Har gått i ca 10 år med diagnosen aspergers syndrom. Jag har aldrig trott på den själv.

För ett par veckor sedan fick jag även det bekräftat av vården.

Hur fan går man vidare? Min självkänsla är körd i botten. Aspergers syndrom är nog ingen lätt diagnos att få för någon och känner man att det inte stämmer så blir saken ännu värre. Syndromet handlar ju mycket om hur andra uppfattar en, så om experter säger att man har det så har man inte så mycket att sätta emot, man hamnar permanent i ett läge där man inte vet vem man är. Hur går man vidare?

Inom vården verkar det inte alls finnas rutiner för att hantera detta. När jag förklarar hur jag känner mig så verkar ingen förvånad, men de verkar inte heller veta vad de ska göra, var de ska skicka mig. Jag är ju "frisk" nu.

Jag kan ju omöjligt vara den enda?

Moderator: Kompletterade rubriken.

Menar du att du fått diagnosen struken?

Du kan komma vidare genom att inse att hela samhällsstrukturen och psykiatrin är en konstruktion som är avsedd för kontroll och styrning och slaveri. Det finns ingen utopia kommande inom kort eller någon fortsatt ankdamm av godhet. Endast den egna personen som är ute på ett slagfält där man är i kikarsiktet på ett samhälle och system som inte berättar att det är ett öppet krig.

vovven skrev:Har gått i ca 10 år med diagnosen aspergers syndrom. Jag har aldrig trott på den själv.

För ett par veckor sedan fick jag även det bekräftat av vården.

Hur fan går man vidare? Min självkänsla är körd i botten. Aspergers syndrom är nog ingen lätt diagnos att få för någon och känner man att det inte stämmer så blir saken ännu värre. Syndromet handlar ju mycket om hur andra uppfattar en, så om experter säger att man har det så har man inte så mycket att sätta emot, man hamnar permanent i ett läge där man inte vet vem man är. Hur går man vidare?

Inom vården verkar det inte alls finnas rutiner för att hantera detta. När jag förklarar hur jag känner mig så verkar ingen förvånad, men de verkar inte heller veta vad de ska göra, var de ska skicka mig. Jag är ju "frisk" nu.

Jag kan ju omöjligt vara den enda?

Samtalsterapi för att hitta dig själv igen och höja din självkänsla borde hjälpa en del?

Du behöver inte svara på följande men fick du någon annan diagnos istället? Visserligen skrev du att du nu ses som "frisk" men det är man väl även med AS då det per definition inte är en sjukdom.
Vore även väldigt intressant att få höra hur denna felaktiga AS-diagnos från början kom till och mer om hur det nu kommer sig att den nu avskrivits.

Nej, du är säkerligen inte ensam om detta. Vet tyvärr inte heller var man kan hitta andra i samma situation.

Styrkekramar!

Om det känns knepigt så är det väl depression som gäller. Finns alltid något ord att klistra på en.

matterik skrev:Du kan komma vidare genom att inse att hela samhällsstrukturen och psykiatrin är en konstruktion som är avsedd för kontroll och styrning och slaveri. Det finns ingen utopia kommande inom kort eller någon fortsatt ankdamm av godhet. Endast den egna personen som är ute på ett slagfält där man är i kikarsiktet på ett samhälle och system som inte berättar att det är ett öppet krig.

+1

styx skrev:Menar du att du fått diagnosen struken?

Yes.

LILITH_ skrev:Samtalsterapi för att hitta dig själv igen och höja din självkänsla borde hjälpa en del?

Du behöver inte svara på följande men fick du någon annan diagnos istället? Visserligen skrev du att du nu ses som "frisk" men det är man väl även med AS då det per definition inte är en sjukdom.
Vore även väldigt intressant att få höra hur denna felaktiga AS-diagnos från början kom till och mer om hur det nu kommer sig att den nu avskrivits.

Nej, du är säkerligen inte ensam om detta. Vet tyvärr inte heller var man kan hitta andra i samma situation.

Styrkekramar!

Nej, ingen annan diagnos. Det ska göras en ADHD-utredning i framtiden, men jag tror inte ett dugg på det, det ska till mycket vilja att pula in mig i den mallen. Det har väl pratats om personlighetsstörningar, men jag vet inte... Det som stör mig är dock att allt sådant kräver mycket tid (jag är fattig student på ett tidskrävande program) och kostar dessutom pengar. Sen har ju min erfarenhet gjort att jag har väldigt låga förhoppningar om nån bra lösning.

