Hur fungerar ni i ett förhållande???
av Alyona » 2010-09-16 22:09:17
Har träffat en kille med någon slags diagnos.Det kan vara asperger eller något.Har ju själv AS.Och det krävdes två helger,flera komplimanger och att han sade rakt ut att jag var mer än en kompis..De flesta andra hade väl förstått lite tidigare än mig.Men det känns väldigt bra och det känns som det kan bli bra och det kommer att få ta den tid det tar.
Jag har då aldrig träffat någon så vettig och snäll,pålitlig.
Jag har då aldrig träffat någon så vettig och snäll,pålitlig.
av Safek » 2010-09-27 20:38:43
Truly skrev:Jag är gift med en man som med största sannolikhet har AS och jag kan många gånger uppleva det som SKITJOBBIGT att vi båda har AS. Det är framförallt vårt behov av att vara ensamma och avskilda från alla intryck som är det största problemet.
Båda två har svårt att klara av barnen om vi inte får avlastning. Båda två har svårt då vi inte har tid att få pyssla med våra intressen. Båda två har en stress- och ångestproblematik, båda två är extremt rutinbundna och båda två arbetar och är dödströtta då vi kommer hem.
Det är ofta jag som får ta hand om barnen och allt som rör barnen, eftersom jag inte pallar med att göra något halvdant och får skuldkänslor av att jag inte ger barnen uppmärksamhet. Det här leder ju såklart till att jag mår mycket sämre eftersom jag aldrig får någon egen tid för mig själv, min ensamhet, min vila eller mina intressen. Min man sätter sig framför datorn direkt efter middagen och sen sitter han där fram till 23, för han får inte skuldkänslor på samma sätt som jag får, eller rättare sagt han kan skjuta bort skuldkänslorna ur sin skalle och bara fokusera på det han vill göra just nu - spela dataspel t.ex.
DET är ett stort problem som jag "pratat" med honom om många gånger. Men det blir ju aldrig någon förändring, för några dagar senare är vi inne i samma gamla spår igen - eftersom vi båda två är så infernaliskt rutinbundna.
Men som sagt, vi är VÄLDIGT lika och det kan ibland vara en STOR nackdel eftersom vi vill "springa och gömma oss för samma saker" så att säga. Det hade ju varit lättare om vi hade några saker som den ena tyckte bättre om än den andre så att vi kunde komplettera varandra. Det blir liksom lite jobbigt då båda två är totalt asociala och springer och gömmer sig så fort någon ringer på dörren, och ens barn får gå och öppna för eventuella gäster.
MEN, samtidigt så är det en fördel att vara lika eftersom vi förstår varandra så otroligt bra. Vi behöver bara dra en djup suck så förstår den andre vad som behövs göras. Vi behöver inte säga något för vi förstår hur den andre känner det.
Ja, jag vet... Motsägelsefullt som vanligt.
Oj vad jag känner igen mig!
Men jag undrar, hur orkar ni? Jag har det mycket likadant som dig, och jag måste ärligt erkänna att jag från tid till tid funderar på att skilja mig- jag vet ärligt talat inte hur länge till jag orkar (det är inte bara min fru som är problemet, mina egna sjukdom- ångest och depression ställer ju också till sitt)...Så hur gör ni för att hålla ihop?
Edit: Min fru är nt, men har antagligen någon form av personlighetsstörning eller psykisk sjukdom. Jag själv är ganska nyligen diagnoserad AS.
Re: Hur fungerar ni i ett förhållande???
av Safek » 2010-09-27 20:47:47
Owl skrev:Tulltan skrev: Jag har gång på gång förklarat för honom att han i dessa situationer måste backa undan, och bara låta mig vara ifred - och inte börja ifrågasätta mig och pressa mig ännu mer, vilket han oftast gör. Och det nästan resulterar nästan alltid i att jag får ett vansinnesutbrott och blir så jävla förbannad, stor-tokig och super-ledsen på samma gång!Och då backar han tillbaka... en aning, inte helt. För han vill ju att vi ska diskutera igenom situationen och komma fram till en lösning av något slag. Och då måste jag ännu en gång förklara för honom hur jag fungerar och kan reagera i sådana och i liknande situationer... Och det börjar bli ganska tröttsamt att alltid vara den som måste ta mig samman och vara den "förnuftiga pedagogen"
, när jag egentligen är så förbannad på honom och ångestfylld av situationen som från början startade allt. Speciellt när det verkar som att han aldrig lär sig...
