Tack för allt stöd!

Om jag får vara väldigt rakt på sak: min mamma är manipulativ.
Jag tyckte inte om det som liten och jag tycker inte om det nu.. skillnaden nu är att jag för bara några veckor sen lärde mig hur man säger nej till henne.
Förut om hon frågade om jag ville komma hem till henne så funkade "men vi saknar ju dig så mycket och, du hälsar nästan aldrig på" (kod för: nu har det gått två veckor sen du var barnvakt åt dina småsyskon), men inte längre.

Jag kände mig utnyttjad känslomässigt i flera herrans år utan att förstå varför.
Nu har jag en teori om det: Eftersom alla runtikring har "svikit" så är vi barn det viktigaste som finns, och för att ha oss nära så håller hon fast oss med skuldkänslor. Dock skulle det inte göra lika mycket om hon inte dessutom försökte fly från oss hälften av tiden (skojar inte).
När vi var små, och blev för jobbiga för henne så åkte hon iväg över natten. hon gör samma sak nu med mina småsyskon.. det är därför hon vill att vi vuxna barn ska komma dit så vi kan bli ofrivilliga barnvakter.

Hennes barndom var kärlekslös och ensam.. det förklarar varför, men hjälper tyvärr inte mig nämnvärt eftersom jag inte kan lösa hennes barndom åt henne..
Dock skulle jag vilja ha lite tips på vad jag kan göra för att dels må bättre själv och dels hjälpa min familj.

Låter inte som din mamma bara har AS, utan lite annat oxå. Då kan det ju bli extra besvärligt.

Man ska inte heller tro att kramar och sånt inte finns om ens mamma är aspig. Detta är inte heller något som är karakteristiskt. I vår familj är det mycket kramande.

När det gäller KS är det ganska lustigt. Han klagar när det kommer NTs hit, men ändock uppför han sig nästan jämt som en gnällig NT själv. Inget att bry sig om.

Det vore ju bra om dina småsyskon kan få stöd och förståelse av dig, när nu inte din mor kan ge det. Men jag tycker fortfarande att din far borde ta större ansvar för sina barn. Om ena föräldrern har svårt med att ge emotionellt stöd, så får den andra ta över. Kan du inte prata med din far om att dina syskon dels behöver mera stöd, dels att du inte orkar ställa upp som "barnvakt" så ofta?

Eller om dina småsyskon kan få en kontaktfamilj, där de kan vistas regelbundet. Kanske inte din mor behöver "rymma bort" då om hon får vara ifred mer. Eller att om hon gör det, dina syskon kan få åka dit.

Jag har en förälder med AS, jag själv har AS och ett av mina barn har det troligen också.

storfamilj skrev:Jag har en förälder med AS, jag själv har AS och ett av mina barn har det troligen också.

Samma som här, men jag vet inte om det har med ämnet att göra?

Hej! Ny på forumet, är dotter till en pappa som jag tror har aspberger. Nästan all information jag hittat passar in på honom och jag har funderat på det många år. Jag har en vän som har diagnostiserad aspberger som också tyckte det lät väldigt överensstämmande. Jag känner även igen vissa (sociala framför allt) beteenden hos min vän och hos min pappa som jag inte sett hos någon annan.

Jag skulle framför allt behöva tips och ökad förståelse. Ofta så klantar han sig och han känns direkt elak, hänsynslös och egoistisk. Jag bor numera inte hemma längre men när jag hälsar på är sannolikheten stor att jag förr eller senare kommer börja gråta, och då är jag inte en särskilt känslosam person annars. Ibland slår han mig hårt "på skämt", det verkar som han från gång till gång glömmer att det gör ont på mig. Det händer när han blir extra upprymd och på bra humör. Det svåra är att om jag blir ledsen/tar illa upp av något han gör säger han "jaha, så har jag klantat mig igen", blir sur, tycker väldigt synd om sig själv samtidigt som han ignorerar mig, mumlar saker om att han ska sticka iväg och att han bara är ivägen och sen försvinner han fort bort några timmar utan att berätta vart. Vilket gör mig ännu mer ledsen och utan förmåga att vara arg för det känns som det är ännu mer synd om honom. Ofta lyser ögonen av ensamhet och han har även börjat medge att han ofta känner sig ensam.