Jag vill också egentligen veta hur den kom till. Själv minns jag inte (depression gör minnet dåligt), och jag fick inte veta speciellt mycket heller. Jag kan i bästa fall berätta i grova drag vad som hände och på så sätt rekonstruera hur psykologerna kan ha tänkt. Det som jag minns var dock att man rätt konsekvent struntade i vad jag sa och övertolkade det min mamma sa. Min mamma ville ha en diagnos, hon var inte så intresserad av vilken, för hon trodde att det skulle ge mig rätt till hjälp. Det verkade som att ju mer jag blev arg över att man inte tog mig på allvar och övertolkade min mor, desto mer ointresserade blev de av att lyssna på mig. Detta uppfattade jag som att mitt förnekande tolkades som en styrkning av diagnosen, varpå jag helt slutade prata med folk inom psykvården.

Det var för övrigt BUP som jag besökte, men själva diagnosen sattes av specialister från stan. Om det är relevant vet jag ej.

Eftersom jag inte vet varför jag fick diagnosen så är det ju omöjligt att veta varför den blev avskriven. Depressionen släppte ju med tiden och då försvann väl antagligen asperger dragen. Av någon outgrundlig anledning blev det jag sa plötsligt relevant igen. Då var det dock inte hos BUP längre.

Hur som hellst, det går alltid att hitta en syndabock, men problemet är inte att någon har gjort fel, utan att systemet uppenbarligen är sådant att det är ganska lätt att göra fel.

Illa att bli feldiagnosticerad. Tycks vara flera som drabbats av det men då åt "andra hållet", dvs de har fått diverse diagnoser innan det visade sig att problemen berodde på AS.

Men jag antar att du inte är problemfri nu bara för att du är "normal". Fördelen är ju att om du t ex har dåligt självförtroende så kan det - i motsats till AS - botas. Har du AD(H)D så kan du få medicin mot det.

Har du el har haft problem med sociala relationer? Det är ju typiskt för aspergare, och tror man att man har AS kan det ju bli en självuppfyllande profetia.

Man kan ifrågasätta varför man överhuvudtaget ska bry sig om vad det står på något papper, jag menar om det står AS eller inte. Men jag antar att det kan spela roll ändå, kanske genom att man blir behandlad annorlunda av myndigheter kanske beroende på just det. Vet inte. Eller så kanske det kan ha betydelse för en själv rent psykiskt. Vet inte som sagt.

Det spelar i alla fall roll genom att man medelst en diagnos har rätt till hjälp från samhället, som någon utan diagnos inte har. På det personliga planet får man möjligen med hjälp av en diagnos reda på mer om sig själv.

Har alltid tvekat på min diagnos själv, men den är ju inte mer än "lätt" Asperger, antar att man också kan säga Asperger-liknande drag, jag vet inte. Det är ju inte som att alla med Asperger är exakt likadana. Undrar vad det skulle vara om inte Asperger. Är ju ett glasklart fall av NLD iallafall, som är världens skit. Fan vad det suger.

Skulle nog säga att den som fått en AS diagnos bör vara väldigt glad, för det finns mycket hjälp och förmåner att få.

Det roliga är ju att en psykolog aldrig egentligen vet vad man har för något. Kasta ihop några symptom från den där personlighetsstörningen med den där störningen så *VIPPS!* har man Asperger.

Alien skrev:Illa att bli feldiagnosticerad. Tycks vara flera som drabbats av det men då åt "andra hållet", dvs de har fått diverse diagnoser innan det visade sig att problemen berodde på AS.

Men jag antar att du inte är problemfri nu bara för att du är "normal". Fördelen är ju att om du t ex har dåligt självförtroende så kan det - i motsats till AS - botas. Har du AD(H)D så kan du få medicin mot det.

Har du el har haft problem med sociala relationer? Det är ju typiskt för aspergare, och tror man att man har AS kan det ju bli en självuppfyllande profetia.

Jo, och dessa andra finns det säkert hundratals trådar för här på forumet.

Ja, dåligt självförtroende kan i teorin botas, men det är faktiskt rätt ovanligt.

Problem med sociala relationer är i första hand typiskt för att vara människa och om mina sociala problem är inom normalintervallet kan jag inte avgöra. Jag har inte haft en flickvän på 5 år, så nåt fel är det ju. Och ja, jag tror också på självuppfyllande profetia, att tro att man har aspergers syndrom är nästan identiskt med att ha aspergers syndrom.

FakkDöWörld skrev:Skulle nog säga att den som fått en AS diagnos bör vara väldigt glad, för det finns mycket hjälp och förmåner att få.

Det där synsättet är ju helt idiotiskt i sammanhanget. Tråden handlar ju för tusan om att ha en felaktig diagnos. Med ditt resonemang kan det vara helt ok att hamna i fängelse eftersom man får gratis mat. Ingen hjälp eller stöd eller bidrag kan väga upp för en felaktig diagnos.

vovven skrev:Det där synsättet är ju helt idiotiskt i sammanhanget. Tråden handlar ju för tusan om att ha en felaktig diagnos. Med ditt resonemang kan det vara helt ok att hamna i fängelse eftersom man får gratis mat. Ingen hjälp eller stöd eller bidrag kan väga upp för en felaktig diagnos.