Så tyvärr Tulltan, så har jag inget bra tips på hur man ska få det att fungera, men det kan föhoppningsvis hjälpa att känna att du inte är ensam.
Blir din kille aldrig bättre? Min fru är precis likadan- och jag lever i hoppet att hon en dag ska fatta- istället för att försätta att "mala, mala och mala på" när jag säger ifrån att nu räcker det- jag har ångest. Men min fru brukar inte fatta något förren jag mer eller mindre bokstavligen knäckar ihop av ångesten....
Dessa problem varkar ju nästan vara en gemensam nämnare- om vi ska utgå från denna tråden. Finns det ingen rådgivning ens partner kan få?
av mondo beyondo » 2010-09-27 21:13:26
Sanny så där tänkte och kände jag oxå länge, alldeles för länge, i 20 år. Men sen insåg jag att bli gammal och vara helskinnad inte var ngnting att sträva efter. Bättre att ta livet som det kommer med sina sorger och glädjeämnen och leva istället. Hoppas den tanken kan hjälpa dig oxå eller att du hittar tillräcklig styrka till slut.
Sen läste jag det här idag och tyckte den sa många kloka saker om kärlek och relationer som jag vill ta till mig och kanske hjälper dig oxå Safek:
Kärlek och vänskap kräver samarbete och ansvar
I nära relationer prövas vår vilja att vara till för den andre, ärligt dela med oss av oss själva samt vår förmåga att förstå och förlåta vår partner och oss själva. Samarbete och uppoffringar är nödvändiga - det gäller att göra klart för sig vad det är man vill bygga upp tillsammans.
Det är viktigt att avstå från att låta dig styras av känsloimpulser och kortsiktigt tänkande vid de svårigheter som oundvikligen dyker upp. Det gäller att skydda din partner från dina dåliga sidor. Klarar du inte detta kan psykoterapi hjälpa dig till större mognad.
Kärlek och vänskap är inte främst en känsla utan resultatet av en ansträngning att hålla ett löfte att respektera och möta den andres känslomässiga behov och avstå från det som sårar eller förargar.
Trofasthet kräver en inre moralisk kamp.
Att inget lova för att slippa ifrån ansvaret är ett bedrägeri både mot dig själv och den andre.
Om du inte är villig att låta detta genomsyra din psykologi kan ingen psykoterapi i världen hjälpa dig. Om det samma inte gäller din partner har du ett verkligt problem - du har helt enkelt ingen att samarbeta med utan måste ensam ta ansvar för relationen.
Förälskelsens fallgropar
Förälskelse eller något som liknar det kan vara en ljuv inledning på en kärleksrelation eller en vänskap och kan mogna till ett livslångt förhållande. I förälskelsen hittar vi tillbaka till barndomens lekfullhet, uppriktighet och spontanitet.
Vi ställs på detta sätt inför utmaningen att få en ny chans att mogna. Vi måste göra upp med illusionen om att villkorslös kärlek mellan vuxna är möjlig. Klarar vi inte den uppgiften förlorar vi det förälskelsen gav oss och blir en krävande börda för vår partner.
Vi riskerar att bli barnsliga på ett mindre tilldragande sätt när vi ställs inför svårigheter. Risken finns att vi infantiliseras. De flesta av oss blir också barnsligt beroende, sårbara, egoistiskt krävande och hänsynslösa i vår strävan efter omedelbar tillfredställelse och total uppmärksamhet. Vuxen kärlek och vänskap kräver två självständiga människor som av fri vilja väljer att vara ömsesidigt beroende och att samarbeta för att skapa ett gott liv för båda parter.
Partnerval
Förälskelsen kan också göra vårt omdöme barnsligt - vi är helt enkelt inte vuxet nogräknade när vi väljer livspartner och vänner.
