Shadow skrev: Men lärarna gav alltid mig skulden för allting sedan kändes det att jag inte skulle berätta för lärarna om det eftersom jag ändå skulle få skulden för allt att det är mitt eget fel. De hade en anti mobbninggrupp men vad gjorde de? Ingenting. Jag blev utkastad varje dag ut ur klassrummet. Jag satt på bänken ute hela rasterna jag hade inga vänner.

Nackskott på dåliga lärare? Blir så arg när jag läser sådant här! Blev framplockad en lektion på högstadiet (vet inte vilken årskurs eller vilket ämne - förträngt) tillsammans med en annan elev och så skulle resten av klassen tala om varför den eleven var populär medan jag var opopulär. Då mådde jag inte sådär jättebra.

Ungar är ungar och hackar på allt som är annorlunda, men vuxna ska väl bete sig som vuxna? Vi hade också information om mobbning där det alltid poängterades att man skulle ha medlidande med de som mobbade... Då satt jag verkligen och hatade världen...

Blev mobbad/retad hela högstadiet och det ena gymnasiet jag gick på efter det.

Ja. Från förskolan till gymnasiet.
Kan tillägga att jag har en kronisk sjukdom som medförde att jag ofta fick gå runt med nål i armen eller sond då jag inte fick äta och var väldigt dålig, men det var ingen som brydde sig om det utan trakasserierna fortsatte som vanligt. Fick hemundervisning till slut.

Även sjukvården har mobbat mig, ända sen jag var runt 7 och blev sjuk.
Nu när jag opererades senast (2008) var det en läkare som anklagade mig för att ha haft ihjäl en tvååring som "han kunde ha räddat". Behövde akuthjälp en kväll och läkaren som skulle hjälpa mig berättade vänligt att tack vare att jag behövde hjälp (jag var nyopererad och epiduralen i ryggen hade hamnat snett, så jag hade ingen bedövning alls - det KÄNDES kan jag lova...) så var det ett barn som dog och han hade minsann kunnat rädda barnet om det inte var för att han var tvungen att hjälpa mig, så med andra ord är jag en mördare nu.

Banzai skrev:

Shadow skrev: Men lärarna gav alltid mig skulden för allting sedan kändes det att jag inte skulle berätta för lärarna om det eftersom jag ändå skulle få skulden för allt att det är mitt eget fel. De hade en anti mobbninggrupp men vad gjorde de? Ingenting. Jag blev utkastad varje dag ut ur klassrummet. Jag satt på bänken ute hela rasterna jag hade inga vänner.

Nackskott på dåliga lärare? Blir så arg när jag läser sådant här! Blev framplockad en lektion på högstadiet (vet inte vilken årskurs eller vilket ämne - förträngt) tillsammans med en annan elev och så skulle resten av klassen tala om varför den eleven var populär medan jag var opopulär. Då mådde jag inte sådär jättebra.

Ungar är ungar och hackar på allt som är annorlunda, men vuxna ska väl bete sig som vuxna? Vi hade också information om mobbning där det alltid poängterades att man skulle ha medlidande med de som mobbade... Då satt jag verkligen och hatade världen...

Blev mobbad/retad hela högstadiet och det ena gymnasiet jag gick på efter det.

Det är ju fel att att ta fram en elev och säg att den är opopulär och populär helt fel. Förstår dig ;(

Poupette skrev:Ja. Från förskolan till gymnasiet.
Kan tillägga att jag har en kronisk sjukdom som medförde att jag ofta fick gå runt med nål i armen eller sond då jag inte fick äta och var väldigt dålig, men det var ingen som brydde sig om det utan trakasserierna fortsatte som vanligt. Fick hemundervisning till slut.

Även sjukvården har mobbat mig, ända sen jag var runt 7 och blev sjuk.
Nu när jag opererades senast (2008) var det en läkare som anklagade mig för att ha haft ihjäl en tvååring som "han kunde ha räddat". Behövde akuthjälp en kväll och läkaren som skulle hjälpa mig berättade vänligt att tack vare att jag behövde hjälp (jag var nyopererad och epiduralen i ryggen hade hamnat snett, så jag hade ingen bedövning alls - det KÄNDES kan jag lova...) så var det ett barn som dog och han hade minsann kunnat rädda barnet om det inte var för att han var tvungen att hjälpa mig, så med andra ord är jag en mördare nu.

