Zombie skrev:Wessén är bra men gammal. Kan vara som han säger, men jag reserverar mig tills jag möjligen kan ta reda på mer.

En färskare beskrivning av det fornsvenska formsystemet ges av Gertrud Pettersson i boken Svenska språket under sjuhundra år, utgiven år 1996. På sidan 90 anges att svaga neutrer i den klassiska fornsvenskan slutade på -un i nom. ack. pl.

Zombie skrev:Vad jag däremot vet att jag glömde var ju det kvarblivna -n:et före genitiv plural, som i ögna, örna (varav örngott).

Ett sådant -n i gen. pl. förekommer också hos många (de flesta?) svaga femininer.

HGJ skrev:

Zombie skrev:Wessén är bra men gammal. Kan vara som han säger, men jag reserverar mig tills jag möjligen kan ta reda på mer.

En färskare beskrivning av det fornsvenska formsystemet ges av Gertrud Pettersson i boken Svenska språket under sjuhundra år, utgiven år 1996. På sidan 90 anges att svaga neutrer i den klassiska fornsvenskan slutade på -un i nom. ack. pl.

Det har jag också kommit fram till när jag har tänkt efter. Men jag undrar fortfarande var n:et kommer ifrån och hur det, om det är ursprungligt, kan ha överlevt just där och inte ens efter andra u:n.

Moderator:

Jag knoppar av diskussionen om boktips och gör en egen tråd om dessa!

boktips-i-s ... 10455.html

HGJ skrev:

Zombie skrev:Okej. Då förstår jag (och historiken uppskattade jag hursomhelst).

Och kan väl förtydliga att med "saknar förebild" ovan menade jag att den ovanliga ändelsen hittills har hållit sig inom ett och samma genus - en omständighet som ofta säger en del i språkliga sammanhang.

Samt lägga till att rike - rike > rike - riken osv. kanske inte bara bildades efter öga - ögon, utan gjorde det med material från den bestämda formen (som då löd riket - riken).

************

edit: Nej, vänta - öga hette ögo i flertal (nom.-ack.), så det så. Det där urgermanska -n:et föll från alla former (eller nasalerades in i vokalen, noga räknat); det -n vi har nu kommer från den bestämda formen precis som i de starka neutrerna. Möjligen ombildades den svaga pluralen före den starka dock?
*orkar inte försöka slå upp och reda ut*

Pluralformer med slut på -o/u av öga, öra etc. verkar det finnas få, om några, belägg på i fornsvenskan. Söderwalls ordbok:

http://spraakbanken.gu.se/cgi-bin/fsvld ... .cgi?word=ögha&limit=100

ögha (Söderwall) ( öghia Bir 2: 6, 9. pl. nom., ack. öghon. öghom Su 276; jfr 472. öghön LB 5: 77. ögön ib 2: 36; Su 244; jfr 470. öghun VGL I O 6. ögh­um BjR 14: pr. öghan LG 3: 25. öghän HelsL V 6: pr.; LB 6: 105 (på två st.). öghen Su 276; Di 1, 12; LB 6: l105; BSH 4: 276 (1501); Gers Frest 28. öghin Bu 55. öghn Bil 869; LB 6: 106. dat. öghom Bu 14; Bil 557; MB 1: 163; KL 221; Bir 2: 5; Su 85, 102, 115. öghum VML I M 23; Bil 351; SD NS 2 11 (1408). öghwm Ber 18. gen. öghna Pa 22; Bo 216 oghne (för öghne) MB 2: 161. öghona, se öghna smyrilse. med suffg. at. sing. nom., ac. öghat Lg 3: 368. ögeth LB 5: 77 (på två st.). dat. ögano ib 3: 35. öghono Bir 2: 6. öghena MD 121. gen. öghans Bir 3: 36. pl. nom., ack. öghonin Bo 46, 146, 152, Bir 1: 84; LB 3: 35. oghonin (för öghonin) Bir 1: 344. höghonin LB 3: 105; jfr s. 148. öghonen Su 141; RK 3: 3706. ögonen LB 6: 105. ögonän ib. ögönän ib. ögönen HSH 19: 131 (1506). öghanen Gers Frest 28 (på två st.). öghnane (för öghanen?) MD 121. dat. öghomin Bir 2: 133. öghomen Bo 2; 201; Bir 3: 377; RK 3: 1854. ögomen Bir 1: 41. öghomeen RK 3: 1257. gen. öghnanna Bir 5: 7. öghonna Su 285), n. [Isl. anga] L.