Omedvetet kan vi välja partner utifrån dunkla motiv. Vi kan välja någon som vi tror oss kunna besegra, behärska och kontrollera, någon som vi tror vi kan förlora utan sorg, någon som påminner om en förälder, någon som vi skall ta hand om som ett barn eller själva bli omhändertagna av. När så förälskelsens förtrollning viker står vi där och undrar vad som hänt och känner oss lurade. Grodan blev inte till en prins. Beroendet av den andre blir till en boja. Vi kanske skiljer oss och upptäcker att vi gör om samma misstag.
Kalla, självupptagna, despotiska och grymma människor hittar lätt en partner genom att med väl avvägda episoder av kärleksfullt beteende trollbinda någon med en känslomässigt karg bakgrund.
Om du ger dig in i den ena olyckliga relationen efter den andra där du inte blir sedd och uppskattad, rent av föraktad och slagen eller om du inte alls vågar skaffa dig en relation kan det vara sviterna av att som barn aldrig ha blivit sedd som den du är, inte ha blivit mött i din värld utan hela tiden fått veta att andras tankar och känslor var det enda som räknades.
Svårt att tänka klart
Vi ingår våra relationer med de bästa intentioner på det medvetna planet. Dock är skilsmässor legio och ofta bittra. Hat, avund och sur misstänksamhet kan hota ta över och vi drar oss undan som sårade oskulder med en illa tillkämpad övertygelse att allt är den andres fel eller att gräset förhoppningsvis är grönare på något annat ställe.
Påfallande ofta har vi svårt att tänka klart kring våra relationer och våra känslor, tankarna bara snurrar runt och låser sig - blir till repliker i ett stelnat språkspel. Vi vill inte erkänna att der är vi själva som ger efter för avund, hat, lättja eller girighet. Eller att vi valt någon vi med vårt vuxna omdöme finner oacceptabel.
Tillbakadragenhet eller krig förefaller vara de enda lösningarna. Det är den andre som måste ändra sig, säger vi både till oss själva och vår partner.
Vi ser varandra dunkelt som i en spegel.
Att döda kärleken
Även med en god grund för relationen kan omedvetna krafter sätta käppar i hjulet för det som annars hade goda förutsättningar.
Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Många av oss tenderar att döda kärleken inom oss när beroendet blir för påtagligt och när vi upptäcker brister och oförmåga hos den andre att älska oss förbehållslöst hela tiden. Vi är mer inställda på att bli älskade än på att älska.
Vi säger oss att vår egen bristande kärlek är den andres fel och att han eller hon inte är värd kärlek. Vi satsar på att bli fruktade eller avskydda. Partnern kanske svarar med samma mynt. Det kan gå så långt att vi till slut finner att vi är gifta med vår värsta fiende.
När vi hotas av insikten om livets förgänglighet nedvärderar vi vår partner och avkräver livet en ny chans.
Om vi söker hjälp hos en god vän är det ofta i första hand för att söka en bundsförvant mot vår partner. Vi sätter därvid vännen inför en svår prövning. Det krävs både mod, klarsyn och taktkänsla av den vi vänt oss till och ödmjukhet från oss själva för att kunna ta emot hjälp.
Avund
Omedveten avund spelar en stor roll i destruktionen av väldigt många relationer. Vi tillstår inte gärna vår avund ens inför oss själva.
Utifrån omedveten avund nedvärderar vi och går till strids mot vår partner och dennes glädjeämnen, förmågor, vänner och möjligheter till dess partnern känner sitt liv urholkat av relationen och tröttnar.
Vår förmåga att hitta rättmätiga förklaringar till vårt beteende är i det närmaste outtömlig - vi "vet" att vi har rätt i våra kampanjer.
Svartsjuka
Många relationer störs svårt av att den ena parten ägnar sig åt sexuella fantasier med partnern som huvudperson åtföljda av dramatiska uppträden och anklagelser mot partnern, kontrollerande beteende och plågsamma utfrågningar.
Bakom ligger en avgrundsdjup osäkerhet och smärta från vilken partnern utestängs samtidigt som han/hon kan känna sig manad att verkligen gå till någon annan.
Otrohet
Många förväntar sig att trohet skall vara något lätt - i synnerhet för partnern!
