Jag har hängt upp mig lite på en sak. Jag pratade en stund med en hantverkare. Vi diskuterade bland annat politik och bredband.

När vi pratade om sossarna så sa jag att "nä, jag stödjer Mona Sahlin". Han sa något om att han "stöder alliansen".

När vi kom in på bredband sa han att hans leveranör var usla för "de stöder inte trådlösa enheter typ laptops". Jag sa inget men jag trodde att det heter "de stödjer inte trådlösa enheter osv".

Vet något språkguru här inne vem som har rätt?

Jag tror det heter "stödjer".

Han tror det heter "stöder".

Fast jag har ju hört båda formerna användas, t ex "Fackföreningen stöder arbetarna". Är det t.o.m. så att båda formerna är korrekta?

Bägge formerna är korrekta enligt Svenska Akademiens ordlista.

Jaha, där sen man. Tackar.

barracuber skrev:Jag har hängt upp mig lite på en sak. Jag pratade en stund med en hantverkare. Vi diskuterade bland annat politik och bredband.

När vi pratade om sossarna så sa jag att "nä, jag stödjer Mona Sahlin". Han sa något om att han "stöder alliansen".

När vi kom in på bredband sa han att hans leveranör var usla för "de stöder inte trådlösa enheter typ laptops". Jag sa inget men jag trodde att det heter "de stödjer inte trådlösa enheter osv".

Vet något språkguru här inne vem som har rätt?

Jag tror det heter "stödjer".

Han tror det heter "stöder".

Fast jag har ju hört båda formerna användas, t ex "Fackföreningen stöder arbetarna". Är det t.o.m. så att båda formerna är korrekta?

Det rör sig om den s.k. andra svaga konjugationen i fornspråket. Denna hade j (i) i infinitiv men inte i pres. ind. sg.: glädja, gläder, gladde, glatt; välja, väler, valde, valt; sätja, säter, satte, satt. (I-omljud a > ä, u > y resp. o > ö i inf. och pres.) Vissa av dessa verb har helt förlorat j:et (t.ex. sätta). Hos andra har det däremot införts även i pres. ind. sg. (väljer, döljer etc.). Hos åter andra har böjningen ändrats ännu mer: tämja, som numera böjs tämja, tämjer, tämjde, tämjt, hade tidigare samma böjning som de ovan nämnda verben (tämja, tämer, tamde, tamt).

Det äldre är alltså stödja men stöder. Numera accepteras dock även formerna stöda och stödjer. (Sedan länge har detta verb också omljud i alla former.)

Tack, HGJ!

*impad*

Kom på att en lite mer informell variant som är rätt vanlig numera är "stöttar". Då i mer aktiv betydelse, medans stöd(j)er är mer passivt.

* En valarbetare stöttar partiet
* En väljare stöd(j)er partiet

Om det var relevant eller ens korrekt vet jag inte, men det var mina fem ören...

Något off-topic...

"Stötta kungahuset" och "Störta kungahuset" låter likadant när jag, en smålänning, uttalar dem. Något förvirrande, kanske?

*... fega smålänningaa som vill hålla alla vägaa öppna... *

HGJ skrev:

barracuber skrev:Jag har hängt upp mig lite på en sak. Jag pratade en stund med en hantverkare. Vi diskuterade bland annat politik och bredband.

När vi pratade om sossarna så sa jag att "nä, jag stödjer Mona Sahlin". Han sa något om att han "stöder alliansen".

När vi kom in på bredband sa han att hans leveranör var usla för "de stöder inte trådlösa enheter typ laptops". Jag sa inget men jag trodde att det heter "de stödjer inte trådlösa enheter osv".

Vet något språkguru här inne vem som har rätt?

Jag tror det heter "stödjer".

Han tror det heter "stöder".

Fast jag har ju hört båda formerna användas, t ex "Fackföreningen stöder arbetarna". Är det t.o.m. så att båda formerna är korrekta?

Det rör sig om den s.k. andra svaga konjugationen i fornspråket. Denna hade j (i) i infinitiv men inte i pres. ind. sg.: glädja, gläder, gladde, glatt; välja, väler, valde, valt; sätja, säter, satte, satt. (I-omljud a > ä, u > y resp. o > ö i inf. och pres.) Vissa av dessa verb har helt förlorat j:et (t.ex. sätta). Hos andra har det däremot införts även i pres. ind. sg. (väljer, döljer etc.). Hos åter andra har böjningen ändrats ännu mer: tämja, som numera böjs tämja, tämjer, tämjde, tämjt, hade tidigare samma böjning som de ovan nämnda verben (tämja, tämer, tamde, tamt).

Det äldre är alltså stödja men stöder. Numera accepteras dock även formerna stöda och stödjer. (Sedan länge har detta verb också omljud i alla former.)

Hmmm... välja ska nog i pres. ind. sg. heta väl, med assimilerad ändelse. (Formerna gläder, säter etc. har en svarabhaktivokal före ändelsekonsonanten.) Isländskan har däremot formen velur (äldre velr, utan svarabhaktivokal).

