Måste jag berätta?
13 inlägg
• Sida 1 av 1
Måste jag berätta?
Hej, ny här. Jag har sedan länge tyckt mig ha något sorts socialt handikapp, det var inte förens för ca 5 år sedan jag insåg andra människor faktiskt också kan tänka, ha viljor och känslor... sedan dess har jag inte riktigt kommit underfund med hur man ska göra i sällskap av människor. Vad bör man göra respektive inte göra? Det är jobbigt, föredrar hellre att spendera min tid med matte än med folk. Nu på senare tid har det blivit allt mer oroligt för mig då jag ska välja gymnasium, jag känner att det kommer bli hemskt med en ny skola och en massa nya personer. Det är precis så att jag kommit tillrätta i min nuvarande skola. Detta har fått mig att gräva lite djupare i vad det är för slags problem jag har. Har nu kommit fram till att det troligen är asperger. Jag skulle gärna vilja få en utredning för att reda på om det är så det ligger till.
Saken är den att, och nu till min fråga, jag är 15 år och vill inte berätta om mina misstankar för mina föräldrar. Det är krångligt nog som det är och jag vill inte att de ska veta. Så, måste jag berätta? Går det att få en utredning utan deras vetskap? Hur ska jag gå till väga?
Saken är den att, och nu till min fråga, jag är 15 år och vill inte berätta om mina misstankar för mina föräldrar. Det är krångligt nog som det är och jag vill inte att de ska veta. Så, måste jag berätta? Går det att få en utredning utan deras vetskap? Hur ska jag gå till väga?
- Förtrollning
- Ny medlem
- Inlägg: 13
- Anslöt: 2010-10-03
Jag tror du inte måste berätta om dina misstankar till dina föräldrar. Iaf inte till en början. Däremot skulle det nog hjälpa om du gjorde det. (tror jag?)
Dom vill oftast prata med ens föräldrar om hur man var när man var liten och sånt.
Jag var också jättenervös över att komma till en ny skola. Men det gick rätt bra, konstigt nog.
Edit:
måste bara tillägga att det här var inlägg 444 av mig!
Dom vill oftast prata med ens föräldrar om hur man var när man var liten och sånt.
Jag var också jättenervös över att komma till en ny skola. Men det gick rätt bra, konstigt nog.
Edit:
måste bara tillägga att det här var inlägg 444 av mig!
Jag vill verkligen inte berätta. Vi pratar sällan med varandra om känsliga saker och jag tror nog att de mest skulle bli besvikna. De är iofs mycket medvetna om jag är rätt udda och har en del problem, men att få en diagnos skulle nog vara för mycket... Om det behövs prata med någon om hur det var när jag var liten så tror jag nog nästan det skulle vara bättre att prata med en kompis som jag går i skola med.
Skolbyte har jag redan varit med om en gång, bytte i mellanstadiet från kommunalt till privat. Det var en ren pina. De nya klasskamraterna var inte alls som de förra och jag hade jättesvårt att vänja mig. Det tog ett par år innan jag hittade några som jag kunde umgås med någorlunda.
Men du menar alltså att det går att få utredning utan föräldrars vetskap/godkännande? Får väl ringa bup och höra eller något...
Skolbyte har jag redan varit med om en gång, bytte i mellanstadiet från kommunalt till privat. Det var en ren pina. De nya klasskamraterna var inte alls som de förra och jag hade jättesvårt att vänja mig. Det tog ett par år innan jag hittade några som jag kunde umgås med någorlunda.
Men du menar alltså att det går att få utredning utan föräldrars vetskap/godkännande? Får väl ringa bup och höra eller något...
- Förtrollning
- Ny medlem
- Inlägg: 13
- Anslöt: 2010-10-03
Jag vet ärligt inte, men jag tror det.
Jag sitter i ungefär samma sits som dig. Jag är 16, misstänkte att jag hade asperger, nu är jag inte säker längre. Vågar inte ta kontakt med någon pga rädslan för att dom ska säga att jag är helt normal (låter knasigt kanske..) och för att jag vill inte att mina föräldrar ska veta om det. Veta om att jag tror att det är något "fel" på mig. Om dom däremot frågade om jag inte villa göra en utredning för te.x asperger skulle jag bli jätteglad.
Har inte heller särskilt mycket eller bra kontakt med mina föräldrar, knappt någon alls. Blir nervös bara av att prata med dom om vardagliga saker.
Se skolbyte som en positiv sak, du kanske träffar andra aspergare eller personer med samma intressen. Sen så kan du ju fortfarande behålla kontakten med dina gamla kompisar. Flera personer ifrån din skola lär väll gå på samma gymnasieskola som dig (antar jag?). Så ni kommer ju träffa varandra, även om ni kanske inte går i exakt samma klass.
Jag sitter i ungefär samma sits som dig. Jag är 16, misstänkte att jag hade asperger, nu är jag inte säker längre. Vågar inte ta kontakt med någon pga rädslan för att dom ska säga att jag är helt normal (låter knasigt kanske..) och för att jag vill inte att mina föräldrar ska veta om det. Veta om att jag tror att det är något "fel" på mig. Om dom däremot frågade om jag inte villa göra en utredning för te.x asperger skulle jag bli jätteglad.