Herregud men du är absolut ingen mördare. Du ska absolut inte känna någon skuld. Du behövde hjälp det var läkarens skuld inte din. Du gjorde absolut inget fel. Det är fel att anklaga folk för mord när det är läkarens eget ansvar.

Inger skrev:

Truly skrev:Jo, jag förstod faktiskt det Inger.

Bra, jag förtydligade även för andra, fick samma fråga av en annan medlem strax innan din.

Kan nu offentliggöra att jag är medlemmen. Jag tog det först via PM eftersom jag pga en annan tråd inte vågade skriva utanför PA.

Svar på frågan: Jo.

Har svarat på den här frågan i en annan tråd post318748.html#318748.

Men honeysquids inlägg

honeysquid skrev:Tsk... alla tror de blivit mobbade. Även mobbarna tror de blev mobbade. Minsta lilla motgång eller taskig lärare så tror man att man blivit mobbad. Många av de som upplevde sig motarbetade av lärare var säkert obstinata as som inte höll käften och förtjänade att sättas på plats. Men folk älskar att göra sig själva till offer, så...

är intressant.
För vad är egentligen att definiera som mobbning. Man hör ofta folk säga att de blivit mobbade någon gång i skolan. Men är det mobbning om det är någon gång?
Nej, mobbning är övergrepp som sker systematiskt och över en tidsperiod.
Alltså inte något man blir en gång.

Trampe skrev:Nej, mobbning är övergrepp som sker systematiskt och över en tidsperiod.
Alltså inte något man blir en gång.

Så har det skett en gång är det frågan om att bli retad...

Inte bra det heller!

Jo, har väl hänt att man blivit mobbad om vi säger så. Allt med mig klingade väl fel i deras öron..
Jag tänkte på en sak nu och det har jag nog gjort länge. Hur f-n kan alla som är mest svinaktiga och göra saker dåliga för andra medvetet, bli "populära"? Jag fattar inte det, och den icke-fattningen är jag rätt stolt över. Mobbning är misshandel. Fysiskt och/eller psykiskt. Psykande. Så jäkla kul att det är POPULÄRT då. Så jäkla falskt så jag spyr.

Att psykande är populärt, lätt jag går på det då....i verkligheten alltså, inte såsom det verkar vara när man ser på situationen bland unga speciellt. Sker väl mobbning bland vuxna också. menade bara att det kan verka som att de är populära, jag ser bara inte dem som det. Hos mig är det inte populärt att mobbas liksom...

Och när den mobbade reagerar häftigt, DÅ ser omgivningen och kollar intressant på fighten. Men de som startar hatet (mobbarna), görs inget åt...
Och antimobbning är tydligen inte coolt. Men det är ju så coolt att förstöra folks liv medvetet. "Skitcoolt". Fifan.

Sen sade ett psyk till mig att jag kunde ta mina mediciner, eftersom jag ville ha någon annan terapi att glömma mobbningen. Det var: Ta pillrena så mår du bättre. Grrh.. Visst att man glömmer hur man blivit behandlad om man tar sin medicin. Så går det väl inte riktigt till...man glömmer inte var i hierarkin man står i samhället (en hatad figur), bara för att man tar medicin. Visst, de kan säkert hjälpa många gånger för olika personer, men att glömma mobbningen är tveksamt.
Och ett annat ställe sa: Glöm bort mobbningen och gå hem och jobba på dig själv. Jaha, det var ju just därför jag var där...Höh. Heh.

Att det är populärt att med alla medel kasta ut alla som "inte passar in" låter ju...trovärdigt. Det låter bara falskt på nåt vis. "Joo, alla får vara som de är.". Visst, det skall man tro på. Är väl få ställen det passar in på. Hur nu alla ofattbara saker blev populära, är min poäng.