R-ändelser assimilerades nämligen med ett föregående l, n, r eller s. Sådana ändelser förekom bl.a. i pres. ind. sg. av starka och vissa svaga verb och i nom. mask. sg. av adjektiv. Vi har t.ex. de fornsvenska adjektivformerna svarter, hviter och blar (= nusvenskt blå). I just dessa finns ingen förutsättning för assimilation, och vi får således stam + ev. svarabhaktivokal + ändelsen r. (I blar slutar stammen på vokal, och då behövs ingen svarabhaktivokal.) Däremot brun och gul (inte bruner och guler) med assimilerad ändelse. (l + R blev ll, och n + R blev nn. Maskulinformerna brun och gul hade alltså lång konsonant på slutet. Dock dubbeltecknades inte konsonanter i ordslut i fornsvenskan.)

I isländskan har assimilationen av l + R och n + R emellertid uteblivit efter kort tryckstark vokal. Detta betyder att isländskan har formen gulur, ty u:et i stammen gul- var tidigare kort. De övriga isländska motsvarigheterna till adjektivformerna ovan lyder svartur, hvítur, blár och brúnn. (I brún- var u:et långt.)

Det isländska undantaget förklarar också den ovan nämnda verbformen velur (kort vokal också där). En annan sådan verbform utan assimilation är stelur. I svenskan motsvaras den av (han) stjäl, där det än idag inte finns något r. Där stammen slutar på n eller s har ett analogiskt -er införts i svenskan; i stället för det äldre han läs och solen skin har vi fått han läser och solen skiner. (I isländskan heter det fortfarande hann les och sólin skín).

Svenskans gala och mala förekommer numera både med och utan -er: tuppen gal eller tuppen galer, tankarna mal eller tankarna maler. (SAOL13 godkänner både gal och galer, SAOL12 endast gal.)

HGJ skrev:Där stammen slutar på n eller s har ett analogiskt -er införts i svenskan; i stället för det äldre han läs och solen skin har vi fått han läser och solen skiner. (I isländskan heter det fortfarande hann les och sólin skín).

Jag tror att det heter så även på älvdalsmål: an läs, suoln skain.

md2perpe skrev:

HGJ skrev:Där stammen slutar på n eller s har ett analogiskt -er införts i svenskan; i stället för det äldre han läs och solen skin har vi fått han läser och solen skiner. (I isländskan heter det fortfarande hann les och sólin skín).

Jag tror att det heter så även på älvdalsmål: an läs, suoln skain.

Men såvitt jag förstår ser älvdalskans former ut så oavsett hur stammen slutar:

http://www.nordiska.uu.se/arkiv/konfere ... /Sapir.pdf

Sapir skrev:Table 9 The Conjugation of Some Elfdalian Verbs
Infinitive wårå åvå dalska spilå kweðå
Present
sg. ir ar dalsker spilär kweð
1st pl. irum amm dalskum spilum kweðum
2nd pl. irið avið dalskið spilið kweðið
3rd pl. irå åvå dalska spilå kweðå

I älvdalskans kweðå slutar stammen på ð, och där är det väl således inte fråga om någon assimilation.

Isländskan har följande böjning:

ég kveð
þú kveður
hann kveður
við kveðum
þið kveðið
þeir kveða

ég bít
þú bítur
hann bítur
við bítum
þið bítið
þeir bíta

Alltså nolländelse i 1 sg. och -ur (svarabhaktivokal + r) i 2 och 3 sg. Detta är de vanliga ändelserna hos starka verb i pres. ind. Avvikelser förekommer vid vissa stamslut:

ég les
þú lest
hann les
við lesum
þið lesið
þeir lesa

ég fer
þú ferð
hann fer
við förum
þið farið
þeir fara

ég skín
þú skín
hann skín
við skínum
þið skínið
þeir skína

R-ändelserna hörde ursprungligen endast till 3 sg., medan 2 sg. hade -ð. Rester av detta syns i böjningen av lesa och fara.

Redan i fornsvenskan hade -er (svarabhaktivokal + r) införts i alla personer i singularis:

kvæþer
kvæþer
kvæþer
kvæþom
kvæþen
kvæþa

biter
biter
biter
bitom
biten
bita

Alltså iak (jag) biter, att jämföra med isländskans ek bít (nyisländskt ég bít). Numera har svenskan samma form även vid pluralt subjekt; person- och numerusböjningen är således helt försvunnen.

Liksom isländskan saknar fornsvenskan helt -r vid vissa stamslut: solen skin, som nämndes ovan.

I nynorskan heter det inte bara sola skin utan också t.ex. eg/han/dei etc. bit (bokmål: jeg/han/de biter), där nolländelsen inte kan bero på assimilation. Liksom svenskan har norskan förlorat person- och numerusböjningen, och den form som tidigare hörde hemma i 1 sg. används nu överallt i nynorskan.

Även älvdalskan synes ha bevarat den ändelselösa formen. Singularis enligt Sapir:

kveð
kveð
kveð

Jämför med fornsvenskan:

kvæþer
kvæþer
kvæþer

Och med isländskan, som har den ålderdomligaste böjningen:

kveð
kveður
kveður

Svenskan och älvdalskan har alltså båda förenklat böjningen men förefaller därvid ha gått åt varsitt håll.