Är det någon mer här som har en mamma eller pappa som är väldigt orolig?

Jadå. De har haft små konferenser, mor far och bror. Det är svår för dem, för man passar ju inte in i mallarna..

Dunderbar skrev:Är det någon mer här som har en mamma eller pappa som är väldigt orolig?

Min mamma var typ alltid orolig. Varje gång vi skulle hälsa på gick hon på innan och sa till pappa att det säkert hade hänt nåt, för vi kom alltid så sent. Och sen vi åkt hem måste vi ringa dit varje gång för att berätta att vi inte kört ihjäl oss på hemvägen.

Så jag lärde mig så småningom att berätta så litet som möjligt, annars fick jag bara höra om allt som kunde gå fel. Jag vågade inte ens berätta när jag väntade barn. Jag ville inte höra om att barnet kunde dö, jag kunde dö, barnet kunde födas missbildat etc. Så när jag hälsade på blev jag tvungen att lyssna på hennes skäll för att jag var så tjock.

Naturligtvis kunde jag inte berätta när jag fick min diagnos. Då hade hon visserligen fått en förklaring på varför jag inte kunde vara som alla andra. Men samtidigt hade hon bara oroat sig mer. Framförallt hade hon oroat sig för om jag skulle kunna klara av att ta hand om mitt eget barn.

Om mitt eget barn fått AS-diagnos så hade jag förstås blivit orolig. Det är alltid svårt att veta att ens eget barn avviker och kommer att få extra svårigheter i livet.

Dunderbar skrev:Är det någon mer här som har en mamma eller pappa som är väldigt orolig?

Alla föräldrar är oroliga för sina barn.
Vissa är det utan orsak.
Mina har haft all orsak i världen.

ufo skrev:Mina har haft all orsak i världen.

Somliga av oss som har vuxit upp i samma stad vet att det där är en klar underdrift... näe. Ska inte berätta nåt.

Alien skrev:

Dunderbar skrev:Är det någon mer här som har en mamma eller pappa som är väldigt orolig?

Min mamma var typ alltid orolig. Varje gång vi skulle hälsa på gick hon på innan och sa till pappa att det säkert hade hänt nåt, för vi kom alltid så sent. Och sen vi åkt hem måste vi ringa dit varje gång för att berätta att vi inte kört ihjäl oss på hemvägen.

Så jag lärde mig så småningom att berätta så litet som möjligt, annars fick jag bara höra om allt som kunde gå fel. Jag vågade inte ens berätta när jag väntade barn. Jag ville inte höra om att barnet kunde dö, jag kunde dö, barnet kunde födas missbildat etc. Så när jag hälsade på blev jag tvungen att lyssna på hennes skäll för att jag var så tjock.

Naturligtvis kunde jag inte berätta när jag fick min diagnos. Då hade hon visserligen fått en förklaring på varför jag inte kunde vara som alla andra. Men samtidigt hade hon bara oroat sig mer. Framförallt hade hon oroat sig för om jag skulle kunna klara av att ta hand om mitt eget barn.

Om mitt eget barn fått AS-diagnos så hade jag förstås blivit orolig. Det är alltid svårt att veta att ens eget barn avviker och kommer att få extra svårigheter i livet.

Min mamma har blivit likadan, hon ser mer allt som KAN gå snett, kanske inte riktigt ALLT, men det kan kännas så.
Det har smittat av sig på mig med åren har jag märkt.
Nu har jag mindre oro än förut, men ändå...

Nu har jag kommit så långt att jag är redo att söka jobb, min mammas första reaktion var inte "vad skoj", utan det var att hon trodde inte jag klarade av det, hur kommer det gå med mina pengar och allt...

Det jag får börja göra är att berätta mindre för mina föräldrar, men det är svårt med...och synd tycker jag.
Men samtidigt så tror jag att min mamma skulle må bättre själv att inte veta så mycket.
Men men, får se hur det går.

Det är klart att föräldrar alltid oroar sig för sina barn, men vissa oroar sig mer än vad som är bra för dem jälva.....

Min mamma har också alltid varit sådär. Jag undrar om man blir skadad av det? Det är sällan hon har varit glad åt något jag ska göra utan det handlar alltid om den där oron. Klarar du verkligen det etc etc.

