Jo, jag förstår alldeles utmärkt tack - det finns bara ett par föräldrar och ingen kan ta deras plats - andra kan uppfostra, ge kärlek, mat och kläder etc. men de är INTE de biologiska hur man än vänder och vrider på det...

Jag förstår inte ditt problem med vad jag skrivit?

Panika skrev:Jo, jag förstår alldeles utmärkt tack - det finns bara ett par föräldrar och ingen kan ta deras plats - andra kan uppfostra, ge kärlek, mat och kläder etc. men de är INTE de biologiska hur man än vänder och vrider på det...

Jag förstår inte ditt problem med vad jag skrivit?

Jag menar förstås att de människor som uppfostrar och älskar barnet är RIKTIGA föräldrar.. Vems spermie och vems ägg det än gång var är helt oväsentligt, just förutom att det kan vara intressant för barnet att känna till sina rötter.

Att påstå att ingen kan ta de biologiska föräldrarnas plats är således TRAMS..

Jag har alltså inte missuppfattat dig och våra tankebanor är i vanlig ordning oförenliga..

Panika skrev:Precis så menade jag också: Dom är "riktiga" i den mening att dom är biologiska och inget annat..

Om jag vore adoptivförälder skulle jag nog bli sårad om mitt barn kallade sina biologiska föräldrar för "riktiga föräldrar". Vad är då vi, oriktiga el konstgjorda föräldrar?

För mig är de sociala föräldrarna, de som tagit hand om barnen, de "riktigaste". Kanske känns "biologiska" för långt, iaf för mindre barn. På engelska säger de "birth parents", det är bättre.

De biologiska föräldrarna har inte bidragit med mer än utseende och kanske temperament, det mesta har barnen fått från adoptivföräldrarna (kärlek, kunskaper, värderingar etc). Tänk på en spermadonator, inte känns väl han som en "riktig pappa"?

Sen är det en annan sak att adoptivbarn kan gå igenom perioder då de grubblar över sina biologiska föräldrar, hurdana de var och varför de inte tog hand om barnet.

På samma sätt tror jag en styvfar, som ställer upp som en riktig far ska göra, kan kännas mer som en "riktig pappa" än den biologiska om han stuckit och inte bryr sig om sitt barn. Samtidigt som det kan finnas ett sår hos barnet "varför valde han bort mig"?

Bra Panika att du lyckades reda ut allt för dig själv så att du nu är helt säker på vad du menar..

Jag tycker då inte att det är tramsigt att man har en mamma och en pappa - de biologiska, samt kanske adoptivföräldrar/fosterföräldrar/styvföräldrar etc. som beter sig som föräldrar...
Därmed inte sagt att adoptivföräldrar etc. skulle vara mindre värda på något vis...Däri har jag inte lagt någon som helst värdering - som du verkar ha uppfattat det som.
Jag konstaterade bara att en människa bara har ett par biologiska föräldrar. Ett ägg - en spermie= barn = mamma, pappa, barn. Om de lever ihop eller inte är ovesäntligt.
Väldigt enkelt - för mig iallafall.

Panika skrev:Jag tycker då inte att det är tramsigt att man har en mamma och en pappa - de biologiska, samt kanske adoptivföräldrar/fosterföräldrar/styvföräldrar etc. som beter sig som föräldrar...
Därmed inte sagt att adoptivföräldrar etc. skulle vara mindre värda på något vis...Däri har jag inte lagt någon som helst värdering - som du verkar ha uppfattat det som.
Jag konstaterade bara att en människa bara har ett par biologiska föräldrar. Ett ägg - en spermie= barn 0 mamma, pappa, barn. Om de lever ihop eller inte är ovesäntligt.
Väldigt enkelt - för mig iallafall.

Mina barns farfar är adopterad. Kan tala om för dig att han aldrig varit intresserad av att finna sina biologiska föräldrar. Varför? För att det par som adopterade honom är hans föräldrar. Vem som födde honom intresserar honom inte, för de har aldrig funnits där för honom, eller varit en del av hans liv. Han har bara två föräldrar, hans adoptivföräldrar. Så resonerar han, och säkerligen fler med honom.

tahlia skrev:

Panika skrev:Jag tycker då inte att det är tramsigt att man har en mamma och en pappa - de biologiska, samt kanske adoptivföräldrar/fosterföräldrar/styvföräldrar etc. som beter sig som föräldrar...
Därmed inte sagt att adoptivföräldrar etc. skulle vara mindre värda på något vis...Däri har jag inte lagt någon som helst värdering - som du verkar ha uppfattat det som.
Jag konstaterade bara att en människa bara har ett par biologiska föräldrar. Ett ägg - en spermie= barn 0 mamma, pappa, barn. Om de lever ihop eller inte är ovesäntligt.
Väldigt enkelt - för mig iallafall.

