Liten fråga från min sida: gråter personer med AS mer sällan än andra?
Min terapeut säger nämligen att enligt hennes erfarenhet gör dom det, eftersom de "resonerar mer" och hittar "logiska förklaringar". Men jag förstår inte hur det ena kan utesluta det andra? Personligen har jag ingen AS diagnos, men jag kommer ju på logiska förklaringar till mina problem, och andras beteende gentemot mig. Det är ju preciso dom logiska slutsatserna som gör mig ledsen ju..
Sen måste jag säga att jag inte tycker att jag gråter så mycket, det kommer mer i perioder..

Vad är era erfarenheter med tårar och AS?

Mina helt lekmannamässiga rön som jag ändå skulle våga sätta en slant på:

Det finns säkert de som gråter "mindre än andra" (hur mycket nu det är), och bland dem är väl de som även annars stämmer med schablonen om Aspergaren överrepresenterade. Kanske råkar din terapeut ha träffat mest sådana, kanske är det de enda hon eller de som slussar klienter till henne kan identifiera som aspergare, inte vet jag. (För många i vården är det på sistnämnda vis.) Kanske det också finns mest sådana, det vet jag inte heller.

I vilket fall som helst finns det många fler än någon enstaka som gråter både "lika mycket som andra" och "mer än andra". En okänd och förbisedd grupp aspergare är nämligen de som känner starkare eller med mindre filter än andra, alltså motsatt schablonen. Men aspergare är de så länge det inte finns något i stil med ett motsatspar typ "högkännande/lägkännande AS".

Och så tillkommer ju vad man har för anledningar att gråta i sina liv och vad man eventuellt kan ha för övriga psykiatriska tillstånd som gynnar tåreflödet. För aspergare som för alla andra, aspergarna är faktiskt inte några biologiska datorer som är opåverkbara av sådant. (Det skrev du inte heller, TS, jag blir bara arg på fördomarna.)

Har nog inte gråtit sen innan jag hamnade i målbrottet. Har hört att det ska vara bra att gråta dock, så inget att vara stolt över.

Jo, jag har ju haft depression i snart 4 år, så det är väl rätt naturligt att man gråter lite då och då. Men jag är mer en person som inte känner mycket alls, det kanske är lite motsägelsefullt. Men jag tror verkligen att det stämmer, vissa gråter mer än andra. Blev bara väldigt förvirrad och irriterad av den kommentaren, låter liksom ologiskt i mina öron.

(Lade till en del sedan du hade skrivit, kommer alltid på saker efteråt...)

Vet inte om det behöver vara så motsägelsefullt. För mig har det tagit lång tid att få kontakt med mig själv på olika sätt och jag känner mig fortfarande inte alls tillfreds med den. Jag kunde i årtionden komma på mig själv med att upptäcka att min kropp kändes eller gjorde si eller så - aha, jag känner alltså den eller den känslan. Förutom då den mer kända glappkontakten andra vägen: att kroppen inte reagerar på vad man känner att man känner. Har delvis lyckats träna upp den där kontakten så att den har automatiserats, men hur är en lång historia som jag inte riktigt kan själv.

Det skulle mycket väl kunna vara så hos mig med. För om jag blir arg så syns det utåt, men jag själv märker inte av det. Kan ju vara att jag helt enkelt inte märker att kroppen reagerar på känslan, förutom om känslan är stark. Har nämligen varit så hela mitt liv, att jag inte känner så mycket. Reagerar inte känslomässigt på andras ord tex. (ofta inte på andras handlingar heller)

Jag gråter aldrig.

Senaste gången var år 2000 när min far dog.

Vad tror du det beror på?
Tror du det är "typiskt AS" eller något annat?

Zombie skrev:För mig har det tagit lång tid att få kontakt med mig själv på olika sätt och jag känner mig fortfarande inte alls tillfreds med den.

Samma här, och jag var i många år inte heller medveten om min omedvetenhet (men jag var medveten om intensiv och närmast konstant smärta, även om jag inte förstod den särskilt väl.)

