträna eller försöka få in en fot som det heter.

Min coach försöker få in mig på MAXI nu, och där har hon fått in några på DV som sedan fått lönebidragsanställning. Så om det passar mig vore det ju utmärkt. Risken är att jag har bränt ut mig för många gånger för att klara arbete alls på den nivån.

sugrövmanövern skrev: Det måste vara ett helvete att bli diagnosticerad som barn.

Inte alla fall är så illa. Min yngsta hade det så tufft i skolan att hon kom hem och sa sånt som att om det skulle vara så där att leva så kunde hon lika gärna dö (!!). Nu när hon går i AS-skola, vilket hon såklart inte hade haft möjlighet till utan diagnos, så trivs hon i skolan.

Och det är inte så - sagt med adress mer till t ex Kandishaker - att man antingen måste kämpa och ta sig fram på egen hand eller bli totalt muppifierad och ge upp sin personlighet och försök att göra det man själv vill osv. Tvärtom.

Får man inte sin självbild knäckt i t ex vanlig skola där man avviker alltför mycket för att accepteras (många barn är skoningslösa och det krävs inte mycket diff från standardbeteendet för att man ska bli mobbad) så nog fanken är det bättre att gå nånstans där det finns iaf en teoretisk chans att man får vara som man är och har en chans att utvecklas.

... grundlig genomgång av vad Aspergers är och hur det kan tänkas påverka ens liv? Känns som om dom egentligen bara ville konstatera det, och sen när det var klart, ja då blev det inget mer.

Det finns massor av information på nätet och böcker att låna på biblioteket. Du kommer nog att känna igen dig i mycket du läser och få "aha-upplevelser". För mig fick många jobbiga händelser i livet en förklaring när jag läste på om min diagnos. Det kändes bra att förstå att det inte var mitt fel när det gick snett, utan att det var pga mitt funktionshinder som jag reagerade som jag gjorde.

Välkommen hit!

Läs här på forumet också. Här finns massor om info om Asperger.

Asperger påverkar olika individer lite olika också. Det kommer nog ta ett tag innan du kommit på hur Asperger påverkar just dig och din livssituation.

Lycka till med allt.

Hej, jo jag vet att jag själv kan söka information, men jag har som en blind fläck mot min asperger och skulle gärna vilja arbeta med en psykolog med dessa frågor. Dom sa innan diagnos att en diagnos skulle vara en nyckel till en massa stöd eftersom man "hade så mycket rättigheter" som aspergare, men det känns mer som att inte ett skit händer efter diagnos, tycker inte mitt liv blivit bättre för fem öre sen dess.

Plus att jag inte direkt orkar eller får tummen ur att utbilda mig själv om detta. Har så mkt annat att göra, som inte ens blir gjort det.