Otrohet förekommer ofta någon gång även i stabila, långvariga och goda relationer. Bakgrunden är ibland komplicerad under ytan, och en vanlig upptagenhet hos den förfördelade parten är att kunna förstå den som varit otrogen. Den senare är inte alltid inne på samma linje och vill kanske inte reflektera kring det inträffade.
Ibland är det fråga om att den ena träffar någon som han eller hon blir verkligt intresserad av och som erbjuder ett existentiellt val och en alternativ framtid. Relationen skakas i sina grundvalar. Om den som träffat en annan väljer att stanna kvar kan mycket gott komma ur det inträffade om oron och smärtan får utrymme och tillfälle att lägga sig.
Ofta är otrohet dock något mer trivialt, som ett förteget inlägg i ett till synes hopplöst gräl eller en maktkamp där det kan finnas en omedveten avsikt att otroheten skall uppdagas och få en effekt. Otroheten är då ett medel att komma åt partnern. Resultatet är dock sällan lyckat.
Självtillräcklighet är ett vanligt motiv till att ha tillfälliga relationer. Man vill bevisa för sig själv att man inte är riktigt beroende och att alla är utbytbara.
Ovilja att inse att livet innebär prövningar och att alla relationer kräver helhjärtad ansträngning ligger också bakom många otroheter. Man tycker helt enkelt att man har rätt att ha ett lätt liv.
Somliga söker bevis för att de problem man har med sin partner är helt den andres fel genom att söka efter underbara alternativ.
Resignation ligger till slut bakom mångas glädjelösa och upprepade otroheter.
Skilsmässa
Drömmar går i kras och löften sviks. Äktenskapsproblem kan bli övermäktiga. Parterapi och äktenskapsrådgivning hjälper inte alltid att hålla ihop ett par.
Det har länge varit politiskt korrekt att se lättsamt på skilsmässor och att lita på forskning som hävdar att barn inte far illa när föräldrar inte förmår hålla sina löften till varandra. Somliga tror att de skall komma undan problematiken genom att bara vara sambor.
Speciellt vanligt tycks det vara bland oss män att underskatta följderna av separation - ja, vi vill gärna tro att varken vi själva eller vår partner kan vara verkligt beroende, annat än ekonomiskt.
Verkligheten är inte politiskt korrekt. Många har mycket svårt att hämta sig efter en skilsmässa och förlorar fotfästet, även de som trott att livet skulle leka om de bara blev av med sin partner. I stället kan ett sår öppnas som svårligen läker hos den ene och en tung samvetsbörda åläggas den andre.
Barn far illa av att inte ha tillgång till båda föräldrarna och tvingas mogna i förtid.
www.samtal.nu
Sen läste jag det här idag och tyckte den sa många kloka saker om kärlek och relationer som jag vill ta till mig och kanske hjälper dig oxå Safek:
Kärlek och vänskap kräver samarbete och ansvar
I nära relationer prövas vår vilja att vara till för den andre, ärligt dela med oss av oss själva samt vår förmåga att förstå och förlåta vår partner och oss själva. Samarbete och uppoffringar är nödvändiga - det gäller att göra klart för sig vad det är man vill bygga upp tillsammans.
Det är viktigt att avstå från att låta dig styras av känsloimpulser och kortsiktigt tänkande vid de svårigheter som oundvikligen dyker upp. Det gäller att skydda din partner från dina dåliga sidor. Klarar du inte detta kan psykoterapi hjälpa dig till större mognad.
Kärlek och vänskap är inte främst en känsla utan resultatet av en ansträngning att hålla ett löfte att respektera och möta den andres känslomässiga behov och avstå från det som sårar eller förargar.
Trofasthet kräver en inre moralisk kamp.
Att inget lova för att slippa ifrån ansvaret är ett bedrägeri både mot dig själv och den andre.
Om du inte är villig att låta detta genomsyra din psykologi kan ingen psykoterapi i världen hjälpa dig. Om det samma inte gäller din partner har du ett verkligt problem - du har helt enkelt ingen att samarbeta med utan måste ensam ta ansvar för relationen.
Förälskelsens fallgropar
Förälskelse eller något som liknar det kan vara en ljuv inledning på en kärleksrelation eller en vänskap och kan mogna till ett livslångt förhållande. I förälskelsen hittar vi tillbaka till barndomens lekfullhet, uppriktighet och spontanitet.