Mina barns farfar är adopterad. Kan tala om för dig att han aldrig varit intresserad av att finna sina biologiska föräldrar. Varför? För att det par som adopterade honom är hans föräldrar. Vem som födde honom intresserar honom inte, för de har aldrig funnits där för honom, eller varit en del av hans liv. Han har bara två föräldrar, hans adoptivföräldrar. Så resonerar han, och säkerligen fler med honom.

Ja, det är ju givetvis personligt hur man uppfattar det i den situationen. Vissa vill hitta sina biologiska föräldrar, andra inte...inget konstigt med det. Det finns ju inget rätt eller fel i det, det är bara bra att man kan välja själv.
Vad jag menar är att oavsett hur man vänder och vrider på det, finns det bara ett par biologiska föräldrar - sådan är naturen, och den har ingen hittills kunnat ändra på.

Panika skrev:Jag tycker då inte att det är tramsigt att man har en mamma och en pappa - de biologiska, samt kanske adoptivföräldrar/fosterföräldrar/styvföräldrar etc. som beter sig som föräldrar...
Därmed inte sagt att adoptivföräldrar etc. skulle vara mindre värda på något vis...Däri har jag inte lagt någon som helst värdering - som du verkar ha uppfattat det som.
Jag konstaterade bara att en människa bara har ett par biologiska föräldrar. Ett ägg - en spermie= barn 0 mamma, pappa, barn. Om de lever ihop eller inte är ovesäntligt.
Väldigt enkelt - för mig iallafall.

Inte så enkelt för alla. Om en kvinna blir övergiven av sin pojkvän strax före el efter barnets födsel och han sen aldrig vill ha nån kontakt med varken henne el barnet, ser hon verkligen honom som "pappa" då? Snarare kallar hon honom "spermadonator". Han är visserligen "biologisk far" men förtjänar knappast kallas "pappa".

Och inte ser du väl en riktig spermadonator som "pappa" heller.

Utomlands finns också möjligheten att motta äggdonation. Kvinnan kan alltså genomgå graviditet och barnafödsel, men samtidigt är hon inte "biologisk mor". Sen har vi surrogatmödrar. Ibland kommer barnet från deras eget ägg, ibland från ett inplanterat ägg. Men det är hon som bär och föder barnet. I första fallet kan hon teoretiskt ändra sig, hon är ändå barnets biologiska mor. Men aldrig i andra fallet, eftersom hon då inte är barnets genetiska mor.

Den moderna medicinen gör att mycket känns oklart. Om jag bar på ett barn skulle jag nog känna det som om det var mitt, även om det kom från nån annans ägg.

Sen har vi ju då klonade barn, som snart tycks vara verklighet. Är ursprungsmänniskan samtidigt både mamma och pappa till det barnet då, det har ju 100%samma gener? Eller är det snarare ett syskon till en själv (yngre tvilling)?

Kanske kan man snart skapa barn från två människor av samma kön. Ett lesbiskt par får då en flicka (XX + XX = XX) medan ett bögpar kan få båda sorterna (XY + XY = XX/XY)?

Fast nu har vi kommit väldigt off-topic. Kanske borde det skapas en ny tråd (i Föräldraforum?): "Vad är en förälder egentligen?"

Jag har nyss fått Aspergerdiagnos och det förklarar en del, bl a varför det här med könsidentiteten varit lite av ett problem. Läste att det är ett aspergersymptom.

Som barn klättrade jag mycket i berg och träd, hoppade på isflak mm. De senaste 8 åren har jag åkt moped fast jag är en tant på 56 år. Mina kläder är funktionella. Tvingas ofta in på herravd. för att hitta dem. På damavd. finns det bara fåfänga, opraktiska, genomskinliga kläder som inte håller mig varm när jag åker moped.

Det visade sig tidigt att jag hade för lite östrogen och fick därför inte mens förrän jag började äta lågdos p-piller 27 år gammal. Idag vill jag tro att min AS-hjärna och östrogenbristen hör ihop. Jag är väl mer som en man helt enkelt eftersom 75 % av AS är män.