Ja, jag har blivit lindrigt mobbad och blir väl det fortfarande också.
Folk kastar pappersbitar på mig. De knuffar stolar på mig.
De säger: "Kan du inte prata, eller?" och "Vad tänker du med egentligen?". Det sorgliga är att jag inte kan försvara mig på något sätt.
Men mina klasskamrater förstår att jag är annorlunda, trots att de inte är medvetna om min diagnos, och stöttar mig om någon är elak.
Mina lärare håller också koll på att jag mår bra och inte blir retad.

Tråkigt att sådant kan hända. Jag har funderat på orsakerna till mobbningen och har några teorier. Det sägs att man kan bli mobbad om man "klagar om småsaker" och att mobbningen upphör om man "inte bryr om sig", men ibland kan det vara så svårt att man inte kan låta bli att reagera, som ibland sker även reflexmässigt – och i vissa fall möjligen kan irritera även utomstående.

Och undrar, kan även detta "framkalla" mobbning när man INTE reagerar? Då liksom testar de att få offret att gråta eller är det verkligen som en "stålman". Då är frågan, väntar mobbarna på att offret SKALL reagera, eller vill de verkligen kränka eller utbryta/projicera sina innersta känslor? Möjligen när offret symboliserar eller påminner om någonting som irriterat mobbaren men inte kunnat fly från (möjligen nån annan - eller även "en del av sig själv"), eller upplever kontrollbrist. Men den som blivit offer har ju inte alltid kunnat veta eller gissa att det den hållit på irriterat den som sedan börjat mobba för att visa sin irritation. Då kan man ses som ett oskyldigt offer.

Jag är också en som inte kan tala. Inte så sällan har jag också blivit mobbad i skolan. Synnerligen i förskolan och i första klasserna och då snarare för att jag talade otydligt och upprepade vissa saker än att jag inte alls talade. Sedan har selektiv mutism (och social fobi) gjort mig helt stum.

JV skrev:Jag har funderat på orsakerna till mobbningen och har några teorier. Det sägs att man kan bli mobbad om man "klagar om småsaker" och att mobbningen upphör om man "inte bryr om sig"

Jag tror att det ofta beror på en slump vem som råkar bli mobbad, men givetvis är det ingen fördel att vara "udda" (som vi Aspisar ofta är) utan det hjälper att smälta in i mängden (hur man nu gör det).

Vissa verkar dock alltid klara sig och det verkar främst vara det som man i djurvärlden kallar för alfahanar/honor som på något underligt sätt är immuna.

Vilka som mobbar kan även det vara intressant att titta på, då jag blev mobbad var det en kille i en parallellklass som var ledande, han var inte speciellt duktig i skolan och hävdade sig genom att bli ledare för gänget som mobbade (han har i vuxen ålder bett mig om ursäkt för sitt beteende i skolan och jag hyser inte något agg gentemot honom längre).

Det är nog så att de flesta som mobbar inte heller förstår konsekvenserna, varken för den mobbade eller för egen del då det sker.

Det råder däremot ingen tvekan om att den mobbade får psykiska skador som ofta tar många år att läka, om det ens går att läka! Jag känner fortfarande av det trots att det var dygt 35 år sedan mobbingen i skolan upphörde (men jag anser att det som hände mig på jobbet för 2-3 år sedan var mobbing, vilket var en av orsakerna till att jag sa upp mig och varit arbetslös sen dess, förutom lite praktik).

Nummer 3. Och det var förmodligen mest psykning som började vid sjuans vårtermin. Lite smått, fast inte direkta, nedlåtande kommentarer från samma personer. Ungefär "Vad söt du är" i en sådan där äckligt sarkastisk ton. Då brukar jag frysa till och inte komma på något att säga. Har blivit utsatt för en del rykten också. Inget fysiskt och inget direkt, vilket jag nästan hade föredragit framför de nedlåtande kommentarerna som smygs in. Varade i ett halvår ungefär, tills jag började åttan. Jag har dock alltid varit lätt utfryst.

