Först vill jag säga att jag hittade hit i dag, och jag är mycket fascinerad av allt jag har läst här- skulle önska jag hittade hit för flera år sen! Eller som min fru sa, när jag delade lite olika trådar "Oj, dem är ju som dig ju!"- känns spännande tycker- och trevligt.

Jag har för nån månad sen gått igenom en längre asperger utredning, var jag enligt psykologen uppfyllde alla kriterier för diagnosen asperger (enligt psykologen- och han gick igenom allt med mig- och allt var i överenstämmelse med asperger- inga "men"), men jag kunde inte få diagnosen av följande anledningar:
1. Min uppväxt miljö har format min personlighet, vilket kan vara ett bättre förklaring varför jag är som jag är- än en asperger diagnos.
2. Jag gav de som mobbade mig stryk i 6:an efter ha blivit mobbad stort sätt varje dag sedan dagis. De menade på att en med asperger ger aldrig igen.
3. Jag förlorade oskulden i mycket ung ålder. De menade på att detta var omöjligt för en med asperger.
4. Jag klarar "prata för mig" i dag, vilket inte en med asperger klarar av.
5. Sist men inte minst, jag var inte tillräcklig handikappad eftersom jag har haft arbete. En med asperger klarar tydligen inte arbete (de har tydligen inte träffat mina vänner).

Jag sökte lite vidare på nätet, och kunde inte hitta någonstans var detta kunde vara kriterier för att inte sätta en diagnos. Jag det hör egentligen massor av andra saker till här, men försöker att undvika gå in i detalj.

Min läkare sedan två år tillbaks, läste på om asperger och ansåg att utredningen visade fel- hon ansåg som läkman att det är helt uppenbart att jag har asperger och ba mig söka vidare. Så nu är jag under min andra utredning, dock denna gången i privat regi.
- Men eftersom detta är under privat regi så måste jag betala själv, vilket inte kostar så lite...Så jag önskade en förklaring från psykologerna som gjorde första utredning vad de ansåg var en lämplig diagnos, samt en lite mer utfyllad förklaring varför de var så extrem säkra på att jag inte har asperger när jag uppfyller kriterierna. Detta så jag inte lägger pengar i onödan på en utredning- om det verkligen är så att jag inte har asperger.

Förutom de olika personlighetsstörningarna som kom fram under utredningen (t.ex schizoid personlighetsstörning, tvångsmässig personlighetsstörning, psykopat (dvs jag har knappt några empatiska förmågor- jag beter mig verkligen inte som en psykopat) - eller vad det kallas, och lite annat). Så kom följande punkter fram:
# Som liten hade jag stora sömnproblem, uppmärksamhets brist- och började tala vid 3 års ålder. Andra kognitiva funktioner var dock normala
# Jag hade stor nedsatt förmåga att ha/få kontakt med jämnåriga
# Jag hade stark nedsatt förmåga att uppfatta sociala situationer och sociala umgängessignaler.
# Jag hade ett socialt opassade beteende (pratkvarn, för rak och ärlig)
# Jag fastnade totalt på olika saker vilket uteslutade andra sysselsättningar som liten- så är det även i dag
# Fasta rutiner och intressen som liten- så är det även i dag
# Som liten hade jag en mycket egendomling röstmelodi- jag "sjöng"
# Bristande språkförståelse, vilket jag har haft helt upp till vuxen ålder- fortfarande en brist men inte lika starkt som under uppväxten
# Som liten och även i dag ett mycket klumpigt kroppsspråk
# Under uppväxten så hade jag ingen nära vänner, även i dag har jag mycket få nära vänner (och de som är nära har faktiskt asperger)
# Jag var till största delen under uppväxten en ensamvarg.
# Under hela uppväxten, och även till stor del i dag så har jag vänd mig till andra för att få egna behov tillgodosätt. Detta är omedvetet och inte medvetet beteende från min sida.
# Omgivningen har aldrig förstått mig, långt mindre klarat av att läsa av mig. - Detta är t.ex en av orsakerna till att jag har äktenskapsproblem den dag i dag, och även en stor orsak till att mina föräldrar behandlade mig som de gjorde (psykisk och fysisk misshandel)
# Jag har svårt att titta folk i ögonen och titta på människor- jag klarar dock när jag koncentrerar mig på det. Men under uppväxten hade jag aldrig ögonkontakt eller dylikt.
# Jag har aldrig delat med mig mina intressen på ett normalt sätt (antingen bryr jag mig inte, eller så pratar jag på så länge att folk bokstavligt tröttnar på mig)
# Jag har alltid haft och har fortfarande specifika rutiner
# Jag hade fixerad lek som liten (t.ex skruva isär bilar och skruva ihop dem igen- om och om igen)
# Jag hade mycket konstig kroppsspråk som liten, i dag försöker jag undvika detta- men ibland glömmer jag bort mig- detta tar sig i t.ex yttringar som att stå och vifta vilt med armarna
# Under uppväxt, utbildning och arbete- så har jag haft nedsatta funktioner att klara av detta
# Som baby var jag otröstbar pga "kolik"- så otröstbar att min mor bokstavlig talat försökte döda mig genom att ta en kudde över mitt ansikte (hon sökte dock hjälp efter den händelsen)- pga frustration att jag aldrig slutade skrika- dag som kväll.
# Jag har alltid haft- sen baby åren mycket svårigheter med olika klädmaterial, speciellt ull och gummi, men även andra material.
# Jag är alltid "döv och blind" och har alltid varit kring saker som inte intresserar mig.
# Missbruk (men slutade med missbruket- utan behov av hjälp när jag hade bestämt mig för detta).