Vi ställs på detta sätt inför utmaningen att få en ny chans att mogna. Vi måste göra upp med illusionen om att villkorslös kärlek mellan vuxna är möjlig. Klarar vi inte den uppgiften förlorar vi det förälskelsen gav oss och blir en krävande börda för vår partner.
Vi riskerar att bli barnsliga på ett mindre tilldragande sätt när vi ställs inför svårigheter. Risken finns att vi infantiliseras. De flesta av oss blir också barnsligt beroende, sårbara, egoistiskt krävande och hänsynslösa i vår strävan efter omedelbar tillfredställelse och total uppmärksamhet. Vuxen kärlek och vänskap kräver två självständiga människor som av fri vilja väljer att vara ömsesidigt beroende och att samarbeta för att skapa ett gott liv för båda parter.
Partnerval
Förälskelsen kan också göra vårt omdöme barnsligt - vi är helt enkelt inte vuxet nogräknade när vi väljer livspartner och vänner.
Omedvetet kan vi välja partner utifrån dunkla motiv. Vi kan välja någon som vi tror oss kunna besegra, behärska och kontrollera, någon som vi tror vi kan förlora utan sorg, någon som påminner om en förälder, någon som vi skall ta hand om som ett barn eller själva bli omhändertagna av. När så förälskelsens förtrollning viker står vi där och undrar vad som hänt och känner oss lurade. Grodan blev inte till en prins. Beroendet av den andre blir till en boja. Vi kanske skiljer oss och upptäcker att vi gör om samma misstag.
Kalla, självupptagna, despotiska och grymma människor hittar lätt en partner genom att med väl avvägda episoder av kärleksfullt beteende trollbinda någon med en känslomässigt karg bakgrund.
Om du ger dig in i den ena olyckliga relationen efter den andra där du inte blir sedd och uppskattad, rent av föraktad och slagen eller om du inte alls vågar skaffa dig en relation kan det vara sviterna av att som barn aldrig ha blivit sedd som den du är, inte ha blivit mött i din värld utan hela tiden fått veta att andras tankar och känslor var det enda som räknades.
Svårt att tänka klart
Vi ingår våra relationer med de bästa intentioner på det medvetna planet. Dock är skilsmässor legio och ofta bittra. Hat, avund och sur misstänksamhet kan hota ta över och vi drar oss undan som sårade oskulder med en illa tillkämpad övertygelse att allt är den andres fel eller att gräset förhoppningsvis är grönare på något annat ställe.
Påfallande ofta har vi svårt att tänka klart kring våra relationer och våra känslor, tankarna bara snurrar runt och låser sig - blir till repliker i ett stelnat språkspel. Vi vill inte erkänna att der är vi själva som ger efter för avund, hat, lättja eller girighet. Eller att vi valt någon vi med vårt vuxna omdöme finner oacceptabel.
Tillbakadragenhet eller krig förefaller vara de enda lösningarna. Det är den andre som måste ändra sig, säger vi både till oss själva och vår partner.
Vi ser varandra dunkelt som i en spegel.
Att döda kärleken
Även med en god grund för relationen kan omedvetna krafter sätta käppar i hjulet för det som annars hade goda förutsättningar.
Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Många av oss tenderar att döda kärleken inom oss när beroendet blir för påtagligt och när vi upptäcker brister och oförmåga hos den andre att älska oss förbehållslöst hela tiden. Vi är mer inställda på att bli älskade än på att älska.
Vi säger oss att vår egen bristande kärlek är den andres fel och att han eller hon inte är värd kärlek. Vi satsar på att bli fruktade eller avskydda. Partnern kanske svarar med samma mynt. Det kan gå så långt att vi till slut finner att vi är gifta med vår värsta fiende.
När vi hotas av insikten om livets förgänglighet nedvärderar vi vår partner och avkräver livet en ny chans.
Om vi söker hjälp hos en god vän är det ofta i första hand för att söka en bundsförvant mot vår partner. Vi sätter därvid vännen inför en svår prövning. Det krävs både mod, klarsyn och taktkänsla av den vi vänt oss till och ödmjukhet från oss själva för att kunna ta emot hjälp.
