Till och med nu när jag skriver får jag formulera om och tänka ut meningar. Värst är det dock i muntliga samtal, där jag knappt strukturera upp en någorlunda flytande mening, även om jag skulle prata på en 12-årings nivå. Jag stammar, glömmer vad jag sagt en mening bakåt, talar långsamt och hackigt.

Är det besvärligt för er att vara vältalig?

Inte ett dugg. Tvärtom måste jag i mitt dagliga liv ofta tänka på att inte använda för svåra ord. Att sänka nivån. Folk överlag förstår inte ord som implicit, urban, hierarkisk, socialpsykologisk, sociolekt, dialektik & atavism. Får ibland höra att jag låter som en författare eller att det låter som att jag kommer från överklassen. Vilket i sig är ett socialt handikapp i mina kretsar.

Känner igen mig i Krigis beskrivning. Måste ofta tänka mig för, och snarast "sänka nivån" en smula för att prata som andra gör.

Vokabuläret (-n?) är det inga problem med. Det är förmågan att förklara saker väl och framföra sin talan skickligt som strular.

Pja, då kan jag hålla med, jag kan också ha svårt just att förklara saker... Vi kanske talar alla tre då om att vokabulären ligger på en hög nivå, men att det kan vara en annan sak att uttrycka sig lättfattligt...

Framföra min talan? Vad snackar jag om? Haha.

Ja, det var det jag syftade på Pemer.

Pemer skrev:Vi kanske talar alla tre då om att vokabulären ligger på en hög nivå, men att det kan vara en annan sak att uttrycka sig lättfattligt...

Jag har inga problem med talet överhuvudtaget.

Jag modifierar det lite då, vi talar alla om att vokabulären ligger på en hög nivå, och i den mån vi har någon form av problem så handlar det kanske om just att formulera oss på ett sätt som omgivningen kan tillgodogöra sig.

Jag har inga problem med talet - inga problem att hålla föredrag (men bara om saker jag själv vill och bara på mina villkor!) etc.
Andras problem med vad jag säger är däremot att jag är alldeles för uppriktig...och rak...och ärlig...
Jag är definitivt betydligt mer eftertänksam och mild här på nätet...

vetej skrev:Till och med nu när jag skriver får jag formulera om och tänka ut meningar. Värst är det dock i muntliga samtal, där jag knappt strukturera upp en någorlunda flytande mening, även om jag skulle prata på en 12-årings nivå. Jag stammar, glömmer vad jag sagt en mening bakåt, talar långsamt och hackigt.

Är det besvärligt för er att vara vältalig?

Samma för mig. En guldfisks arbetsminne.

Panika skrev:Jag är definitivt betydligt mer eftertänksam och mild här på nätet...

Jaså? Då kanske jag inte skulle vilja träffa dig IRL då...

/Barracuber

Jag talar på min nivå och ifall någon inte förstår ett ord så förklarar jag det. Finns ingen anledning till att sänka sig till en annan persons nivå då man istället kan hålla sig på sin egen och eventuellt också hjälpa dem framåt. Tänk hur det skulle sett ut ifall alla sänkte sig till t ex femåringars nivå då de talade med sådana, då skulle de stackars femåringarna aldrig utvecklas..

barracuber skrev:

Panika skrev:Jag är definitivt betydligt mer eftertänksam och mild här på nätet...

Jaså? Då kanske jag inte skulle vilja träffa dig IRL då...

/Barracuber

Att säga vad man tycker och yttra sina åsikter, är inte i mina ögon elakt, Barracuber.

Här i forumet förklarar jag nog lite mer än vad jag kan och vill göra irl.
T ex. skulle jag aldrig i livet föra någon som helst dialog med någon som jag vet sympatiserar med SD...Det gör jag här...
Jag är väldigt snäll mot vänner och ytligt trevlig mot meningsfränder och främlingar - men jag kan aldrig någonsin låtsas vara trevlig mot någon jag inte litar på eller sådana som jag inte tycker om - t ex. rasister...De spottar jag på - bokstavligen.
Förr kastade jag gatsten, men sedan jag blev rädd för våld, vågar jag inte vara i fronten mer...Och giter inte ens vara med...Synd...
Här på forumet kan jag också tycka synd om någon i en tråd, samtidigt som jag kan idiotförklara den i en annan tråd pga t ex delade politiska meningar. Det hade ju av naturliga skäl varit lite svårare irl...
Där har jag väldigt svårt att höra vad någon jag inte tycker om, säger överhuvudtaget...Hm...knepigt det där
Jag har nånstans ett förtroende på något vis för alla här, som jag inte har för människor i "den riktiga" världen...
Det här måste jag fundera på...
Det här var intressant.
Tack Barracuber

Okej. Jag försker igen, mitt bredband hakade upp sig.