Min teori är altså biologiskt-hormonellt baserad.

Debbido skrev:Jag har nyss fått Aspergerdiagnos och det förklarar en del, bl a varför det här med könsidentiteten varit lite av ett problem. Läste att det är ett aspergersymptom.

Var läste du det någonstans?

Panika skrev:

tahlia skrev:

Panika skrev:Jag tycker då inte att det är tramsigt att man har en mamma och en pappa - de biologiska, samt kanske adoptivföräldrar/fosterföräldrar/styvföräldrar etc. som beter sig som föräldrar...
Därmed inte sagt att adoptivföräldrar etc. skulle vara mindre värda på något vis...Däri har jag inte lagt någon som helst värdering - som du verkar ha uppfattat det som.
Jag konstaterade bara att en människa bara har ett par biologiska föräldrar. Ett ägg - en spermie= barn 0 mamma, pappa, barn. Om de lever ihop eller inte är ovesäntligt.
Väldigt enkelt - för mig iallafall.

Mina barns farfar är adopterad. Kan tala om för dig att han aldrig varit intresserad av att finna sina biologiska föräldrar. Varför? För att det par som adopterade honom är hans föräldrar. Vem som födde honom intresserar honom inte, för de har aldrig funnits där för honom, eller varit en del av hans liv. Han har bara två föräldrar, hans adoptivföräldrar. Så resonerar han, och säkerligen fler med honom.

Ja, det är ju givetvis personligt hur man uppfattar det i den situationen. Vissa vill hitta sina biologiska föräldrar, andra inte...inget konstigt med det. Det finns ju inget rätt eller fel i det, det är bara bra att man kan välja själv.
Vad jag menar är att oavsett hur man vänder och vrider på det, finns det bara ett par biologiska föräldrar - sådan är naturen, och den har ingen hittills kunnat ändra på.

Jag citerade ditt stycke med extra stor stil så att du skulle kunna se vad du skrivit.

"Ingen kan ta deras plats" skriver du ju om de biologiska föräldrarna och det är ju vad jag menar med trams för det är ju helt fel och det säger du ju själv i dina sista inlägg. Man tolkar det mycket riktigt som att adoptivföräldrarna aldrig blir lika mycket "värda" som de biologiska..

Så varför skrev du att "ingen kan ta deras plats"? Förklara gärna just den frågan och skippa andra långa avledande utläggningar..

Ingen kan ta den plats en biologisk förälder faktiskt genetiskt har.

Och du, du verkar ha något annat än detta emot mig - prata om det istället för att hålla på och tramsa på det här viset...

Panika skrev:Ingen kan ta den plats en biologisk förälder faktiskt genetiskt har.

Och du, du verkar ha något annat än detta emot mig - prata om det istället för att hålla på och tramsa på det här viset...

Försök inte.. Jag har ingen dold agenda och det är faktiskt du som tramsar..

Jag gjorde dig uppmärksam på att du verkade säga emot dig själv i det citerade stycket, eller åtminstone formulerat dig väldigt olyckligt så att det var svårt att förstå vad du egentligen tyckte.

En otramsig reaktion från din sida skulle kunnat vara: -Jamen hoppsan, råkade visst uttrycka mig lite fel just där..

Istället: -två sidor text med långa utläggningar som förtydligar allt annat du sagt, och antydningar om att det är jag som totalt missuppfattat..

Möjligen har jag för låg tolerans för tramsiga människor som inte kan stå för sina slarvigt inkongruenta omskrivningar..

Panika skrev:Jag tycker då inte att det är tramsigt att man har en mamma och en pappa - de biologiska, samt kanske adoptivföräldrar/fosterföräldrar/styvföräldrar etc. som beter sig som föräldrar...
Därmed inte sagt att adoptivföräldrar etc. skulle vara mindre värda på något vis...Däri har jag inte lagt någon som helst värdering - som du verkar ha uppfattat det som.
Jag konstaterade bara att en människa bara har ett par biologiska föräldrar. Ett ägg - en spermie= barn = mamma, pappa, barn. Om de lever ihop eller inte är ovesäntligt.
Väldigt enkelt - för mig iallafall.

Panika: Jag instämmer med din syn. Jag har adopterade syskon, de har velat veta sin bakgrund (biologisk) därför att en stor del av vem man är och hur man är beror på arv. I synnerhet är det viktigt de gånger de adopterade kommer från en annan kultur, eller om de inte känner till om de har syskon. Själv har jag dessutom läst alla släktspapper jag kommit över; Jag vill veta vem jag är.

