Ja, det här med att träffa någon. Jag har både levt i längre relationer (även varit sambo) och varit singel under lång tid. Sedan 2004 har jag inte direkt varit i någon relation, testat att träffa folk men det har 9 av 10 gånger varit den andre som inte fullt ut varit intresserad. Nu finns det en människa i mitt liv som är intresserad av mig, har dock bara träffat honom 1 gång men vi pratas vid rätt regelbundet (om än det är en väldigt ny bekantskap). De flesta människor pratar om fjärilar i magen, lyckorus, eufori, glömma bort att äta och sånt där lalala-snack. Men jag blir fysiskt sjuk. Jag får kackerlackor i magen, går runt och känner mig kräksjuk till & från (man kanske kan dra vissa South Park-paralleller...), kan vissa stunder känna mig äcklad medans jag i nästa sekund tänker "han är en bra kille, jag ska ge honom en chans" (vilket jag tror att han är).

Jag tänker mycket på vad andra skulle tänka om honom som "min partner", mindre på hur jag skulle se honom som min partner. Detta har jag upplevt alla gånger jag träffat någon som visat mig intresse, vissa gånger har det ju blivit mer eller mindre lyckat, eftersom det resulterat i ett förhållande... men jag vette tusan om jag fixar fler gånger. Någon som känner igen sig? Någon som delar mina känslor av kackerlackor i magen, spykänslor, äckel, kladd osv...? Snälla, dela med er av era erfarenheter!

Han vill komma hit nästa vecka och träffa mig mån/tis (han bor 1 timme bort) men jag vet inte om jag vågar (är så otroligt dålig på att sätta gränser).

Alternativ 1: jag skiter i det totalt, här och nu!
Alternativ 2: jag förklarar för honom (utan att gå in på min diagnos) lite hur jag fungerar och att vi bara ska umgås och se vart det leder
Alternativ 3: jag låter saker och ting vara som de är, utan att förklara nåt, så ser vi hur det blir när han kommer hit
Alternativ 4: ?

Jag är bara så osäker på om jag är attraherad av honom. Han har en fascinerande personlighet (so far), men jag är alltid så trög på att komma fram till om jag är attraherad av en människa.

Har själv ingen diagnos men känner igen en del i vad du skriver.

Har endast haft två förhållanden (varit singel i 10 år nu, dags att fira kanske?) som haft någon form av fysisk kontakt. Upplevde "äckelkänslor" under dessa förhållanden.

Har försökt dejtat, men i mitt fall så har jag inte varit lika intresserad av dem som de varit av mig, trots att det varit jag som tagit kontakt. Jag får inga fjärilar i magen eller liknande, har funderat på om jag är helt känslomässigt död inuti när det gäller kärlek... Har också jättesvårt att komma fram till om jag faktiskt är intresserad av någon eller inte.

Känner även igen det där med att man tänker på vad andra skulle tänka om mitt tilltänkta offer. Inte på vad jag själv faktiskt tycker.

Jag har accepterat att jag antagligen aldrig kommer träffa någon och ha ett förhållande. Jag kommer nog sluta som en galen kattant som bor i ett ruckel ute i skogen. Det mest skrämmande med detta är väl att jag inte finner tanken särskilt skrämmande.

4 skulle kunna vara "jag berättar om min diagnos och hur jag funkar och ser hur han reagerar".

Men personligen tycker jag alt 2 el 3 låter bäst. Eller börja med alt 3, om det känns obekvämt el han är för "på" så gå in på alt 2.

Betyder illamåendet etc att du känner stor nervositet bara att träffa nån du inte känner (väl) och den nervositeten ökar i kubik när det blir tal om ett ev förhållande? Eller får du panik för att du är rädd att bli "instängd"? Är det själva den fysiska närheten som är obehaglig?

