I allmänhet alltså. Jag inser att det kan variera beroende på situationen och tidpunkten. Frågan avser rent generellt i livet och vardagen.

Lite fler undringar ni gärna får kommentera:

* Om du är optimistiskt lagd - hur visar det sig? Ler du mycket? Skrattar du mycket? Är du öppen och vänlig mot människor? Eller döljer du att du är en optimist?

* Och tvärtom, om du är en pessimist, hur visar det sig? Ler du och skrattar sällan? Är du sluten mot andra människor? Eller döljer du att du är en pessimist?

* Hur mycket påverkas du av andra människors sätt? Om du t ex träffar en öppen, glad, positiv (jag menar nu som du uppfattar på ett genuint sätt, inte glättigt eller påklistrat), smittar detta av sig på dig själv? Eller behåller du din egen sinnesstämning?

* Och omvänt, om du träffar en sluten o/e negativ person, smittar detta av sig på dig?

Tråden gäller främst de med NPF-diagnos, starka NPF-drag eller starkt misstänkt NPF.

EDIT: Själv satte jag: 4. Ganska mycket pessimist men ändå övervägande optimist

Jag är sjukligt optimistisk. Men även gnällig. Optimismen visar sig inte så mycket i relation till andra människor. Jag är ganska kylig även när jag är glad inombords.

Jag är inte benägen att smittas av andras sinnesstämningar i särskilt stor utsträckning. Bara om de rackar ner på mig eller förstör för mig på något sätt. Så jag är ganska empatistörd, kan tex trösta en jätteledsen person och några sekunder senare asgarva åt någonting kul.

Min optimism är en sak som andra ibland retar sig på, eftersom jag är så snabb att gå vidare med nya friska tag hela tiden. Jag glömmer så fort. Det sticker i ögonen, speciellt på känslomänniskor.

Jag inser att alt. 1)+2) liknar 3)+4) lite väl mycket.

Formulerar om 3)+4) till:

3. Ganska mycket optimist men ändå övervägande pessimist

4. Ganska mycket pessimist men ändå övervägande optimist

I detta läget har bara jag själv angett 4) och ingen har angett 3). Hoppas ingen annan tänkt rösta på dessa alt.

4. Ganska mycket pessimist men ändå övervägande optimist


Jag försöker vara realist. Se vad som är sannolikt, sedan försöka förbereda mig på båda möjliga utfall. I valet är jag optimist, tror det blir bra oavsett vem som vinner...

Jag är optimistisk normalt sett, dvs att jag har en optimistisk grundsyn på det mesta. En av mina vänner som känner mig utan och innan säger ofta att jag har en enorm förmåga att blicka framåt och ta nya tag trots att jag gång efter gång faller så djupt.

Men det finns några i min närhet som ser mig som pessimisternas pessimist enbart för att jag inte skrattar åt samma töntiga buskis-skämt som de eller inte ser någon tjusning med att se eller besöka platser, konst och arkitektur som i min syn är rena turistfällorna när man är ute och reser. Och även det faktum att jag hellre lyssnar på melankolisk och vacker musik än stressande och trallvänliga upptempo-låtar som spelas sönder på radion dagarna i ända och faktiskt får mig att bli på riktigt dåligt humör, bidrar till att de ser mig som djup, svår och med en negativ inställning. Jag accepterar deras åsikter om vad de anser vara humor, intressanta resor, sevärdheter och upptäckter, och vilken musik som de anser vara härlig och medryckande musik osv. Men när de försöker övertala och överbevisa mig om att jag inte tycker rätt så bli jag faktiskt sur, och jag tror att det är det som är det tydligaste tecknet på att jag enligt dem är sååå negativ och pessimistisk. Frustrerande som faan, men jag försöker blicka över och bortom det.

Jag är övervägande pragmatiskt lagd. Allt jag gör har ett absolut syfte med en relativt tydlig högsta och minsta målbild. När det blir fel kan jag ändra målbild, försöka en gång till på ett annat sätt eller avbryta/byta projekt.

- Är glaset halvtomt eller halvfullt?
- Vet inte, det är en mängd vätska i glaset. Mer utrymme för spekulation finner jag inte... Vad är det i glaset förresten?


Är det fler som anser att optimism resp pessimism handlar om emotionell läggning till saker och ting?

nallen skrev:- Är glaset halvtomt eller halvfullt?
- Glaset är dåligt optimerat!

Jag klickade för det första alternativet.

* Om du är optimistiskt lagd - hur visar det sig? Ler du mycket? Skrattar du mycket? Är du öppen och vänlig mot människor? Eller döljer du att du är en optimist?

Jag har oftast väldigt väldigt nära till ett leende, till ett spontant skratt. Är öppen och respektfull mot andra, känner väldig glädje när andra kommer fram till mig "på gatan" och pratar med mig, frågar om vägen och så.

* Hur mycket påverkas du av andra människors sätt? Om du t ex träffar en öppen, glad, positiv (jag menar nu som du uppfattar på ett genuint sätt, inte glättigt eller påklistrat), smittar detta av sig på dig själv? Eller behåller du din egen sinnesstämning?

När jag möter andra glada positiva människor fylls jag av både glädje och en sorts trygghetskännsla .

* Och omvänt, om du träffar en sluten o/e negativ person, smittar detta av sig på dig?

I sådana situationer fylls jag av en sorts medkännsla, försöker visa "lagom" deltagande. Funderar respektfullt på vad som kan ha hänt. Men jag "tar aldrig över" det negativa.

För mig är glaset alltid halvfullt.

Jag var optimist som barn, men sedan tonåren är jag pessimistiskt lagd. Borde jobba på att inte vara det, jag misstänker att det är självuppfyllande. Men att vara optimist är att släppa kontrollen och ha tilltro till livets förmåga att bli bra även om man inte vet hur. Och det kan jag inte. Inte än i alla fall.