Jag vet inte om man ska kalla det för mobbad, men jag tror jag har blivit det. I sexan var det en kille i klassen som var rena pesten. Han och hans kompisar, men främst han, brukade ropa saker efter mig när jag skulle cykla hem; fula, dumma ord. Och en gång så stod de i en tunnel som jag cyklade genom, och de kastade en massa flaskor på min cykel. En annan gång satt jag och jobbade själv i grupprummet. Då gick de in och kastade gamla tofflor och dammiga mattor på mig, så att jag inte kunde jobba. Fast han lugnade ned sig så småningom. Jag vet inte varför han var på mig. Men han var allmänt le (elak) åt alla, men han var värst mot mig.

Sen blev det ännu värre i sjuan, för då var det en kille i parallellklassen som var på mig. Det började med att han ropade saker när man gick förbi i korridoren. Men jag försökte bara ignorera honom, han ville ju bara testa mitt sinnelag. Men det blev värre; en gång ryckte han ut skåpnyckeln som var i min skåpdörr, och kastade bort den i korridoren. Jag var tvungen att leta i minst en halvtimme för att hitta den. Jag blev så arg att jag slog till honom i armen. Då slog han tillbaka, och så fortsatte det. Varje gång han såg mig i korridoren så började han brottas och slåss och putta in mig i väggarna.

När jag var liten så var det några typer som brukade kasta grus på mig på rasterna. Och på en skola som jag gick i sa alla: "knubbis" och "tjockis" till mig (fast jag misstänker starkt att detta var ironi, för jag såg ut som ett skelett på den tiden).

Superleni, det du beskrivit är mobbing!

Miche skrev:(men jag anser att det som hände mig på jobbet för 2-3 år sedan var mobbing, vilket var en av orsakerna till att jag sa upp mig och varit arbetslös sen dess, förutom lite praktik).

Nu tänkte jag fråga, hade du problem med karenstiden eller gick det bra att sluta från jobbet och bli arbetslös?

Går A-kassan med på om orsaken till uppsägningen är mobbning?

/ JV

Moderator: Kompletterade citatet. Tänk på att ange vem ni citerar.

jag blev mobbad som lärarvikarie. Jag har väl varit känd för att vara en excentriker när jag själv var elev i skolan och visst jag blev mobbad på sätt och vis, utfryst, jag ansågs ha ett attityd problem och som sagt jag sågs på som en excentriker med ett bisarrt rykte. Jag överlevde mycket tack vare höga betyg och vänner utanför skolan.

regnif skrev:Jag tänkte på en sak nu och det har jag nog gjort länge. Hur f-n kan alla som är mest svinaktiga och göra saker dåliga för andra medvetet, bli "populära"? Jag fattar inte det, och den icke-fattningen är jag rätt stolt över. Mobbning är misshandel. Fysiskt och/eller psykiskt. Psykande. Så jäkla kul att det är POPULÄRT då. Så jäkla falskt så jag spyr.

Det har jag också funderat över. Men så läste jag att det är skillnad på "populär" och "omtyckt", i praktiken, även om inte är det språkligt.

Populära elever behöver inte vara omtyckta, men de har hög status och beundras. Andra vill vara med dem och sola sig i deras glans, samtidigt som de kan vara rädda för dem.

De omtyckta är lättsammare att umgås med, man behöver inte vara rädd för att råka i onåd. Men om någon är mobbad så vill man definitivt inte umgås med den, oavsett hur trevlig den än är mot en. Statusen i gruppen går först.

Kan förstås finnas populära som är omtyckta också, även om de inte verkar vara det om man kollar amerikanska highschoolfilmer. I så fall borde inte det finnas samma behov av att stöta ut och mobba vissa.

JV skrev:Nu tänkte jag fråga, hade du problem med karenstiden eller gick det bra att sluta från jobbet och bli arbetslös?

Går A-kassan med på om orsaken till uppsägningen är mobbning?

Dumt nog var jag inte med i A-kassan så jag kan inte svara på dina frågor...