Jag för att inte skapa en allt för lång inlägg, så stannar jag här.

Till svar fick jag " vi har gjort vår utredning och därmed fullföljt vår utredning och vi har inget mer att tillägga. Hoppas att du snart får hjälp"

Någon här som har varit med om det samma?- Eller som känner sig igen i ovanstående punkter (jag är osäker vilka punkter som är vanlig "aspie" eller ej)?
Jag bryr mig inte så mycket om att få en asperger diagnos, men man behöver inte vara hjärnkirurg för att fatta att jag inte är helt NT. Tycker det minste jag kunde fått var en vettig förklaring varför de har dragit sina slutsatser...sen stör det mig otroligt att allt verkar så extremt ologisk- ds deras handlingssätt och hela utredningen (alltså hur kan man uppfylla kriterier för en diagnos och ändå inte få diagnosen?- Varför nekade de på att lämna över min journal till nuvarande klinik som gör min nya utredning? Varför svarar de inte på frågor?- etc etc ).

Jag är också osäker...jag tänker vänta tills nuvarande utredning är klar. Och om det skulle visa sig att jag faktiskt har asperger, finns det något sätt att få tillbaks de pengarna jag nu måste använda- för att första utredningen satte fel diagnos?- Hur fungerar sådana saker i praktiken?- Eller ska jag bara försöka släppa det hela?....Jag hade nog släppt det hela om jag hade fått någon förklaring, men de vill verkligen inte förklara, utan har endast hänvisad till ovanstående 4 punkter...

Ja lite undran från min sida.

Safek skrev:Jag är också osäker...jag tänker vänta tills nuvarande utredning är klar. Och om det skulle visa sig att jag faktiskt har asperger, finns det något sätt att få tillbaks de pengarna jag nu måste använda- för att första utredningen satte fel diagnos?- Hur fungerar sådana saker i praktiken?- Eller ska jag bara försöka släppa det hela?....Jag hade nog släppt det hela om jag hade fått någon förklaring, men de vill verkligen inte förklara, utan har endast hänvisad till ovanstående 4 punkter...

Ja lite undran från min sida.

Det man kan göra är att anmäla hos patientombudsmannen. Där kan man också får skadestånd. Om det framkommer att en läkare gjort något pga personligt ogillande för en patient kan man dessutom stämma läkaren. Men i det här fallet verkar ju psykologen bara vara dum i huvudet.

