Owl skrev:

Vallesmamma skrev:Är under utredning på socialen. Det lutar åt att min man måste ta ett större ansvar för att avlasta mig.

Hoppas att du inte lägger någon skuld på dig själv för det. Ett handikapp är ett handikapp, och hade du varit tex rullstolsbunden och inte fixat med hämtning och lämning på dagis, så hade det inte heller varit konstigt. Och därmed tycker jag inte att det är något fel om din man är tvungen att ta ett större ansvar pga det.

Jag fick ingen diagnos förrän i januari i år. Vår son är 4,5 år nu. Hade ingen aning om att jag hade aspergers eftersom den psykolog jag hos då missade det och trodde att jag hade posttraumatiskt stressyndrom. Men enligt min nuvarande läkare kan jag ha det också. Men min huvuddiagnos är aspergers.

MsTibbs skrev:Sobril, stearinljus, filt och bok en halvtimme efter att du lagt barnen för att varva ner om du har tid. Hur gamla är barnen? Jag har inga barn än, men det funkar för mig. När jag kommer ihåg det...

Jag brukar varva ner efter middagen. Ligger och läser en stund medan far och son ser på teve (Bolibompa). Sedan nattar jag sonen, brukar nästan somna själv! Jag är väldigt trött också, men det beror nog på Zyprexa. Visst var det du som har erfarenhet av den medicinen? Brukar du bli trött? Det är bara bra det för då somnar jag utan problem.

Safek skrev:

vallesmamma skrev:Har nyligen gått igenom min funktionsutredning och jag är inte arbetsför. Blir uppstressad av att passa tider, att få iväg sonen till dagis.

Stressen är väldigt svår att hantera, jag blir arg och irriterad.

Någon som känner igen sig som man kan "snacka" med här?

.

Oj jag är precis likadan. Har dock inte alltid varit så, under uppväxten och fram till två år sedan så var jag mycket stresstålig, av den enkla orsak att jag fokuserade på "mitt"- och la därför inte märke till hur stressande saker och ting egentligen är. Fick dock mycket starkaste grund ångest när min son blev fött, och jag vet inte vad som är huvudorsaken- men i dag är jag inte strsstålig alls, utan jag blir mycket förvirrad, ibland så "svartnar" allt, jag blir som dig irriterad och arg, och änden på notan är inte sällan en panik attack/panik ångest.

Ett sätt för mig att inte låta detta gå ut över "lill grabben"- har varit att dra mig lite undan, samt ge honom ett lite leende- till trotts för att det är varken naturligt eller lättt. Ibland fungerar dock ingenting- och är frugan hemma för hon helt enkelt sköta allt, är hon inte hemma så sätter jag på "drömmarnas trädgård" till min son, samtidig som jag själv lägger mig ned för att försöka varva ned (ofta i kombi med cybril)- för att sedan försöka igen.

Jag har jämt varit känslig för stress men ingen förstod varför, allra minst jag. Visserligen var jag mobbad under hela min grundskoletid, så det fanns en orsak då. Jag har väldigt svårt att kontrollera min ilska, har blivit bättre med Zyprexa. Förut skadade jag mig själv, blev så arg att jag såg rött vid varje minsta stress händelse. Jobbigt! Men som sagt, fortfarande har jag svårt att hantera min stress. Ska försöka med ett leende då jag känner ilskan komma. Ett bra tips av dig, tack! Men som sagt, ibland hjälper ingenting. Sonen trotsar mycket.

Truly skrev:vallesmamma: JA!!! Jag känner mycket igen mig. Jag blir stressad, arg och irriterad av att passa tider. Jag är dålig på att planera tid. Jag är mästare på att planera projekt (innehållet) men allt förstörs av tidsplaneringen.
Och det är likadant i vardagslivet. Jag får utbrott och slänger saker för att jag blir så uppjagad och stressad av alla tider. Jag blir så irriterad och arg för minsta lilla småsak då det är mer än tre tider att passa i följd. Och det är det ju varenda dag, morgonen är värst men det är inte förrän på kvällarna som jag släpper "masken" och utbrotten kommer.

Det har blivit något bättre efter att jag fick SSRI och Benzo, men bara måttligt.

Får du någon hjälp i övrigt?