http://spraakbanken.gu.se/cgi-bin/fsvld ... .cgi?word=öra&limit=100

öra (Söderwall) ( pl. nom., ack. öron. örom Su 253. örön Bir 3: 464. örun UplL M 37: pr.; SML G 4. pr. örum BjR 11: pr. Örän HelsL M 15: 1, V 6: pr. ören LB 2: 39, 6: 105. dat. örom. gen. örna Gr 285. med suffg. art. sing. nom., ack. örat Bu 420; MP 2: 11. pl. nom., ack. öronin Bo 46; Su 401. öronnen ib 35. örnän LB 6: 105. dat. öromen Bir 1: 41; MB 2: 81, 95. gen. örnanna LB 3:: 16),¤¤¤ n.[Isl. eyra] L.

På Google får man en del träffar i fornsvenska texter när man söker på öghun/öghon/øghun/øghon. De n-lösa formerna ger däremot knappt några relevanta träffar. (Jag är lite osäker på hur ve wardhe ondo øgho ska tolkas.)

Om n-bortfallet och de svaga substantiven (n-stammarna) i nordiska språk skriver Wessén (Svensk språkhistoria, del 1, § 81):

Elias Wessén skrev:n-stammarnas böjning i de germanska fornspråken avviker starkt från de övriga stamgruppernas. Till följd av synkopen och slutljudslagarna har redan samgermanskt kasusändelserna i de flesta fall bortfallit (utom i gen. och dat. pl.), och de hithörande orden ändades då i dessa former på den rena stammen. I de nordiska fornspråken har ytterligare stamstavelsens slutande -n försvunnit. Typiskt för n-stammarnas böjning i fsv. och isl. är sålunda, att de är tvåstaviga och i flertalet former ändas på vokal. [...] Neutrerna har ensamma i nom. och ack. pl. bevarat n-stamsformer på -un (§ 98).

Någon tidig ombildning rör det sig alltså inte om, ifall man ska tro Wessén.

Annars är som sagt bortfall av finalt n kännetecknande för de nordgermanska språken. Man kan t.ex. jämföra tyskans infinitiver — binden etc. — med de nordiska språkens — binda/binde. Isländskan har dessutom n-bortfall även i nom. ack. pl. av auga och eyra, alltså svenskans öga respektive öra. Dessa isländska pluralformer lyder augu respektive eyru. Vidare tillåts i nynorsk pluralformerna augo resp. øyro, som dock tysks vara sällsynta.

Zombie skrev:

HGJ skrev:

Zombie skrev:Wessén är bra men gammal. Kan vara som han säger, men jag reserverar mig tills jag möjligen kan ta reda på mer.

En färskare beskrivning av det fornsvenska formsystemet ges av Gertrud Pettersson i boken Svenska språket under sjuhundra år, utgiven år 1996. På sidan 90 anges att svaga neutrer i den klassiska fornsvenskan slutade på -un i nom. ack. pl.

Det har jag också kommit fram till när jag har tänkt efter. Men jag undrar fortfarande var n:et kommer ifrån och hur det, om det är ursprungligt, kan ha överlevt just där och inte ens efter andra u:n.

Ett kvarstående n har följts av vokal i urnordisk tid, enligt Wessén (Isländsk grammatik, § 64):

Elias Wessén skrev:n försvinner i urn. slutljud. Ex.: *an > á på (jfr ty. an), *in > í (jfr ty. in), *þan > þá då (jfr ty. dann), *geƀan > gefa giva (jfr ty. geben), Sg. ack. *bogan > boga båge (jfr ty. Bogen), Sg. ack. *vikōn > viku vecka (jfr ty. pl. Wochen), Pl. ack. *dagann > daga, *gastinn > gesti, *vandunn > vǫndu. Ett m har fallit i *fram > frá (jfr eng. from).