Välkommen hit!

Helt kort får jag intrycket (mer än ett intryck kan det ju inte bli) att du gör rätt och att de som utredde dig var inkompetenta - framför allt inte inlästa på utvecklingen under senare år - på ett sätt som man tyvärr får höra om alltför ofta till exempel här i forumet. De skäl de androg för att inte ge dig aspergerdiagnos är nonsens sedan flera år.

Sedan vill det ju förstås till att de som utreder dig nu är kompetenta.

Zombie skrev:Välkommen hit!


Sedan vill det ju förstås till att de som utreder dig nu är kompetenta.

Hej och tack

- Ju den som utreder mig nu ansåg också att ovanstående orsaker var nonsens. Vet ju ej vad dessa kommer fram till. Men var skönt att höra att mina tanker inte var "korkade", utan logiska.

Välkommen hit. Om du har Asperger eller inte kan ingen av oss här säga, men det låter väldigt dravligt det du hört från de som gjorde första utredningen, så jag hoppas du får bättre hjälp den här gången!

Hej och välkommen!

Safek skrev: Jag har för nån månad sen gått igenom en längre asperger utredning, var jag enligt psykologen uppfyllde alla kriterier för diagnosen asperger (enligt psykologen- och han gick igenom allt med mig- och allt var i överenstämmelse med asperger- inga "men"), men jag kunde inte få diagnosen av följande anledningar:
1. Min uppväxt miljö har format min personlighet, vilket kan vara ett bättre förklaring varför jag är som jag är- än en asperger diagnos.
2. Jag gav de som mobbade mig stryk i 6:an efter ha blivit mobbad stort sätt varje dag sedan dagis. De menade på att en med asperger ger aldrig igen.
3. Jag förlorade oskulden i mycket ung ålder. De menade på att detta var omöjligt för en med asperger.
4. Jag klarar "prata för mig" i dag, vilket inte en med asperger klarar av.
5. Sist men inte minst, jag var inte tillräcklig handikappad eftersom jag har haft arbete. En med asperger klarar tydligen inte arbete (de har tydligen inte träffat mina vänner).

Det verkar vara hemgjorda kriterier.
1. Vi är alla produkter av vår uppfostran. Att ha AS kan ge problem även i familjen, och det blirl inte lättare om ens egna föräldrar också har (odiagnosticerad) AS.

2. Det är det konstigaste av allt. En aspie kan tvärtom vara mycket hämndgirig. En del är mer förlåtande, andra vill hämnas, men kan inte. Klart man ger igen, om man kan och inte blivit indoktrinerad att alltid "vända andra kinden till".

3. Det kan vara så att de flesta aspergare inte förlorar oskulden i "mycket ung ålder". Men det behöver inte betyda att detta gäller alla aspergare. Om man har t ex ADHD också är man mer impulsiv och mindre aspig.

4. Det tror jag också andra aspergare kan lära sig med åren. Vet inte hur gammal du är.

5. Det är också jättekonstigt. Finns ju många aspergare som jobbar el har jobbat. Det gäller även mig, ändå fick jag diagnos.

Safek skrev:Förutom de olika personlighetsstörningarna som kom fram under utredningen (t.ex schizoid personlighetsstörning, tvångsmässig personlighetsstörning, psykopat (dvs jag har knappt några empatiska förmågor- jag beter mig verkligen inte som en psykopat) - eller vad det kallas, och lite annat). Så kom följande punkter fram:
# Som liten hade jag stora sömnproblem, uppmärksamhets brist- och började tala vid 3 års ålder.

Att du började prata sent tycker jag låter som autism, dvs att du är högfungerande autist (inte så stor skillnad från aspergare när man är vuxen).

Safek skrev: # Jag hade stor nedsatt förmåga att ha/få kontakt med jämnåriga

Stämmer även in på mig.