Jag skulle behöva nån slags teknik för hantera hans beteende, just nu gör det mig stressad, frustrerad och därmed ofta sömnlös. Dessutom tar det ont i mig att se honom ensam och olycklig. När vi är på hans rätta områden, i en båt på sjön eller i en verkstad, är han otroligt omtänksam och jag vet att han tycker väldigt mycket om mig. Allt funkar egentligen bra så länge jag försöker radera alla mina egna behov, är frisk och pigg och fokuserar fullt på hans värld. Men det går ju inte i längden, jag har ju massor av egna behov och det blir gigantiska konsekvenser i min egen hälsa av för mycket anpassning.

Hur ska jag förmedla mina känslor och behov till pappa utan att han blir i försvarsställning och försöker förklara åt mig varför jag känner fel? Hur ska vi kunna umgås utan att någon behöver bli ledsen? Vi är väldigt lika på många sätt och ibland känns det som om jag är den enda som verkligen ser honom. Min mamma är helt annorlunda, väldigt försiktig och kuvad och mår inte alls bra. Det går inte att prata med henne om pappa, det är för obehagligt för henne. Ibland blir han hotfull och våldsam fast han egentligen är en väldigt omtänksam person. Hur hanterar man det här, tips vore guld?

Hej och välkommen hit!

Inte lätt att hantera odiagnosticerade aspergare, som gärna tycker att det är alla andras fel när det uppstår problem och missförstånd.

Men du har ju flyttat hemifrån nu, kan du försöka se dig som en vuxen person som inte alltid måste ha föräldrarnas stöd utan kan klara sig själv? Tänk om din far var rullstolsbunden, blind el döv, då hade du ju tagit hänsyn till det och inte krävt att han skulle gå, se el höra. Jag vet att det känns annorlunda när det gäller det psykiska, då tycker man att folk "borde" förstå, "borde" anpassa sig, "borde" kompromissa.

Din far verkar "tondöv" el "färgblind" när det gäller andras känslor. Om du inser det, kan du sluta förvänta dig att han ska förstå dig och inte bli så sårad och känslosam, det kan han inte alls hantera.

Försök helt enkelt förklara tålmodigt och utan känsloutbrott att du inte vill att han ska slå dig. Likaså kan du försöka förklara när han uttrycker sig sårande. Om du inte bara kan acceptera det genom att tänka "han är sån, han kan inte hjälpa det, det beror på bristande mentaliseringsförmåga".

I ett förhållande mellan en aspie och en NT så blir det NT:n som får kompromissa och anpassa sig mest. Det kan kännas orättvist, men "av var och en efter förmåga". Det verkar som din mor farit illa av den anpassningen. Tror du det skulle underlätta för henne om du berättade om AS? Du behöver inte säga rent ut att du tror att din far har det, du kan prata allmänt om AS och hur det yttrar sig hos din vän. Kanske faller polletten ner då.

Det bästa tipset jag kan ge oss som har och er som är barn eller förälder till AS-personer är att bli medlem eller åtminstone kolla in Attention - föreningen för de som har npf-diagnos och anhöriga till npf:are.

I Halmstad kommer det att startas en grupp för föräldrar till barn med NPF t. ex.

Vad du kan göra? skaffa dig ett liv utanför din familj. Husdjur? kompisar? jobb? flickvän? etc. Eller kanske har du något specialintresse.

Tack för så snabba svar!

Alien: Tack för välkomnandet! Jag klarar mig bra på egen hand, tack och lov. Det stämmer att det är svårare att acceptera psykiska funktionshinder än fysiska. Kanske för att de inte syns. Det svåra är väl att han är så dominant och alltid vill veta allt och ha rätt. Om man har svårt för något är det ju bra att förmedla det och be om hjälp. För att utveckla ett av dina exempel, han känns som en blind person som vägrar be om ledning och sedan blir förbannad på en när han går rakt in i en för att han inte ser något. På något plan verkar han ju också uppfatta andras känslor eftersom han reagerar så starkt när man blir ledsen. Han har också en stark omhändertagande och hjälpsam sida och tycker om sällskap.

