Min 17 åriga dotter, har först nu fått sin diagnos. Hon vill inte gå i skolan, och vill inte göra nånting. Bup, och soc är redan inkopplade, men hur skall jag kunna motivera henne? När hon mår jättedåligt, är jag livrädd att gå till jobbet..

Ville själv inte gå i skolan heller, i den åldern. För att motivera tror jag det är viktigt att du inte går emot henne. Om det blir som en konflikt emellan er så blir det väldigt svårt för dig att stödja henne. Jag tror det bästa är att försöka sätta dig i hennes situation,åsikter och känslor och försöka utgå ifrån dom.

Skall försöka utveckla;
Försök att vara på hennes sida men samtidigt se och påpeka möjligheter,alternativ och förslag. Inte på ett anklagande eller pressande/stressande sätt helt enkelt. Särskilt när man är ung reagerar man insinktivt med motvilja och undvikande beteende när någon pekar finger,anklagar eller predikar. Det gäller att göra det tydligt att man är på samma sida, bryr sig om personen och tror på personen. Betyder inte att du måste hålla med ifall hon säger saker som att "livet/skolan är över" etc.. tvärtom. Men för att hon skall verkligen ta åt sig av din uppmuntran så måste hon känna sig förstådd, stöttad och gemensam med dig helt *enkelt*. Enkelt är det såklart inte, men detta är vad jag tror utifrån min egen situation.

Kanske är för personligt men varför vill hon inte gå i skolan eller göra nånting? Vad gör hon om dagarna,finns det något intresse eller sysselsättning?


En annan sak du kan göra för hennes skull om du orkar är att utbilda dig om vilka möjligheter till stöd som finns och som ni eventuellt har rätt till inom er kommun i samband med diagnosen. Anpassad skolgång (Normal eller anpassad klass). Kanske en 4 årig gymnasie-utbildning med lägre krav vecka för vecka hellre än en 3 årig linje? Det är lättare att pressa och forcera resultat från bup,soc,skola och andra myndigheter om man vet vilka åtgärder som finns. Att be om icke konkret hjälp kan ibland vara en lite för långsam väg,om det känns akut.

Detta var allt jag kunde komma på med informationen som fanns om situationen,hoppas det gav nån sorts inspiration.

Gör henne delaktig i t ex skolan, så att hon själv är med och bestämmer hur hon vill ha sin skolgång med hjälp av egen planering där hon kanske får göra saker i sin takt.

När jag mår dåligt och någon försöker "rycka upp" mig, säg inte att du förstår. Säg hellre jag kan aldrig förstå till 100% hur du känner dig, men jag kan försöka. För mig är det viktiga ord. Hoppas det löser sig!

Skolan är satans påfund. Kan hon inte få slippa om hon inte vill? Studierna kan hon ta upp senare ifall hon mår bättre. Vila och borttagande av krav är viktigt för att slippa eventuella psykosgenombrott och sådant.

sugrövmanövern skrev: Kan hon inte få slippa om hon inte vill?

Skolplikt råder. I grundskolan formellt. På gymnasiet råder det i praktiken, men inte formellt.

Skolplikt råder tyst det är i husen . Jodå jag tvingade mig själv genom gymnasiet. Men jag är så fräck att jag sitter här och hävdar att man inte måste gå gymnasiet.

Jag menar att flickans liv är viktigare än några äckliga oskrivna regler. Ingen vill hitta sitt barn hägnande från ett rep kring halsen. Därför måste man kunna kringgå reglerna när en människa insjuknat. Skoltrötthet är en förlegad "diagnos".

Det viktiga är: Vad vill flickan i fråga? Varför vill hon inte gå till skolan? Det måste man ta reda på in till grunden innan man börjar med klämkäck peppning och tvång.

Jag har varit / är i samma situation. Stundtals vet jag inte ens om jag klarar av gymnasiet med all den press som finns där.
Därför håller jag med ovanstående att ta reda på grundorsakerna, därefter lägga upp en plan. Kanske ta ett år ledigt eller nått...

Tack för era svar! Det är så oerhört viktigt för mig att få lyssna på dem som redan vet! Därför anmälde jag mig till detta forum. Min dotter vill inte gå i skolan, för att hon inte orkar. Hon hade ett helvete i högstadiet, hon var inte accepterat pga. sin "egenhet", hon klarade inte av stressen, härjandet, den fruktansvärda ljudnivån. Jag gör allt för att stödja henne, och försöka förstå, skulle aldrig pressa henne till nånting, hon inte skulla samtycka till. Men jag är orolig därör hennes uppgivenhet är så stor. Hon vill inte göra nånting alls just nu, bara det som faller henne in. Hon är så klok, och hade mycket fina betyg, och klart att jag tycker synd om henne, men som ni säger kan hon ju studera sen.

