Min syn på Asperger syndrom och sättet man yttrar sig på grund av tillståndet är väldigt negativt, och därför skulle jag inte tveka på att välja den 'normala' vägen. Det jag undrar över är hur ni försöker utveckla/ändra er från AS-beteendet, t.ex. triviala saker som ögonkontakt, men kanske också en stor insats i att kunna ta kontakt med människor. Vad gör ni? Det kan vara små till stora saker.

Värt att nämnas är att jag inte tycker udda beteende är negativt alls, men jag personligen vill inte sticka ut pga hur andra ser på mig. Som ni vet är det inte helt och hållet accepterat.

Jag har inga problem med ögonkontakt per se för det mesta. Däremot så är det svårt att avgöra hur när och var jag ska ha den. Jag glor för länge, inte alls, på tuttarna eller utgenom fönstret.

Försöker se på film hur de gör och imitera. Eller försökte. Det har gått bra får jag säga. Kan titta snuskigt och snällt och så tror jag.

Hej!

Jag har lärt mig ögonkontakt. Numera går det automatiskt. Överlag kan jag inte riktigt känna igen mig i typiska AS-beteenden, men jag är förmodligen mer aspig än jag själv tror.

Hälsningar

Lilla Gumman

När jag var yngre var jag nog lite rädd för ögonkontakt, tror jag, men med tiden har jag överlag blivit mer och mer socialt bevandrad. Men jag tycker fortfarande ögonkontakt är knepigt, att veta hur länge som är normal ögonkontakt i olika situationer, speciellt mot det motsatta könet. För kort kan verka oartigt, för långt kanske kan tolkas som raggning, eller så inbillar jag mig bara det för att jag egentligen inte vet.

Jag är no bullshit eller no nonsense person. Önskar jag kunde vara mer trevlig och tålmodigare. Men ngn diplomat vill jag definitivt inte bli. Vad skönt att alltid veta direkt vad folk tycker och tänker som är raka och ärliga som Eddie tex!

Ögonkontakt har jag svårt för. Tittar bara snabbt för det mesta. Önskar jag var mer avspänd i sociala kontakter och att jag skulle trivas bättre med andra människor. Gillar väldigt få människor! Tillägg: men de jag gillar gillar jag verkligen!:)

Jag smälter in, ingen ser på mig att jag har AS. Det kom med åren. Jag var ju utvecklingsstörd och har mognat och apat efter andra och skapat en personlighet, eftersom jag inte hade någon egen personlighet eller några egna åsikter.

Jag är en produkt av människor jag känt genom åren. Deras minspel, tonlägen i rösten, gester, skratt, sätt att tala.

Ögonkontakt var jättesvårt, men så småningom lärde jag mig det bra. Vet inte riktigt när egentligen...

Det brukar t ex funka bra när det gäller romantik och flört också, så jag kan bara vara nöjd...

mondo beyondo skrev:Jag är no bullshit eller no nonsense person. Önskar jag kunde vara mer trevlig och tålmodigare. Men ngn diplomat vill jag definitivt inte bli. Vad skönt att alltid veta direkt vad folk tycker och tänker som är raka och ärliga som Eddie tex!

Det där hade jag kunnat skriva. Krigarn i ett nötskal...

vetej skrev:Min syn på Asperger syndrom och sättet man yttrar sig på grund av tillståndet är väldigt negativt, och därför skulle jag inte tveka på att välja den 'normala' vägen. Det jag undrar över är hur ni försöker utveckla/ändra er från AS-beteendet, t.ex. triviala saker som ögonkontakt, men kanske också en stor insats i att kunna ta kontakt med människor. Vad gör ni? Det kan vara små till stora saker.

Värt att nämnas är att jag inte tycker udda beteende är negativt alls, men jag personligen vill inte sticka ut pga hur andra ser på mig. Som ni vet är det inte helt och hållet accepterat.

Jag trodde ju att jag var normal. Så jag vet inte hur min aspighet yttrar sig.

