jag har en tendens att bli "besatt" av vissa människor. jag vill veta allt om dom, vill vara som dom, se ut som dom.

ibland är det en kille jag snöar in på (jag är flicka), och då kan fascinationen kännas som attraktion. men det kan också vara en kvinna, och då saknas det fysiska helt. vad som händer är att jag inte kan sluta tänka på personen ifråga, och ibland låtsas jag att jag "är" han/hon... jag skäms lite över det här. jag liksom "kopierar" deras egenskaper (på låtsas, i mitt huvud), och fantiserar dels om att vara med dom, men mest om att vara som dom. om personen tar avstånd från mej blir jag triggad att försöka komma närmare, eftersom jag är alltid är övertygad om att det är min själsfrände jag mött; "han/hon vet inte vad hon/han går miste om", tänker jag, och fortsätter att försöka. jag kan också hamna i långa internetsökstunder, då jag tittar på bilder av personen (om såna finns) om och om igen. och läser saker han/hon skrivit... destruktivt. men låtsasleken är kul. det är som att få helt nya (påhittade, förvisso) egenskaper. jag kan låtsas vara dansare, musiker, låtsas ha lika blankt hår som den jag beundrar - vad som helst.

låter snurrigt, va? tror att jag har beskrivit två olika besatthetstyper; förälskelse och fascination/beundran. men jag fungerar likadant vid båda, d.v.s. jag vill vara dom...

två frågor: känner nån igen sej, och kan man ha människor som specialintresse?

Det är klart man kan ha människor som specialintresse. Men det är säkerligen ganska ovanligt att man blir "besatt" av andra människor på ett så personligt plan som du beskriver. Din typ av "besatthet" verkar extrem.

Har du pratat med en psykolog? Det kan vara bra att göra det. Det låter onekligen som ett ganska självdestruktivt sätt att utvecklas.

Edit: Ursäkta om jag kommer fram som aggressiv.

Kan även tillägga det att jag kan analysera andra människors beteenden och saker som sägs så mycket att jag slutar lita på de flesta. Så jag kan också bli lite extrem och självdestruktiv, fast genom överanalyserande. Vilket jag anser att det blir när man börjar nå orimliga slutsatser. Något jag lite för ofta når när det kommer till människor.

earlydayminer skrev:Kan även tillägga det att jag kan analysera andra människors beteenden och saker som sägs så mycket att jag slutar lita på de flesta. Så jag kan också bli lite extrem och självdestruktiv, fast genom överanalyserande. Vilket jag anser att det blir när man börjar nå orimliga slutsatser. Något jag lite för ofta når när det kommer till människor.

Jag undrar om det här stycket har med AS att göra, för jag är NTV (misstänker AS) men det träffade mig verkligen.

För att hålla mig onT så är det nog som earlydayminer säger, du borde nog prata med en psykolog.

Jag har också varit "besatt" av enskilda personer, en jämnårig kille, en kvinnlig musiklärare, en naturlärare, en polis, Michael Jackson... flera till. Obs så har detta ej varit attraktion, bara besatthet. Hej jag är en stalker typ.

MsTibbs skrev:Jag har också varit "besatt" av enskilda personer, en jämnårig kille, en kvinnlig musiklärare, en naturlärare, en polis, Michael Jackson... flera till. Obs så har detta ej varit attraktion, bara besatthet. Hej jag är en stalker typ.

haha, jag var också besatt av michael jackson i våras! en annan kändis var ronaldo (den första), fast då blev jag besatt av brasilien som land och började på capoeira, läste portugisiska och åt bara brasiliansk mat. sen flyttade jag dit ett år, men det var inte bara ronaldos förtjänst - så tokig är jag inte och det handlar som sagt inte alltid, eller nästan aldrig skulle jag vilja säga, om fysisk attraktion för mej. jag använder ordet "attraktion" för att förklara för andra hur upptagen/betagen jag är av personen; hur fascinerad jag är. sen har jag ju varit kär och blivit besatt av personen jag har varit med, så sometimes the two, besatthet och attraktion, can meet and blend. så, hej, jag är också en stalker

och ni har rätt, det är nåt för psykologen att ta hand om. jag går i terapi och pratar om just det här fenomenet just nu. jag tror att jag har haft nytta av mitt imiterande och kopierande som yngre. lärde mej det sociala spelet på det viset. men nu är jag vuxen och söker min egen identitet - bortom imitation och självutplånande. men det är såklart skillnad mellan att imitera för lärandets skull och att bli besatt och härma och låtsas vara den andre...

