Hej som rubriken lyder gick ni i en vanlig klass eller aspergerklass under skoltiden?



Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som aspergare.

Aspergerklasser fanns inte på min tid.

men hur gick det att umgås med de andra barnen... (med risk för att låta som komamman i ferdinand)

Det gick inte alls (umgås alltså). Men själva undervisningen funkade bra, jag fick bra betyg.

(Vad betyder "p:et" i rubriken, ett ord som inte fick plats?)

Savanten Svante skrev:Aspergerklasser fanns inte på min tid.

Sama sak här.

Kom inte överens nått vidare med dom andra, men jag hade trots allt en kompis iaf.

Jag fick inte min diagnos för ens efter skolan. Hade jag fått den tidigare så hade det inte heller funnits någon AS-skola i närheten. Plus att jag tror jag är såpass högfungerande att AS-klass inte behövs. Fick bra betyg men mobbing och få vänner. En vän i taget, det r tydligen ett aspigt beteende.

lollo_testar skrev:men hur gick det att umgås med de andra barnen... (med risk för att låta som komamman i ferdinand)

Illa. Aldrig accepterad.

Alien skrev:Det gick inte alls (umgås alltså). Men själva undervisningen funkade bra, jag fick bra betyg.

(Vad betyder "p:et" i rubriken, ett ord som inte fick plats?)

ska stå på gymnasiet... fast det gäller hela skoltiden, frågan alltså

Moderator: Ändrat p:et till "i skolan" i rubriken.

Vanlig. Jag fick diagnosen först när jag gick andra året på gymnasiet.

Någon särskild klass har aldrig varit på tal för mig. Har alltid haft mycket lätt för mig i skolan, med undantag för grupparbeten. Hade störst problem med skolan i första och andra klass eftersom jag var understimulerad kunskapsmässigt. Detta löstes genom att jag fick hoppa över ett år. Socialt hade jag också störst problem i början.

Jag är glad att aspergerklasser inte fanns på min tid. Jag hade blivit stämplad och säkert haft svårt - om inte omöjligt - att skaffa jobb efteråt eftersom det väl i betyget står att det är aspergerklass.

Dessutom hade jag genom aspergerklass säkert blivit så överbeskyddad att jag skulle få svårare att klara sociala relationer efter gymnasiet.

Så gudskelov att det inte fanns på min tid! Jag har fått klara mig själv, förvisso med problem och mobbning men jag har lärt mig mycket av det och blivit bättre rustad att hantera livet.

Jag gick i vanlig klass; fick ingen diagnos förrän jag var 25.

På ett sätt tycker jag att det är bra med aspergerklasser: Man ger eleverna extra stöd och ser till att de får utveckla sina speciella talanger i en lugn miljö i stället för att tvinga in dem i den "vanliga" skolan med likriktning och pennalism. Samtidigt tror jag, som Heliora skriver, att det kan bli så att man får en "stämpel" i livet och får ännu svårare att i framtiden "smälta in" i samhället.

Några aspergare jag känner har tvingats att gå i särklass där utbildningen har varit på en alldeles för låg nivå och de t.ex. knappt har fått lära sig någon engelska, ett stort handikapp i dagens samhälle. Då är det i alla fall bättre med aspergerklass. Det ideala vore väl om aspergerklasser hade samma status som vanliga skolklasser och det inte ansågs märkvärdigt att ha gått i en sådan. De elever som har gått i dyslexiklass har väl ingen stämpel på sig? (Det är en öppen fråga, jag vet inte.)

Om man inte vill gå i aspergerklass eller inte har möjlighet till det, skulle jag rekommendera aspisar som skall in på gymnasiet att välja ett "pluggigt" program, som Natur eller Samhälle (jag gick själv Sam/Humanistisk). Å andra sidan finns det fler "udda" personer på Estetiska programmet...

Jag gick i vanlig, fick diagnos först vid 27. Men min son har precis börjat i AS-skola. Jag grät nästan när jag först varit där och tittat för jag såg hur annorlunda saker hade kunnat vara för mig själv. De utgår ifrån barnens intressen i alla ämnen och uppmuntrar specialintressen. De har samma personal och barn på skolan och fritids, små grupper och mycket medvetenhet om sociala problem som kan uppstå. Framförallt pratade de om sina elever och deras personligheter med sån respekt och uppskattning.

Men jag antar att kvaliten varierar i AS-klasser och AS-skolor precis som i vanliga skolor.

Gick i vanlig klass då jag inte fick diagnosen förrän i 20års åldern. Värdelöst! mobbad lekis, låg, mellan, högstadiet och gymnasiet. Hade jag fått diagnosen tidigare så hade mitt liv kunnat se helt annorlunda ut istället för att tro att jag bara ville provocera dom...

Angelic Fruitcake skrev:Jag gick i vanlig, fick diagnos först vid 27. Men min son har precis börjat i AS-skola. Jag grät nästan när jag först varit där och tittat för jag såg hur annorlunda saker hade kunnat vara för mig själv. De utgår ifrån barnens intressen i alla ämnen och uppmuntrar specialintressen. De har samma personal och barn på skolan och fritids, små grupper och mycket medvetenhet om sociala problem som kan uppstå. Framförallt pratade de om sina elever och deras personligheter med sån respekt och uppskattning.

Men jag antar att kvaliten varierar i AS-klasser och AS-skolor precis som i vanliga skolor.

Alltid så roligt att höra om en skola som verkar bra.

Även jag hade nog kunnat må väldigt mycket bättre av att gå i en bra aspergerskola. (Om ännu sämre i en dålig är svårare att bedöma.) Men sådant fanns ju inte då.

I grund, mellan och högstadiet gick jag i en mindre grupp i kärnämnena. Övriga ämnen hade jag med övriga klassen.

