Lidit i 33 år ...känner stor SORG
5 inlägg
• Sida 1 av 1
Lidit i 33 år ...känner stor SORG
Har varit "annurlunda" sedan barnsben..känt mig annorlunda..inte varit som andra...Folk och familj och släkt har behandlat mig annorlunda..vilket resulterade i ytterligare problem..Större aggressioner..impulsiv..droger..gjorde allt det som ingen annan vågade..sa vad jag tyckte utan att tänka..skolan åt skogen..många flytter...döds längtan...mamma som skickade iväg mig först till pappa 20 mil ifrån som sedan skickade mig till mormor...dragit på mig stora skulder...låtit mig utnyttjas och bli slagen...kämpat för att överhuvudtaget lyckats få behålla en vänn...Ångest o depressioner..kännt mig väldigt ENSAM o tom inom bords..ett tomt svart hål...varit i psykiatrin svängen i minst 13 år..och farit väldigt illa genom åren...För 2 månader sedan fick jag diagnosen ADHD med inslag av aspb och jag är nu 33 år, var med stor SORG och även "glädje" över detta..sorgen över att mitt liv kunnat vart bättre om de hade kommit på det för flera år sedan..glädje över att veta att det finns en "anledning" att det finns fler..det e inte jag som e totalt misslyckad..utan en psykisk störning en "sjukdom"...Men tyvär så syns den inte och jag är en bra skådis...som är väldigt ENSAM..hatar det...vill inte
Är också "ensam", men kan se på det på olika sätt.
Så länge man andas finns det hopp till nåt bättre.
Så länge man andas finns det hopp till nåt bättre.
- Monoaminoxidas
- Inlägg: 21
- Anslöt: 2010-08-08
Nog väldig många här som skulle känna igen sig i det du delar med dig.
Först och främst så ska du veta att du är värdefull precis som du är. Sen ska du veta att nu som du har fått diagnoser att det har varit din omgivning (ovetande) det har varit fel på och inte dig, nu finns det förklaringar varför livet har varit som det har varit.
Och (något jag har lärt mig genom att bli en del av detta forum) du ska veta att du är inte ensam, utan vi är många som delar samma båt som dig.
*kramar om*
Först och främst så ska du veta att du är värdefull precis som du är. Sen ska du veta att nu som du har fått diagnoser att det har varit din omgivning (ovetande) det har varit fel på och inte dig, nu finns det förklaringar varför livet har varit som det har varit.
Och (något jag har lärt mig genom att bli en del av detta forum) du ska veta att du är inte ensam, utan vi är många som delar samma båt som dig.
*kramar om*
Återgå till Att leva som Aspergare