"Alla": Hur stort det intresset är att få reda på sin bakgrund, om något, beror på person. Det finns dem som vill veta allt och det finns dem som inte har ett sådant behov (ibland pga att det finns dåliga saker i historian). Det ni diskuterar kommer ni aldrig komma överens om; det finns folk av båda slagen och allt däremellan. Det viktigaste, tycker jag, är att man respekterar de enskillda barnens önskan.

KrigarSjäl skrev:

Debbido skrev:Jag har nyss fått Aspergerdiagnos och det förklarar en del, bl a varför det här med könsidentiteten varit lite av ett problem. Läste att det är ett aspergersymptom.

Var läste du det någonstans?

Jag har dåligt minne och har läst många böcker på sistone så det är svårt att säga, men tror att orden autism och sexualitet fanns med i titeln.
Det jag tvärsäkert minns är att en viss omedvetenhet om det egna könet kan finnas med. Med tanke på hur svårt en AS-person kan ha i det sociala samspelet med att hitta sin roll där så är det inte konstigt att könsrollen finns med i allt detta som är något förvirrat.

Man säger till mig att jag ser kvinnlig ut och rör mig kvinnligt. Jag har fött ett barn och jag har varit kär i män, men ändå....så känner jag mig som en hemafrodit på något vis. Står ut med kvinnors prat fast det kunde vara trevligare med en rejäl samhällsanalys än tjatter om hårfärg och fjolliga handväskor med paljetter på.

Debbido skrev:Jag har nyss fått Aspergerdiagnos och det förklarar en del, bl a varför det här med könsidentiteten varit lite av ett problem. Läste att det är ett aspergersymptom.

Är det ett kriterie kan du skiva upp mig med Jag har aldrig känt mig särskilt kvinnlig

Det har ju pratats en hel del om manliga och kvinnliga hjärnor på senare år, och ibland beskrivs AS som en extremvariant av den manliga hjärnan. Om det ligger något i det så är det kanske inte så konstigt om kvinnor med AS tänker och fungerar mentalt lite mera som män än vad andra kvinnor gör.

Värt att notera är att det där med manlig och kvinnlig hjärna förstås bara är en grov överförenkling av ett helt spektrum av hjärntyper. Som vanligt när man pratar om manlig och kvinnligt i de flesta andra sammanhang så är skillnaden mellan individer av samma kön mycket större än skillnaden mellan könen. Dvs. det finns kvinnor med typiskt manliga hjärnor och män med typiskt kvinnliga hjärnor, men i genomsnitt har män mera manliga hjärnor och kvinnor mera kvinnliga.

Jag har nyss uppmärksammat en tendens hos mig själv som jag tycker är helmärklig. Först och främst (detta har jag skrivit tidigare): Jag ser mig inte som nån pojkflicka, och identifierar mig i stort sett som varken man eller kvinna. Jag är dessutom asexuell, och tänder alltså varken på män eller kvinnor.

Nu till saken: I "vanliga fall" har jag lättare att umgås med tjejer, och rätt svårt att umgås med killar, men på de Aspie-träffar jag varit på, har det alltid varit precis tvärtom; jag får lätt kontakt med killarna och kan känna mig avslappnad, medan jag har svårt att få kontakt med tjejerna, och även om jag lyckas med det så kan jag inte riktigt slappna av. Märkligt...

(Så jag trivdes mao. "som fisken i vattnet" på senaste träffen: bara jag och ett gäng glada aspie-killar, så jag kunde slappna av och "släppa på" för fullt... )

weasley skrev:*LOL*

"Snedfittor" var ett utmärkt ord.

Jag jobbade inom vården en stund *hatahatahata* och DÄR var det snefittor i mängd! Jag fick gå efter ett tag då de hade hittat på massa underliga saker om mej. Har ingen aning om varför de hittade på massa jävulskap ist f att säga som det var TILL MEJ.

Jag ber om ursäkt att jag kommenterar detta urgamla inlägg (från trådens förstasida) men jag tänkte bara att jag skulle avliva myten om att män inte även de emellanåt är skvallriga och inbillningssjuka. Detta har antagligen redan gjort tidigare i tråden, men här kommer en anekdot ur mitt liv!