Jag blir inte så lite förargad när jag tänker på hur vården ibland kan säga att man "inte ska känna efter så mycket" och "inte vila när man blir trött utan tänka på annat och fortsätta" etc. Dessa är råd som är så in i helvete destruktiva för personer som redan är främmande inför sig själva. De är motsatsen till vad man bör göra.

jag kan gråta på beställning (som en skådis), men sällan av sorg. när någon nära har dött har jag inte kunnat gråta, men när jag är deprimerad rinner tårarna fastän jag inget känner. skumt det här med gråt, tycker jag. och så blir jag provocerad av terapeuter som har näsdukarna liggandes framme, på bordet. det är som att säga: "gråt nu, det är det som är meningen!" jag har aldrig gråtit i terapin, men jag har känt en väldig massa sorg och annat, som jag har fått utlopp för genom att sätta ord på det. så funkar jag.

prick skrev: jag har aldrig gråtit i terapin, men jag har känt en väldig massa sorg och annat, som jag har fått utlopp för genom att sätta ord på det. så funkar jag.

Jag gråter sällan i terapin, och får aldrig såndana "sammanbrott" som jag kan få hemma, tex. Tror faktiskt jag verkar mer lugn och samlad när jag pratar med min terpeut än jag faktiskt känner mig.
Jag har svårt för att uttrycka mina känslor i ord, jag försöker förklara så gott jag kan, men det blir sällan bra. Så skulle väl tro att sorgen stockar sig inom mig istället.

Du har inte några råd hur man sätter ord på sina känslor så att andra förstår?

hade lättare o gråta när jag var yngre.. är 17år nu och har inte gråtit på några år^-^ har inte haft något att gråta över ^_^ jag ÄR EN MAN!!!! Riktiga män gråter inte :D eller så är de tvärt om

NoteToSelf skrev:Du har inte några råd hur man sätter ord på sina känslor så att andra förstår?

jag önskar att jag hade det. jag har gått i terapi i flera gånger (är 35 år), men det är först nu - med terapeut nr...10 - som jag blir "förstådd". det handlar mer om personkemi än något annat. om jag uttrycker mej så luddigt att jag knappt själv förstår, kan han plocka det väsentliga i det jag sagt och formulera det på ett begripligt och enkelt sätt. han är som en sällsynt ädelsten, och jag är djupt tacksam över att ha fått honom till terapeut.

ja, jag önskar att jag hade ett råd. jag vet precis vad du menar med att känslorna stockar sej. jag brukar säga till min terapeut att jag känner mej "förstoppad" när jag ska prata känslor med nån annan än honom. för så är det. hettar det till så fastnar alla känslor och ord i magen, och jag blir arg istället. jag önskar dej en samtalskontakt som är bra på att läsa dej och förstå ditt språk.

kram!

Jag grät nästan varenda dag när jag var liten, ofta hysterisk gråt. Ibland fick de inte tyst på mig. Numera brukar jag inte stortjuta särskilt ofta, men jag får ofta tårar i ögonen av någon fin vers eller något annat rörande, och det händer nästan varenda dag. Jag kan börja tänka på farmor och så gråter jag för att jag saknar henne, fast det gör inte ont, utan är en känsla som känns helt OK.
Senast jag tokbölade tror jag var i maj i samband med att jag hamnade på psyket (frivilligt). Skrek att jag skulle sticka ut ögonen om de inte tog in mig, eller vad jag nu hävde ur mig...

Jag gråter otroligt ofta.

lolz skrev:hade lättare o gråta när jag var yngre.. är 17år nu och har inte gråtit på några år^-^ har inte haft något att gråta över ^_^ jag ÄR EN MAN!!!! Riktiga män gråter inte :D eller så är de tvärt om

Skulle nog vilja påstå motsattsen...att man inte är en riktig man förrän man har lärt sig att gråta.(jag har inte lärt det).

prick skrev:

NoteToSelf skrev:Du har inte några råd hur man sätter ord på sina känslor så att andra förstår?

jag önskar att jag hade det. jag har gått i terapi i flera gånger (är 35 år), men det är först nu - med terapeut nr...10 - som jag blir "förstådd". det handlar mer om personkemi än något annat. om jag uttrycker mej så luddigt att jag knappt själv förstår, kan han plocka det väsentliga i det jag sagt och formulera det på ett begripligt och enkelt sätt. han är som en sällsynt ädelsten, och jag är djupt tacksam över att ha fått honom till terapeut.

ja, jag önskar att jag hade ett råd. jag vet precis vad du menar med att känslorna stockar sej. jag brukar säga till min terapeut att jag känner mej "förstoppad" när jag ska prata känslor med nån annan än honom. för så är det. hettar det till så fastnar alla känslor och ord i magen, och jag blir arg istället. jag önskar dej en samtalskontakt som är bra på att läsa dej och förstå ditt språk.

kram!