Jag jobbar hela dagarna, och kan inte ta ledigt, jag måste ju försörja os. Det som gör mig frustrerat är att hon hotar med att ta sitt liv. Det har hon gjort många gånger, och hela tiden tar jag det på djupaste alvar. Hon har fått/ får mycket stöd av bup som också tar det på fullt alvar.

Men efter en dag eller så, är hon lika glad och "vanlig" som helst, för sen att i nästa stund svänga runt i humöret, totalt. Hon gör mig helt maktlös, och jag blir tvungen att få stöd genom samtal. Att hela tiden gå runt med skräksännslan, "Tänk om hon gör det", och samtidigt ha kännslan av att hon just använder det som ett "hot". Jag vet ju att hon fått sin diagnos så sent, och jag har läst allt jag kan komma över om diagnosen. Tyvärr hittar jag bara Gillberg, och att det är hans "profetier" man arbetar efter??

Så ni som vet av egen erfarenhet, vill ni dela med er lite? Så jag kan lära mig att möta min dotter på allra bästa sätt. 1000 tack!

PS: Ni får inte tro att jag "hänger mig upp på" diagnosen. Min flicka är ju den samma som hon hela tiden har varit! Men kanske den kan hjälpa både henne och mig att förstå......

Här finns en boklista från vår "forumbibliotekarie" :

forsta-motet-angaende-as-t16860.html#4390288

Så mycket mer orkar jag tyvärr inte skriva just nu, men lycka till. Jag får intryck av en bra mor.

Här fann jag några mer utvalda och strukturerade nät- och boktips från samma person, låt vara att en del handlar om AS i kombination med ADHD:

ar-add-diagnosticerad-men-misstanker-att-jag-har-asperger-t16088.html#413704

Jag tror att det är väldigt viktigt för din dotter att träffa andra personer med asperger. Här i jönköping finns det i alla fall fritidsgård och olika aktiviteter för både vuxna och ungdomar och kan tänka mig att det kan finnas hos er med.

Jag tror att det är viktigt för henne att känna samhörighet och träffa människor med liknande problem. Inte känna sig ensam och konstig som jag gjorde i den åldern och drog mig undan.

Åhh, jag tackar för de fina länkarna! Allt vill jag veta, fast jag visste så mycket redan. Ett av de största problemen jag har som föräldrar, är att jag har har försummat hennes "överintelligens", alltså om jag hade fattat hur inteligent hon är på vissa områden, då skulle jag ha gynnat det. Gjort någon ting extra. Men jag förstod alldeles för sent, och sen så gav hon bara upp... Jag är helt enkelt för "korkad" för henne, och kan inte vara en förebild. Hon är långt utöver, "min bondelögik". Hur katten gör man när man har ett barn med MVG i alla ämnen (utan idrott), när man själv bara kämpar för brödfödan?

Jag är ensam med min dotter, jag bara försöker att vi skal överleva ekonomiskt, hon är dyr, min lillla flicka. Men jag är bara en lågtavlönat arbetare. Jag gynnade inte hennes "faktiska potential", Hon fick prova på allt, men jag hade inte förmågan att "dra fram henne i ljuset", hon är ett överbegåvat barn, som blev född av en "bondefru". Hon har förvisso några gener, tillbaka i släkten, men det tänkte väl inte jag på heller......

Hur skall jag göra nu, så myndiheterna förstår?? (BUP/ soc?) Tror ni att de skall hjälpa henne? Hon har all kontakt som finns, men det verkar inte som att det skall bli något resultat.

Vad har ni, med samma problematik, för erfarenhet?

mammatilda skrev:
Men jag är orolig därör hennes uppgivenhet är så stor. Hon vill inte göra nånting alls just nu, bara det som faller henne in. Hon är så klok, och hade mycket fina betyg, och klart att jag tycker synd om henne, men som ni säger kan hon ju studera sen.

Jag jobbar hela dagarna, och kan inte ta ledigt, jag måste ju försörja os. Det som gör mig frustrerat är att hon hotar med att ta sitt liv. Det har hon gjort många gånger, och hela tiden tar jag det på djupaste alvar. Hon har fått/ får mycket stöd av bup som också tar det på fullt alvar.