Jag gjorde en del av min värnplikt på en brandstation. Jag bodde då under ett antal dagar i sträck tillsammans med "riktiga män", brandmän. Män kan knappast bli mycket mer män än de män som arbetar som brandmän, eller hur?

Det dröjde dock inte många veckor, jag tror det tog tre, innan dessa "riktiga män" hade gått till brandchefen och gnällt om mig: de kände sig otrygga i mitt sällskap, de "litade inte på mig", de tyckte jag var mysko, för jag "passade inte in", och vad som var värst var nog att jag inte ens försökte passa in! Skandal!

Nu har jag inte aspergers, utan antagligen någon slags social fobi, vilket yttrade sig i att jag inte alls smälte in bland dessa män, som jag ärligt talat enbart upplevde som otroligt korkade (vilket jag naturligtvis försökte dölja för dem så gott som jag kunde).

Men detta lilla, att jag "inte smälte in i gänget", fick alltså dessa vuxna starka karlar som har som yrke att gå in i brinnande hus, att bli rädda för mig och då gå och gnälla hos sin chef. Till mig sa de dock inte ett ord. Så mycket för den berömda manliga tydligheten och rakheten i kommunikationen!

Det enda jag hade gjort mig skyldig till var att jag höll mig på min kant, att jag höll en viss distans, och det gjorde dem helt nojiga att jag inte delade deras intresse för fotboll och hockey. Jag var dessutom nästan hälften så gammal som de var, jag kom in ensam och okänd i deras redan etablerad grupp med erfarna arbetskamrater, och ändå var det de som gnällde hos chefen sin, inte jag som istället i hemlighet bet mig i näven av frustration.

Nåja. Efter detta så såg jag till att bli befriad från denna påtvingade värnpliktstjänstgörning (jag var ju där av tvång, inte av egen fri vilja liksom), för vem sjutton vill umgås med vuxna människor som dessa skvallriga inbillningssjuka osäkra brandmän? Inte jag iallfall.

Nåja, nog skrivet om det.

Mina slutliga ord här blir att den enda tjejkompis jag har idag hon har just asperger, och jag tycker hon är underbart annorlunda och pojkig eller vad man ska säga. Hon har nog aldrig sminkat sig i hela sitt liv. Jag gillar aspiga tjejer.

Sköt om er allesammans!

Vårt behov av att begripa är oändligt. Det gäller alla såväl NT som AS, män som kvinnor. Och för att begripa en sak, också oss själva måste vi förstå det samnmanhang vi finns i. För att vår egen värld skall bli begriplig för oss. Och vilka saker som känns mest akuta att begripa, och vilka sammanhang som måste förklaras varierar. Det visar väl den här tråden.

Föregående 16-17 sidor visar väl också att teorier som utger sig för att gälla alla, alltid är falska. Om någon säger om något i sitt liv, att detta måste jag få förklarat, begripa mig på, komma till insikt om, förstå eller förlika mig med så båtar det föga att käfta emot.
Det kan gälla ens ursprung, ens sexuella läggning, ens förhållande till sin sexualitet i vidare mening, ens behov av bekräftelse eller tröst. Vad som helst. Förneka inte människor rätten till sina känslor och upplevelser.

Ge stöd och hjälp. Det behöver vi alla.

Tänkte återuppliva den här tråden efter lite grubblerier på utseenden. Många tjejer/kvinnor/damer här på forumet har ju vittnat, inte minst i den här tråden, om att de tydligen generellt sett trivts bättre i killsällskap än tjejsällskap (naturligtvis finns det undantag).

Då till mina grubblerier. Det måste ju vara (iaf var det det för MEJ) oerhört frustrerande att vara tjej, passa bättre med killarna, men när någon vill placera in en i ett fack så är man inte alls homosexuell, om ni förstår hur jag menar...?

Det här kan säkert formuleras mycket bättre för att inte uppröra någon men just nu är det OS på teven... *host*

EDIT
Dessutom är de jag har sett väldigt regelbundna och proportionella* i ansiktet vilket ju anses vara mer åtråvärt än motsatsen.


*ville inte använda ordet "söt" här, pga diskussioner vi tidigare haft...

weasley skrev:Tänkte återuppliva den här tråden efter lite grubblerier på utseenden. Många tjejer/kvinnor/damer här på forumet har ju vittnat, inte minst i den här tråden, om att de tydligen generellt sett trivts bättre i killsällskap än tjejsällskap (naturligtvis finns det undantag).