Jag har ofta tänkt att svenska fängelsen verkar ganska trevliga. Gym, gratis mat, nånstans att sova, jobb etc. Skit på dig.

Om man själv är lika utåt sett till synes högfungerande som i princip alla vi som skriver här, men samtidigt för egen del alltid har trott att AS måste yttra sig mycket mer utåt sett synligt för att en AS-diagnos ska vara "riktig"... då skulle jag föreställa mig att man, om man själv blev utredd och fick diagnosen, lätt skulle kunna bli övertygad om att den var felaktig.

Dessutom ser vi att det finns stora delar i yrkeskårerna som utreder idag som inte har mer nyanserad bild av hur påtagligt AS måste synas utåt, än att de missar och inte diagnosticerar någon som de uppfattar som "för normal".

Om då någon utåt sett välfungerande som har diagnosen ställd sedan förut, men inte själv tror på den, kommer till just en utredare med den graden av kunskap och ber att få den borttagen - så lär chansen vara stor att det lyckas.

Jag säger inte att detta scenario måste gälla i vovvens fall, det kan jag naturligtvis omöjligt ha en aning om.

Men jag misstänker att det mycket väl skulle kunna vara så, och tycker det är på sin plats att nämna att ett sådant scenario åtminstone skulle kunna utspelas. Någonstans, någon gång...

FakkDöWörld skrev:

vovven skrev:Det där synsättet är ju helt idiotiskt i sammanhanget. Tråden handlar ju för tusan om att ha en felaktig diagnos. Med ditt resonemang kan det vara helt ok att hamna i fängelse eftersom man får gratis mat. Ingen hjälp eller stöd eller bidrag kan väga upp för en felaktig diagnos.

Jag har ofta tänkt att svenska fängelsen verkar ganska trevliga. Gym, gratis mat, nånstans att sova, jobb etc. Skit på dig.

Så du vill helt enkelt slippa ta hand om dig själv? Ja, jag säger inte att det är fel, men jag tror det är ytterst få som känner så. Om du hade skrivit att DU var glad över att du fick DIN diagnos så hade det varit en helt annan sak, problemet är att du uppmanar mig att vara glad över att jag fick min diagnos.

Pemer skrev:Om man själv är lika utåt sett till synes högfungerande som i princip alla vi som skriver här, men samtidigt för egen del alltid har trott att AS måste yttra sig mycket mer utåt sett synligt för att en AS-diagnos ska vara "riktig"... då skulle jag föreställa mig att man, om man själv blev utredd och fick diagnosen, lätt skulle kunna bli övertygad om att den var felaktig.

Dessutom ser vi att det finns stora delar i yrkeskårerna som utreder idag som inte har mer nyanserad bild av hur påtagligt AS måste synas utåt, än att de missar och inte diagnosticerar någon som de uppfattar som "för normal".

Om då någon utåt sett välfungerande som har diagnosen ställd sedan förut, men inte själv tror på den, kommer till just en utredare med den graden av kunskap och ber att få den borttagen - så lär chansen vara stor att det lyckas.

Jag säger inte att detta scenario måste gälla i vovvens fall, det kan jag naturligtvis omöjligt ha en aning om.

Men jag misstänker att det mycket väl skulle kunna vara så, och tycker det är på sin plats att nämna att ett sådant scenario åtminstone skulle kunna utspelas. Någonstans, någon gång...

Ok, men vad är då ditt syfte med att skriva det där? Tycker du att jag ska fortsätta försöka passa in i aspergermodelen trots att varken jag, psykologen jag tidigare träffade, dennes chef eller den nya psykologen tycker det passar? Vad är syftet med det?

Det är faktiskt rätt fascinerande, är det rent av kanske så att ni som är inom aspergercommunityt har lite svårt att acceptera att någon, så att säga, lämnar er? Kan det vara så att det minskar er egen legitimitet en smula?

vovven skrev:Det är faktiskt rätt fascinerande, är det rent av kanske så att ni som är inom aspergercommunityt har lite svårt att acceptera att någon, så att säga, lämnar er? Kan det vara så att det minskar er egen legitimitet en smula?

så kan det vara.

det kan också vara så att det var ett försök att poängtera subjektiviteten som finns hos diagnosställarna.

det verkar vara en relativt utbredd bild här på forumet att många utredare har en mycket stereotypisk bild som går rakt emot de kriterier som är uppsatta för en diagnos.