(Jag räknade med att kunna stanna kvar på det arbetet fram tills pensionen, men den förb* nya ägaren sabbade mina planer... )

Förskolan var ok men det var i första klass allt började, och jag gick med samma klasskompisar från förskolan ända genom högstadiet (+ att några tillkom för att i högstadiet så slogs vi ihop med andra skolor)

Jag var främst mobbad för mina matvanor. Kunde aldrig äta skollunchen för att den inte smakade rätt. Det smakade inte som mammas mat, och även hemma hade jag ett begränsat ätande. Enda gångerna jag åt i skolan var när det var spagetti eller ris, och då åt jag enbart spagetti och riset, ingenting till. Annars åt jag bara 3 hårdbröd till lunch. Men så en dag så bytte de ut smöret jag gillade och då gick det åt skogen. De fick beställa in 1 av den jag gillade och resten av det andra smöret (onödigt att de ändrade överhuvudtaget)

Skolsyster var orolig över mig och ville sätta in åtgärder, trots att jag var normal viktig och hemma åt jag rejält med mat, fast enformigt. Hon fixade så att de lagade nyponsoppa åt mig varje dag, lätt och billigt antar jag. Det funkade bra i början, men mat tanterna gjorde stora potioner ibland och värmde upp resterna dagen efter, då var soppan klumpig, och smakade "uppvärmd" jag avskydde mat som värmdes upp igen. Kunde känna direkt på smaken utan att veta att de hade gjort det.

Jag hade även lite speciella sätt att äta maten på ibland, vilket de andra la märke till.

Mina klasskompisar mobbade och retade mig för detta. Jag var äcklig och ful, avskyvärd helt enkelt. Ingen ville vara nära mig. En kille brukade slå mig och knuffa mig när jag gick förbi.

Även att jag älskade min katter över allt annat och att allt skulle vara kattigt var bidragande till mobbingen. Det spreds skumma rykten om att jag gjorde konstiga saker med mina katter.

Jag hade alltid mjukisbyxor på mig, vilket också påpekades av mobbarna.
Man skulle ju ha jeans! Jag började inte använda jeans förräns i högstadiet, jag förstod att där skulle det vara riktigt allvarligt att inte ha jeans på sig för man skulle ju se ut som en tönt enligt de andra.

Jag hade noll känsla för utseende helt enkelt.

I högstadiet var jag mest utfryst, jag var "svansen" till de andra. Jag bara följde efter dem, och sa inte så mycket. Socialt var jag inte som de andra. Jag följde med för att inte se ensam ut. Även i högstadiet spreds det rykte n över till de andra parallell klasserna om mig. Så jag var alltid uttittad i korridoren.

Maten var också ett problem här. Skolsyster tog in mig på ett möte där vi skrev ner vad jag tyckte om för mat och så skulle mattanterna fixa det åt mig. Det var ingen höjdar grej egentligen, för det slutade med att jag fick makaroner och bacon nästan varje dag så jag blev hel less på bacon smaken. Mina klasskompisar var avundsjuka på detta, och undrade varför de inte också kunde få special mat när de inte tyckte om en sak som fisk eller något annat.

I gymnasiet försökte jag även där följa efter en person ett tag, det gick bra i början, hon var snäll och trevlig, men blev sedan mycket självupptagen och populär så i slutändan orkade jag inte svansa efter nå mer. Folk verkade även less på mig när jag en period fick för mig att låta kattigt (älskade fortfarande katter mest av allt) och jag hade köpt ett katthalsband jag hade runt halsen på mig själv och pinglade med den. Jag tyckte det var gulligt. Jag sa även rätt ut en gång hur min kompis pojkvän luktar riktigt illa, det gjorde mig nog bara mindre populär (sa även en del andra saker, men det där är vad jag kommer ihåg starkast)

Sista året så var jag jämt ensam på rasterna. Jag okade inte med andra människor, jag förstod mig inte på dem helt enkelt.

Maten var också ett problem i gymnasiet, men jag struntade i det helt. Ingen special mat den här gången, jag får stå mitt kast tänkte jag.