Avund
Omedveten avund spelar en stor roll i destruktionen av väldigt många relationer. Vi tillstår inte gärna vår avund ens inför oss själva.
Utifrån omedveten avund nedvärderar vi och går till strids mot vår partner och dennes glädjeämnen, förmågor, vänner och möjligheter till dess partnern känner sitt liv urholkat av relationen och tröttnar.
Vår förmåga att hitta rättmätiga förklaringar till vårt beteende är i det närmaste outtömlig - vi "vet" att vi har rätt i våra kampanjer.
Svartsjuka
Många relationer störs svårt av att den ena parten ägnar sig åt sexuella fantasier med partnern som huvudperson åtföljda av dramatiska uppträden och anklagelser mot partnern, kontrollerande beteende och plågsamma utfrågningar.
Bakom ligger en avgrundsdjup osäkerhet och smärta från vilken partnern utestängs samtidigt som han/hon kan känna sig manad att verkligen gå till någon annan.
Otrohet
Många förväntar sig att trohet skall vara något lätt - i synnerhet för partnern!
Otrohet förekommer ofta någon gång även i stabila, långvariga och goda relationer. Bakgrunden är ibland komplicerad under ytan, och en vanlig upptagenhet hos den förfördelade parten är att kunna förstå den som varit otrogen. Den senare är inte alltid inne på samma linje och vill kanske inte reflektera kring det inträffade.
Ibland är det fråga om att den ena träffar någon som han eller hon blir verkligt intresserad av och som erbjuder ett existentiellt val och en alternativ framtid. Relationen skakas i sina grundvalar. Om den som träffat en annan väljer att stanna kvar kan mycket gott komma ur det inträffade om oron och smärtan får utrymme och tillfälle att lägga sig.
Ofta är otrohet dock något mer trivialt, som ett förteget inlägg i ett till synes hopplöst gräl eller en maktkamp där det kan finnas en omedveten avsikt att otroheten skall uppdagas och få en effekt. Otroheten är då ett medel att komma åt partnern. Resultatet är dock sällan lyckat.
Självtillräcklighet är ett vanligt motiv till att ha tillfälliga relationer. Man vill bevisa för sig själv att man inte är riktigt beroende och att alla är utbytbara.
Ovilja att inse att livet innebär prövningar och att alla relationer kräver helhjärtad ansträngning ligger också bakom många otroheter. Man tycker helt enkelt att man har rätt att ha ett lätt liv.
Somliga söker bevis för att de problem man har med sin partner är helt den andres fel genom att söka efter underbara alternativ.
Resignation ligger till slut bakom mångas glädjelösa och upprepade otroheter.
Skilsmässa
Drömmar går i kras och löften sviks. Äktenskapsproblem kan bli övermäktiga. Parterapi och äktenskapsrådgivning hjälper inte alltid att hålla ihop ett par.
Det har länge varit politiskt korrekt att se lättsamt på skilsmässor och att lita på forskning som hävdar att barn inte far illa när föräldrar inte förmår hålla sina löften till varandra. Somliga tror att de skall komma undan problematiken genom att bara vara sambor.
Speciellt vanligt tycks det vara bland oss män att underskatta följderna av separation - ja, vi vill gärna tro att varken vi själva eller vår partner kan vara verkligt beroende, annat än ekonomiskt.
Verkligheten är inte politiskt korrekt. Många har mycket svårt att hämta sig efter en skilsmässa och förlorar fotfästet, även de som trott att livet skulle leka om de bara blev av med sin partner. I stället kan ett sår öppnas som svårligen läker hos den ene och en tung samvetsbörda åläggas den andre.
Barn far illa av att inte ha tillgång till båda föräldrarna och tvingas mogna i förtid.
www.samtal.nu
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
av mondo beyondo » 2010-09-27 21:39:01
nallen skrev:bullshit!
vad är det för mening med att försöka med nånting om man inte har exakt koll på alla tänkbara utgångar och VET (med 100% säkerhet) att man kan hantera dem?
Samma mening som med allting annat. Ibland blir det faktiskt bra, ibland inte. Säg att du inte kan hantera utgången, så då vet du det redan, hantera det inte då. Det blir som det blir ändå...