earlydayminer skrev:Det är klart man kan ha människor som specialintresse. Men det är säkerligen ganska ovanligt att man blir "besatt" av andra människor på ett så personligt plan som du beskriver. Din typ av "besatthet" verkar extrem.

Har du pratat med en psykolog? Det kan vara bra att göra det. Det låter onekligen som ett ganska självdestruktivt sätt att utvecklas.

Edit: Ursäkta om jag kommer fram som aggressiv.

Kan även tillägga det att jag kan analysera andra människors beteenden och saker som sägs så mycket att jag slutar lita på de flesta. Så jag kan också bli lite extrem och självdestruktiv, fast genom överanalyserande. Vilket jag anser att det blir när man börjar nå orimliga slutsatser. Något jag lite för ofta når när det kommer till människor.

nej, du framstod inte som aggressiv, bara ärlig. jag uppskattar ärlighet framför allt annat. därför kan jag, som du beskriver att du gör, övertolka och överanalysera. jag gör det, har jag kommit fram till, därför att jag är dålig på att läsa av människor rent generellt, och därför har ett BEHOV av klarhet och tydlighet. när något då blir otydligt kan jag inte släppa det, utan måste grubbla tills jag får nån rätsida på skiten. det är också väldigt destruktivt, för vissa saker är obetydliga och behöver inte förstås på pricken. en insikt som är svår att leva efter...

Jag är nog ganska besatt av människor. Studerar dem ständigt. Ser hur de reagerar i olika situationer etc. Kan utan ansträngning se när folk ljuger och vad de har för avsikter. Kan nästan se vad de tänker. Har även utmärkt gaydar. 3/3 rätt än så länge.

FakkDöWörld skrev: Har även utmärkt gaydar. 3/3 rätt än så länge.

jag med! jag är sjukt intresserad av vad andra har för sexuell läggning, och även varifrån dom kommer (stad eller land). kan ibland uppfattas som politiskt inkorrekt, men jag är bara NYFIKEN och vetgirig. lägger inga värderingar i olikheter, utan är bara intresserad av att veta hur vi är olika.

konstigt nog blir jag arg när nån frågar mej om min bakgrund. min pappa är afrikan, och jag får ständigt höra "var kommer du ifrån?" "härifrån", svarar jag då, men det kommer såklart alltid en följdfråga: "men från början?" så när nån är lika nyfiken som jag blir jag sur. men jag undersöker i tysthet. jag frågar inte öppet, eftersom jag ju själv inte gillar det. hmmm...

prick skrev:

FakkDöWörld skrev: Har även utmärkt gaydar. 3/3 rätt än så länge.

jag med! jag är sjukt intresserad av vad andra har för sexuell läggning, och även varifrån dom kommer (stad eller land). kan ibland uppfattas som politiskt inkorrekt, men jag är bara NYFIKEN och vetgirig. lägger inga värderingar i olikheter, utan är bara intresserad av att veta hur vi är olika.

konstigt nog blir jag arg när nån frågar mej om min bakgrund. min pappa är afrikan, och jag får ständigt höra "var kommer du ifrån?" "härifrån", svarar jag då, men det kommer såklart alltid en följdfråga: "men från början?" så när nån är lika nyfiken som jag blir jag sur. men jag undersöker i tysthet. jag frågar inte öppet, eftersom jag ju själv inte gillar det. hmmm...

Förstör ju hela spänningen om man frågar rakt av. De flesta skulle ju bara förneka det och ta illa upp ändå. Och nej, jag är ingen homofob jag heller. 2 av de 3 fallen jag haft rätt i gäller mina vänner. Bästa vännen är bisexuell och en annan kompis gay.