Jag minns att jag för länge sedan alltid kände mig nästan obehaglig till mods innan jag skulle träffa min pojkvän (vi träffades en gång i veckan). När jag ringde på klockan kände jag mig nästan panikslagen. Men det gick över en stund efter att vi träffats.

känner igen det där att aldrig känna fjärilar i magen... men illa mående äckel och kladd känslor njaa vet inte... blir du verkligen kär på det sättet?

Noen fortalte meg en gang at det å være redd kunne forveksles med det å være forelsket. Dette ble sagt i om hvordan NT har det. Slik jeg forsto det innebærer det at det går an å være redd og tro at du er forelsket, eller at du er forelsket og tror at du er redd. Og etter det har jeg forsøkt å kjenne forskjell på de to følelsene. Og jeg synes at det er sant at de er vanskelige å skille dem fra hverandre.
Alternativ fire ville være å møtes kort og ikke for ofte til å begynne med, og å kjenne godt etter hva det er jeg føler.....

Fab skrev:Noen fortalte meg en gang at det å være redd kunne forveksles med det å være forelsket. Dette ble sagt i om hvordan NT har det. Slik jeg forsto det innebærer det at det går an å være redd og tro at du er forelsket, eller at du er forelsket og tror at du er redd. Og etter det har jeg forsøkt å kjenne forskjell på de to følelsene. Og jeg synes at det er sant at de er vanskelige å skille dem fra hverandre.
Alternativ fire ville være å møtes kort og ikke for ofte til å begynne med, og å kjenne godt etter hva det er jeg føler.....

förlåt men hajjar inte nörsk eller daaansk

Fab skrev:Noen fortalte meg en gang at det å være redd kunne forveksles med det å være forelsket. Dette ble sagt i om hvordan NT har det. Slik jeg forsto det innebærer det at det går an å være redd og tro at du er forelsket, eller at du er forelsket og tror at du er redd. Og etter det har jeg forsøkt å kjenne forskjell på de to følelsene. Og jeg synes at det er sant at de er vanskelige å skille dem fra hverandre.
Alternativ fire ville være å møtes kort og ikke for ofte til å begynne med, og å kjenne godt etter hva det er jeg føler.....

Någon sa till mig en gång att vara rädd för att förväxlas med att vara kär. Detta sades i cirka NT gör. Så som jag förstod det betyder att det är möjligt att vara rädd och tror att du är kär eller att du är kär och tror att du är rädd. Och efter att jag försökte att veta skillnaden mellan de två känslor. Och jag tror att det stämmer att de är svåra att skilja dem från varandra.
Alternativ fyra skulle vara att träffa kort och inte alltför ofta att börja med, och att må bra för vad det är jag känner .....

Jag minns att jag för länge sedan alltid kände mig nästan obehaglig till mods innan jag skulle träffa min pojkvän (vi träffades en gång i veckan). När jag ringde på klockan kände jag mig nästan panikslagen. Men det gick över en stund efter att vi träffats.

Så brukar jag också känna när det gäller pojkvänner, i början i alla fall. Dessutom så kommer jag inte ihåg hur människan i fråga ser ut (främst i ansiktet) så jag kan inte plocka fram en "lugnande bild" från min bildbank och tänka: jo, han är fin.

Noen fortalte meg en gang at det å være redd kunne forveksles med det å være forelsket.

Slik jeg forsto det innebærer det at det går an å være redd og tro at du er forelsket, eller at du er forelsket og tror at du er redd.

Det där lät väldigt intressant! Inte för att jag tror att jag är förälskad, just nu mest bara rädd, men det kan absolut ligga någon sanning i det du skriver.

har aldrig känt så utan brukar tvärtom oftast bli alldeles för kär när jag träffar nån

har aldrig känt så utan brukar tvärtom oftast bli alldeles för kär när jag träffar nån

Jo men så kan det ju också bli, så kan jag också reagera men då handlar det mer om en besatthet. Då är oftast föremålet för min besatthet inte heller intresserad av mig, därav ännu mer besatthet/attraktion/förälskelse.