Har fått höra att jag är för "rak". Jag kan vara diplomatisk ibland, tror jag. Det har väl kommit med åren. Jag försöker låta bli att såra andra människor. Men anfaller man mig, så vill jag försvara mig och då försvinner nog diplomati och empati.

Ögonkontakt har jag nog aldrig funderat på tidigare. Jag brukar titta folk i ögonen och sen titta åt sidan. Titta nån för länge i ögonen blir ju att stirra. Titta för länge åt sidan ser ointresserat ut, man måste alltså pendla fram och tillbaka. När jag själv säger nåt tittar jag nog åt sidan, eftersom det blir för jobbigt att både prata och titta. Sen när de pratar kan jag titta mer på dem.

Jag försökte uppfostra min dotter till artighet. Tror jag lyckades ganska bra, lärare brukar gilla henne och en mamma påpekade hur väluppfostrad min dotter var (fast mamman kanske bara var artig). Nu är det dottern som påpekar när jag är oartig. Jag har blivit för tankspridd för att säga och göra allt man ska göra.

Hej!

Jag har också apat efter mycket, men vet inte riktigt när jag lyckas eller inte. Jag fått höra att jag tittar lite konstigt av vissa, men inte exakt på vilket sätt, så ingen hjälp där. Jag försöker helt enkelt titta så mycket jag kan utan att tappa bort vad som sägs. (Har svårt att ta in vad folk säger och titta samtidigt).

En annan sak jag har lärt mig med tiden är att skjuta in små hummanden och aha-anden när folk pratar. Sedan har jag lärt mig att avbryta folk när jag tycker de pratar för mycket strunt. (Vilket inte i och för sig gör att man smälter in mer, men ändå).

Jag har övat mig i att maskera eller undvika tics när andra personer är i närheten, samt lärt mig gå undan på toaletten eller något när jag någon gång blir asförbannad, istället för att skrika åt folk och slänga kaffekoppar i väggarna. Skulle vilja vidareutveckla den kunskapen till att lyckas säga ifrån på något sorts "normalt" nyanserat sätt, med lagom mycket känslotryck och helst innan det kokar över, men har inte lyckats komma underfund med det än. Jobbar på det...

Jag har slutat försöka vara normal.

Normal - vad är det?

Fast jag hummar typ aldrig med när folk pratar och det stör de sej på.

Och jag vill egentligen bara vara snäll men många tror att jag är taskig bara för att jag säger det jag tycker. De blandar gärna ihop åsikter om ens frisyr med åsikter om ens person. Är väl nån sorts tanke om att frisyren ska uttrycka vem man är eller så, och så känner de sej kränkta när jag inte gillar deras frisyr = inte gillar dem, tycker de.

Men jag sätter inget likamedtecken där. Någon här som gör det?

Jag har lärt mig många små saker som inte kom naturligt för mig.
Gester, ögonkontakt, avstånd till personer, att låta intresserad.
Jag var mycket osäker på vilket öga man skulle titta in i. Det finns ju två. Att titta på någon som undervisar har jag lärt mig. Men det har en kostnad. Jag blir väldigt trött av att titta någon i ögonen så länge. Gesterna kommer av sig själv nu.
Men jag kan inte avsluta samtal jag hamnat i som jag inte är intresserad av. Eller avbryta andra så lätt. Hoppas hitta någon hjälp med detta när utredningen är färdig.

Jag vet att folk brukarkalla mig "udda, kufisk, skumm, annorlunda, konstig" men vet inte varför eller pga vad. Jag vet dock att normalt inte är något jag ser som strävansvärt, utöver att man bör ha grovhum för andras skull; jag har bla haft rakat huvud på ett speciellt sätt, något jag "tvingades" skippa, bara för att andra utgick ifrån att jag var dum i huvvet och kriminell... altså är det nog inte mitt utseende/beteende som är hela problemet, utan väl så mycket handlar nog om andras bemötande av det.