FakkDöWörld skrev:Förstör ju hela spänningen om man frågar rakt av.

helt sant! jag har inte tänkt på underhållningsvärdet i det förrän nu. jag är väldigt intresserad av språk, och så fort jag hör ett främmande språk försöker jag klura ut vilket det är. hemskt kul, faktiskt. och lärorikt.

prick skrev:

FakkDöWörld skrev:Förstör ju hela spänningen om man frågar rakt av.

helt sant! jag har inte tänkt på underhållningsvärdet i det förrän nu. jag är väldigt intresserad av språk, och så fort jag hör ett främmande språk försöker jag klura ut vilket det är. hemskt kul, faktiskt. och lärorikt.

Något som sällan skiljer från språk till språk är ju tonlägen etc. Även om man inte förstår orden kan man till viss del förstå vad de säger. Hörde väldigt mycket arabiska när jag gick i högstadiet, kunde ju snappa upp att någon sa något vitsigt bakom ryggen på en.

FakkDöWörld skrev:Något som sällan skiljer från språk till språk är ju tonlägen etc. Även om man inte förstår orden kan man till viss del förstå vad de säger. Hörde väldigt mycket arabiska när jag gick i högstadiet, kunde ju snappa upp att någon sa något vitsigt bakom ryggen på en.

jag klurar också på betydelser. en annan sak jag pysslar med är att lyssna på musik, och skriva ner och memorera texterna. engelska och portugisiska texter, och ibland spanska.

Jag är exakt likadan. Fast kanske lite mer extrem.

prick skrev:jag har en tendens att bli "besatt" av vissa människor. jag vill veta allt om dom, vill vara som dom, se ut som dom.

ibland är det en kille jag snöar in på (jag är flicka), och då kan fascinationen kännas som attraktion. men det kan också vara en kvinna, och då saknas det fysiska helt. vad som händer är att jag inte kan sluta tänka på personen ifråga, och ibland låtsas jag att jag "är" han/hon... jag skäms lite över det här. jag liksom "kopierar" deras egenskaper (på låtsas, i mitt huvud), och fantiserar dels om att vara med dom, men mest om att vara som dom. om personen tar avstånd från mej blir jag triggad att försöka komma närmare, eftersom jag är alltid är övertygad om att det är min själsfrände jag mött; "han/hon vet inte vad hon/han går miste om", tänker jag, och fortsätter att försöka. jag kan också hamna i långa internetsökstunder, då jag tittar på bilder av personen (om såna finns) om och om igen. och läser saker han/hon skrivit... destruktivt. men låtsasleken är kul. det är som att få helt nya (påhittade, förvisso) egenskaper. jag kan låtsas vara dansare, musiker, låtsas ha lika blankt hår som den jag beundrar - vad som helst.

låter snurrigt, va? tror att jag har beskrivit två olika besatthetstyper; förälskelse och fascination/beundran. men jag fungerar likadant vid båda, d.v.s. jag vill vara dom...

två frågor: känner nån igen sej, och kan man ha människor som specialintresse?

Nu är jag färskt diagnostiserat AS, och helt newbie här på forumet.
Men för min egen del tycker jag inte det du delar med dig låter alls konstigt. Jag gjorde och var precis likadan från högstadiet till runt 20 års åldern.-

Det är inte lätt att "inte passa" in - vilket man upplever oberoende om man har fått diagnos eller ej, ett sätt att försöka motverka dessa obehagliga känslor är ju just genom att försöka "kopiera" andra människor som man anser har något man själv saknar, och med våra "special intressen" - är det inte alls konstigt att vi tar det "några steg längre".