Jag har medicin: Sertralin och Zyprexa. Jag går hos en kurator som lotsat mig vidare till LSS Råd & Stöd. Men eftersom socialen är inkopplad vill de avvakta, för mycket folk blir bara stressande. På måndag ska vi träffas med min man, vår handläggare på soc. och min kurator och arbetsterapeut som gjorde funktionsutredningen. Vi ska diskutera resultatet av utredningen. Min man ska få veta hur han ska kunna avlasta mig. Men en börda vill jag inte bli!

nisse skrev:Jag har också svårt för stress. Men jag vet inte om jag har något klokt att bidra med. Det låter jobbigt att du blir utredd av socialen. Jag har hört av bekanta som har barn att de anser att lämna och hämta sina barn på dagis är det mest påfrestande som de utsätter sig för, eftersom miljön är rörig och de måste hälsa på personal och andra föräldrar osv.

Ja, lämning och hämtning på dagis är värst. Det är påfrestande med alla intryck. När de ska iväg någonstans vill jag bara fly från allt larm.

Tack för att ni vill "snacka" med mig Jag har skrivit svar till er allihop. Lättare att få ner allt jag vill ha sagt då jag kan citera.

Känner igen mig väldigt i det mesta i den här tråden men är för uttröttad för att svara mer utförligt just nu.
Bra tråd!

Hej vallesmamma!

Ja, jag känner igen mig massor. Har på samma sätt själv, med tider att passa, rädsla att ha glömmt ta med något viktigt till möten, rädd att jag ska "glömma" säga något viktigt. Möten ja... värst är mötena med folket på habiliteringen... få saker stressar mig som det... så jag har både tröttnat på att komma till de mötena och bestämmt mig för att sluta gå på de mötena. De kostar på mycket mer än de ger.

Jag hör till gruppen som inte fått sökt hjälp alls - jag är nu 60 år och har levat alla år men först de senaste åren börjat förstå vad som kan vara fel. Kan lista en hel rad av problem jag läst om är typiska och det är inte så kul. Jag har gjort några självtester utan att dra för stor växel på de men brukar hamna på alldeles för hög poäng på skalan . Ni märker att jag krånglar till allt och har svårt komma till frågan nu .

Jag är normalt ganska lugn o balanserad men får ibland plötsliga okontrollerade utbrott som går över lika fort men som hänger kvar i kroppen länge dagar.... det är som en blandning av gråt o ångest o arg jag har sparkat hål i dörrar mm aldrig på något levande nu kan jag bli så arg när min ettåriga hund inte lyder. Jag blir lite rädd för va jag kan göra inte slå men rycka o slita göra honom rädd.. någon som har något liknande?

Sorry för mina svårigheter att formulera mig men det gäller generellt i det mesta

Jag tror många här känner igen sig i din beskrivning men kanske inte vill/vågar prata om det. Själv är jag kan jag säga en väldigt tillbakadragen och inåtvänd person som ibland kan få utbrott jag med. Dock var det oftare när jag var liten som jag fick rejäla utbrott. Får dock utbrott fortfarande ibland men då är jag i regel ensam och kan bli lite aggressiv. Men tror att det är nyttigt och normalt om man är en inåtvänd person att känslorna ibland behöver komma ut. Ha det bra!

gyllen50 skrev:....Jag är normalt ganska lugn o balanserad men får ibland plötliga okontrollerade utbrott som går över lika fort men som hänger kvar i kroppen länge dagar.... det är som en blandning av gråt o ångest o arg....

Jag känner igen mig, men mina utbrott blir inte så ofta okontrollerade, utan vänds oftast inåt, som en blandning av ilska, gråt, ångest och självförakt.
Fick nyligen AS diagnos, men ej ADHD även om jag hade drag. Den här sidan tycker jag beskriver en del av problemet. Det om impulskontroll.

Inte för att jag tror att jag kan ge levnadsråd åt en 60-åring, men att kanalisera de känslorna kan funka. Ilska är ju energi vilket kan komma till pass vid fysisk träning.

+/- 0

-Ja och nej:


+1 Styrketräning är enligt min erfarenhet en mycket bra metod att få ut ilska och aggressioner, eftersom du tar i som fan för att lyfta vikterna och måste använda all aggression/adrenalin som finns i kroppen, för att köra igenom passet.

-1 Kampsport/sandsäck och liknande har motsatt effekt (åtminstone på mig). Istället för att få ut dina aggressioner, så triggar du dom, när du kanaliserar ut ditt hat och din ilska mot sandsäcken/mitsen.
Resultatet blir att du lämnar gymmet ännu argare och ännu mera aggresiv än vad du var när du gick in (om än fysiskt slutkörd).

Så där var jag innan jag fick medicin. Är mycket lugnare nu. Kanske du också skulle behöva medicin. Jag gick till vårdcentralen som remitterade mig till Närpsyk. Där fick jag hjälp av en kurator som såg till att jag fick träffa en läkare (psykiater).

