Vokaler är de bokstäver som förknippas med ljud där man använder sin röst. Konsonanter är de bokstäver som förknippas med ljud där man inte använder sin röst. S är exempel på en konsonant där man endast blåser ut luft utan att låta den vibrera över stämbanden.

Konsekvensen av ovanstående indelning av vokaler och konsonanter blir att inte särskilt många konsonanter är konsonanter. Exempelvis är m en vokal som dock vanligtvis betraktas som konsonant. M används faktiskt också som ett quasiord. Mmm kan ha betydelsen "Det smakar/luktar gott" eller vara ett uttryck för jakande.

Med detta synsätt erhåller man följande uppdelning av vokaler och konsonanter:

Vokaler: a,e,i,(j),l,m,n,o,r,u,v,y,å,ä,ö (j är en diftong)
Konsonanter: b,d,f,g,h,k,p,s,t

Jag utesluter c,q,w,x och z eftersom dessa är överflödiga i vårt språk och delvis bryter mot de principer som vanligtvis gäller för övriga bokstäver.

I beaktande av ljud i språket kan man lägga till några tilli båda kategorier. Dessa (kan finnas fler) är:

Vokaler: rn, ng
Konsonanter: rs, sj, rt

I vissa språk har de semi-vokaler, men det vill du inte ha?

Det kan man mycket väl tänka sig. En skillnad mellan "riktiga" vokaler och de andra är att man stänger munnen eller stänger luftströmmen med tungan när man säger de ljud som tillskrivs "konsonantvokalerna" så man kanske kan dela in det i öppna resp. stängda vokaler.

Kul teori! Jag har alltid önskat att det gick att sortera bokstäverna mer logiskt, och att det fanns en bokstav per ljud.

På vilket sätt skulle den här tanken vara kontroversiell?

Krake skrev:Vokaler är de bokstäver som förknippas med ljud där man använder sin röst. Konsonanter är de bokstäver som förknippas med ljud där man inte använder sin röst. S är exempel på en konsonant där man endast blåser ut luft utan att låta den vibrera över stämbanden.

Konsekvensen av ovanstående indelning av vokaler och konsonanter blir att inte särskilt många konsonanter är konsonanter. Exempelvis är m en vokal som dock vanligtvis betraktas som konsonant. M används faktiskt också som ett quasiord. Mmm kan ha betydelsen "Det smakar/luktar gott" eller vara ett uttryck för jakande.

Med detta synsätt erhåller man följande uppdelning av vokaler och konsonanter:

Vokaler: a,e,i,(j),l,m,n,o,r,u,v,y,å,ä,ö (j är en diftong)
Konsonanter: b,d,f,g,h,k,p,s,t

Men b, d och g är väl tonande i svenskan?

Krake skrev:(j är en diftong)

I vilka ord då?

HGJ skrev:Men b, d och g är väl tonande i svenskan?

det som huvudsakligen orsakar de ljuden är läpparna, sen finns stämbanden bara med på ett hörn. försök limma ihop munnen och se vilka bokstäver du kan säga...(de kommer inte låta rätt men iallafall jag kan säga de han hävdar är vokaler medan hans konsonanter tar tvärstopp)

Hej!

Kontroversiell, på det viset att man inte tänker så vanligtvis. I lågstadiet lärde vi oss skillnad på hårda och mjuka vokaler. AOUÅ var hårda vokaler och EIYÄÖ mjuka. Men det är ju inte hugget i sten.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej!

Kontroversiell, på det viset att man inte tänker så vanligtvis. I lågstadiet lärde vi oss skillnad på hårda och mjuka vokaler. AOUÅ var hårda vokaler och EIYÄÖ mjuka. Men det är ju inte hugget i sten.

Hälsningar

Lilla Gumman

Hårda och mjuka hänger ihop med om k och g normalt uttalas hårt ([k] resp [g]) eller mjukt ([tj] resp [j]) framför vokalen i svenska.

Så "hugget i sten" kanske det inte är, men ristat i svenskt trä, får det nog anses vara.

On topic:
Vokaler brukar även förknippas med stavelsebildning. Vissa av de konsonanter TS påpekar ligger åt vokalhållet kan vara halvt stavelsebildande i vissa språk, t.ex. swahili ("mtoto" = barn) och älvdalsmål ("gruopn" = gropen).

Bah, vem behöver veta skillnaden mellan hårda och mjuka vokaler?
När och var använder man denna gudabenådade kunskap?

KrigarSjäl skrev:Bah, vem behöver veta skillnaden mellan hårda och mjuka vokaler?
När och var använder man denna gudabenådade kunskap?

Ett exempel är utbölingar som inte känner till hur malmöstadsdelen Kirseberg skall uttalas (ett inte ovanligt problem). Då är det bra att tänka på att k framför en mjuk vokal uttalas tj.

Jag uttalar Kirseberg Kischeberg. Och därmed punkt.
De enda som brottas med problem av det här slaget är förvirrade lundensare som inte kan bestämma sig för vilken dialekt de ska tala.
Det brukar i regel bli ett oheligt misch-masch av rikssvenska och skånska.

Micke2 skrev:

KrigarSjäl skrev:Bah, vem behöver veta skillnaden mellan hårda och mjuka vokaler?
När och var använder man denna gudabenådade kunskap?