Safek skrev: # Jag hade stark nedsatt förmåga att uppfatta sociala situationer och sociala umgängessignaler

Gällde även mig.

Safek skrev: # Jag hade ett socialt opassade beteende (pratkvarn, för rak och ärlig)

Det hade jag också. Jag pratade inte med folk, svarade inte på tilltal. Som äldre pratade jag mer men var "för rak".

Safek skrev: # Jag fastnade totalt på olika saker vilket uteslutade andra sysselsättningar som liten- så är det även i dag

Stämmer för mig med.

Safek skrev: # Fasta rutiner och intressen som liten- så är det även i dag

Stämmer fö rmig med.

Safek skrev: # Som liten och även i dag ett mycket klumpigt kroppsspråk

Stämmer för mig med.

Safek skrev: # Under uppväxten så hade jag ingen nära vänner, även i dag har jag mycket få nära vänner (och de som är nära har faktiskt asperger)

Liknande gäller för mig

Safek skrev: # Jag var till största delen under uppväxten en ensamvarg

Det var jag med, men det var inte frivilligt.

Safek skrev: # Jag har aldrig delat med mig mina intressen på ett normalt sätt (antingen bryr jag mig inte, eller så pratar jag på så länge att folk bokstavligt tröttnar på mig)

Stämmer delvis. Jag har lärt mig att andra inte är intresserade av samma som jag, men ibland glömmer jag bort det.

Safek skrev: # Jag har alltid haft och har fortfarande specifika rutiner

Jag med.

Safek skrev: # Som baby var jag otröstbar pga "kolik"- så otröstbar att min mor bokstavlig talat försökte döda mig genom att ta en kudde över mitt ansikte (hon sökte dock hjälp efter den händelsen)- pga frustration att jag aldrig slutade skrika- dag som kväll.

Låter hemskt. Och det har din mor berättat för dig? Hon kanske har AS, och därför var överkänslig mot “oljud”.

Jag tycker det verkar som du är ännu aspigare än jag. Men förutom autism och AS kan man även ha atypisk autism. Kanske ser de inte skillnad mellan [WikiSve]schizoid personllighetsstörning[/WikiSve] och autism/AS. Eller kan man ha båda?

Safek skrev:Först vill jag säga att jag hittade hit i dag, och jag är mycket fascinerad av allt jag har läst här- skulle önska jag hittade hit för flera år sen! Eller som min fru sa, när jag delade lite olika trådar "Oj, dem är ju som dig ju!"- känns spännande tycker- och trevligt.

Hej och välkommen från mig också!

Jag har för nån månad sen gått igenom en längre asperger utredning, var jag enligt psykologen uppfyllde alla kriterier för diagnosen asperger (enligt psykologen- och han gick igenom allt med mig- och allt var i överenstämmelse med asperger- inga "men"), men jag kunde inte få diagnosen av följande anledningar:
1. Min uppväxt miljö har format min personlighet, vilket kan vara ett bättre förklaring varför jag är som jag är- än en asperger diagnos.

Så, kan det ju vara, det kan man aldrig riktigt veta. Kan också vara en kombination av arv och miljö.

2. Jag gav de som mobbade mig stryk i 6:an efter ha blivit mobbad stort sätt varje dag sedan dagis. De menade på att en med asperger ger aldrig igen.

Jag skulle säga att det är ovanligt att aspergare ger igen, men inte omöjligt. Jag lät mig mobbas i flera år utan att direkt bry mig, men sen en dag fick jag bara nog och klippte till en av mobbarna (som därefter lät mig vara ifred).

3. Jag förlorade oskulden i mycket ung ålder. De menade på att detta var omöjligt för en med asperger.

Inte för mig...

4. Jag klarar "prata för mig" i dag, vilket inte en med asperger klarar av.

Jag kan också "prata för mig", även om jag var lite mer timid och osäker som yngre.

5. Sist men inte minst, jag var inte tillräcklig handikappad eftersom jag har haft arbete. En med asperger klarar tydligen inte arbete (de har tydligen inte träffat mina vänner).