Finns ingen anledning till det, jag har inte värre känsloutbrott än vad en hetsig (men fullt tillräknelig) NT har, åtminstone inte IRL. Därför anser jag inte heller detta vara ett problem.

Dessutom är jag fullt medveten om att jag inte är hjälpt av sandsäckar och kampsportträning och undviker därför sådant när jag är arg/frusrerad. Däremot fungerar det utmärkt att göra armhävningar/lyfta skivstänger, vilket jag också gör när jag är riktigt "pissed off" och flyförbannad.

Ge mig därför ett enda vettigt skäl till att börja knarka, för knark är ett mera beskrivande ord än "medicin" i dessa samanhang.

Men för mig var det inte bara aggressioner. Jag blev så arg att jag gjorde illa mig själv, sprang i väg ut planlöst. Hatade verkligen. Så skönt att slippa detta som tog musten ur mig totalt.

Jag har aldrig haft egna utbrott. Däremot mycket inbrott

Som djurägare förstår jag din oro. Det är ett problem för alla djurägare mer eller mindre. Det är viktigt att tänka om, det handlar inte om att få igenom ett beteende genast. Det handlar aldrig om olydnad när hunden är ung. Den förstår inte. En klok hundtränare sade en gång på en kurs att om det inte fungerar "Ta en paus och sätt dig på en sten och säg till hunden: du förstår visst inte det här". Sådana mikro-pauser betraktas numera som en vedertagen träningsmetod. Om det skiter sig, gör ingenting, behåll din position, ansträng dig att inte visa några känslor över huvud taget, på att vara avslappnad, lugn, att inte reagera på någonting som hunden gör. Det kräver att du tänkt igenom noga innan hur du ska agera så att det fungerar i en svårare situation i verkligheten.

Jag har nog någon slags alexitymi, jag har svårt att skilja känslor från sådant som man känner i kroppen, jag fick plöja en del böcker innan jag teoretiskt insåg att det måste finnas någon skillnad mellan känslor och kroppsförnimmelser. Jag får också utbrott ibland och tror att det beror på att jag inte upptäcker känslor i tid innan jag blir så arg och visar inget heller vilket överraskar och skrämmer folk. Det blir mycket värre med SSRI och liknande mediciner som ju syftar till att man ska uppleva känslor mindre intensivt. Jag blev istället fullständigt övermannad och stod helt oförberedd vid mina utbrott, som kunde ske för minsta småsaker. Det var mycket otäckt att inte ha någon som helst kontroll.

Jag försöker istället lära mig upptäcka och identifiera olika känslor, analysera orsaker t.ex. upptäcka vilka tankar som sätter igång känslan osv., om tanken är relevant eller en felaktig tolkning av verkligheten. Hästen presterar bättre och är mycket lugnare sedan jag koncentrerar mig mindre på felaktigheter och rädslor hos hästen och mer på min egen prestation. Låter hästen sköta sitt eget jobb och ser till att sköta mitt. Det svåra är inte träningen av djuret utan av sig själv. Det är den träningen som tar mest tid.

Arnika skrev:.....Jag har nog någon slags alexitymi, jag har svårt att skilja känslor från sådant som man känner i kroppen, jag fick plöja en del böcker innan jag teoretiskt insåg att det måste finnas någon skillnad mellan känslor och kroppsförnimmelser. Jag får också utbrott ibland och tror att det beror på att jag inte upptäcker känslor i tid innan jag blir så arg och visar inget heller vilket överraskar och skrämmer folk. Det blir mycket värre med SSRI och liknande mediciner som ju syftar till att man ska uppleva känslor mindre intensivt. Jag blev istället fullständigt övermannad och stod helt oförberedd vid mina utbrott, som kunde ske för minsta småsaker. Det var mycket otäckt att inte ha någon som helst kontroll.

Kan du utveckla? Jag har nog inte förstått vad "inget språk för känslor" betyder, hur känns känslor om det inte är det man känner?
Jag har trott att mina "externa" utbrott berott på att man sagt mig att jag skall stå upp för mig själv, jag gillade aldrig den person jag blev. Men förändringen kan alltså lika gärna bero på medicinen?

Arnika skrev:Jag försöker istället lära mig upptäcka och identifiera olika känslor, analysera orsaker t.ex. upptäcka vilka tankar som sätter igång känslan osv., om tanken är relevant eller en felaktig tolkning av verkligheten. Hästen presterar bättre och är mycket lugnare sedan jag koncentrerar mig mindre på felaktigheter och rädslor hos hästen och mer på min egen prestation. Låter hästen sköta sitt eget jobb och ser till att sköta mitt. Det svåra är inte träningen av djuret utan av sig själv. Det är den träningen som tar mest tid.