Har inte heller särskilt mycket eller bra kontakt med mina föräldrar, knappt någon alls. Blir nervös bara av att prata med dom om vardagliga saker.
Se skolbyte som en positiv sak, du kanske träffar andra aspergare eller personer med samma intressen. Sen så kan du ju fortfarande behålla kontakten med dina gamla kompisar. Flera personer ifrån din skola lär väll gå på samma gymnasieskola som dig (antar jag?). Så ni kommer ju träffa varandra, även om ni kanske inte går i exakt samma klass.
Okej, får jag fråga varför du inte är säker på det längre? Tror du att du har något annat?
Fast grejen med skolan är att jag behöver vänja mig vid folks närvaro innan jag kan lära känna dem. Troligen lär jag därför behöva vara tvungen att umgås med främlingar under största delen av min gymnasietid, vilket betyder noll trygghet. Men ja, får försöka se det positivt. Brukar vara kompis med en människa i taget så förhoppningsvis kanske jag kan komma i samma klass som någon jag känner eller så, chansen är faktiskt befintlig.
Fast grejen med skolan är att jag behöver vänja mig vid folks närvaro innan jag kan lära känna dem. Troligen lär jag därför behöva vara tvungen att umgås med främlingar under största delen av min gymnasietid, vilket betyder noll trygghet. Men ja, får försöka se det positivt. Brukar vara kompis med en människa i taget så förhoppningsvis kanske jag kan komma i samma klass som någon jag känner eller så, chansen är faktiskt befintlig.
- Förtrollning
- Ny medlem
- Inlägg: 13
- Anslöt: 2010-10-03
Det känns som att mina sociala problem inte beror på att jag helt enkelt inte förstår kroppsspråk och allt som aspergare verkar ha svårt för. Utan jag är bara grymt rädd för situationen, rädd att göra fel, är inte riktigt 100% säker på vad jag borde göra, vågar ingenting. Ja, mer typ social fobi eller så.
Men skulle inte vilja kolla om jag har det heller, för jag är rädd att då kommer jag behöva göra någonting åt mina problem, tänk då om jag inte vågar göra någonting åt problemen? eller så... och det känns inte som jag har tillräckligt stor svårighetsgrad av någonting för att det ska vara idé att söka hjälp... isåfall borde väll någon märkt att det är något "fel" på mig eller så.. så att jag redan skulle haft en diagnos av något slag om det varit nödvändigt.
Det tar väldigt lång tid för mig att känna mig "beredd" att ta kontakt med nya personer och då har jag redan råkat visa min konstiga sida om dom te.x tidigare försökt få kontakt med mig, så då känns det inte som någon idé att ens försöka. Därför går det lite dåligt med skolbyte för mig också..
Men oftast är det någon som tycker synd om mig eller något för dom försöker få mig att hänga med och göra saker, eller bara att dom säger att jag ska sätta mig hos dom, säger hej när man möter dom, pratar med mig osv.
Men skulle inte vilja kolla om jag har det heller, för jag är rädd att då kommer jag behöva göra någonting åt mina problem, tänk då om jag inte vågar göra någonting åt problemen? eller så... och det känns inte som jag har tillräckligt stor svårighetsgrad av någonting för att det ska vara idé att söka hjälp... isåfall borde väll någon märkt att det är något "fel" på mig eller så.. så att jag redan skulle haft en diagnos av något slag om det varit nödvändigt.
Det tar väldigt lång tid för mig att känna mig "beredd" att ta kontakt med nya personer och då har jag redan råkat visa min konstiga sida om dom te.x tidigare försökt få kontakt med mig, så då känns det inte som någon idé att ens försöka. Därför går det lite dåligt med skolbyte för mig också..
Men oftast är det någon som tycker synd om mig eller något för dom försöker få mig att hänga med och göra saker, eller bara att dom säger att jag ska sätta mig hos dom, säger hej när man möter dom, pratar med mig osv.
Ni behöver nog båda göra något åt era problem frågan är om det är bäst att göra det nu eller senare. Å ena sidan kanske det är bra att försöka klara av det gymnasiet ut och sen ta tag i det på allvar sedan. Å andra sidan kan det kanske vara lättare att tag det här innan man drabbas av alla vuxenlivets krav på att klara sig själv.
Finns det inga vettiga elevvårdsresurser på era skolor så att ni kan ta ett snack med någon skolpsykolog eller dylikt? De ska väl ha tystnadsplikt? Jag vet att det kan vara ännu sämre med sådant på många privatskolor än i de allmänna skolorna.
Att undra om man normal eller inte är normal även om man är normal eller hur man kan säga om man nu vill vara normal. Hm...hur fick jag ihop det nu+ Det lär väl vara värre för den som har stora svårigheter.
