Nej, aldrig. Jag vill inte heller göra det. För er som inte kan, men vill, varför tror ni det hjälper med tårar?

Gråtandet sprider endorfiner i kroppen, för att man ska bli på bättre humör. Ett förbisett faktum i hela kulturer som gjort det till en "manlig" norm att låta bli.

Tror den västerländska kulturen tycker att det är OK att gråta med god anledning, men inte framför folk.

Jag gråter ofta, men aldrig inför folk jag inte känner väldigt väl (väldigt sällan iaf). Enda sen jag var pytteliten har jag låtit bli att gråta när andra är närvarande, framförallt har jag aldrig gråtit av fysisk smärta (undantaget migränanfall och när jag födde barn).

Under ett helvetesår i gymnasiet kände jag för att gråta hela tiden, men tillät aldrig mig själv att göra det ordentligt, för det kändes på fullaste allvar som att jag skulle gråta mig själv till döds då.

Nu när jag är stressad och pressad gråter jag varannan dag känns det som, även om det sällan är särskilt dramatiskt, en och annan tyst tår bara. Jag mår faktiskt lite bättre efteråt, även om det i enstaka fall är väldigt svårt att sluta.

Jag gråter i stort sett aldrig. Blev kallad "känslokall bitch" av en bekant när jag inte grät i slutet av en film, då alla andra satt och snyftade i sina näsdukar.

Däremot känner jag ofta sorg och ledsamhet. Men det når sällan utanför mig.

Firkraag skrev:Nej, aldrig. Jag vill inte heller göra det. För er som inte kan, men vill, varför tror ni det hjälper med tårar?

Tror? Vet.

Pemer skrev:Gråtandet sprider endorfiner i kroppen, för att man ska bli på bättre humör. Ett förbisett faktum i hela kulturer som gjort det till en "manlig" norm att låta bli.

Och på upplevelse- och funktionsnivån kan det vara sådant som att det är svårare att tycka illa om sig själv, man kan både känna sig helare och klarare och faktiskt få bättre tillgång till sig själv och bättre överblick över situationen, en stor propp som satt ivägen är borta, uppmjukad eller åtminstone mer hanterbar helt enkelt, och som en liten bieffekt kan sådana saker göra att man också blir mer uthärdlig för sin omgivning... ...

Jag lovade mig själv en gång när jag var liten att jag inte skulle gråta. Det löftet har jag brutit, men gråter ändå mycket sällan. jag känner mig svag och usle efter att ha gråtit.

Och som allt annat är det självfallet individuellt, skulle jag förstås ha tillagt.

Glömde tillägga att även jag har svårt att identifiera vad jag känner. Svaret blir relativt ofta "jag vet inte" eller en lång fundering. Jag vet alltid vad jag känner för människor, men inte vad jag har för emotioner. Ofta är det nog flera på en gång, det är därför jag blir förvirrad, men ibland har jag en enda känsla och kan inte avgöra vad det är, bara att det är starkt. Dessutom har jag svårt att skilja sjukdom från sorg och ångest. Ibland tror jag att jag har ångest, men det är influensa och i perioder har jag trott att jag har kaffemage, men det är i själva verket ångest. Eller så får jag ångest av fysiska åkommor och för mycket kaffe?

Jag kan gråta i en hel del i filmer. Musik + en perfekt vacker och vemodig scen = Kaos inom mig. Det känns som en önskan att det vore så vackert i verkligheten, så som det ögonblicket får mig att känna. Gladiator har ett sådant slut. Det slutet gjorde det svårt för mig att andas normalt.

Jag kan gråta av frustration. Men jag gråter väldigt sällan när det kommer till mänskliga förhållanden. Det kan gå en lång tid innan jag börjar gråta p g a något som har hänt. Jag kan uppfattas som känslokall i de lägena. Kan bli så frustrerad av att inte veta vad jag ska göra när någon börjar gråta framför mig.

Efter jag har gråtit känner jag mig helt tom.

Gråter jag mycket? Nej.

Jag vill gråta men kan inte.

barracuber skrev:Jag gråter aldrig.

Senaste gången var år 2000 när min far dog.

Jag säger som Safek, jag vill gråta men kan inte.

barracuber skrev:

barracuber skrev:Jag gråter aldrig.

Senaste gången var år 2000 när min far dog.

Jag säger som Safek, jag vill gråta men kan inte.

+1 (igen)

Har inte gråtit på ca 15 år, men det betyder väl inte att jag kan vara ledsen?

prick skrev:

NoteToSelf skrev:Det är verkligen löjligt svårt för mig att göra mig förstådd, men jag känner att det inte vore lönsamt att byta terapeut nu, när vi faktiskt har kommit in på rätt väg.

jag menade inte att uppmana dej att byta terapeut, jag uttryckte mej bara lite klumpigt. ville bara säga "lycka till"...