Genom att sluta försöka vara normal har jag äntligen börjat känna mig någorlunda normal.

Dock har jag jäkligt svårt att bara göra vanliga vardagliga saker. Typ föreberda mig för dagen efter. Eller göra läxorna. Jag har igångsättningsproblem och koncentrationsvårigheter.

Jag vet att jag "borde" göra klart plugget hemma för då får jag entligen tid över för mina kompisar...


men jag har jobbat väldigt mycket på sociala kontakter... söker nya hela tiden. tränar på dom, försöker fråga dem ibland om jag gör rätt eller ej, men oftast syns det aldrig på mig att jag har as. Nästa steg är det att våga få nära vänner som inte jag känt hela livet. Våga berätta och öppna mig om personliga saker.

Jag kan känna att jag har svårigheter att fixa in mig i grupper i skolan när man ska göra arbeten ihop. men jag har börjat ta det lugnt nu och försöker läsa av situationerna sedan frågar jag bara om jag får vara med och det brukar nästan alltid vara okej!

Vad jag gör för att verka som alla andra? Hmm, inte speciellt mycket. Jag har funderat i några minuter nu, men jag har verkligen svårt att komma på något bra konkret exempel.

Jag vill inte rätta mig efter "fårskocken", så det handlar kanske om förnekelse.

Jag har alldeles för bra självförtroende för att vara någon annan än mig själv, vare sig det passar in eller inte. Världen behöver några unika orginal så något unikt och orginellt kan ske.

Jag pratar mycket med andra om sådant jag tycker är totalt ointressant och låter bli att ta upp sådant som jag med tiden förstått är totalt ointressant för dem. Men det tärande och helt hjärndött, ger mig ingen stimulans. Jag gör det för att inte hamna utanför på mitt arbete, för även om jag skulle vara nöjd med att prata om mina intressanta grejer 20min på fikat och sedan bara helt enkelt jobba och hålla käften och fantisera och komma på nya idéer.

Jag kan få världens hjärklappning om jag kommer på en lysande idé, en lösning på ett stort problem eller en uppfinning. Någon annan som känner igen det?

Jag har alltid tyckt att jag sticker ut så varför inte överdriva?

nejdå men visst jag ÄR annorlunda, jag tänker inte sitta och ljuga för folk och nicka medhållande om saker som är helt galna. ögonkontkakt har jag om jag orkar det är inget jag tvingar mig till.. för min del får folk tycka att jag är Döknäpp om de vill, det är ju ungefär vad jag tycker om de flesta människor eftersom jag inte förstår dem..

jag är lite "för normal" ibland tror jag, jag får reaktioner som "va Näe du verkar ju inte ha problem med det här.. asperger? nää jaha men låt inte det bli ett hinder nu att du Fått en diagnos du funkar ju bra endå" fast folk inte ser kaoset och jag kan inte visa det heller.. *suck* jag är nog typ Övertrevlig

Jag har gett upp det där med att vara "normal".
Visst får man frågor varför man tittar överallt utom på personen som pratar med en, jag har svårt med ögonkontakt med privatpersoner.
Det går väldigt bra när jag träffar yrkesfolk typ läkare, psykologer osv

Men jag är van att folk tycker jag är konstig

Jag har alltid brukat envisas med att det är jag som är normal och omvärlden som är konstig, men nu när jag har fått diagnos kanske jag måste sluta med det?

I många situationer tvingar jag mig att vara normal; typ skaka hand närjag träffar folk, försöka prata skit även om det sällan intresserar mig osv. Detta gör jag mest för att jag inte vill uppfattas som ohyfsad.

Kvasir skrev:Jag har alltid brukat envisas med att det är jag som är normal och omvärlden som är konstig, men nu när jag har fått diagnos kanske jag måste sluta med det?

Nej nej, det ÄR du som är normal Det var iaf vad jag utbrast då jag hittade aspieforum:

- Jaha, det är HÄR alla NORMALA håller hus!