Kanske jag bara borde låta honom vara som han är och ta mer distans för att skydda mig själv? Det känns bara väldigt fel att ta distans till en människa som redan är så ensam, alla andra har ju dragit sig undan honom.

Koboshi: Tack för tipset! Där jag bor verkar träffarna endast gälla personer med diagnos men ska hålla ögonen på sidan.

matterik: Sant, jag kan fokusera bara på mig själv och mitt liv. Men då blir min pappa en ännu lite ensammare person, och jag blir ytterligare en människa i raden som tar avstånd från honom. Det verkar onödigt och sorgligt jag skulle gärna hitta en annan väg.

Spontant tänker jag genast att så fort han får insikt i att han inte gillar det han gör så ändrar han sig nog men hur detta skulle gå till är jag inte helt säker på.
Minns att jag föreslog för någon annan som hade en man som såg sin fru som en ägodel och dessutom slog henne ibland att ta hjälp av för honom okända personer som vid en kort hissfärd komenterar en fiktiv eller verklig historia.

Tänkte mig något i stil med detta:
Man kliver in i hissen och endera direkt eller efter någon våning kliver två eller flera personer in i hissen diskuterandes någon som betett sig illa och det säger man rakt ut att man inte gillar.
"han slog henne o verkade tycka att han ägde henne"
"va! varför då"
"jag vet inte men sådär kan man ju inte göra, det är inte juste, till slut blir hon ju så rädd att hon inte törs vara kvar ens om hon älskar honom".

Vattumannens dotter:

Det känns bra att läsa det du skriver, för jag känner igen mig så. Just konflikten mellan mina egna känslomässiga behov (som min Pappa inte KAN svara på) och hans fyrkantighet, hans omsorg om mig -som tar sig uttryck på hans vis, hans ensamhet och min omsorg om honom. Det är svårt. Jag jobbar med att hitta någon slags balans.

Ska jag ge något tips så är det att se om sina egna behov först. Annars är det svårt att vara överseende och kunna kompromissa -jag håller med i Aliens inlägg helt och hållet att det måste jag som NT göra

I ett förhållande mellan en aspie och en NT så blir det NT:n som får kompromissa och anpassa sig mest. Det kan kännas orättvist, men "av var och en efter förmåga".

För min del har jag träffat en psykolog ett tag, gått i rosenterapi (en fysisk behandlingsform) under flera år och i perioder helt enkelt varit väldigt distanserad mot Pappa och sällan träffat honom - för att jag behövt ta hand om mig själv och "det lilla barnet i mig" eller vad man ska säga. Först när jag har känt mig trygg och stabil i mig själv har jag kunnat träffa honom - utan att ta illa upp, utan att klandra honom och med ett lugn där jag kunnat vara tillräckligt tydlig för honom.

Så sent som för en månad sen - jag är 28 år nu och jag har tänkt på det här säkert sen jag var tjugo - tog jag upp med honom att jag tror att han har Asperger. (Jag hade fått mod och inspiration efter att jag hittat den här sidan!) Det kändes väldigt bra. I familjen jag växte upp i fanns inte den ärligheten så det känns som en nystart för både mig och Pappa. Han lyssnar på mig. Nu försöker vi förstå varandra. Men det tar tid.

För honom blir det nästan som att se en ny värld. Förvånad över att människor kan ta illa upp av vad man säger t.ex. "-Det är inget jag skulle bry mig om. Jag säger saker hela tiden till folk utan att ha nån större tanke bakom det." Och jag tror honom. Tänk va många gånger jag tagit illa upp utan anledning. Utmaning för oss båda nu att se vår relation på ett nytt sätt.

Hej där.. Jag har mått dåligt i snart 4 år, och efter ett bra tag på bup har det kommit fram misstankar om att jag har drag av AS. Min terapeut sa också att min pappa skulle kunna ha AS, att han visar några symtom på det.