Jaha.. oj x) tack så mycket

Maldita skrev:Jag lovade mig själv en gång när jag var liten att jag inte skulle gråta. Det löftet har jag brutit, men gråter ändå mycket sällan. jag känner mig svag och usle efter att ha gråtit.

Tycker att du skall känna dig stark i stället!

Jag hör också till dem som aldrig gråter. Gråter gör väl barn (och vuxna) för att reta någons (mammas och pappas) omhändertagandes instinkter och på så sätt få stöd. Gråta för sig själv är resursslöseri och kan såvitt jag kan se inte ha något gott med sig. Problemet som fick en att gråta blir ju inte löst bara för att man gråter.

Björne skrev:Jag hör också till dem som aldrig gråter. Gråter gör väl barn (och vuxna) för att reta någons (mammas och pappas) omhändertagandes instinkter och på så sätt få stöd. Gråta för sig själv är resursslöseri och kan såvitt jag kan se inte ha något gott med sig. Problemet som fick en att gråta blir ju inte löst bara för att man gråter.

du ser gråt som ett medel bedriva känslomässig utpressning, som ett manipulationsredskap. det är en typ av gråt. det finns fler. all gråt är inte beräknande, eller "logisk". många här i tråden vittnar om att dom gråter när dom känner sej ledsna i största allmänhet. endorfiner frisätts, och kroppen blir lugn. det är skönt när det händer. så på det viset är gråtandet lösningen på "problemet" - man är ledsen/arg/besviken, gråter, och får ett endorfinpåslag som gör att ledsnaden/ilskan/besvikelsen mattas av.

Jag gråter mycket mycket sällan. Växte upp i en familj där gråt sågs som svaghet (förlöjligades av både föräldrar och syskon) eller försök att manipulera omgivningen. Just som manipulation använde jag också gråt i tonåren i förhållande till en pojkvän under en period av 1 år eller så (vi var tillsammans 4 år).
Nu gråter jag mycket sällan, senast var under terapi för 3 år sedan då jag kände att mitt sätt att vara och mina känslor blev fruktansvärt ifrågasatta.
Känner ofta förakt för både mig själv och andra när jag/de gråter. Inget jag är stolt över!
Alla mina far- och morföräldrar har dött=inte en tår. Där har logiken tagit över. De var gamla, det var naturligt, så är det i livet.
Flera katter jag haft har dött och nog har jag haft en vilja att gråta men tyckts oförmögen att frambringa några tårar.
Min grundstämning är ofta deprimerad, som en ständig sorg. Ibland tror jag att tårar skulle hjälpa, men det är svårt. Känner mig snart löjlig och börjar förakta mig själv om jag försöker.

Ja. Fast jag har ingen diagnos (ännu).

Det där tredje benet kanske också är en illusion....

Jag gråter mycket sällan. Kommer inte ihåg när.

Det varierar beror på vad det är. Kan gråta till någon sorglig film men det är många som gör det. Sen gråter man ibland när man är ledsen eller för pressad över något. Händer väll mest i sängen där man oftast funderar en del.

Safek skrev:Jag vill gråta men kan inte.

+1

Är övertygad om att det skulle hjälpa mig, inte att "alltid" gråta, men att kunna göra det.
Kroppen och själen hänger ihop och kroppen är designad för att inte bara ta in, utan även släppa ifrån sig:

Pinka, skita, nysa, svettas, hosta, "spruta", gråta, tala, skrika osv.

Det är nog ganska uppenbart att gråt är nyttigt och att sådant man håller kvar inom sig förgiftar en.

Björne skrev:Jag hör också till dem som aldrig gråter. Gråter gör väl barn (och vuxna) för att reta någons (mammas och pappas) omhändertagandes instinkter och på så sätt få stöd. Gråta för sig själv är resursslöseri och kan såvitt jag kan se inte ha något gott med sig. Problemet som fick en att gråta blir ju inte löst bara för att man gråter.

Fel, fel, fel. Kanske är det så för just dig, men du kan inte säga att det gäller generellt. Det är naivt att tro att allt handlar om problemlösning.

Terapi tex syftar inte sällan till självinsikt så att man kan leva med en del saker som är olösliga och därför tarvar acceptans snarare än problemlösning. (EDIT: men ibland är terapi direkt problemlösning)

Människans egen inbyggda krishantering (chock - reaktion - bearbetning - nyorientering) är ett annat exempel på att det är tänkandet och upplevelsen runt ett faktum som avgör hur man klarar trauma.
Se även "coping".
Om just du saknar behov av bearbetning av "standardmodell" men ändå når nyorienteringfasen så kan ingen ha någon negativ synpunkt på det.

Andra/flertalet behöver ta sig igenom vissa faser för att hamna i samma läge som du - där problemet de facto finns kvar men upptar mindre uppmärksamhet i tanke- och känslovärld.