Oro liksom överdriven omsorg går i arv. Jag vill ge frihet åt dem som betyder något för mig, antingen det vore ett barn eller någon jag skulle leva med. Inte begränsa dem!

Ni måste se oron som ett tecken på att de bryr sig, i grund och botten så är det en bra egenskap föräldrar har.
Meningen med oron är att man som förälder skall vara förberedd på att rycka in och avvärja ev faror och hot.
Visst oroliga föräldrar är jobbiga det håller jag med om. Men försök att se det positiva med en bekräftelse på att man är älskad.

Bjäbbmonstret skrev:Min mamma har också alltid varit sådär. Jag undrar om man blir skadad av det? Det är sällan hon har varit glad åt något jag ska göra utan det handlar alltid om den där oron. Klarar du verkligen det etc etc.

Oro liksom överdriven omsorg går i arv. Jag vill ge frihet åt dem som betyder något för mig, antingen det vore ett barn eller någon jag skulle leva med. Inte begränsa dem!

Hejsan hej på dig!!
Jag kan ju säga såhär...
Jag förstår att jag då och då börjar gråta pga att jag är rörd över hur mycket jag älska min fru. Det är för att jag är rädd att förlora henne...
Det kommer från min mamma, att ha oro för allt....

Men min oro har aldrig begränsat min fru att göra vad hon vill...
Det känns i alla fall väldigt bra.
Sedan hoppas jag att jag inte kommer begränsa våra barn vi kanske får sedan (förhoppningsvis får barn) heller.

Snacka om att jag känner igen mig i denna tråden,jag har en mycket orolig mor som har väligt svårt att förstå att jag är vuxen!
Hon oroar sig för det mesta och är väldigt bra på att måla fan på väggen.
"Det kommer du aldrig att klara",vet jag inte hur många gånger jag har fått höra från henne!

tvilling99 skrev:Snacka om att jag känner igen mig i denna tråden,jag har en mycket orolig mor som har väligt svårt att förstå att jag är vuxen!
Hon oroar sig för det mesta och är väldigt bra på att måla fan på väggen.
"Det kommer du aldrig att klara",vet jag inte hur många gånger jag har fått höra från henne!

Föräldrar har ofta svårt att fatta att barnen är vuxna. Även om föräldrarna är 70 och "barnet" 40, tror föräldrarna att de vet bäst och att barnet måste skyddas.

Blir naturligtvis ännu värre om "barnet" har en diagnos. Vilket är en anledning för mig att inte berätta om det.

Tycker också min man är lite "hönspappa" betr vår dotter. Jag har alltid utgått från att hon klarar allting. Även om jag inte kan låta bli att tjata och påminna, så har jag i grunden stor tilltro till hennes kompetens. Det är han som skickar med henne mat och frukt varje gång hon kommer hem. Jag utgår från att hon säkert inte svälter ihjäl och att det bara vore nyttigt för henne att klara sig själv.

ufo skrev:Ni måste se oron som ett tecken på att de bryr sig, i grund och botten så är det en bra egenskap föräldrar har.
Meningen med oron är att man som förälder skall vara förberedd på att rycka in och avvärja ev faror och hot.
Visst oroliga föräldrar är jobbiga det håller jag med om. Men försök att se det positiva med en bekräftelse på att man är älskad.

Precis så måste det va. Vi är många som har föräldrar som av en eller annan anledning inte kunnat ta hand om oss, inte för att dom medvetet valt bort oss, utan för att dom drabbats av sjukdomar och/eller livsöden och/eller liknande saker. Det är inte ovanligt att barn blir helt ensamma i det här landet, och inte har ngn som oroar sig för dom, om de inte själva ber om hjälp, vill säga.

faktist inte det minsta hon är en person som utgår ifrån att man klarar saker.. att jag hanterar det och att jag/ människor är Kompetenta i almänhet.

Jag är så glad att jag har haft den mor jag har hon har aldrig bekymrat sig på ett "larvigt" vis utan oroat sig då det funnits skäl för det (som under mina tonår) bra mamma har jag!