Men jag tror dock inte det är sunt. Vet inte hur det är med dig, men jag hade den form av fascination som du delar med dig- i något jag tror bottnade i en fruktansvärd självbild- vilken i sin tur också gav dålig självfötroende, vilket också i sin tur fick konsekvenser i hur jag fantiserade, såg på människor m,m ...Om du känner igen dig, så är mitt råd till dig att försöka bryta med detta "intresset", och istället försöka självrannsaka dig - inte för att hitta dina mindre bra sidor, utan för att hitta bra sidor hos dig själv (vilket vi alla har) - och på sådan sätt för eller senare komma till insikt om att det finns inget poäng i att låtsas vara någon annan än den man är.

Jag vet att detta är lättare sagt än gjort, och det krävs tid, tålamod, och inte minst ödmjukhet och ärlighet - inför sig själv.
Ledsen om du anser att jag är ute "cyklar" nu - jag talar utifrån vad jag själv har gått igenom...så take it or leave it

Jag tycker det du beskriver liknar lite grann det beteende man kan har när man bearbetar en olycklig förälskelse. Ju mer av det där man ägnar sig åt ju längre kommer man givetvis ifrån den person som är föremål för ens beundran.

Vad man gör är att man läser in en massa saker i den andra personen som man egentligen vill ha själv och idealiserar den andra så att denne antagligen inte skulle känna igen sig.

Vi är alla människor men de är svårt att tagga ner när man har fastnat.

Jag tror inte detta har specifikt med AS att göra men att intensiteten och svårigheten att byta fokus kanske är större om man har AS eller någon form av psykologiska problem? Jag tror alla människor har svårt att släppa en sån fascination men en del personer med AS jag träffat verkar kunna gå i flera år med något som de flesta NT skulle ha släppt på ett par månader. Notera att jag själv är NT.

Safek skrev:Det är inte lätt att "inte passa" in - vilket man upplever oberoende om man har fått diagnos eller ej, ett sätt att försöka motverka dessa obehagliga känslor är ju just genom att försöka "kopiera" andra människor som man anser har något man själv saknar, och med våra "special intressen" - är det inte alls konstigt att vi tar det "några steg längre".

Men jag tror dock inte det är sunt. Vet inte hur det är med dig, men jag hade den form av fascination som du delar med dig - i något jag tror bottnade i en fruktansvärd självbild - vilken i sin tur också gav dålig självfötroende, vilket också i sin tur fick konsekvenser i hur jag fantiserarade, såg på människor m,m ...Om du känner igen dig, så är mitt råd till dig att försöka bryta med detta "intresset", och istället försöka självrannsaka dig - inte för att hitta dina mindre bra sidor, utan för att hitta bra sidor hos dig själv (vilket vi alla har) - och på sådan sätt för eller senare komma till insikt om att det finns inget poäng i att låtsas vara någon annan än den man är.

Jag vet att detta är lättare sagt än gjort, och det krävs tid, tålamod, och inte minst ödmjukhet och ärlighet - inför sig själv.
Ledsen om du anser att jag är ute "cyklar" nu- jag talar utifrån vad jag själv har gått igenom...så take it or leave it

jag tycker inte alls att du är ute och cyklar. tvärtom känns det som att du verkligen förstår. jag tror att din teori om dålig självbild/dåligt självförtroende stämmer, och ditt råd att söka mina egna styrkor var väldigt fint. jag ska göra en inventering och skriva ner allt bra jag kan komma på. tack

Bjäbbmonstret skrev:Jag tycker det du beskriver liknar lite grann det beteende man kan har när man bearbetar en olycklig förälskelse. Ju mer av det där man ägnar sig åt ju längre kommer man givetvis ifrån den person som är föremål för ens beundran.

jag har varit olyckligt förälskad, men det är en annan känsla. då står hela ens självbild och integritet på spel, och man är i desperat behov av att bli bekräftad (kanske).