Som barn var jeg veldig positiv, og det har holdt seg slik lenge, lenge.

Jeg tenkte alltid at alt blir bra til slutt, og at jeg sikkert klarer ting om jeg bare forsøker og er nettopp positiv. Det har kanskje vært en innstilling som har grenset til å være naiv. Jeg har ikke villet vite at mennesker kan ha dårlige hensikter eller at ikke alle vil alle andre alt godt. Jeg har aldri kommet på tanken at andre har gjort noe mot meg av ond vilje. I steden har jeg tenkt at andre kan gjøre dårlige ting fordi de ikke har nok kunnskap eller forståelse for andre....

Men som voksen er jeg nok litt mer negativ enn før. Jeg kjenner at jeg ikke alltid lykkes og forstår at jeg ofte kommer til å streve. Til tross for de tingene jeg strever med har jeg klart meg godt i livet. Jeg lever et godt liv og har det bra.
Når jeg treffer mennesker er jeg nok åpen og litt avventende. Jeg blir påvirket av om andre er positive eller negative. Det synes jeg er irriterende, særlig når jeg blir påvirket av at andre er sure eller misfornøyde.

barracuber skrev:* Om du är optimistiskt lagd - hur visar det sig? Ler du mycket? Skrattar du mycket? Är du öppen och vänlig mot människor? Eller döljer du att du är en optimist?

Det kan nog andra svara på bättre än jag. Är nog generellt rätt vänlig och välvillig, om jag inte har en dålig dag eller någon går över andras gränser. Kan även vara gnällig både om smått och stort, men har en optimistisk grundsyn i botten. Fast den just idag har fått sig en liten knäck.

* Hur mycket påverkas du av andra människors sätt? Om du t ex träffar en öppen, glad, positiv (jag menar nu som du uppfattar på ett genuint sätt, inte glättigt eller påklistrat), smittar detta av sig på dig själv? Eller behåller du din egen sinnesstämning?

Beror på. Om någon bara är allmänt solig trots att det har den tufft (Debbido, t ex) och inte försöker sälja på mig nåt så kan jag bli uppmuntrad eller uppiggad av av det. Men om någon försöker få mig att bli mer optimistisk än jag redan är ang saker som jag vet att det faktiskt är orealistiska, kan jag bli rätt provocerad. Fast ibland kan man behöva en puff och någon som tror på en, så det händer att jag fått ändra mig i efterhand.

* Och omvänt, om du träffar en sluten o/e negativ person, smittar detta av sig på dig?

Absolut. Har tyvärr svårt för det.

Vargen i "Bamse" var ju världsmästare i elakhet. Jag är nog världsmästare i pessimism.

6. Realistisk optimist: förutsätter inte att det skall gå bra, men hoppas på det bästa och försöker göra en så noggrann konsekvensanalys som möjligt, bl.a. för att förutse vad som skulle kunna gå snett och hur man kna förhindra att detta sker, men även vad som skulle kunna gå bra, och hur man skulle kunna göra för att öka chanserna att det skall bli så, samt inte minst: jag är noga med att lägga upp tänkbara backup-planer om det skulle skita sig.

Hittills har det visat sig vara ett ganska framgångsrikt kocept (kanske t.o.m. det enda vettiga) och något som jag ämnar fortsätta med, även framöver.

Nackdelen, som jag själv märkt är att det går åt väldigt mycket tankeenerig och att omgivningen tröttnar på en, när man går omkring och ältar genom att väga för- och nackdelar mot varandra, måla upp olika tänkbara scenarion o.s.v. i all oändlighet.

Trots det så tror jag att noggrannhet, kombinerat med realistisk optimism är det som håller bäst i längden.

Jag låter glad, säger andra. Fast jag inte alls känner så.

Tycker hela universum ger uppkomst till pessimism, jag menar, vad blir det kvar i slutändan liksom? Här expanderar vi och kommer att sluta i ett tomt och kallt ingenting där det är nästan oändligt långt mellan allting. Det kanske inte blir några Happy Days Are Here Again om miljarders miljarder år när en ny Big Bang ägt rum.

Det finns ett visst hopp i att människan tror sig veta allt utan att egentligen fatta att vi inte fattar.

Men, trots allt, jag är mindre pessimistisk nu jämfört med förr om åren. Då var varje dag Totalt Jävla Mörker, nu har jag verktyg och redskap att hantera det lite bättre.

Det som var värst förut tycker jag var känslan av att inte passa in eller förstå olika situationer och vad som förväntades av mig. Det blev fel hela tiden utan att jag var medveten om varför eller hur jag kunde göra något åt det. Jag var okej på utsidan, men utan det som är viktigt för en människa på insidan så då var jag inget att ha. Snarare fanns det ondskefulla sidor hos mig som gjorde oacceptabla och sårande saker mot andra.

Om jag har den där känslan av att vara otillräcklig och utanför är det svårt att vara optimist. Bristande självkänska, jag är inte värd speciellt mycket. Självförtroende har jag ganska bra däremot, jag tror jag kan utföra det mesta om det inte är uthållighets- eller tålamodsprövande.

Jag läste något klokt och träffande på ett ställe... "möter du någon utan leende, ge den personen ett av dina!"

Beror på omständigheterna men jag brukar sällan tänka att det är kört. Är bara att gå på't igen, funkar det inte så får man ändra strategi tills det funkar. Att byta strategi hela tiden är oxå en strategi, så det är aldrig kört om man vill göra den bättre.

För det mesta försöker jag vara så optimistisk som möjligt. Visst kanske jag kan låta pessimistisk ibland, med jag tror ändå det är optimismen som överväger hos mig.