Men efter en dag eller så, är hon lika glad och "vanlig" som helst, för sen att i nästa stund svänga runt i humöret, totalt. Hon gör mig helt maktlös, och jag blir tvungen att få stöd genom samtal. Att hela tiden gå runt med skräksännslan, "Tänk om hon gör det", och samtidigt ha kännslan av att hon just använder det som ett "hot"

Ska försöka ge lite svar utifrån det jag citerat, dock kan jag inte avgöra vilka av mina tips som kan tänkas vara relevanta för din dotter men då jag är nära henne i ålder så kanske mitt perspektiv kan skapa idéer hos dig?

Angående skolan så vet jag att för mig så var det en hälsofråga helt enkelt,det var nödvändigt att sluta i skolan för att kunna må bättre. Det finns goda möjligheter att komplettera både grundskola och gymnasieskola via folkhögskolor/komvux där det även finns många möjligheter för mer individanpassad skolgång. Oavsett hennes betyg så är hon ju lika smart.

Nu vet jag inte hur eran relation ser ut men en annan viktig sak som kan låta självklart är att prata med henne. Ta reda på hur hon känner kring skola och de alternativ som finns till gymnasiet. Du kan även kolla med din kommun om det finns några aspergeranpassade alternativ och isåfall sen kolla med din dotter hur hon känner inför dom.

Din dotter är den som allra bäst kan hjälpa dig att förstå hennes situation, så att fråga om hennes intressen och vad hon mår bra respektive dåligt av kan också vara en bra väg till att stötta henne. Att få hålla på med saker man mår bra av,och få bekräftelse på att man är bra,är en bra väg till att även må bra. Att gå i skolan, och "misslyckas",inte kunna prestera som man vill eller tror att andra vill dvs, är bara en av många situationer som kan sänka en person med eller utan asperger.


Angående självmordstankarna så är det på sätt och vis oväsentligt om det bara är hot eller inte, eftersom det ändå är ett uttryck för hur hon upplever sin situation. Svart/vitt tänkande är ofta förknippat med aspergers. Kanske därav att du upplever hur hon svänger i humöret? Antingen är saker mycket bra,eller så är det hopplöst. Jag tänkte själv mycket så förut.

Med risk för att bli lite personlig, men hur brukar det se ut när hon hotar med självmord?Hur kan dialogen se ut om man får be om ett exempel?
Jag förstår att det jag kommer föreslå nu är rätt krävande av dig som förälder,jag vet mycket väl att ju mer man älskar någon desto svårare kan det vara, så det är inte i syfte att hitta några fel som jag frågar!

Hursmomhelst,till min poäng;
Man ska aldrig vara rädd för att diskutera självmord. Ett vanligt sätt vi människor reagerar på vid en situation där någon yttrar självmordstankar är att vi säger "Du får inte, du är mitt allt,jag kan inte leva om du gör det" eller "Så får du inte säga/tänka/göra",eller helt enkelt att man glider förbi ämnet och fokuserar på något annat. Fördelen med att ta diskussionen är att du får reda på mer om din dotters tankar och känslor vilket är ett steg i rätt riktning för att kunna förstå och hjälpa,för oavsett om man tar diskussionen och diskuterar den andras tankar eller inte så kommer tankarna fortfarande att finnas. Att veta är alltid bättre än att inte veta.

Frågor som;
*varför?
*Vad tänker du,hur känner du, när du får dessa tankar?
Är väldigt simpla frågor egentligen men kan leda in på diskussion om saker som hon kanske behöver prata om. Som förälder till ett barn är det väldigt svårt att diskutera en sån här sak men försök att undvika känsloutbrott. Att reagera med ilska,frustration eller sorg som självklart är naturligt när man älskar någon, kan dock göra det värre för den som har självmordstankar då det spär på det dåliga samvetet och känslan av att "allt man gör blir fel".

Att försöka behålla sitt lugn och diskutera sakligt är nog det bästa, och att självklart påpeka att du älskar henne och uppmuntra henne i allt som hon tycker om.


Självmordstankar är inte farligt i sig och att diskutera tankarna ökar inte risken,tvärtom.

Behåll ett lugn när din dotter är deprimerad,och försök diskutera och förstå henne samtidigt som du uppmuntrar henne utan att anklaga eller reagera med sorg/ilska/avstånd vid hennes yttranden om självmord.

Att hota med självmord är ofta ett annat sätt för att inbjuda omgivningen att hjälpa. För den som inte vet hur den ska fråga om hjälp eller exakt vilken hjälp som behövs vilket inte är så konstigt för barn och unga oavsett diagnos eller ej, så kan "jag vill inte leva mer" och liknande uttryck likväl betyda "jag vet inte vad jag ska göra,hjälp mig".

