Hej, detta är mitt första inlägg här och skriver för att jag känner mig extremt uppgiven just nu. Jag är 25årig tjej och har nästan _inga_ kompisar, det är verkligen astråkigt... jag är väldigt bra på att skaffa pojkvänner, så en sån har jag men det blir alltid så att jag socialiserar med min pojkväns kompisar med min pojkvän som trygg sköld. Nu har jag flyttat till Taiwan, pluggar här en termin & har pojkvännen med mig. Den här terminen tänkte jag att de skulle vara annorlunda, att jag skulle lära mig umgås med folk och skaffa kompisar... de har inte gått så bra, jag vet ju fortfarande inte hur man gör och när någon söker kontakt med mig drar jag mig undan Jag har planer på att skaffa en katt när jag kommer tillbaka till sverige, det är ju mysigt och så men de kommer ju inte generera nya vänner direkt... bläh, är jag dömd till ensamhet?

har fan samma problem som dej

Hitta någon som du har mycket gemensamt med. Eller någon som du genomgått mycket upplevelser med. En gammal klasskamrat kanske?

Vi aspisar har svårt med att ha och skaffa vänner. Men det brukar alltid finnas nån att prata med. Och det räcker med en person, en riktig vän utanför familjen, faktiskt.

Om du råkar hamna i Stockholm kan jag introducera dig för våran Anime-klubb som innehar en hel del aspisar. Tror du skulle gilla alla våra 3 superkonstiga tjejer

Hm skrev ett inlägg här men de försvann visst... nåväl,

jag bor i göteborg och pluggar på Chalmers, jag har i flera år försökt att skaffa kompisar i min klass men de har liksom inte gått. När folk söker kontakt med mig drar jag mig undan, när jag har en potentiell kompis på tråden så ställer jag in eller drar mig ur. Jag hittar på undanflykter för mig själv att slippa umgås, gräver ned mig i plugg, osv. Men nånstans vill jag ju verkligen ha ett kompisgäng. Eller ja, gäng kanske blir lite too much men lite kompisar sådär som folk brukar ha... har ni några knep att ta till?

Ett till problem är att jag gärna dömer ut människor snabbt också, särskilt "normala" personer med normala intressen - de ser jag genast som supertråkiga! Nördar däremot - mums

Jag pluggade på KTH. Jag hade samma problem med inga riktiga kompisar. Det slutade med ångest och depression och neuroleptika medicinering.

Vet hur det käns Det är inge kul o vara så ensam och det svårt att hitta en som man skulle trivas med också... Har ju själv svårt o prata vem gillar det liksom så vet inte heller hur man ska få ett gäng o trivas med... dessutom har man svårt o lita på andra... De borde finnas en stad där alla som har svårt socialt, med kommuniakton och förstå sig på andra skulle kunna känna sig mindre utanför då...

Är också dålig på att skaffa kompisar. Att ha intressen som kräver en fysisk närvaro tror jag hjälper även om det kan vara mycket krävande innan man känner sig hemma. Leta lite lämpliga nördklubbar t.ex. eller utsätt dig för annat intresse där det finns människor. Det är mycket som med kärleksrelationer, det måste vågas.

tack för tipset med "nördklubbar" de skulle nog faktiskt funka har ni några tips? Jag är intresserad av kost, träning och hälsa (inte så supernördigt) men jag kan alltid skaffa nått nytt intresse. Jag är ju ingenjör (snart) och rätt intresserad av de mesta!

Matterik: tråkigt att höra alla KTH:are jag har träffat har varit supernördar å väldigt lätta att umgås med...

Förresten, ett problem för mig på chalmers är att jag "ser ut" som de "coola" tjejerna (sminket, kläderna, stilen) men är helt retarded när de kommer till de sociala. Min look gör att jag skrämmer iväg nördarna, å min personlighet skrämmer iväg "de coola tjejerna". Jag vill dessutom inte hänga med coola tjejgäng, de skulle inte ge mig så mycket tror jag...