När jag var liten blev både jag och min syster missahandlade av min pappa, tex när vi sa emot, när han inte kunde ha tålamod med oss eller blev arga m.m. Det var också ofta bråk mellan mina föräldrar. Även om familjensituationen har förbättrats väldigt mycket, och varken jag eller min syster blivit slagna på flera år, är min pappa fortfarande väldigt svår att leva med. Han kan inte acceptera att andra människor har andra åsikter, som också kan vara rätta. Han försöker ofta berätta för familjemedlemmar "hur saker och ting fungerar", och så fort man försöker förklara eller bara berätta för honom att det kan vara på ett annat sätt är man dum i huvudet.

Han har ofta skämtat om att jag mår dåligt, sagt att jag ska "rycka upp mig" eller "ta mig i kragen". När jag gråtit har han sagt att jag bara låtsas för att jag vill ha uppmärksamhet. När jag försökt förklara mina problem för honom på alla möjliga sätt har han fortfarande inte förstått. Han har aldrig sagt att han älskar mig, aldrig riktigt intresserat sig för mig eller berömt mig. Min mamma har alltid försvarat honom, och sagt att han gör sitt bästa. Det är inte förrän nu som jag förstått att han kanske faktiskt gör det. Är det någon som har liknande erfarenheter med sina föräldrar?

Min mamma har ingen diagnos, men jag antar att hon har något som AS.

Hon såg sällan barnen i ögonen, det var inga kramar, ingen tröst. Ingen fråga om hur man mår, inga samtal för att lära känna ens person, inga frågor om vad som pågick i ens liv, utan samtalen med henne var mest praktiska upplysningar som att städa rummet, tvätt osv. Som barn minns jag att hon var barsk och kärv till sättet, om man behövde hjälp blev hon ofta arg att man störde.

Hon kunde inte se på ett ansiktsuttryck eller en kroppshållning hur en person mår känslomässigt. Min bror mobbades i hela grundskolan utan att få stöd hemma, och själv fick jag anorexia i 14-årsåldern utan att få hjälp.

Min mamma är också naiv och lättlurad i kontakter med folk. Hon är medlem i en frireligiös församling och tror ordagrant på Bibeln och på allt galet som sägs på mötena. Om en person kommer och säger ”Gud sa till mig att du ska ge mig 1000 kronor för att få tiofaldigt tillbaka”, så skulle hon ge den personen 1000 kr och vänta på att få 10 000 kr genom Guds försyn.

Hennes bokstavstro gjorde det ännu svårare för henne att relatera, eftersom de som inte var frälsta var på de ondas sida som de sa i kyrkan. Mina protester mot hennes världsbild såg hon som djävulens attacker, och jag fick i tonåren känna att jag bar på ondskan hemma.

Nu har jag på sista tiden tagit avstånd från min mamma, och känslomässigt börjar jag förstå att det emotionella vakuum jag växte upp i, avsaknaden av relationer i familjen, inte alls är normalt. Jag blev riktigt skadad känslomässigt av min uppväxt, någonstans trodde jag att jag var oälskvärd och utan människovärde, att mina tankar och känslor var betydelselösa för någon annan. Jag var i min uppväxt så arg på mammas brist på förståelse och empati, att hon var så naiv och ”korkad”. Jag förstår att jag var arg på hennes handikapp. Just nu är jag inte redo för en relation, en paus behövs för att läka ut, och se klart.

NoteToSelf skrev:Är det någon som har liknande erfarenheter med sina föräldrar?

Inte helt, men tillräckligt lika för att lätt kunna relatera till det du skriver.
Lika med Hawaii.

Alien skrev:I ett förhållande mellan en aspie och en NT så blir det NT:n som får kompromissa och anpassa sig mest. Det kan kännas orättvist, men "av var och en efter förmåga".

Jag tror inte att detta stämmer. En aspie har redan på förhand fått kompromissa extremt mycket med allt möjligt innan h*n kommer in i ett förhållande. Totalt sett så måste aspien även i ett förhållande kompromissa mycket mera än en NT. Kanske inte utifrån när de två möttes, men väl i förhållande till hur de är som naturliga människor.

För en NT som inte förstår hur en aspie skulle uppfört sig naturligt utan alla påtvingade anpassningar så kanske det är svårt att förstå varför aspien faktiskt har kompromissat mycket mer än NTn.