Vilken fenomenal okunnighet! Såklart man kan arbeta om man har AS, det är bara en fråga om att hitta ett jobb som passar. Jag har haft alla möjliga jobb och många här antingen har eller har haft väl fungerande karriärer. Sen finns det förstås också de som är för stresskänsliga, lättuttröttade el dyl för att jobba heltid eller jobba alls, men det gäller verkligen inte alla.

Man har nog rätt till en second opinion. Om du kunde få det, så är det gratis (eftersom det sker inom offentlig vård alltså), och det ska vara ett annat team som utreder.

Jag tror att det kan vara svårt med att få upprättelse och ev. ersättning om man inte går den vägen. Och även om man år den vägen och båda säger att man inte har asperger, så är det nog jättesvårt.

Men(!) jag är inte säker på hur det "måste gå till".

Jag har full förståelse för om du vill ha upprättelse och har svårt att släppa det här (även ur en icke ekonomisk synvinkel, om det nu är så för dig). Jag är precis sådan, och kan älta oförrätter som vården gjort mot mig och som hände för 20 år sedan. Jag vill inget hellre än att få upprättelse när jag har blivit så kränkt eller felbehandlad. Men på något sätt kanske det är bra om man lyckas släppa det man inte kan göra något åt.

En sak kan vara om du får diagnos, att du kontaktar de som utredde dig först, och talar om att du har fått diagnos och att det som de sade hindrade diagnos, var påhittat nonsens och stereotypt omodernt tänkande. Och gärna visar det med "bevis" i form av texter av kunniga på området. Jag försöker göra liknande nu för tiden, innan det är för sent.

Men ekonomiskt så är det nog rätt kört. Kanske, om du kan få ersättning för "försenad diagnos". Det kan man få. Men jag antar att man måste bevisa att man tagit skada fysiskt, psykiskt (inte bara lidande rent allmänt utan en tydlig sjukdom som förlängts eller förvärrats) eller ekonomiskt.

Alien skrev:Hej och välkommen!

Safek skrev: Jag har för nån månad sen gått igenom en längre asperger utredning, var jag enligt psykologen uppfyllde alla kriterier för diagnosen asperger (enligt psykologen- och han gick igenom allt med mig- och allt var i överenstämmelse med asperger- inga "men"), men jag kunde inte få diagnosen av följande anledningar:
1. Min uppväxt miljö har format min personlighet, vilket kan vara ett bättre förklaring varför jag är som jag är- än en asperger diagnos.
2. Jag gav de som mobbade mig stryk i 6:an efter ha blivit mobbad stort sätt varje dag sedan dagis. De menade på att en med asperger ger aldrig igen.
3. Jag förlorade oskulden i mycket ung ålder. De menade på att detta var omöjligt för en med asperger.
4. Jag klarar "prata för mig" i dag, vilket inte en med asperger klarar av.
5. Sist men inte minst, jag var inte tillräcklig handikappad eftersom jag har haft arbete. En med asperger klarar tydligen inte arbete (de har tydligen inte träffat mina vänner).

Det verkar vara hemgjorda kriterier.
1. Vi är alla produkter av vår uppfostran. Att ha AS kan ge problem även i familjen, och det blirl inte lättare om ens egna föräldrar också har (odiagnosticerad) AS.

2. Det är det konstigaste av allt. En aspie kan tvärtom vara mycket hämndgirig. En del är mer förlåtande, andra vill hämnas, men kan inte. Klart man ger igen, om man kan och inte blivit indoktrinerad att alltid "vända andra kinden till".

3. Det kan vara så att de flesta aspergare inte förlorar oskulden i "mycket ung ålder". Men det behöver inte betyda att detta gäller alla aspergare. Om man har t ex ADHD också är man mer impulsiv och mindre aspig.

