Har alltid funderat i alla år vem jag är..??? För mig är JAG det jag ser i spegeln...så utseendet e ju skita viktigt för mig så det blir jobbigt
För den som möter mig ser ju mig=jag ....och då blir det yttre viktigt för mig. Jag tänker INTE så om andra utan det handlar om mig...hur vet man vem man är ?? För jag har liksom ingenting inom mig...som säger att det här är JAG !! Jag blev bara ett "skal" liksom....hur fyller man det..??

Ha! Än en gång känner jag igen mig. Känner mig tom inombords. Det är bara mina tankar och det jag ser i spegeln. Tänker ständigt på hur jag beter mig, vad jag säger osv i sociala situationer. Väldigt självmedveten. Undrar alltid hur andra uppfattar mig. Jag upplever nog mig själv i tredje person. Sitter inte direkt vid ratten. Samtidigt kan jag ibland se mina händer och tänka "Shit, det där är ju mina händer. Jag är ju här inne." Som att jag är en liten alien som styr en robot. De ser så...främmande ut. Upplever nog inte mig själv och jag som samma person, ibland.

Precis så jäkla rätt..!!! Tänker också hela tiden på hur jag är, ska betee mig..vad jag ska säga..Tor att alla synar mig i sömmarna o får absolut inte göra bort mig osv allt detta tar sådan jäkla energi av en så man orkar ju inte umgås med någon heller..hahaha
Man är spänd..aldrig avslappnad..allt blir bara fejk o ytligt....
Och de gånger man dricker..ja du..!! Då har man alla sorters personlighetsstörningar...den som känner allt o alla..den oblyge..gör allt som ingen annan gjorde, och dagen efter vågar man inte gå ut...nä man vågar inte gå ut på 2 månader..man tänker på alla som såg mig o vad jag gjorde !!! Tur det e sällan mellan gångerna.....

Jag går aldrig på fester längre efter jag kom till insikten att jag blir så nervös bland folk att jag häller i mig litervis med öl och det slutar bara illa. Dricker helst själv.

Fanns en tråd om det för litet sedan. Har för mig det var många som kände så. Rätt naturligt också när man måste spela socialt godtagbar hela tiden och aldrig duger som man är.

Upplevelser där man engagerar sig själv i mån möjligt istället för att vara rädd för att visa vem man är eller eventuellt inte är DET ger identitet

Detta går i perioder för mig. Känns så konstigt. Detta för mig började kanske för 10 år sedan, jag minns tydligt hur jag kollar in i en spegel hos en polare och helt plötsligt fick en rysande känsla, som att jag såg en främmande person. Tänkte värför ska JAG tänka så ? Jag tycker personligen att det är en hemsk känsla. Svårt att förklara, men destu mer man tänker på det så fastnar man i tankarna känns det som, och varje gång jag gör eller tänker något så kommer jag på mig själv. Bra förklarat är att se sig själv i 3e person. Ibland får jag tanken, vafan är jag skitzo eller något? Dessa tankar följer för mig upp andra tankar, som att, vem är egentligen min mamma, min pappa , vad är ens livet ? Vad är det som gör att jag är jag och mina föräldrar mina föräldrar, innerst inne så vet jag, det är simple, dom är mina föräldrar helt enkelt och jag är jag men fortsätter att tänka på det ändå . Önskar mer att jag inte kunde tänka såhär, jag tror personligen folk med en lägre IQ inte kommer in på dessa tanke banor och det kanske dom skall vara glada över. Jag har haft perioder då jag helt kommit bort från detta, men efter några månader så är det tillbax igen blä. Sorry för min långa text och dåliga grammatik, men jag försöker bara förklara massa jag tänker, och säkert inte ens hälften sagt. Får se hur tråden utvecklas.

Rent krasst funderar på om ett "jag" egentligen existerar eller om det egentligen är en mental och social konstruktion, men det gör ju inte saken lättare för dig! Jag har fått i uppgift att beskriva mig själv och har ångest inför detta. Det går att beskriva sig utifrån många förutsättningar, som genetisk varelse, utifrån tidigare erfarenheter, självbild utifrån subjektiva tankar, självbild som jag tror att andra uppfattar mig, mig själv beteendemässigt i förhållande till andra personer, min bakgrundshistoria osv. Jag är dålig på att berätta vem jag är, vad jag gör, tänker, känner osv men jag vet oftast vad jag tycker. Men tankar är väl bara tankar och inte mig själv som person? Man blir till i förhållande till andra sägs det, utan andra behöver man inte ett avgränsande "jag". I mitt tycke är jaget fortfarande en illusion. Människor som möts tar alltid upp något från den andra personen, dvs anpassar sitt beteende. Är det i så fall verkligen dem själva som kommer till uttryck? Hur jag än väljer att beskriva mig själv kommer jag alltid att ha fel eftersom det inte finns någon objektiv sanning, jaget är inget man kan ta på! Förmodligen är jaget det ställe varifrån man iakttar alltihopa, man är aldrig identisk med sina inre och yttre egenskaper eftersom de är föränderliga. Människor kommer inte ifrån frågan "vem är jag", den finns nog där mer eller mindre för alla (varför skulle annars människor vara så upptagna med att presentera sig, jämföra sig, tala om sig, se till att utmärka sig, alltihopa tydliga tecken på att man vill "vara någon") däremot slipper förmodligen de flesta djur.

jag vet inte vem jag är när jag inte gör mej till. utmattad, är jag för det mesta.