Där n kvarstår i trycksvag stavelse, har det i urn. tid varit följt av en vokal. Ex.: Sg. ack. m. spakan (jfr got. blindana), adv. innan (jfr got. innana) meðan (jfr got. miþþanei).

Men enligt det uttalande av Wessén som citeras i det tidigare inlägget har n:et i pluralformer som ögon varit finalt redan i urnordiskan; en följande kasusändelse (bestående av en vokal?) ska ha fallit bort i urgermanskan.

Mer av Wessén (De nordiska språken, s. 11):

Elias Wessén skrev:Gotiskan har i nom. ack. pl. av neutrala n-stammar formern -ōna (t.ex. augona), vilket motsvarar fsv. -on (öghon), under det att isl. har en (troligen analogiskt nybildad) form utan n (augu). Likaså har fsv. i 3 pl. konj. -in (t.ex. varin de vore) isl. -i (væri); det förra överensstämmer med got. (weseina).

Svenska konjunktiver på -in alltså. I stället för i i trycksvag stavelse står ofta e, vilket blir det vanliga i nysvensk tid.

Konjunktiver på -en förekommer ännu i t.ex. 1700-talets lagbok:

https://lagen.nu/1736:0123_1

Släpper någon flera in; haven de andre våld att taga dem upp, och han böte en mark för vart svin, och skadan åter.

Subjekt är de andre, alltså tredje person pluralis. Med singulart subjekt däremot konjunktiv på -e:

Släpper någon med vilja svin å annans ollonskog, som inhägnad är; have dem till skogsägaren förverkat.

Det är vanligt att subjektet som ovan underförstås i äldre lagspråk: Släpper någon (tredje person singularis) ... have [han] dem ...

I isländskan finns denna numerusdistinktion inte i konjunktiv utan bara i indikativ:

hann (hinn) hefur (äldre hefir) = sv. han (den andre) haver
þeir (hinir) hafa = sv. de (de andre) hava

hann (hinn) hafi = sv. han (den andre) have
þeir (hinir) hafi = sv. de (de andre) haven

Emellertid är distinktionen inte obligatorisk i svenskan. Så här kan ett svenskt böjningsmönster se ut:

IND
jag/du/han haver
vi havom
I haven
de hava

KONJ
jag/du/han have
vi havom
I haven
de have(n)

Exempel ur 1700-talets lagbok på n-lös konjunktiv tillsammans med subjekt i tredje pers. pl.:

http://www.nordlund.lu.se/Fornsvenska/F ... g34.E.html

59.3. Lägrar någor sin samsyster, eller halfsyster, ehwad then är ächta, eller oächta; tå hafwe ock the både förwärkadt lifwet.

(Här är den ursprungliga stavningen bevarad. Eftersom missgärningsbalken upphävdes år 1865 finns den inte med på http://lagen.nu.)

Wesséns exempel på nordiska konjunktiver, svenskans varin och isländskans væri, är PRETERITUM konjunktiv. De exempel jag gav är PRESENS konjunktiv. Ändelserna i tredje person är dock desamma i pres. konj. och i pret. konj. Detta gäller både i svenskan och i fornisländskan. I dagens isländska har däremot indikativändelsen smugit sig in i tredje person pret. konj. I fornisländskan hette det:

hann var
þeir voru (jfr sv. de voro)

hann væri (= sv. han vore)
þeir væri

Numera heter det dock:

hann var
þeir voru

hann væri
þeir væru

Pres. konj. har däremot fortfarande samma form i 3 sg. och 3 pl. (Verbet vera är ett undantag: fornisländskans hann sé ('han vare', jfr. tyskans er sei), þeir sé har blivit hann sé, þeir séu.)