Sen är det viktigt att du inte glömmer att du bara är människa. En mamma har inga superkrafter eller alla världens svar. Det viktiga är inte att du har en lösning på en gång till alla din dotters svårigheter och funderingar,det viktiga är att du lyssnar på hennes tankar och åtminstone visar tydligt att du kan och vill lyssna samt diskutera hennes funderingar,tankar,sorger och glädjen i livet särskilt när hon uttrycker sig så starkt som med självmordshot.

Om du utöver detta ser till att uppmuntra din dotter och hennes intressen och visa att du inte på något sätt har tappat hopp eller ser henne eller situationen som hopplös, visar förtroende och glädje för hennes förmågor och existens på ett kravlöst sätt. Att hon känner sig älskad oavsett motprestation.

Den viktigaste faktorn för all förändring är tid, med tiden så kan allt förändras. Om din dotter får bra stöd hemma och hjälp från dig/bup och andra relevanta områden senare i livet med vart hon kan vända sig vid behov och vilka alternativ som finns angående utbildning, så kan hon säkert skapa sig ett lika bra liv som någon annan "med tiden".


Du gör ett jättebra och i mina tankar så signalerar det enbart positivt att du verkar så engagerad angående din dotter, ingenting i min text ska tolkas som anklagande eller beskyllande. Försöker bara täcka alla möjliga tankar och idéer i en situation som du befinner dig i. Jätteviktigt att du kommer ihåg att du inte kan beskyllas för situationen,och att du kanske inte heller kan komma med en mirakellösning bara pang bom, med för höga krav så bränner du ut dig själv och det är inte bra för någon utav er.

Mycket av det jag sagt,för att inte säga det mesta,visste du säkert innan men ibland kan det vara bra att få tankar osv bekräftade. Skriv gärna mer frågor eller svar ifall du vill, jag kommer kolla här då och då ifall det uppdateras och det finns säkert andra här som kan och vill erbjuda sina åsikter.

Du är alldeles för hård mot dig själv!

De flesta har ju många olika förebilder, hon ser nog upp till dig oavsett om hon är mer kunnig inom olika ämnen så är det säkert till bekostnad på andra områden såsom det sociala där du säkert kan vara en förebild och en kunskapskälla. Du har även livserfarenheten och kan se en betydligt större bild av livet än en 17 åring kan, så du ska inte gå och tro att du är obetydlig för att du är en arbetare och hon är "tänkare". Jag satte ordet tänkare inom situationstecken då jag absolut inte vill antyda att du inte tänker, då du verkar väldigt vettig.

Kanske kan du fråga din dotter om hon vill att du följer med på något samtal och hjälper på något sätt eller bara är sällskap liksom.
Annars kan du säkert kontakta de ansvariga personerna med din oro och försöka poängtera att hon inte har nån sorts bristande intellekt utan att det är mera det sociala som skaver lite, och att din dotter (antagligen) har svårt att hitta sin plats och se en framtid (syftar då på självmordstankarna). Detta känns ändå som rätt konkreta problem och de borde åtminstone kunna ge rådgivning åt er båda i hur man kan gå vidare från där ni är nu. Återigen,du får gärna uppdatera närhelst du vill.

Jag tyckte skolan ofta jobbade bakvänt o gick ut på att saker skulle ta en viss tid så jag satt ofta o bara inväntade tiden, jag gillade det inte alls.
Det fanns ämnen jag hade bekymmer med och inte hängde med alls.

Kan det tänkas att hon skulle vilja göra något hon märker att folk gillar som hon råkar kunna ha fallenhet för?
Jag har märkt att jobbmässigt så finns ofta en tillåtande och lugn miljö i företag som utgår från kvalitet.
Då utgår jag från min branch som är elektronik och maskinkonstruktion.

På din beskrivning tror jag hon skulle gilla den miljön, påtagligt många smarta man träffar på i denna typ av jobb tycker jag.
För min del är det väldigt skönt att få konstruera saker och jag har inte ens gått färdigt skolan.
Det finns andra vägar, jag berättar gärna om den väg jag har gått.

Jag har ju först nu blivit diagnoserat AS. Men jag hade stora svårigheter med min skolgång, med högt frånvaro från årskurs 8 till slutet på gymnasiet.

