En artikel i läkartidningen som nog kan intressera en och annan..

Kultursjukdomar irriterar och utmanar läkarkåren

Benämningen »kultursjukdom« har funnits i 20 år. Bakom den står idé- och lärdomshistorikern Karin Johannisson

Bland annat diskuterar hon NPF lite grann, men jag vill inte lyfta ut någon enskild del av artikeln.

/Barracuber

barracuber skrev:En artikel i läkartidningen som nog kan intressera en och annan..

Kultursjukdomar irriterar och utmanar läkarkåren

Benämningen »kultursjukdom« har funnits i 20 år. Bakom den står idé- och lärdomshistorikern Karin Johannisson

Bland annat diskuterar hon NPF lite grann, men jag vill inte lyfta ut någon enskild del av artikeln.

/Barracuber

Jag har inga såna skrupler:

När det gäller till exempel de nya barnneuropsykiatriska syndromen finns ännu knappast någon hållbar tes om en eventuell neurofysiologisk förändring som skulle kunna förklara problemen. Men det hindrar inte att stora resurser allokeras till att ta hand om bokstavsbarnen och att uppmärksamheten i media är stor.

– Det finns alltså stor makt i de här diagnoserna, säger Karin Johannisson. Makt att bekräfta men också att avvisa, makt att utverka resurser och uppmärksamhet. Om lärare bara går med på att kroniskt bråkiga och okoncentrerade barn sorteras in i en diagnostisk kategori, så får skolan ofta resursförstärkning till exempel i form av personliga assistenter.

Många föräldrar vill kanske inte att barnet ska bli "stämplad" med en diagnos redan som barn men känner sig tvingade. Annars får inte skolan någon extra resurs. Barnet (el kanske klassen) behöver resursen lika mycket utan diagnos, men ingen diagnos - ingen extra resurs.

Det går inte riktigt att ta Karin Johannisson på allvar när hon använder begrepp som bokstavsbarn, istället för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Men det blir värre, ADHD-barn. Ingen skulle skriva cancer-barn. Det finns faktiskt inga ADHD-barn, däremot finns det barn med ADHD.

Men det finns en sak som är genomgående bland de personer som använder dessa begrepp som Karin Johannisson gör, och det är att de mycket sällan vet vad de pratar om. Men ändå så ges de plats till att uttrycka sina åsikter…
Kanske kan bristande självinsikt bli en ny diagnos? I så fall borde Karin Johannisson diagnostiseras med den.

ragnevi skrev:Det finns faktiskt inga ADHD-barn, däremot finns det barn med ADHD.

Håller inte med. Det finns lika lite "barn med ADHD" som det finns "barn med autism" eller "barn med AS". ADHD, autism och AS är en del av det man är och då är "barn med" en klart olämplig formulering. Otroligt att detta språkbruk ännu inte fasats ut.

Jag tycker nog det är bättre att säga "barn med autism", än autistiska barn. Och hur sjutton ska jag prata om personer som har olika neuropsykiatriska funktionshinder om jag inte kan säga saker som; det här kan vara bra för en del personer med ADHD, för att ta ett exempel.
Jag tycker det viktiga är just att säga att en person har ADHD, personen är inte ADHD. Jag är ju fortfarande samma person som jag var innan jag fick min diagnos.

Om du inte kan prata om funktionshindret så kan du aldrig förändra något.

ragnevi skrev:Det går inte riktigt att ta Karin Johannisson på allvar när hon använder begrepp som bokstavsbarn, istället för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Men det blir värre, ADHD-barn. Ingen skulle skriva cancer-barn. Det finns faktiskt inga ADHD-barn, däremot finns det barn med ADHD.

Men det finns en sak som är genomgående bland de personer som använder dessa begrepp som Karin Johannisson gör, och det är att de mycket sällan vet vad de pratar om. Men ändå så ges de plats till att uttrycka sina åsikter…
Kanske kan bristande självinsikt bli en ny diagnos? I så fall borde Karin Johannisson diagnostiseras med den.

Jag förstår din tanke. Men nu tycker jag faktiskt att det är lättare att säga "bokstavsbarn" än "barn med neuropsykiatriska funktionshunder, såsom ADHD och Aspergers syndrom". "Barn med NPF" är lättare att säga, men jag tror inte det är lika välkänt som just "bokstavsbarn".

Hur vet du att Johannisson inte vet vad hon pratar om?

Bokstavsbarn är ett begrepp som oftast används av personer som inte är insatta i vad det handlar om. Jag tycker det är fruktansvärt nedsättande begrepp, först och främst så är jag inget barn utan fick som vuxen bråka mig till en diagnos. Dessutom är den enda av de här diagnoserna som är en förkortning just ADHD. Tourette syndrom, Asperger syndrom eller Högfungerande autism till exempel är det inte, vilket gör begreppet helt felaktigt…

Dessutom låter det lite töntigt och ofarligt, vilket i sin tur signalerar att det är nog inte så farligt och inget som vi behöver bry sig om. Det kanske inte ens finns. Det är nog bara ett kulturellt fenomen, något som de inbillar sig…

Ja, termen låter en smula nedlåtande i sig, det tycker nog jag...