Har du några tips på hur man gör.
Jag ber om ursäkt att jag skriver virrigt, men inlägget gav tusen frågor i mitt huvud som jag inte kan formulera.

Blir det här en trådkapning, så knoppa gärna av

gyllen50 skrev:Jag hör till gruppen som inte fått sökt hjälp alls - jag är nu 60 år och har levat alla år men först de senaste åren börjat förstå vad som kan vara fel. Kan lista en hel rad av problem jag läst om är typiska och det är inte så kul- Jag har gjort några självtester utan att dra för stor växel på de men brukar hamna på alldeles för hög poäng på skalan . Ni märker att jag krånglar till allt och har svårt komma till frågan nu .
Jag är normalt ganska lugn o balanserad men får ibland plötliga okontrollerade utbrott som går över lika fort men som hänger kvar i kroppen länge dagar.... det är som en blandning av gråt o ångest o arg jag har sparkat hål i dörrar mm aldrig på något levande nu kan jag bli så arg när min ettåriga hund inte lyder. Jag blir lite rädd för va jag kan göra inte slå men rycka o slita göra honom rädd.. någon som har något liknande

Sorry för mina svårigheter att formulera mig men det gäller generellt i det mesta

För det första, du är inte ensam. Speciellt inte på det här forumet! Det du tar upp är nämligen delar av de olika funktionsnedsättningar vi har.

Jag vet inte riktigt för en 60 åring då jag bara är 20 år själv, men det du säger påminner om mig före jag fick medicin.. Så det är väl det bästa tips jag kan ge dig. Gå till psyk och begär en utredning, då kan du få läkarhjälp. Plus att det kan vara skönt för dig att få veta vad som är fel så att säga, om man nu kan kalla våra diagnoser för fel. Enligt mig är de en fördel många ggr.

Flinta skrev:Jag har aldrig haft egna utbrott. Däremot mycket inbrott

HAHA och snacka om

marxisten skrev:

Flinta skrev:Jag har aldrig haft egna utbrott. Däremot mycket inbrott

HAHA och snacka om

Ok, jag va nog otydlig om du tycker det är off topic. Med "inbrott" menar jag att jag gjorde/gör mig själv illa på olika sätt/var/är självdestruktiv istället för att vara utåtagerande/få utbrott. Vet att det finns en "AS-kändis" (minns ej om hon va författare, men förmodligen...) som myntade detta med "inbrott" och jag tycker att det är fyndigt och använder sedan dess begreppet själv ibland.

Hej på er alla ufon.
Jag måste ha hjälp med att hantera min ilska. Den gör så att jag skämmer ut mig och gör illa mig själv, och jag har begripit att detta inte är något normalt, i synnerhet inte när man beaktar de situationer som utlöser min ilska.

Idag missade jag ett tåg. Jag hade en tid att passa, så det var verkligen dumt av mig att missa tåget, dessutom var det rent idiotiskt klantigt slarv från min sida då jag befann mig precis i närheten hela tiden, jag stod till och med och tryckte på öppna dörren-knappen, men tågfanskapet for helt nonchalant ifrån mig.
På detta kanske man normalt borde reagera med att svära lite och vara sur en stund, och sedan fundera ut lösningen på problemet.
Jag reagerade med att skrika svordomar, hyscha på mig själv, sedan skrika igen, prata högt med mig själv, bita mig själv hårt i armen och handen, kasta mina saker på marken, klä av mig allt som hängde i vägen (dvs jacka, halsduk mm, ej inre kläder) och ha lust att skrika och slå sönder saker i ungefär tio minuter. Sedan lugnade det ner sig något.
(Det är otroligt hur folk helt kallt kan gå förbi utan att visa någon reaktion på detta!)

Ett utbrott som det här hör inte till min vardag. Det sker inte varje dag, lyckligtvis, men när det sker så blir det besvärligt.
I synnerhet de närmaste som tittar på mig med en omedvetet anklagande sorg i blicken när de ser mina bitmärken.
Jag förstår att de skulle vilja att jag mådde bra och betedde mig normalt, men jag önskar bara att de kunde tala om för mig hur fan jag ska tygla mina känslor på ett bättre sätt.
Att bita mig i armen kanske hindrade mig från att slå sönder en till mobiltelefon? Men nej, det är bara jättedåligt att man har negativa känslor, allt sånt ska gömmas undan och behärskas.
Jag fattar bara inte hur.

Hur gör ni?
Hjälp?
Tips?

Jag hade stora ilskeproblem innan jag fick neuroleptica. Kanske skulle det hjälpa dig?