Det sätt jag klarade min skolgång var att försöka inte missa prover i de olika ämnen. Jag hade absolut noll intresse att studera de olika ämnen...jag brukade läsa in på band de sidor som proven handlade om (funkar inte i ämnen som matte och svenska), och så kunde jag försätta med det jag ville- och spelade bandet om och om igen- i bakgrunden, även under natten när jag sov. Och fick oftast G till MVG på alla prov (förutom matte och svenska), det utan någon speciell ansträngning....antar man kan göra så om man inte är allt för ljudkänslig, jag stör mig mest på "mindre" ljud som "tickade" klockor osv, högre ljud som musik, eller t.ex bandet jag berättar om ovan stör mig inte....men eftersom din dotter värkar ha mycket lätt för inlärning, så tror jag detta kan vara värd ett försök. Enkel lösning, men ibland är det- det enkla som är det bästa.

Sen under gymnasiet gick jag till kuratorn, förklarade mina problem. Det gjorde att jag fick "dispens", och även om min frånvaro var långt över 50% så fick jag stanna kvar på skolan, med ända kravet att jag inte missade prov. Detta var tom utan någon form av diagnos, jag bara förklarade hur jag fungerar och vad jag hade svårigheter med.

Vet inte om ovan kan vara till hjälp men....

Vilken utmärkt ide att spela in sådär, toppenbra.
Tackar för iden, jag kan använda det i ett annat samanhang

Har du kollat om hon kan ha en möjlighet att läsa in gymnasiet på Komvux eller på ett distansgymnasium istället.
Tänker att man där skulle kunna lägga upp en mer individuell studieplan, kanske inte behöver läsa heltid utan kan läsa lite mindre. Sedan tror jag att blandningen av människor i en Komvux klass med olika sorters människor i olika åldrar kan gynna en ungdom med AS. Kan vara lättare för vissa aspergare att klara en sådan skolmiljö jämfört med en vanlig skolklass.

För att läsa på Komvux måste man ha fyllt 20 och på folkhögkola i regel 18. Vissa folkhögskolor kan ge dispens för elever från 16 förutsatt hemkommunen betalar för själva studieplatsen.

Detta för att folkhögkolor inte får några statsbidrag för elever under 18 år. Dessutom tillkommer eventuella kostnader för internat som man måste betala själv om det inte är en dagfolkhögskola och så unga elever har väl bara rätt till studiebidrag?

Det stämmer inte riktigt. Man måste ha fyllt 20 år för att få rätt att söka studiemedel från CSN för KomVux studier däremot så får man läsa där även om man är under 20. Jag har läst på KOmvux och hade då en klasskamrat som bara var 18, han bodde hemma hos sina föräldrar så därför kunde han läsa utan ersättning, Däremot så får man inte vara äldre än 20 år när man går ut ungdomsgymnaset, så har man missat för mycket så att det är uppenbart att man kommer att ha fyllt 20 innan man blir klar så får man börja på KOmvux och läsa in gymnasiet där ändå, och då ska man få börja på en gång. Den som gick i samma klass som mig på en kurs började läsa in gymnasiet på KOmvux när han var 18 så då skulle han vara 21 år efter tre år och därför fick han gå Komvux istället.

Ännu en gång, tack för alla era kloka svar, tips och komentarer! Ni har alla som har svarat i min tråd, gett mig så många nya "infallsvinklar", och i det ni, var och en berätter för mig, kan jag känna igen min dotter på flera punkter. Samtidigt som det skrämmer mig så oerhört, att man just måste diagnostisera, eller "stoppa människor i fack", för att de skiljer sig från "mängden" på flera områden. Mäniskor som har fått kämpa sig fram genom barndomen, utan att aldrig ha blivit förstådda, eller sedda, som de otroliga individer de är.

Jag har läst alla era inlägg noga och ingående, och har tagit till mig så oerhört mycket! Tyvärr verkar det nu som att bup vill "släppa taget" i o m. att hon har fått sin diagnos, och vill lämna över till soc. Min dotter vill fortfarande inte höra talas om någon skolform, hon vill vara ifred, säger hon, men hon kommer och pratar, när hon känner för det.

Ang. hennes självmordstankar, så stämmer det så oerhört med det som "kadaverin" skriver i sitt långa inlägg!

Likväll vill hon dock inte alls att jag ställer några frågor, så jag får gå med min skräck, när jag jobbar.

Tack igen. Jag har lärt mig mycket av denna tråd, mera än under alla samtal som jag har varit på hos bup! Det som jag stör mig lite på, är att man där bara håller sig till "strikta teorier", som Gillberg, men nu ser jag ju att det är SÅ mycket mera givande, att få höra människor med samma "diagnos"!

Något jag märkt fungerat på annat håll är att bjuda in snarare än något annat.
Typ välkommen att komma och.... eller välkommen att vara här, att ge vetskap om välkomenhet.
PMar mer i detalj.