Jag tänker iaf inte börja använda "barn med xx" eller "vuxen med xx" om xx är något NPF. Det är ok om det handlar om synfel, epilepsi eller cancer, men det är inte ok när det handlar om annorlunda beteende. Innebörden av att prata om "barn med NPF" är att NPF är något sjukt som ska botas, eftersom man normalt bara refererar till sjukdomar på det viset.

Jag använder ADHDare, NPFare, Aspie, aspergian e.d. istället. Det låter mycket bättre. Framförallt så framgår det tydligt att det man talar om inte är en sjukdom eller ett "påhäng" som ska botas utan att man pratar om annorlunda funktion som är en del av den man är som person.

Vettigt tänkt, jag håller med!

Shakespeare, W (1967) Romeo och Julia, akt II scen II skrev:Vad gör väl namnet? Det som ros vi kalla,
Med annat namn dock lika ljuvligt doftar.

Blackburn i Portway, S & Johnson, B (2003) Asperger syndrome and the children who ”Don’t quite fit in”. Early Child Development and Care 173. 4:435-443 skrev:First I was autistic, and then I was a person with autism, now I have an autistic spectrum disorder!

Jag håller med om att termen "Bokstavsbarn" kan förringa problematiken och att det dessutom signalerar att det rör barn. Samtidigt har jag använt den själv. Men det är skilnad att benämna sin egen grupp och att benämna medlemmar i en annan grupp. Särskilt om benämnandet sker av proffessionella i vetenskap eller yrkesroll. (Jämför exempelvis skilnaden mellan att säga "bög" eller "blatte" om du tillhör gruppen eller inte. Tänk sedan en politiker eller forskare som skulle använda termen...)

Hur vi benämner fenomen styr hur vi tänker kring dem. Samtidigt håller jag fullständigt med rdos. Aspergers Syndrom är något som förekommer tvärs genom min person, inte en pålaga eller defekt som kan betraktas separat. Definitivt inget jag skulle vilja bota. Men det är något som både jag, omgivningen och samhället behöver förhålla sig till. Att ha en terminologi kring detta som kan styra och strukturera tankarna i rätt riktning kring fenomenet är närmast en nödvändighet. Enligt mitt förmenande är den termen inte "bokstavsbarn".

Privat så kan jag säga att jag känner mig lite "adehådig" idag, och min inneboende säger ibland att jag ska sluta vara en sådan aspie. Jag kan till och med använda ordet mupp om mig och vänner med olika NPF.
Men med egen diagnos så har man vissa rättigheter att använda uttryck eftersom man per default har förtolkningsrätt.
Men jag skulle aldrig säga sådana saker i offentliga sammanhang. Där ser jag att det är mer korrekt att säga att personen har en diagnos och inte att personen är sin diagnos. För även om jag skämtar om att jag är adehådig ibland så är jag först och främst Henrik D. Ragnevi som har ADHD (och Aspergers syndrom).

Städare, lokalvårdare och sanitetstekniker. Kärt barn har många namn.

Frågan inställer ju sig också vilket eventuellt språkbruk man ska använda om man inte har någon diagnos. Jag skulle ju inte gärna kunna kalla mig "person med AS" när jag inte ens har diagnosen. Då är det mera naturligt att kalla sig själv "Aspie" som är det ord jag själv föredrar, speciellt i diskussioner på engelska.

ragnevi skrev:Bokstavsbarn är ett begrepp som oftast används av personer som inte är insatta i vad det handlar om. Jag tycker det är fruktansvärt nedsättande begrepp, först och främst så är jag inget barn utan fick som vuxen bråka mig till en diagnos. Dessutom är den enda av de här diagnoserna som är en förkortning just ADHD. Tourette syndrom, Asperger syndrom eller Högfungerande autism till exempel är det inte, vilket gör begreppet helt felaktigt…

Dessutom låter det lite töntigt och ofarligt, vilket i sin tur signalerar att det är nog inte så farligt och inget som vi behöver bry sig om. Det kanske inte ens finns. Det är nog bara ett kulturellt fenomen, något som de inbillar sig…

TS, AS och HFA är också förkortningar. Dessutom är NPF en förkortning; alltså kan alla barn som har NPF kallas bokstavsbarn.

Eftersom det talas om resurser i skolan så är det just barn det gäller.

Dialog:
- Jag tycker att skolan ska få mer resurser så att bokstavsbarnen klarar av skolan.
- Du uttrycker dig nedsättande, du ser ned på dessa barn!

Plötsligt blir jag boven i dramat, inte den snåla kommunen.

Jag hatar detta bråk om att använda de "rätta" orden. Man vågar knappt öppna munnen, alltid är det nån jävel som blir förorättad. Och så slipper man diskutera sakfrågan (resurserna), man har fått en syndabock att skälla ut.

För övrigt skriver inte Johannison att det är något som folk "inbillar sig". Däremot vad saker kallas och om de öht uppmärksammas, det är förstås en kulturell fråga. Folk med t ex AS förr kunde kanske anses som udda men funkade i skolan och i arbetslivet ändå. Ingen diagnos behövdes. När kraven ökar och de inte längre gör det, då behövs diagnosen.