Har du ngnsin spelat Brios labyrintspel så vet du att man inte hanterar spelet på en gång utan behöver öva sig.
<a target="_blank" href="http://www.brio.net/BRIO_NET/Sverige/?url=http:%2f%2fwww.brio.net%2fBRIO_NET%2fSverige%2fToys%2fPRESCHOOL%2fGames%2fProducts%2f34020-LabyrinthGame_Boards.htm?b=2">Labyrint med övingsplattor</a>
Det gick inte hem, va?
- mondo beyondo
- Inlägg: 2505
- Anslöt: 2007-07-04
- Ort: Stockholm Sverige
av Safek » 2010-09-27 22:11:38
nallen skrev:Blir det inte bra en enda gång så blir ju gångerna det gått bra förstörda, alldeles oavsett hur många de är.
Det är därför jag inte spelar.
Se det som samma orsak till att du går till krogen för att få pöka- du är ju inte 100% säker på att du vill få till det, ändå försöker du. Samma sak här.
av Safek » 2010-09-27 23:07:51
nallen skrev:Det är precis därför jag inte kan.
Nej det har vi ju förstått (alltså inte negativt menad- men tråden handlar ju om det). Men du har ju ändå försökt- eller hur?
Se det som en utmaning, om det kan vara till hjälp.
av LILITH_ » 2010-09-27 23:53:34
Jag skulle behöva tatuera in hela mondo beyondos långa inlägg om "Kärlek och vänskap kräver samarbete och ansvar" på ett lämpligt och läsvänligt ställe på kroppen för att alltid vara säker på att få syn på det när jag glömmer bort mig...
Tack för det inlägget!
Tack för det inlägget!
av Alyona » 2010-09-29 9:29:41
Har ett förhållande för första gången och har själv AS och han har någon slags diagnos.Dock finns det likheter och olikheter.Tycker det kompletterar varann rätt bra.Jag är halvt hyperaktiv och han väldigt lugn.Jag har mycket energi och han hyfsat med det.har dålig aptit och tvärtom där med.Men också många likheter och han tycker min hund är helt ok.
Det funkar hittils utan problem och olikheterna är inget större problem utan kompletterar.Så kan man bara anpassa sig så är det inte omöjligt.
Det funkar hittils utan problem och olikheterna är inget större problem utan kompletterar.Så kan man bara anpassa sig så är det inte omöjligt.
av LillaMy » 2010-09-29 11:26:27
min kille har asperger,jag har as,ts,adhd,astma och allergi. Min partner kan ej läsa av andra saknar empati för sina barn och barnbarn,väljer hellre att supa än att umgås med sina barnbarn ändå ska han i fyllan visa bilder på barnbarnen,jag som inte är biologisk mormor träffar dessa underbara töser minst en gång i veckan.Jag och killen är särbos.När han är nykter är han som en ängel,men enormt lat och passiv,han lämnar sällan hemmet,han kan inte genralisera över huvudtaget. han tar allt bokstavligt. jag far på mitt jobb på dagarna ,mina barn går skolan. jag har fått enormt mycket kritik över att jag inte är tjejeig,utan beter mig som en kille,men har alltid varit pojk-flicka.Ogillar att fnissa med väninnor,shoppa,har aldrifg blivit mobbad,men många tror jag bara har dåligt självförtroende vilket är kränkande.Men jag sa till killen han får acceptaera att jag inte är tjejig,fnissig,eller spjuveraktig,har blivit lämnad av killar pga av att jag inte är som en kvinna men jag är den jag är och partnen ska acceptera eller så blir det slut.
av Angelic Fruitcake » 2010-09-29 17:13:17
Jag vill inte vara en stämningsdödare nu när ni kommit överens om att man alltid ska vara sig själv, men jag tycker det finns ett värde i förändring också. Det är lite av en plattityd att man alltid ska vara den man är, men sanningen är ju att de allra flesta människor utvecklas. Så mycket bättre då att själv ta tag i utvecklingen.