4. Det tror jag också andra aspergare kan lära sig med åren. Vet inte hur gammal du är.

5. Det är också jättekonstigt. Finns ju många aspergare som jobbar el har jobbat. Det gäller även mig, ändå fick jag diagnos.

Ja, "hemmagjorda kriterier" är nog den rätta förklaringen för hans avslag av diagnosen. Då har du en till här som inte skulle ha AS ifall dessa kriterier skulle få styra.

Kanske det går att gå vidare till de som har ansvar (länstyrelsen?).

Det kan inte vara tillåtet att tillverka egna kriterier utifrån stereotypa föreställningar. Där kan ju helt klart ett fel ha begåtts. Ett fel som kanske kan hjälpa dig ekonomiskt med nya utredningen samt ge upprättelse.

Välkommen

Hej Safek

Suck suck
Men det här går att reda upp
Jag skickar dig ett pm, hör av dig!

Ja, de här utredarna ska inte jobba med detta. De vet inte vad de sysslar med.

Som vanligt lyser en del utredare med sin okunskap
Någon som orkar eller någon duktig utredare borde samla ihop alla myter och diverse missuppfattningar som kan leda till eventuella feldiagnosticeringar eller miss.

Pemer skrev:Ja, de här utredarna ska inte jobba med detta. De vet inte vad de sysslar med.

Tror snarare de gjorde en bedömning utifrån förutfattade meningar, detta eftersom jag klär mig normalt (vilket de ansåg inte var något asperger folk gjorde), när jag koncentrerar mig så kan jag titta folk i ögonen och hålla min kropp i "shack"- samt börjar bli rätt duktig att prata för mig (något jag aldrig har varit, men min kurator hos vårdcentralen har varit till stor hjälp). Så eftersom jag inte passade in i deras "asperger mall", så gjorde de den bedömningen de gjorde, och konstigt nog- jag läste journalen min- så har de även anpassad all info till sin egen bedömning, det var så många fakta fel, så mycket missvisande saker- så det kändes som om journalen tillhörde en annan person- knappt något var förankrad i det som kom fram under utredningen.

MEN här måste jag säga. Jag vet ärlig talat inte om jag har asperger, i mina ögon pekar allt åt det- det är den enda logiska diagnosen jag kan hitta. Och jag vet inte vad min nuvarande utredning kommer leda till, men denna gången har jag åtminstone hamnat hos en psykolog som verkar på alla sätt och vis kunnig och sist men inte minst som bryr sig om sina patienter. Och om han kommer fram till något annat, ja då är mina diagnoser helt enkelt depression, ångest, tvångsmässig personlighetsstörning, borderline, schizoid, och dyslexi.
MEN om det skulle vara så att jag har asperger, något min omgivning har försökt övertyga mig om i åratal- men som jag hela tiden har förnekat (och önskade heller inte göra en utredning av den orsak)- så har detta forum varit till stor hjälp för mig.
Jag hatar stora förändringar, och tanken på att jag eventuellt skulle ha asperger är något som har givet mig kraftig ångest- men genom allt jag har läst här (har läst nästan allt på hela forumet)- så tycker jag inte det upplevs lika skrämmande längre, utan nästan motsatsen- asperger känns just nu som "mig"- om jag för lov till att utgå ifrån allt ni har skrivet. Inte minst skulle det- utifrån vad ni själva har delat med er- förklarat en hel del av min problematik, sjukdomshistoria, och annat- genom livet (då det är mycket av det ni har delat med er- som passar även överens med hur jag har haft det- och brottas med).

men om det visar sig att du har aspergers så är det ju inget som ändras. det innebär ju ingen förändring mer än att du får ett namn på dig själv. du är ju samma person som dagen innan.

jag förstår inte hur utredarna kan avgöra om jag klarar mig i ett normalt socialt sammanhang under en utredning. där talar man väl i huvudsak om den som blir utredd, med tydlig struktur och ett klart mål med samtalen. betydligt lättare att hålla igång ett sådant samtal än att småprata ett par timmar med någon.