Då till mina grubblerier. Det måste ju vara (iaf var det det för MEJ) oerhört frustrerande att vara tjej, passa bättre med killarna, men när någon vill placera in en i ett fack så är man inte alls homosexuell, om ni förstår hur jag menar...?

Det här kan säkert formuleras mycket bättre för att inte uppröra någon men just nu är det OS på teven... *host*

EDIT
Dessutom är de jag har sett väldigt regelbundna och proportionella* i ansiktet vilket ju anses vara mer åtråvärt än motsatsen.


*ville inte använda ordet "söt" här, pga diskussioner vi tidigare haft...

Orkar inte riktigt formulera min fundering här och nu, men vill ändå säga att man kan trivas bättre med killar/män alt otrivas med tjejer/kvinnor av olika anledningar.

Dels kan man känna sig mer tilltalad av ett manligt kommunikationssätt, eller vara mer intresserade av traditionellt manliga intressen osv. Dels kan man vara så torsk på manlig uppmärksamhet att kvinnor upplever en som ett hot och som "osysterlig".

Bägge varianterna finns och många fler därtill.

Själv har jag insett att jag kanske har en mer "manlig" kognitiv stil, men tycker inte att män jag träffat i gemen varit rakare, mindre falska, mindre intresserade av skvaller osv. Eller mer positivt uttryckt, jag har hittat många kvinnor som är nog raka, tydliga, schyssta, ärliga osv för att ha flera kvinnliga vänner.

Så JAG har inga preferenser vad det gäller kön, mer än att jag hittills bara varit i säng med karlar. (Information overload sorry.)

Debbido skrev:Jag har dåligt minne och har läst många böcker på sistone så det är svårt att säga, men tror att orden autism och sexualitet fanns med i titeln.

Autism: relationer och sexualitet antagligen. Den boken tar upp en del om just AS & könsidentitet.

weasley skrev:Tänkte återuppliva den här tråden efter lite grubblerier på utseenden. Många tjejer/kvinnor/damer här på forumet har ju vittnat, inte minst i den här tråden, om att de tydligen generellt sett trivts bättre i killsällskap än tjejsällskap (naturligtvis finns det undantag).

Då till mina grubblerier. Det måste ju vara (iaf var det det för MEJ) oerhört frustrerande att vara tjej, passa bättre med killarna, men när någon vill placera in en i ett fack så är man inte alls homosexuell, om ni förstår hur jag menar...?

Jag har aldrig varit en del av något grabbgäng, har alltid varit ganska rädd/likgiltig/irriterad på killar och människor i största allmänhet, men jag kan ändå känna igen mig i detta att vara svår att placera i ett fack. Jag är inte alls grabbig eller manhaftig till mitt sätt, kan ibland snarare verka lite finkänslig & flickaktig och har en del kvinnliga intressen, även om jag föredrar intellektuella diskussioner framför att prata smink & frisyrer.

Däremot tror jag att jag precis som många andra AS-tjejer har en mer "manlig" kognitiv stil, och i vuxen ålder känner jag mig närmare män mentalt för att de ofta känns lugnare, pålitligare, mer intellektuella, mindre känslostyrda, inte lika skitsnackande & intriganta som kvinnorna. Jag brukar ha lättare att göra mig förstådd och prata på djupet med män, och blir inte lika ofta missförstådd i diskussioner. Kvinnor har rent generellt svårt att skilja på sak och person och svårt att skilja på sina egna känslor och andras. De reagerar oftast hysteriskt utan att fatta varför, och kan tycka det är obehagligt att diskutera svårare saker. Sen så har jag också svårt för den där kvinnliga omsorgen, jag har ofta råkat ut för "mammiga" kvinnor som verkar tycka synd om mig och vilja ta hand om mig när jag berättat något om mig själv. Hatar sånt, jag klarar mig själv.

Mmm... Har alltid trivts bättre tillsammans med killar än tjejer, men misstas inte för homosexuell för det.
Visst har det funnits en hel del tjejer som jag har umgåtts med också, men som andra tidigare nämnt, så är det den raka stilen hos killar som tilltalar.
Det jag har svårt med är väldigt tjejiga tjejer (oja, de finns i vuxenvariant också), som fnittrar högt, pushar med tuttarna och spelar korkade så att männen ska känna sig överlägsna och tillfreds. De får gärna göra det, men jag finner inget gemensamt med dem.