Det där beror på hurdan man är som person också. Inklusive hur mycket rigiditet som ingår i just ens egen version av AS och på vilka områden. Det finns de som faktiskt inte kan kompromissa särskilt mycket och verkligen blir handikappade bara av det; det finns de som blir mästare och äter upp sig själva inifrån på kuppen; det finns de som klarar det hjälpligt i skola och arbetsliv och just därför har förbrukat den reserven när de kommer hem. Och så vidare.

Och det beror på hur mycket hjälp, förståelse, hjälp till självförståelse man får - av sig själv, vården, närstående eller varifrån man nu behöver det för att det ska ta. För oss i den här tråden, som har farit illa av föräldrars asperger, verkar det ha varit odiagnosticerad sådan hos folk som inte heller på annat sätt har fått chansen att lära känna sig själva tillräckligt (eller inte har fått den i tid, eller kunnat ta den?), och det kanske inte är någon slump.

Zombie skrev:Det där beror på hurdan man är som person också. Inklusive hur mycket rigiditet som ingår i just ens egen version av AS och på vilka områden. Det finns de som faktiskt inte kan kompromissa särskilt mycket och verkligen blir handikappade bara av det; det finns de som blir mästare och äter upp sig själva inifrån på kuppen; det finns de som klarar det hjälpligt i skola och arbetsliv och just därför har förbrukat den reserven när de kommer hem. Och så vidare.

Förvisso, men de flesta (iaf killar) som är så svårt handikappade av AS får aldrig någon partner, och därmed blir de inte heller fäder. Man får nog förutsätta att majoriteten AS killar som blir fäder har klarat av att kompensera ganska bra. Däremot så kan det finnas mödrar som är väldigt rigida, men som ändå fått barn.

Vill oxå protestera lite emot synen att aspies skulle vara "känslomässigt avstängda" od. Oftare handlar det här mer om att vara på "samma våglängd" än om avstängdhet. Ett NT barn har ju svårt för att dela känslor med en aspie-förälder, liksom många NT-föräldrar inte klarar av att dela känslor med sina aspie-barn. Jag vill nog påstå att det finns lika bra känslomässig kontakt mellan aspie-föräldrar och aspie-barn som mellan NT-föräldrar och NT-barn, även om samspelet delvis ser annorlunda ut. Det baserar jag såklart på egna erfarenheter.

Och även där kan nog föräldrarnas medvetenhet om och fred med sina egna och varandras aspergerdrag göra en avgörande skillnad. Det baserar jag på egen erfarenhet.

Till inlägget innan: Jag skulle inte förutsätta att det är så enkelt med vare sig att kunna få eller inte få en partner eller att kunna kompensera. Det finns folk till att bli kära i mycket. Särskilt när båda parter saknar tolkningsramar kan det också komma överraskningar när ett förhållande redan är etablerat. Man får inte heller glömma att kaka dras till maka (och att även det kan vara ett komplicerat spel mellan olika delar av respektive part). Erfarenhet igen, och så tycker jag bland annat inläggen här säger en del om det.

Visst är det så att kaka söker maka när det gäller relationer. Min mamma som jag tror har aspergers var gift i 26 år med min pappa som har någon form av personlighetsstörning och svårigheter att relatera. Det var som att ingen av dem hade några relationsmässiga krav eller behov. Därför blev de det perfekta paret som kan bo i samma hus utan att ha ett känslomässigt utbyte med varandra.

*ryser, låter fruktansvärt*

Det var hemskt. När jag levde i det mådde jag dåligt, men visste inte ens hur det skulle kännas att må bra. Det handlade om att trycka ner sina känslor, och koncentrera sig på att överleva och på att skaffa sig en bättre framtid.

Empatilösheten och oförmågan att läsa av kroppsspråket, och även oförmågan att lyssna till mina ord när jag försökte få hjälp tror jag var det värsta med att leva nära min mamma... jag var ett osynligt barn. det tror jag många kan känna igen sig i om de vuxit upp med en förälder med AS.

Är du adopterad? Annars förstår jag inte hur du kunnat undgå att få deras drag och därmed fungera i denna miljö du oxå?