Ja om man är öppen med att man har aspergers så kanske nördarna inte blir så rädda längre. I varje fall om de vet vad aspergers är. Jag har själv valt att ha långt hår etc för att liksom se annorlunda ut så att folk slutar tro att man är normal.

Sen på kth så är det lättare för tjejer rent socialt inbillar jag mig. Jag kom ihåg på kth hur tjejerna liksom va få och det blev någon sorts särbehandling just för att de var så sällsynta, så tillvida om man som tjej står ut med mansatmosfären som lätt uppstår när det är så många killar. Som kille på kth så är det ännu svårare att få kontakt med tjejer om man har asperger för det är så enorm konkurrens om tjejerna. Jag tror att det bidrog till att jag mådde dåligt. Men så hade jag inga bra kompisar. Dessutom så mår jag bättre av att umgås med tjejer än idag. Så för mig var kth lite av en mardröm.

Jag kan inte klara något utan andra, är väldigt osjälvständig. Jobb och studier utan andra är ej tänkbart. Men börjar lätt tjafsa med folk och har svårt att ha längre (vänskaps)relationer. Så de bekanta byts ut med jämna mellanrum. Jag kan inte 1). Strukturera 2). Hålla ordning på tidsordningen 3). Förstå innebörden 4). Förklara saker 5). Se slutledningar.

Men de jag varit riktigt ärlig och mig själv med kan det funka längre tider med. Jag får dock oftast gå in från låg nivå där jag knappt räknas. Löser problem utan att veta hur jag gör egentligen, mer intuitivt angreppsätt. Sedan kan jag inte förklara hur, då blir folk förbannade eller så blir jag skickad på kommunikationskurs, vilket förstås går åt helvete.

Jag tror det gäller att vara sig själv i allt man gör, då har man ryggen fri hela tiden och kan inte bli beskylld för "falsk marknadsföring." Kan nu bli lite uppgiven över att vissa ger upp och betraktar mig som om jag är halvblåst eller väldigt naiv, men jag tror det alltid varit så fast jag inte tänkte på det förut.

En del tror att jag inte gör mitt bästa när jag inte fattar eller skriver fel för trettonde gången, de brukar dock inse senare att jag verkligen försöker allt vad jag kan.

Av någon orsak som jag inte vet så blir jag bemött som att jag är ett barn ganska ofta. Sällan på ett elakt sätt, för det mesta med något slags överseende.

Har ni upplevt detsamma? Varför är det så?

Jag håller med absolut. Att vara sig själv är så viktigt, det ger en sådan enorm styrka att man kan ta sig igenom nästan vad som helst med den förmågan. Men att vara sig själv kan vara mycket svårt. Men jag ser det som målet med allt och meningen med livet är att vara sig själv.

matterik skrev:Men att vara sig själv kan vara mycket svårt. Men jag ser det som målet med allt och meningen med livet är att vara sig själv.

Ja, det kan jag verkligen skriva under på... Särskilt när man inte har en aning om vem man är eller om det visar sig att man är en annan än vad man trott tidigare WTF, är detta jag???

AAA skrev:

matterik skrev:Men att vara sig själv kan vara mycket svårt. Men jag ser det som målet med allt och meningen med livet är att vara sig själv.

Ja, det kan jag verkligen skriva under på... Särskilt när man inte har en aning om vem man är eller om det visar sig att man är en annan än vad man trott tidigare WTF, är detta jag???

Chocken för mig just nu är att jag är mitt uppe i att inse att andra inte tänker som jag. Jag är den jag alltid varit, men att få svart på vitt att det verkligen är mitt tankesätt som sticker ut, är jobbigt. Jaha, tänker inte alla som jag? Måste inte alla "bläddra" bland tidigare erfarenheter innan de talar eller agerar? Visst har jag förstått att jag alltid varit udda, men inte just HUR mycket.

Angående om att vara sig själv så får jag ibland en känsla av att man kan vara för mycket sig själv. I varje fall för mycket för att andra ska orka stå ut med en. I min drömvärld får alla vara sig själva, givetvis, men tyvärr har jag inte sett att det alltid fungerar i praktiken.