Safek skrev:Tror snarare de gjorde en bedömning utifrån förutfattade meningar, detta eftersom jag klär mig normalt (vilket de ansåg inte var något asperger folk gjorde), när jag koncentrerar mig så kan jag titta folk i ögonen och hålla min kropp i "shack"- samt börjar bli rätt duktig att prata för mig (något jag aldrig har varit, men min kurator hos vårdcentralen har varit till stor hjälp). Så eftersom jag inte passade in i deras "asperger mall", så gjorde de den bedömningen de gjorde, och konstigt nog- jag läste journalen min- så har de även anpassad all info till sin egen bedömning, det var så många fakta fel, så mycket missvisande saker- så det kändes som om journalen tillhörde en annan person- knappt något var förankrad i det som kom fram under utredningen.

När allt är klart, du fått din diagnos på en annan klinik och så - då ska de få ångra sig >:->

Fenren skrev:men om det visar sig att du har aspergers så är det ju inget som ändras. det innebär ju ingen förändring mer än att du får ett namn på dig själv. du är ju samma person som dagen innan.

jag förstår inte hur utredarna kan avgöra om jag klarar mig i ett normalt socialt sammanhang under en utredning. där talar man väl i huvudsak om den som blir utredd, med tydlig struktur och ett klart mål med samtalen. betydligt lättare att hålla igång ett sådant samtal än att småprata ett par timmar med någon.

Ju så sant.

Här har jag blandade känslor. I grunden är jag likgiltig inför diagnos, jag är den jag är oberoende av vad slags stämpel jag har på mig. Men samtidigt har jag mycket svårt att sluta älta saker som är för mig ologiskt. Och min förra utredning var för mig ologisk, inte desto mindre lätt när jag inte fick den minsta förklaring- utan kortfattat de punkter jag skrev om ovan.
Sen känner jag ett enormt utanförskap, en känsla jag har haft så långt jag kan minnas, och en asperger diagnos kunde på sådan sätt vara vägledande och även en förklaring på varför saker och ting har varit som det har varit t.ex under min uppväxt, men även varför jag har så många problem den dag i dag- det skulle på sådan sätt vara skönt att få veta att det finns en förklaring varför "världen" uppfattar mig som dem gör, då jag kan se att problemet på sätt och vis är utanför min egen kontroll- och på sådan sätt inget jag själv är skyldig till.

Jag hade mycket svårt att samtala med förra utredare, då jag upplevde hela tiden ledande frågor (något jag har svårt för, men utgick från att det är så en utredning går till) samt även att de svarade åt mig, och inte gav mig tid att få svara själv.
Utredningen nu har jag mycket enklare för, upplever respekt och lyhördhet- och inga ledande frågor. Och jag fick förtroende för utredaren ganska så omgående (något jag också har svårt för, oftast tar det lång tid innan jag har en sådan förtroende att jag kan dela med mig), och här kan jag bara instämma med dina ord- med tydlig struktur och ett klart mål med samtalen. betydligt lättare att hålla igång ett sådant samtal än att småprata ett par timmar med någon.

Safek skrev:

Fenren skrev:men om det visar sig att du har aspergers så är det ju inget som ändras. det innebär ju ingen förändring mer än att du får ett namn på dig själv. du är ju samma person som dagen innan.

jag förstår inte hur utredarna kan avgöra om jag klarar mig i ett normalt socialt sammanhang under en utredning. där talar man väl i huvudsak om den som blir utredd, med tydlig struktur och ett klart mål med samtalen. betydligt lättare att hålla igång ett sådant samtal än att småprata ett par timmar med någon.

Ju så sant.