Med det menar jag inte att man måste formas efter en viss partners önskningar. Om man inte vill förändras i en viss riktning (t ex bli kvinnligare) så ska man inte göra det, men att kategoriskt säga att "jag måste få vara den jag är" är i princip ett recept på misslyckade förhållanden. Människor är inte i grunden kompatibla, åtminstone är det väldigt ovanligt, utan det krävs anpassning och samarbetsvilja.
Jag tycker att nallen i sin tråd illustrerar rätt bra varför man inte kan vara helt rigid i att alltid vara som man är. Såvida man inte föredrar ensamhet då.
Med det menar jag inte att man måste formas efter en viss partners önskningar. Om man inte vill förändras i en viss riktning (t ex bli kvinnligare) så ska man inte göra det, men att kategoriskt säga att "jag måste få vara den jag är" är i princip ett recept på misslyckade förhållanden. Människor är inte i grunden kompatibla, åtminstone är det väldigt ovanligt, utan det krävs anpassning och samarbetsvilja.
Jag tycker att nallen i sin tråd illustrerar rätt bra varför man inte kan vara helt rigid i att alltid vara som man är. Såvida man inte föredrar ensamhet då.
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
av Maldita » 2010-09-29 17:41:03
Min partner har AS, ADHD, PTSD och OCPD. En hel radda diagnoser. Våra hjärnor är ofta i synk med varandra, och emellanåt avslutar vi varandras meningar. Det känns roligt. Jag har försökt att anpassa mig, men det har inte gått så bra, som tur är respekterar min partner att jag är lite knäpp, vilket är skönt.
av Ganesh » 2010-09-29 17:50:13
Angelic Fruitcake skrev:Jag vill inte vara en stämningsdödare nu när ni kommit överens om att man alltid ska vara sig själv, men jag tycker det finns ett värde i förändring också.
Eller så här kanske:
Bli den du vill vara! Alltid!
Förhållanden
av Fairytale » 2010-10-12 13:43:49
Någon som har ett förhållande och vill berätta lite om hur det går/är? Jag menar, det är ju inte det lättaste om man har exemelvis Asperger 
Jag själv är livrädd för att vara "för jobbig" eller "för krävande" pg.a. min diagnos.
Jättetacksam för svar!
Moderator mnordgren:
Slog ihop två trådar om samma ämne.
Jag själv är livrädd för att vara "för jobbig" eller "för krävande" pg.a. min diagnos.
Jättetacksam för svar!
Moderator mnordgren:
Slog ihop två trådar om samma ämne.
av keedo » 2010-10-12 14:05:38
Jag bor med min sambo, NT, och vi har hållit ihop i snart sex år. Vi började "småbo" med varandra redan in på första året. D.v.s. att han ibland var hos mitt boende en vecka eller mer och jag hos honom.
Då visste jag redan att jag var annorlunda, men jag visste inte alls då vad det kan vara för något inne i mig som gör det.
Vi flyttade till eget förra sommaren, jag fick reda på min AS-diagnos februari -10. Det förändrar inte så mycket hos oss, däremot att han kan ha överseende med vissa saker. Men i stort sätt har inget ändrats.
Han kan väl tycka jag är paranoid, irriterande vanor eller sådant. Typ som att jag måste ALLTID ha lika mycket av varje sak när jag äter. T.ex. lika mycket sallad, potatis och kött på en och samma gaffel/sked. Jag kan inte ha mer eller mindre och han förstår det inte, inte jag heller, men det MÅSTE vara så för annars smakar inte maten lika bra...
Då visste jag redan att jag var annorlunda, men jag visste inte alls då vad det kan vara för något inne i mig som gör det.
Vi flyttade till eget förra sommaren, jag fick reda på min AS-diagnos februari -10. Det förändrar inte så mycket hos oss, däremot att han kan ha överseende med vissa saker. Men i stort sätt har inget ändrats.
Han kan väl tycka jag är paranoid, irriterande vanor eller sådant. Typ som att jag måste ALLTID ha lika mycket av varje sak när jag äter. T.ex. lika mycket sallad, potatis och kött på en och samma gaffel/sked. Jag kan inte ha mer eller mindre och han förstår det inte, inte jag heller, men det MÅSTE vara så för annars smakar inte maten lika bra...
Återgå till Övriga Aspergerfrågor