Alltid tacksam för svar Jo, förstår hur du menar. Jag har varit i terapi i lite mer än ett år nu, och det har tagit tid innan min terapeut förstått svårigheterna jag har, läkaren på BUP har fortfarande inte fattat.. Men nu är vi ju på rätt väg i alla fall, trots att jag fortfarande ofta känner att jag inte blir förstådd eller tagen på allvar. Antar också att jag, som sagt, "skickar ut fel signaler", att jag verkar på bättre än jag faktiskt gör. Sen har jag ju det problemet att jag ofta inte känner av mina egna känslor, extra svårt att förklara dem då..
Min terapeut menar på att jag antingen har ankytningsproblem eller AS, och eftersom jag känner igen mig i mycket som skrivs på detta forumet, och i symptomerna i allmänhet skulle jag tippa på AS.

Det är verkligen löjligt svårt för mig att göra mig förstådd, men jag känner att det inte vore lönsamt att byta terapeut nu, när vi faktiskt har kommit in på rätt väg.

NoteToSelf skrev:Det är verkligen löjligt svårt för mig att göra mig förstådd, men jag känner att det inte vore lönsamt att byta terapeut nu, när vi faktiskt har kommit in på rätt väg.

jag menade inte att uppmana dej att byta terapeut, jag uttryckte mej bara lite klumpigt. ville bara säga "lycka till"...

Det beror lite på. Jag kan inte gråta när någon nära dör/skadas eller så, då kollar jag mest framför mig en stund innan jag försöker att inte tänka på det.

När jag däremot misslyckas med något har jag lätt att gråta.

Cich skrev:Det beror lite på. Jag kan inte gråta när någon nära dör/skadas eller så

o_____O

lolz skrev:

Cich skrev:Det beror lite på. Jag kan inte gråta när någon nära dör/skadas eller så

o_____O

Det betyder däremot inte att jag inte bryr mig, för det är klart jag gör. Jag har bara ett annat sätt att visa det på. Fast i och för sig vet jag nog inte det där så himla klart...min farmor, farfar, mormor och morfar är alla döda, men jag kände inte någon av dem speciellt väl (morfar var alkoholist, farfar dog innan jag föddes, alla minnen jag har av mormor är när hon hade Alzheimers och var på väg att dö och inte kände igen mig...och farmor var bara otrevlig) och jag grät inte på någons begravning.
Min pappa har fått hjärnblödning nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Mest är mina tankar "det blir inte bättre av att jag gråter, jag kan inte sluta leva mitt liv bara för det här. Blir han bättre blir han bättre, inget jag kan göra något åt. Blir han inte det får jag ta det då". Ja...jag kallas ofta känslokall.

Har för lätt att gråta, av rörelse såväl som av sorg.

Cich skrev:

lolz skrev:

Cich skrev:Det beror lite på. Jag kan inte gråta när någon nära dör/skadas eller så

o_____O

Det betyder däremot inte att jag inte bryr mig, för det är klart jag gör. Jag har bara ett annat sätt att visa det på. Fast i och för sig vet jag nog inte det där så himla klart...min farmor, farfar, mormor och morfar är alla döda, men jag kände inte någon av dem speciellt väl (morfar var alkoholist, farfar dog innan jag föddes, alla minnen jag har av mormor är när hon hade Alzheimers och var på väg att dö och inte kände igen mig...och farmor var bara otrevlig) och jag grät inte på någons begravning.
Min pappa har fått hjärnblödning nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Mest är mina tankar "det blir inte bättre av att jag gråter, jag kan inte sluta leva mitt liv bara för det här. Blir han bättre blir han bättre, inget jag kan göra något åt. Blir han inte det får jag ta det då". Ja...jag kallas ofta känslokall.

ahh okej då fattar jag skulle nog reagerat likadant fast om jag känner någon som dör så gråter jag (alltså vän,kusin,min katt ) känner ingen nära som har dött än [förutom ett gammalt marsvin.. jag grät ^^ men jag var typ 7]. hoppas din pappa blir bättre.

barracuber skrev:Jag gråter aldrig.

Senaste gången var år 2000 när min far dog.

+1 (med justering av årtalet till 1995)!

Jag vill verkligen kunna gråta när jag behöver...