Den här stora rädslan av att föräldrarna ska veta allt är inte konstig oavsett vilken kontakt eller inte man har. När man fortfarande bor hemma är man ju fortfarande beroende av sina föräldrar och att relationen med dem ska funka bra.
Försök får tag i någon utomstående att snacka med i alla fall. Det behöver ju inte gå så långt som till utredning. Eller? Ni som kan mycket mer skriv nåt.
Jag har en sån dag då jag inte kan låta bli att lägga mig i allt möjligt vare sig jag begriper det eller inte.
Jag är över 40 och har inte AS men när jag var i er ålder var jag så tillstukad efter några års mobbning och utfrysning så jag tordes inte hälsa på folk och det var förstås svårt att skaffa kompisar då...
Finns det inga vettiga elevvårdsresurser på era skolor så att ni kan ta ett snack med någon skolpsykolog eller dylikt? De ska väl ha tystnadsplikt? Jag vet att det kan vara ännu sämre med sådant på många privatskolor än i de allmänna skolorna.
Att undra om man normal eller inte är normal även om man är normal eller hur man kan säga om man nu vill vara normal. Hm...hur fick jag ihop det nu+ Det lär väl vara värre för den som har stora svårigheter.
Den här stora rädslan av att föräldrarna ska veta allt är inte konstig oavsett vilken kontakt eller inte man har. När man fortfarande bor hemma är man ju fortfarande beroende av sina föräldrar och att relationen med dem ska funka bra.
Försök får tag i någon utomstående att snacka med i alla fall. Det behöver ju inte gå så långt som till utredning. Eller? Ni som kan mycket mer skriv nåt.
Jag har en sån dag då jag inte kan låta bli att lägga mig i allt möjligt vare sig jag begriper det eller inte.
Jag är över 40 och har inte AS men när jag var i er ålder var jag så tillstukad efter några års mobbning och utfrysning så jag tordes inte hälsa på folk och det var förstås svårt att skaffa kompisar då...
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10584
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Jag tycker ni är modiga som talar om hur ni känner och vad ni tror, det är en mycket bra början! Tycker inte alls att föräldrarna behöver medverka till en början (är förälder själv) - kontakta någon eller några med erfarenhet om era funderingar och be om vägledning. Gärna någon ni har förtroende för.
Om inte skolsköterska eller annan vuxen finns tillgänglig kanske det finns någon lämplig här: Länk Vårdguiden
Jag vet flera här i er ålder som är kloka, kanske någon av dem läser denna tråd och kan vägleda eller ge goda råd.
Om inte skolsköterska eller annan vuxen finns tillgänglig kanske det finns någon lämplig här: Länk Vårdguiden
Jag vet flera här i er ålder som är kloka, kanske någon av dem läser denna tråd och kan vägleda eller ge goda råd.
För min del är det lugnt. Har ju klarat mig hittills, borde väll klara några fler år.. Har inte förtroende för någon. Skulle inte våga ta kontakt med någon irl oavsett vem det är, även fast jag egentligen kanske skulle vilja. Så vet inte riktigt vad jag borde göra. Vågar inte prata med någon irl om hur jag känner mig gällande någonting alls. All kontakt med människor är läskig, oavsett vad det gäller. Men tack ändå!
Kommer försöka kontakta skolans kurator för att höra vad denne tycker om saken, förhoppningsvis kan det hjälpa till. Jag känner att jag vill ta tag i mina problem nu, hellre nu när jag har en viss trygghet och tid än senare då mitt liv börjat dala neråt igen. helst vill jag ju undvika att det dalar ner på samma sätt som innan... Tack för svaren i alla fall.
- Förtrollning
- Ny medlem
- Inlägg: 13
- Anslöt: 2010-10-03
Medhåll där, jag har för mig att det finns olika åldersgränser för hur mycket man måste berätta vidare för föräldrarna, inte helt säker på detta, tror att just 15 innebär att sjukvård, kuratorer, psykologer mfl. inte behöver berätta särskilt mycket alls för föräldrarna.
Vad jag vet med säkerhet är att när man fyllt 18 och blivit myndig så får de inte berätta något alls för föräldrarna utan ditt tillstånd.
Själva tanken tror jag är att göra den växande människan mer o mer självbestämmande alteftersom denne växer och förmodas någolunda klara självbestämmandet med liv o hälsa i behåll.
De berättar enligt min erfarenhet när man frågar vad de behöver berätta och att det går o göra överenskommelser i förväg om att de inte berättar.
Sålänge du inte berättar om mord så är det nog inget problem.
Vad jag vet med säkerhet är att när man fyllt 18 och blivit myndig så får de inte berätta något alls för föräldrarna utan ditt tillstånd.
Själva tanken tror jag är att göra den växande människan mer o mer självbestämmande alteftersom denne växer och förmodas någolunda klara självbestämmandet med liv o hälsa i behåll.
De berättar enligt min erfarenhet när man frågar vad de behöver berätta och att det går o göra överenskommelser i förväg om att de inte berättar.
Sålänge du inte berättar om mord så är det nog inget problem.
Återgå till Barn och föräldraskap