Jag är nästan helt avstängd från glada känslor...kan inte se positiva saker...har svårt att förstå andra människor....och jag har hamnat i deppträsket...vet inte hur jag ska göra för att ta mig hur det här... någon som har några råd?

MVH från en asperger

Jag har också väldiga problem med mitt känsloliv.
Jag vet inte hur du skall göra.

Det känns skönt att jag inte är ensam asperger med känsloproblem

Kanske är du hlt avstängd från glada känslor. Jag tolkar det du skriver som att du tidigare har upplevt glädje. Kanske har du en derpression? Du är i deppträsket? Du har varit här förr?

Har någon sagt att du ska försöka se det positiva i saker? Det brukar människor göra om någon är nere, ledsen, deprimerad.

Kanske du ska prova att prata med någon annan. Någon som inte får panik av att du inte är glad. Du behöver inte vara glad. Man får vara ledsen. Du kanske har en/fler bra anledningar/orsaker till att känna så som du gör?

Jag hörde någon säga att alla känslor är lika mycket värda. Glädje är inte mer värt än sorg som ett exempel. De är alla känslor och känns kanske lite olika, men är ändå allihop känslor.

regrepsa skrev:Kanske du ska prova att prata med någon annan. Någon som inte får panik av att du inte är glad. Du behöver inte vara glad. Man får vara ledsen. Du kanske har en/fler bra anledningar/orsaker till att känna så som du gör?

Jag hörde någon säga att alla känslor är lika mycket värda. Glädje är inte mer värt än sorg som ett exempel. De är alla känslor och känns kanske lite olika, men är ändå allihop känslor.

Skitbra sagt regrepsa!:) Love it! Prata med ngn som inte får panik!!!:D Får jag citera dig? Det är verkligen precis så, man ska hitta ngn som pallar, som finner mening i att prata om 'issues'! Den där minen folk får när man säger nåt de inte kan hantera, nu vet jag äntligen - det är panik hehee

Att våga vara en hel människa med olika sidor, inte bara glad och trevlig, vad häftigt! Mkt intressantare dessutom.

-Mer känslor åt folket-

Försök se det positiva i de små sakerna. God mat. Frisk luft. Kvittrande fåglar. Inställningen är viktig, om man tänker "går inte, kan inte" så blir det ju omöjligt.

Jag är också förbryllad över inställningen som så många har... att de reagerar med PANIK så fort man vill prata om nåt som är liiite mer jobbigt än att välja färg på strumporna på morgonen!

Det har hänt flera ggr att jag velat ta upp något känsligt, bara för att se den där korta sekunden av bottenlös rädsla hos motparten. Naturligtvis låter jag bli att berätta då. Men det konstiga är att flera av de personerna har varit sådana som säger "MEJ kan du berätta ALLT för" - varför lögnar de mej så?

Varför kan jag inte berätta när de säger att jag kan det? Varför tycker de så jävla mycket om att säga saker som LÅTER bra men som bara är meningslöst pladder när det kommer till kritan? Vad är det som är så otroligt läskigt med att ta del av en annans historia?

*vill slå på mänskligheten*

weasley skrev:Jag är också förbryllad över inställningen som så många har... att de reagerar med PANIK så fort man vill prata om nåt som är liiite mer jobbigt än att välja färg på strumporna på morgonen!

Det har hänt flera ggr att jag velat ta upp något känsligt, bara för att se den där korta sekunden av bottenlös rädsla hos motparten. Naturligtvis låter jag bli att berätta då. Men det konstiga är att flera av de personerna har varit sådana som säger "MEJ kan du berätta ALLT för" - varför lögnar de mej så?

Varför kan jag inte berätta när de säger att jag kan det? Varför tycker de så jävla mycket om att säga saker som LÅTER bra men som bara är meningslöst pladder när det kommer till kritan? Vad är det som är så otroligt läskigt med att ta del av en annans historia?