Jag har svårt i vissa sitationer att tala med andra. Med vardagssaker fungerar det ganska bra, men saker som jag verkligen betyder något för mig eller personer som jag är känslomässigt engagerad i, alltså kär i, fungerar inte.
Jag är intelligent men jag är långsam. Så jag hinner oftast inte komma in med min tanke innan samtalet är på väg någon annan stans. Sedan är jag lite omständig och behöver säga många ord innan jag har fått helt klart vad jag tänk säga, vilket ofta leder till att jag blir avbruten. Det är enklare för mig att kommunicera skriftligen.
Jag har lärt mig att använda mig av färdiga "tankar" ofta onödiga fakta som relaterar till ämnet. Dessa är oftast intressanta och ligger nära ämnet som talas, så det uppfattas som att jag är med i samtalet. Men mina egna tankar hinner jag oftast inte få fram.

Pemer skrev:Känner igen mig i Krigis beskrivning. Måste ofta tänka mig för, och snarast "sänka nivån" en smula för att prata som andra gör.

Är detta inte något alla gör automatiskt? T. ex. anpassar väl sig de flesta när de tilltalar små barn.
Det värsta är väl att man kan göra det utan att tänka sig för när man tilltalar okända människor som inte ser ut som infödda svenskar. Pinigt värre.

Panika skrev:Här på forumet kan jag också tycka synd om någon i en tråd, samtidigt som jag kan idiotförklara den i en annan tråd pga t ex delade politiska meningar. Det hade ju av naturliga skäl varit lite svårare irl...
Där har jag väldigt svårt att höra vad någon jag inte tycker om, säger överhuvudtaget...Hm...knepigt det där
Jag har nånstans ett förtroende på något vis för alla här, som jag inte har för människor i "den riktiga" världen...
Det här måste jag fundera på...
Det här var intressant.
Tack Barracuber

Så lite så Panika

Förresten vad menade du med den här meningen:

Panika skrev:Där [irl] har jag väldigt svårt att höra vad någon jag inte tycker om, säger överhuvudtaget

Ursäkta att jag ryckte det lite ur sammanhanget..

/Barracuber

Oftast, de fattar inte vad jag säger, de utgår ifrån att jag förstår alla "tjejgrejjer" konstiga hintar blahblah, sedan utgår de också ifrån att JAG använder mig av sådant, dvs jag har ett hemligt budskap i allt jag säger, så när jag säger någonting sitter "alla" tjejer och liksom klurar i någon minut för att räkna ut vad jag menade. Om däremot en kille repeterar precis det jag sade, fattar dom! supermärkligt. lika dant med skämt, säger jag dem fattar ingen om en kille säger exakt samma är det dökul i en halvtimme.

Jag är en petimeter och det skär i öronen när människor använder ord som "Jag tröck på knappen" eller "fan villken flötig pizza" eller andra sådanna uttryck, jag själv talar normalt tror jag men jag får ALLTID en känsla av att alla stannar upp och verkligen lyssnar JÄTTEmycket när jag öppnar käften, som om et jag precis skall uttala kommer lösa världssvälten eller något, det är störigt och då blir jag helt nervös för att säga något korkat.

(Stava har jag däremot svårt med och att Skriva vettiga meningar.)

Jo, Barracuber, det är så här:
Om det befinner sig någon i min närhet som jag starkt ogillar, av någon anledning - så har jag väldigt svårt att höra vad den säger - orden liksom rinner av mig, volymknappen åker ner på noll...svårt att förklara...jag ser munrörelserna - men kan omöjligt ta in vad den säger...
Speciellt om den inte pratar direkt till mig, utan till någon annan som befinner sig i samma rum, t ex på ett möte eller i skolan. Det blir bara obegripliga läten i mina öron...
Förstår du vad jag menar?

Linus_på_linjen skrev:Är detta inte något alla gör automatiskt? T. ex. anpassar väl sig de flesta när de tilltalar små barn.
Det värsta är väl att man kan göra det utan att tänka sig för när man tilltalar okända människor som inte ser ut som infödda svenskar. Pinigt värre.

Studier har visat att barn vars föräldrar talar "bebissrpåk" har en långsammare språkutveckling än barn vars föräldrar talar med sina småbarn med normalt språk.