det jag försöker beskriva här är en fascination som är helt "intellektuell". jag vill inte bli ett kärlekspar med min lärarinna i portugisiska, jag vill vara hon. hennes blanka hår är spännande att titta på, och när jag kommer hem kanske jag kammar mitt hår och låtsas att det är som hennes. lite som en barnunge. men visst kan jag, som jag skrev, vara olyckligt kär och fascinerad på samma gång, och då blir omdömet noll. men det är ett annat problem. det som besvärar mej nu är att jag kopierar och apar efter mina fascinationsobjekt (i bästa fall) eller fantiserar om att jag besitter deras egenskaper (i värsta fall). intresset för personen ifråga kan uppta lika mycket tankeutrymme som en förälskelse, men en förälskelse är konstruktiv. den är konstruktiv i det att den har ett mål/leder framåt. en besatthet, däremot, handlar om att vilja vara som, fantisera om. den är liksom stillastående. ja, en förälskelse är organisk och utvecklas (även olycklig kärlek har ju ett mål - att vinna någons gunst), men besattheten, den är statisk; den dunkar huvudet i väggen.

Kan se ett program som DR Phil o vet innan de ens säger nåt va de e där för typ...

Kan också helt enkelt bara vara allas bästis för ja fattar så lätt va de VILL höra. Däremot kan ja inte hävda mina egna känslor eller säga nåt jag tycker illa om eller så.. Kan helt enklet inte vara mig själv.,,,,'

SKUMT!

Jag har också varit besatt.

Besatthet är kopplat till förälskelse. Även om de kan vara olika fenomen så går de lätt över i varandra. Speciellt för aspies. Jag tror man lurar sig själv om man separerar de två.

rdos skrev:Besatthet är kopplat till förälskelse. Även om de kan vara olika fenomen så går de lätt över i varandra. Speciellt för aspies. Jag tror man lurar sig själv om man separerar de två.

nu fick du mej att fundera. jag vet ärligt talat inte om jag riktigt har ordning på känslorna. är besatthet/specialintresse en typ av förälskelse? jag har alltid svårt att veta/identifiera vad det är jag känner. dom känslor jag skulle säga att jag oftast känner är oro, stress och iver. vid "förälskelse" känner jag iver och stress... det är inte den typen av känsla som kommer när jag snöar in på någon person på besatthetsvis. besattheten är ren fascination och "dyrkan".

när jag är förälskad med kroppen finns en sexuell lust. det är en stor skillnad. gaahhh, jag blir tokig, jag får inte rätsida på nåt!

tusen tack för era svar. för att ni delar med er.

Jag känner igen mig delvis, kan umgås med en person och sedan när jag kommer hem så känner jag mig lite som den individen. Har jag umgåtts med en bohem, ja då tänker jag så och kan då välja mat efter den stämningen, keso/bönor.

Blir även besatt av städer i perioder, hade en Ian Rankin period och slukade då alla filmer som utspelades i den staden där hans roman-hjäte huserar, ville se dessa platser i verkligheten.

Min Los Angeles period var likadan. Nu är jag besatt av Stockholm så det är ju lätt att titta på iallafall.

mvh, Kattpappa

Jag tror inte besatthet alls måste ha med förälskelse att göra.

Förövrigt tycker du låter 1. aspig. 2. modig som erkänner det här så öppet här. Känner igen mig själv i delar av det.

Och människor eller mänskligt beteende som specialintresse är väldigt vanligt främst bland kvinnliga aspisar. Och eftersom man blir bra på det man gör mycket så blir många aspisar ofta bra på psykologi osv, iaf i teorin. Bättre än NTs i många fall.

alfapetsmamma skrev:Och människor eller mänskligt beteende som specialintresse är väldigt vanligt främst bland kvinnliga aspisar. Och eftersom man blir bra på det man gör mycket så blir många aspisar ofta bra på psykologi osv, iaf i teorin. Bättre än NTs i många fall.

det hade jag ingen aning om! jag har alltid grubblat och grubblat över relationer, varför folk gör som dom gör, varför de reagerar så starkt på vissa saker, vad de egentligen tänker, vad de egentligen känner, hur jag ska bemöta dem, hur man uttrycker uppskattning... är jag alltså inte ensam om det?! jag skulle kunna skriva en bok utifrån dessa iakttagelser - "social interaktion sedd från utsidan". en ännu tjockare bok skulle innehålla mina "manus" för socialt samspel. "rollspelande i teori och praktik", skulle den kunna heta.