*vill slå på mänskligheten*

Instämmer helt. Det är väl kanske ett inlärt beteende som funkar som försvarmekanism dessutom är det "okej" eftersom nästan alla andra gör det. Det är kanske självskonande att inte bry sig för mycket och självgynnande att manövrera sig undan med pladder,vita lögner, skådespel etc.
Det simplaste exemplet är den retoriska frasen "Hej! Hur mår du?".

När min psykiatiker ringde och frågade "hur är det" så sa jag : Ska jag säga bra? Det vore ju lite absurt då jag ju sökt dig...
Han skrattade och sa att jag kunde svara "bra"...

"Hur är läget?"
"-Det politiska läget i Sudan?" skulle jag vilja svara, men de förväntar sig "Jodå, och själv?". Det får man väl bjuda på.

"De kan berätta allt för mig, jag kan bevara hemligheter." Har jag gått på flera gånger och sedan sett ryktet som en löpeld. Mitt nuvarande jobb har lärt mig att inte berätta personliga detaljer. Innan kunde jag berätta de mest intima och känliga saker om mig själv för någon jag knapp kände, de pumpade mig på material som de kunde använda i skvaller-handeln. Det gäller att ha intressanta skvaller om du ska bli poulär.

weasley skrev:Jag är också förbryllad över inställningen som så många har... att de reagerar med PANIK så fort man vill prata om nåt som är liiite mer jobbigt än att välja färg på strumporna på morgonen!

Det har hänt flera ggr att jag velat ta upp något känsligt, bara för att se den där korta sekunden av bottenlös rädsla hos motparten. Naturligtvis låter jag bli att berätta då. Men det konstiga är att flera av de personerna har varit sådana som säger "MEJ kan du berätta ALLT för" - varför lögnar de mej så?

Varför kan jag inte berätta när de säger att jag kan det? Varför tycker de så jävla mycket om att säga saker som LÅTER bra men som bara är meningslöst pladder när det kommer till kritan? Vad är det som är så otroligt läskigt med att ta del av en annans historia?

*vill slå på mänskligheten*

Tja, det är bara så det är: Autisterna mot neurotyperna. En aspergare säger alltid sanningen och en neurotyp säger alltid det som han bedömer passar bäst in i just den situationen, den dagen, med den människan, enligt den sociala norm som råder i den krets, i det land där han bor.

Invecklat? Mycket? Kan jag någonsin lära mig detta? Misströstar.

Tar kronsikt upp just känsliga ämnen (efter en något neutral inledning).
KAN inte undvika de känsliga ämnena eftersom det är väldigt känsligt det här med att vår civilisation håller på att duka under, isbjörnarna drunknar när de försöker simma till nästa isflak för att försöka fånga en säl som sitter på ett annat isflak, på drift mot Lofoten.

Men jag förväntas pladdra på om hur förtjusande trevligt vädret är och hur roligt det är att dricka kaffe och prata om de nya julgardinerna (som jag inte har sytt, eller köpt).

Jag befinner mig på stadig kollisionskurs med det neurotypiska samhället. Om man efter en rad smällar skulle bli deprimerad - är det konstigt? Och om vissa med AS stänger av som skydd - är det konstigt?

Själv kan jag inte stänga av, jag är poet, men det där med depressioner kan jag och ångesten är den bensin som driver min kreativitet vidare.

Du som är avstängd - SKRIIIIIIK HÖGT! (T ex ute i skogen eller i en bil).

Debbido skrev:Du som är avstängd - SKRIIIIIIK HÖGT! (T ex ute i skogen eller i en bil).

Jag var på ett möte engång, där vi skulle sitta i ring, berätta om saker, känslisamt och skrika i kör mm. Det mest stressande jag någonsin varit med om... Behöver jag tala om att jag stod och betraktade spektaklet med sånna här ögon? Skrek gjorde jag verkligen inte, det är helt tvärtom min personlighet...

Binocular skrev:Jag är nästan helt avstängd från glada känslor...kan inte se positiva saker...har svårt att förstå andra människor....och jag har hamnat i deppträsket...vet inte hur jag ska göra för att ta mig hur det här... någon som har några råd?