Såhär långt i efterhand kan jag dock förstå lite i gymnasie delen varför ingen riktigt gillade mig, men just då var jag helt clueless.

Nja inte mobbing, så har jag aldrig uppfattat det men utanförskapet var ganska stort under hela grundskolan. Fast man kan förstå de andra barnen, hur pass kul är det att leka med någon som knappt säger flaskhals på en hel dag? Högstadiet blev ju en mardröm... När det blev dags att vara tuff och snygg var det inte så många som ville hänga med ett UFO precis

Jag blev mobbad när jag börja på en skola i Märsta (sthlm).
De va allt från att jag va en dum norrlänning,slog till mig då och då,jag var cp....ja allt. klandrade mig för att ha haft löss m.m.

Det var 3-4 j*vliga år,sista året skolka jag varenda dag,jag gick å satt mig i skogen å täljde saker från skolan börja tills den sluta,då gick jag hem för att de skulle se ut som att jag kom hem från skolan.

Sen bodde en snubbe i lägenheten nedanför oss som klanka på mig hela tiden å snacka skit,tillslut fick min halvbror nog på den där snubben så han gick ner å slet upp grabben i nack-kragen och höll i han tills han sa förlåt.

men sen flytta jag å morsan upp till norrland igen å jag har inte blivit mobbad sen dess,så jag har tyvärr ingen bra bild av sthlm sålänge ja vart mobbad första dagen in till den sista

Skrev ett inlägg här men upptäckte att jag skrivit här tidigare om typ samma sak.

Men min uppfattning om mobbning är iaf. att det förmodligen är de som sticker ut mest som mobbas mest. Alltså om man har konstiga kläder, ser skum ut, pratar konstigt osv.
Är man bara allmänt tyst och inåtvänd av sig men ser normal ut i övrigt så är nog risken inte lika stor. Inte heller lika stor om man inte reagerar något på mobbningen.

Alien skrev:

regnif skrev:Jag tänkte på en sak nu och det har jag nog gjort länge. Hur f-n kan alla som är mest svinaktiga och göra saker dåliga för andra medvetet, bli "populära"? Jag fattar inte det, och den icke-fattningen är jag rätt stolt över. Mobbning är misshandel. Fysiskt och/eller psykiskt. Psykande. Så jäkla kul att det är POPULÄRT då. Så jäkla falskt så jag spyr.

Det har jag också funderat över. Men så läste jag att det är skillnad på "populär" och "omtyckt", i praktiken, även om inte är det språkligt.

Populära elever behöver inte vara omtyckta, men de har hög status och beundras. Andra vill vara med dem och sola sig i deras glans, samtidigt som de kan vara rädda för dem.

De omtyckta är lättsammare att umgås med, man behöver inte vara rädd för att råka i onåd. Men om någon är mobbad så vill man definitivt inte umgås med den, oavsett hur trevlig den än är mot en. Statusen i gruppen går först.

Kan förstås finnas populära som är omtyckta också, även om de inte verkar vara det om man kollar amerikanska highschoolfilmer. I så fall borde inte det finnas samma behov av att stöta ut och mobba vissa.

Status, ett bisarrt verktyg?

Ni som är unga aspies och fortfarande går i grundskolan har min fulla respekt.
Det är en väldigt hård miljö för aspergare, ni är tuffa som står ut.
Jag kan dock säga att det knappt finns andra ställen i samhället som är lika hårda, i varje fall upplever jag det så. Och då har jag ändå sett en del.

KrigarSjäl skrev:Ni som är unga aspies och fortfarande går i grundskolan har min fulla respekt.
Det är en väldigt hård miljö för aspergare, ni är tuffa som står ut.
Jag kan dock säga att det knappt finns andra ställen i samhället som är lika hårda

Jag minns att när jag slutade skolan och fick mitt första jobb så tänkte jag att det var för bra för att vara på riktigt.
Kanske inte själva arbetsuppgifterna utan på vilket sätt man behandlade varandra, med mera respekt.

Men det kanske är svårare för oss i skolan än för de vanliga.