Här har jag blandade känslor. I grunden är jag likgiltig inför diagnos, jag är den jag är oberoende av vad slags stämpel jag har på mig. Men samtidigt har jag mycket svårt att sluta älta saker som är för mig ologiskt. Och min förra utredning var för mig ologisk, inte desto mindre lätt när jag inte fick den minsta förklaring- utan kortfattat de punkter jag skrev om ovan.
Sen känner jag ett enormt utanförskap, en känsla jag har haft så långt jag kan minnas, och en asperger diagnos kunde på sådan sätt vara vägledande och även en förklaring på varför saker och ting har varit som det har varit t.ex under min uppväxt, men även varför jag har så många problem den dag i dag- det skulle på sådan sätt vara skönt att få veta att det finns en förklaring varför "världen" uppfattar mig som dem gör, då jag kan se att problemet på sätt och vis är utanför min egen kontroll- och på sådan sätt inget jag själv är skyldig till.

det ä'r precis det där som får mig att fundera på att skaffa en diagnos... trots min rädsla/avsky inför hela vårdapparaten

Jag hade mycket svårt att samtala med förra utredare, då jag upplevde hela tiden ledande frågor (något jag har svårt för, men utgick från att det är så en utredning går till) samt även att de svarade åt mig, och inte gav mig tid att få svara själv.
Utredningen nu har jag mycket enklare för, upplever respekt och lyhördhet- och inga ledande frågor. Och jag fick förtroende för utredaren ganska så omgående (något jag också har svårt för, oftast tar det lång tid innan jag har en sådan förtroende att jag kan dela med mig), och här kan jag bara instämma med dina ord- med tydlig struktur och ett klart mål med samtalen. betydligt lättare att hålla igång ett sådant samtal än att småprata ett par timmar med någon.

vad skönt att du fått en bra utredare denna gång och jag förstår din avsky inför ledande frågor. hoppas du kommer kunna lita på denna utredning och finner det svar du letar efter

Visst ja, det var ju i åtminstone den här tråden, och dessutom en till, som det kunde ha relevans att länka ut Newsmill-artikeln jag fick inspiration att skriva och fick publicerad i slutet av förra veckan:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/ ... -kriterier

Pemer skrev:Visst ja, det var ju i åtminstone den här tråden, och dessutom en till, som det kunde ha relevans att länka ut Newsmill-artikeln jag fick inspiration att skriva och fick publicerad i slutet av förra veckan:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/ ... -kriterier

Det var en mycket välskriven, upplysande och intellektuell artikel tycker jag.
Tack också för att du tog upp mitt exempel. Senaste veckorna har jag varit mest förvirrad, då jag tycker själv det mest logiska är att jag har asperger, samtidigt så var de på neuropsykiatrin helt bomb säkra på att jag inte har det. Jag för eventuellt en diagnos på fredag (om psykologen inte vill undersöka vidare), och jag ser fram emot att få det hela avklarat- så jag släpper älta detta så mycket mer.

Lustig nog, har detta forum fått mig att känna mig "normal", jag tycker jag för första gången har sätt ett gäng av mina "egna"- om man kan få uttrycka sig så.

Tusen tack för en informativ och stark artikel Peemer. Må många läkare, psykologer och andra läsa den!

Ah, tack själv för berömmet!

Som vanligt verkar mina artiklar hamna på något sätt "vid sidan av", så inga media ser något över huvud taget, den syntes inte alls på Newsmills förstasida på förmiddagen när den just hade publicerats.

Men jag får väl ta och maila länk till artikeln till läkar- och psykologförbunden. Och se om någon behagar reagera.

Nu är min utredning klar, och de kom fram till att jag utan någon form av tvekan har asperger. Så i fredags blev jag diagnoserad. Är så tacksam för vänner och läkare som bad mig gå vidare, och inte bli tillfredsställd av den första utredningen. Även tacksam för Pemer's artikel i newsmill, och hon som har skrevet till mig privat (du vet vem du är).

Så nu kan jag sluta upp med att skriva här på forumet "Jag har ingen diagnos", utan nu är jag en "äkta" medlem

Grattis!

Safek skrev:Lustig nog, har detta forum fått mig att känna mig "normal", jag tycker jag för första gången har sätt ett gäng av mina "egna"- om man kan få uttrycka sig så.

Det här verkar vara ett rätt vanligt tecken...