MVH från en asperger

Känner du dig ensam?

Jag var glad & energisk som liten, snäll fascinerad för omgivningen och ville lära mig nya saker.

Men skollivet hatet, ondskan och annat som jag fått från min omgivning har gjort mig till en tyst och lite deppig person.

Jag har varit sjukskriven i 2veckor, bort från vardagliga livet till en lite mer optimalt bra miljö för mig, Har faktist insett ganska mycket inom dessa 2v och även lite innan det, detta eftersom en tjej visade omtanke och kärlek till mig, jag vet det från kroppspråket från henne, man kan nog säga att hon räddade mig, även om vi aldrig pratar eller umgås med varandra så vet jag nog att hon bryr sig om mig och det var det ända som krävdes för att jag skulle inse min shit-situation som jag befann mig i livet.

Jag har insett att mycket av mina ångest och deppressioner beror på att jag är räd för att misslyckas, göra bort mig och bli ertappad som en loser inför de andra "barnen" jag inser att jag hade varit mer lycklig om jag inte hade gått gymnasiet och allt efter det och även att flytten till sverige har gett mig en uppväxt fylld av dåliga saker tyvärr.

weasley skrev:Jag är också förbryllad över inställningen som så många har... att de reagerar med PANIK så fort man vill prata om nåt som är liiite mer jobbigt än att välja färg på strumporna på morgonen!

Det har hänt flera ggr att jag velat ta upp något känsligt, bara för att se den där korta sekunden av bottenlös rädsla hos motparten. Naturligtvis låter jag bli att berätta då.

Mao. hur bra mår NT egentligen, med denna panik som ständig ligger på lur och hotar...? (Så varför vara avundsjuk på NT? )

Jag har visserligen inte helt lärt mig spelreglerna för "NT-spelet" än, men jag har i alla fall förstått så mycket som, att man ständigt måste vara på sin vakt - man får absolut inte visa minsta tecken på "svaghet", för då är man "dödens"... Så alla känslor som hotar ens förmåga att upprätthålla fasaden måste ovillkorligen tryckas ner och förnekas, till varje pris!

...och så kommer du och pratar om precis det som "denna NT" gör allt för att glömma!!! Klart h*n får panik! Om h*n blir alltför medveten om dessa sidor (känslor) hos sig själv, så finns ju risken att h*n inte längre kan upprätthålla fasaden... Och hur ska h*n då kunna överleva? = PANIK!!! (Och i såna "livshotande" situationer kan man inte ta hänsyn till om man sårar andra... )

Så "NT-spelet" är ju i själva verket bara en stor masspsykos... (Hur kan någon vettig människa gå på allt det där? )

weasley skrev:Men det konstiga är att flera av de personerna har varit sådana som säger "MEJ kan du berätta ALLT för" - varför lögnar de mej så?

Därför att det ingår i spelet, och du förväntas förstå att du självklart inte ska ta det på allvar...

weasley skrev:Varför kan jag inte berätta när de säger att jag kan det? Varför tycker de så jävla mycket om att säga saker som LÅTER bra men som bara är meningslöst pladder när det kommer till kritan? Vad är det som är så otroligt läskigt med att ta del av en annans historia?

...psykotiska personer brukar inte vara medvetna om att de är psykotiska...

weasley skrev:*vill slå på mänskligheten*

Gör det! Eller ännu bättre: Slå hål på myten, och få dessa zombies att vakna upp!!!

Hej.. Jag kan känna igen mycket här, med folk som får panik, eller bara säger helt fel saker.. Mitt standardsvar på "hur är det?" är "sådär", för jag oftast inte mår bra, och inte ser någon anledning till/ orkar bry mig om att säga att det är bra.. Något som jag har stora problem med är mina egna känslor. Jag har väldigt svårt att känna av dom. Andra kan tycka att jag ser jättearg eller ledsen ut, men jag känner inget (såvida känslan inte är väldigt stark.) När jag väl känner nåt vet jag inte vad jag ska göra av känslan heller någon som känner igen sig?