Ett exempel är utbölingar som inte känner till hur malmöstadsdelen Kirseberg skall uttalas (ett inte ovanligt problem). Då är det bra att tänka på att k framför en mjuk vokal uttalas tj.

Fånigt eftersom det alltför sällan funkar. Svenskan är alldeles för , oregelbunden så att k framför en "hård" vokal ibland uttalas tj (mjukt) och ibland k (hårt) liksom k framför en "mjuk" vokal även varierar...

Det är både dialektalt och beroende på inblandning av andra språk!

F.ö. bryr jag mig inte det minsta om stadsdelars uttal i Malmö...

Miche skrev:

Micke2 skrev:

KrigarSjäl skrev:Bah, vem behöver veta skillnaden mellan hårda och mjuka vokaler?
När och var använder man denna gudabenådade kunskap?

Ett exempel är utbölingar som inte känner till hur malmöstadsdelen Kirseberg skall uttalas (ett inte ovanligt problem). Då är det bra att tänka på att k framför en mjuk vokal uttalas tj.

Fånigt eftersom det alltför sällan funkar. Svenskan är alldeles för , oregelbunden så att k framför en "hård" vokal ibland uttalas tj (mjukt) och ibland k (hårt)

Kan du ge något exempel på mjukt k framför en hård vokal?

Miche skrev:Det är både dialektalt och beroende på inblandning av andra språk!

Undantagen utgörs endast av s.k. låneord av utländskt ursprung och andra utländska ord.

HGJ skrev:

Miche skrev:Fånigt eftersom det alltför sällan funkar. Svenskan är alldeles för , oregelbunden så att k framför en "hård" vokal ibland uttalas tj (mjukt) och ibland k (hårt)

Kan du ge något exempel på mjukt k framför en hård vokal?

Tänkte nog inte riktigt hela vägen när jag skrev det där...

Det här med "kontroversiell teori" och om hel- och halvvokaler; nasaler, likvidor och vibranter som kan bilda stavelse (= ta vokals plats) i vissa språk; tonande och tonlösa framför allt klusiler, affrikator och frikativor men även andra konsonanter - ursäkta om jag klampar in och förstör något roligt, men där finns nog ingen sten som inte fonetiken redan har vänt på. Orkar inte redogöra för vad termerna betyder och så vidare, men de går ju att googla på eller slå upp i Wikipedia.

Två tips till: bokstav och språkljud är inte samma sak och de måste hållas isär i sådana här sammanhang om meningen är att utreda något; svenskt j är ingen diftong utan snarast en halvvokal, men en sådan bildar ofta det konsonantiska elementet i en diftong (enkelt uttryckt - i praktiken är elementen inte alltid vare sig två eller prydligt avgränsade).

HGJ skrev:Kan du ge något exempel på mjukt k framför en hård vokal?

Det omvända (konsonant som uttalas hårt framför mjuk vokal) är enklare:
gem
kex (här finns dock även mjukt uttal)
skelett

md2perpe skrev:

HGJ skrev:Kan du ge något exempel på mjukt k framför en hård vokal?

Det omvända (konsonant som uttalas hårt framför mjuk vokal) är enklare:
gem
kex (här finns dock även mjukt uttal)
skelett

Kex och skelett är låneord (av engelskans "cakes" och grekiskans "skeleton"). Beträffande ordet gem finns två teorier, antingen ett varumärke bildat av första och och sista bokstaven i tillverkningsorten Gusum eller så har ordet sitt ursprung i latinets "gemma". Således inte några genuina svenska ord i något av fallen, vilket förklarar avvikelserna i uttal.

Micke2 skrev:Kex och skelett är låneord (av engelskans "cakes" och grekiskans "skeleton"). Beträffande ordet gem finns två teorier, antingen ett varumärke bildat av första och och sista bokstaven i tillverkningsorten Gusum eller så har ordet sitt ursprung i latinets "gemma". Således inte några genuina svenska ord i något av fallen, vilket förklarar avvikelserna i uttal.

Jag vet att de är främmande ord, men de kan ändå betraktas som undantag.

Angående gem skriver Wikipedia:
"Namnet gem kommer ursprungligen från ett varumärke 'Gem paperclips'."

md2perpe skrev:

Micke2 skrev:Kex och skelett är låneord (av engelskans "cakes" och grekiskans "skeleton"). Beträffande ordet gem finns två teorier, antingen ett varumärke bildat av första och och sista bokstaven i tillverkningsorten Gusum eller så har ordet sitt ursprung i latinets "gemma". Således inte några genuina svenska ord i något av fallen, vilket förklarar avvikelserna i uttal.

Jag vet att de är främmande ord, men de kan ändå betraktas som undantag.

Angående gem skriver Wikipedia:
"Namnet gem kommer ursprungligen från ett varumärke 'Gem paperclips'."

Att det finns undantag vad gäller ord av icke-svenskt ursprung har jag aldrig förnekat. Andra exempel är för övrigt ordet "kö" och ortnamnet "Kiruna".

Mina förklaringar till ordet gem kommer från Nationalencyklopedins ordbok.

Att många konsonanter är tonande gör dem inte till vokaler.
Språkljud består av (förhållandevis) rena toner, brus eller både och.
Typiskt för konsonanter är att de bildas med hjälp av någon sorts stopp i luftströmmen som ger distortion (förvrängning). Så kontroversiell eller inte, det är ingen lyckad teori.