Panika skrev:Jo, Barracuber, det är så här:
Om det befinner sig någon i min närhet som jag starkt ogillar, av någon anledning - så har jag väldigt svårt att höra vad den säger - orden liksom rinner av mig, volymknappen åker ner på noll...svårt att förklara...jag ser munrörelserna - men kan omöjligt ta in vad den säger...
Speciellt om den inte pratar direkt till mig, utan till någon annan som befinner sig i samma rum, t ex på ett möte eller i skolan. Det blir bara obegripliga läten i mina öron...
Förstår du vad jag menar?

Mmm..jag tror det. Är det som en radiostation som ligger lite fel? Noise i kommunikationen? Du hör bara sprakande i stället för ord och innehåll?

Om man träffar någon man starkt ogillar blir det liksom en massa dåliga vibbar i luften. Man trivs inte i personens sällskap, det känns bara olustigt och obekvämt, man vill bara därifrån.

Jag har också varit på sådana föräldramöten i skolan exempelvis, där någon man inte gillar bara maler och maler. Eftersom det känns så olustigt att bara sitta där och tvingas lyssna så stänger man av. Man låtsas lyssna men hör intenting.

Min pappa sa ofta: "Jag hör att du säger något men vad är det du säger?" Missförstå mig inte nu, jag hade en jättebra relation med honom.

/Barracuber

Det blir som att en osynlig ljudvägg uppenbarar sig, för att försvinna när det tystnar igen..Inga sus och brus...
Om jag MÅSTE lyssna på någon jag starkt ogillar, får jag anstränga mig mycket.
Detta har ställt till det, bl a förr när soc. och sånt var inkopplade i mitt liv...de pladdrade på och jag satt där...sen hade det beslutats saker de hävdade jag gått med på...
När jag hamnar i sådant nu, säger jag som det är: -Eftersom jag har svårt att höra vad en människa jag ogillar säger, har jag svårt att höra dig. Vill du vara vänlig att upprepa vad du just sa? Jag hörde inte...
Det låter inte snällt, och uppfattas inte så heller...Tyvärr

Lilith skrev: lika dant med skämt, säger jag dem fattar ingen om en kille säger exakt samma är det dökul i en halvtimme.

Om en kille och en tjej varit på krogen och säger att "vi hade roligt", så innebär det i 99 fall av 100 att killen drog "skämt" och tjejjen fnittrade (oavsett om skämten är kul eller inte).

Tydligen uppfattar vissa det som sexigt att bete sig underlägset genom att fnittra åt även sådant som inte är kul. Killar ser det däremot som sexigt att INTE fnittra, eftersom de vill verka "orörda och manliga" typ... dum regel.

Panika skrev:Det blir som att en osynlig ljudvägg uppenbarar sig, för att försvinna när det tystnar igen..Inga sus och brus...
Om jag MÅSTE lyssna på någon jag starkt ogillar, får jag anstränga mig mycket.
Detta har ställt till det, bl a förr när soc. och sånt var inkopplade i mitt liv...de pladdrade på och jag satt där...sen hade det beslutats saker de hävdade jag gått med på...
När jag hamnar i sådant nu, säger jag som det är: -Eftersom jag har svårt att höra vad en människa jag ogillar säger, har jag svårt att höra dig. Vill du vara vänlig att upprepa vad du just sa? Jag hörde inte...
Det låter inte snällt, och uppfattas inte så heller...Tyvärr

Skyll på infostress eller technostress. Det låter bra och trovärdigt -ingen höjer på något ögonbryn. .Jag brukar säga: -Ursäkta jag tänkte på nåt annat, kan du ta om det där sista? eller -Woops jag var visst nån annanstans, vad var det du höll på att säga?". Alla vet att man kan bli distraherad av 1000 olika saker - Kom jag ihåg att låsa när jag gick hemifrån?, Visstja, skulle ju ringa tandläkaren idag. Tror inte att speciellt många tycker det är konstigt. Förr kanske det uppfattades att man var "störd" men nu har i princip blivit normalt att vara info o tech-stressad.

Eller tycker du jag bagatelliserar? Jag har väl haft en väldans tur för jag har väldigt sällan träffat människor jag starkt ogillat - eller så har jag lyckats undvika dem. Så därför har jag nog svårt att helt förstå dig.

/Barracuber

Jag har problemet att min mun pratar snabbare än vad min hjärna tänker, så mina meningar kan bli väldigt konstiga, jag kan säga ord fel och får korrigera mig, turligt nog är dom i min omgivning väldigt förlåtande, men det händer att man tvingas prata med någon som inte känner till detta problem och då händer det ofta att dom blir irriterade för man pratar så konstigt och upprepar sig