I gymnasiet gick jag i en speciell klass med bara personer med AS.

Jag hade höga betyg. Det gick relativt bra på grundskolan, vissa sociala problem. På gymnasiet va det värre socialt. Jag beskrevs som att vara en excentriker med ett bisarrt rykte som folk var lite rädda för i början men sedan inte rädda för för att jag gjorde ett bra intryck. Men jag beskrevs som en excentriker och hade sociala problem. Sista året hade jag inga vänner på skolan. Första året hade jag en flickvän på en annan skola som fick det hela att funka. Andra året hade jag en depression och lite andra problem som slutade med att jag flyttade hemifrån efter andra året på gymnasiet och bodde med en annan flickvän i en lägenhet under sista året på gymnasiet. Jag gick gymnaiset i london.

Kahlokatt skrev:Om man inte vill gå i aspergerklass eller inte har möjlighet till det, skulle jag rekommendera aspisar som skall in på gymnasiet att välja ett "pluggigt" program, som Natur eller Samhälle (jag gick själv Sam/Humanistisk). Å andra sidan finns det fler "udda" personer på Estetiska programmet...

Har på senare år ofta tänkt att jag borde valt humanistisk inriktning på gymnasiet. Då hade jag fått med mig fler nyttiga kunskaper, framför allt i språk. Men jag följde mitt största intresse och valde estetiskt med musikinriktning. Och det är kanske sant att där finns fler udda personer. Man fick i varje fall lite större eget utrymme. Kanske var det därför gymnasiet blev den bästa delen av skoltiden för mig. I efterhand är jag dock inte nöjd med nivån på undervisningen.

Musicus skrev:

Kahlokatt skrev:Om man inte vill gå i aspergerklass eller inte har möjlighet till det, skulle jag rekommendera aspisar som skall in på gymnasiet att välja ett "pluggigt" program, som Natur eller Samhälle (jag gick själv Sam/Humanistisk). Å andra sidan finns det fler "udda" personer på Estetiska programmet...

Har på senare år ofta tänkt att jag borde valt humanistisk inriktning på gymnasiet. Då hade jag fått med mig fler nyttiga kunskaper, framför allt i språk. Men jag följde mitt största intresse och valde estetiskt med musikinriktning. Och det är kanske sant att där finns fler udda personer. Man fick i varje fall lite större eget utrymme. Kanske var det därför gymnasiet blev den bästa delen av skoltiden för mig. I efterhand är jag dock inte nöjd med nivån på undervisningen.

Vad var det som var fel på nivån på undervisningen?

Jag tycker du valde rätt inriktning. Man ska gå efter det man är intresserad av och vill jobba med.

tokar86a skrev:Vad var det som var fel på nivån på undervisningen?

Av alla som gick på ES var jag den som var mest teoretiskt lagd, och dessutom "specialintresserad" av viss musik. Men undervisningen fick ju anpassas till en takt som kunde passa alla, även de i klassen som var lite skoltrötta redan från början. Förkunskaperna var också väldigt varierande. Vissa lärare gjorde nog sitt bästa för att alla skulle få utvecklas från sin nivå, men det är ju ingen lätt uppgift när man har stora grupper.

Sedan hade jag också en lärare i mitt huvudinstrument (piano), som inte hade koll på hur man lär ut pianotekniska färdigheter trots att han spelade bra själv. Detta visade sig inte förrän jag kom till en riktigt bra pianolärare några år senare.

vanlig klass genom hela min skolgång

Musicus skrev:

tokar86a skrev:Vad var det som var fel på nivån på undervisningen?

Sedan hade jag också en lärare i mitt huvudinstrument (piano), som inte hade koll på hur man lär ut pianotekniska färdigheter trots att han spelade bra själv. Detta visade sig inte förrän jag kom till en riktigt bra pianolärare några år senare.

Men det är en helt annan sak att lära ut hur man spelar. även om man spelar bra själv så kan det vara svårt att förklara hur man sedan gör för att bli lika bra.

Jag har gått i vanlig skola ända från grundskola till gymnasiet. Aldrig problem med skolarbetet men desto sämre med kamratrelationer...Har varit mobbad och utfryst i perioder.

Men såhär i efterhand tror jag det hade gjort mer skada än nytta att placera mig i specialklass.
Sen fick jag ju inte diagnos förrän jag var 18.

Jag gick i vanlig klass tills slutet av 7:an (strax efter att jag fick min diagnos), då jag fick ett eget rum i skolan på grund av bråk i klassen.

Skolpsyskologen hade fått den lysande idén att låta mina klasskamrater komma in till henne i små grupper, så att hon skulle förklara om Aspergers för dem. Då började några gnälla om att de inte ville ödsla tid med att lyssna på skolpsykologen. En av dem var en tjej, som i nästan fem år hade varit min bästa kompis, tills vi hade blivit osams en gång för mycket ett par år tidigare. De missnöjda klasskamraterna gav sig på mig, som om det hade varit min idé, att de skulle gå till den här psykologen, och till slut blev jag så arg, att jag i min ilska skrek ut en känslig hemlighet om min före detta bästis. Hon slog till mig och sedan ville hon inte vara i samma rum som jag längre.

De fixade ett litet rum åt mig, och otroligt nog lyckades de också hitta lärare, som fick ge mig privatlektioner. I vissa ämnen, som hemkunskap och slöjd, var jag ensam i lektionssalen med min personliga assistent. Sedan började jag mer och mer vara tillsammans med min klass igen, och i 9:an hade det nästan återvänt till det gamla vanliga, även om jag fick behålla mitt lilla arbetsrum. Även på gymnasiet var jag ofta i ett eget litet rum, även om jag för det mesta var med på det vanliga lektionerna då.