Den skillnad mellan sg. och pl. som ses i pres. ind.:

Hann gerir það.
Þeir gera það.

försvinner alltså vid omvandling till konjunktiv. Isländskan använder dessutom konjunktiv oftare än grannspråken (oftare än något annat något annat germanskt språk?). Konjunktiv används t.ex. i koncessiva bisatser, d.v.s. bisatser som inleds av en subjunktion med betydelse av typ 'fastän':

þótt hann geri það
þótt þeir geri það

Här är faktiskt engelskan, som ju anses ha en ytterligt förenklad böjning, mer komplicerad än isländskan, det mest konservativa av de germanska språken:

although he does that
although they do that

Tallerger skrev:Pluralerna på -on är ursprungligen dualis (tvåtalsformer). Till skillnad från hjärtan tenderar ju ögon och öron att förekomma parvis, vilket väl inneburit att dualisformerna för dessa ord använts så mycket att de levt kvar men uppfattats som pluralformer när dualis försvunnit ur språket.

Intressant. I litterär tid finns dualis kvar bara hos personliga pronomen.

nitro2k01 skrev:Men vad var de ursprungliga pluralformerna av dessa ord?
Existerade pluralformer ens?

Kan de inte ha sett ut som andra neutrala pluralformer? Hjärta hade i fornsvenskan liksom andra neutrer samma form i sg. och i nom. ack. pl. Senare fick neutrer på vokalslut -n som pluraländelse.

HGJ skrev:

Angelic Fruitcake skrev:På svenska bör det stå vaccin även i plural och kanske också vaccinationer istället för vaccineringar

Vissa neutrala lånord har -er i plural, främst sådana som slutar på betonad vokal, t.ex. parti, men även en del med konsonantslut, såsom pris.

Dessutom är det inte ovanligt att neutrer, även arvord, får -er som pluraländelse när de används som sortbeteckningar: ett frö, flera frön, men flera fröer i betydelsen 'flera frösorter'.

Senaste upplagan av SAOL godkänner hur som helst i plural både vaccin och vacciner.

Zombie skrev:Och vacciner blir tydligare.

Angelic Fruitcake skrev:Vad gäller vaccin gillar jag det oböjt i seriösa eller formella texter. Men det är visserligen mer en stilistisk fråga än en grammatisk.

Zombie skrev:Att det oböjda skulle vara "seriösare" är nog en sentida miss- eller omuppfattning. Min språkkänsla säger mig motsatsen, och ju längre man går tillbaka åtminstone till sjuttonhundratalet, desto fler neutrala flertalsformer på -er finner man. I alla stilarter. Tydlighetsskäl kombinerat med tyskt inflytande, skulle jag tro.

Här har en pluralform på -er uppmärksammats:

Inger skrev:Ert parti, Sverigedemokraterna, det får ofta etiketten främlingsfientligt. Vad säger du om det?

- "Jag tycker det är tråkigt att man ständigt när man diskuterar invandrings- och integrationspolitik ska använda sig av olika epiteter [sic], sätta stämplar i pannan på människor som vågar kritisera den förda politiken…"

SAOL anger (åtminstone i de senaste upplagorna) enbart ändelselös pluralform av epitet. SAOB har däremot även med formen epiteter:

http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.ph ... 3/135.html

pl. == (ÖDMANN Anv. t. pred. 104 (1812) , J. PAULSON) l. -er ( SAHL STEDT, NOREEN VS 5: 177 (1906) ).

(Luuth) var.. en 'persona ingrata' för kon. Johan och fick.. nöja sig med sådana epiteter som 'förrädare, trosspillare'.

HGJ skrev:

Kahlokatt skrev:Vad heter cembalo i plural? Cembali blir det på italienska, men det låter inte bra på svenska. Cembalor? Cembalos? Inte för att man nu pratar om dem så värst ofta...

Kanske cembalisar?

Erik Wellander skrev:I den stundom förekommande flertalsformen puttisar är pluralen betecknad tre gånger. Det italienska ordet putto heter i flertal putti. Denna form uppfattas oriktigt som singularis, och en engelsk pluralform bildas: puttis. Denna form missuppfattas i sin tur, och det bildas en svensk pluralform: puttisar, som knappast kan anses som en prydnad för vårt språk.

En numera i viss utsträckning förekommande form bildad på samma sätt är paparazzisar. Finns det fler exempel?