Hej!

Är man klassad som arbetsskadad i Arbetsförmedlingens register måste arbetsförmedlingen tala om det ifall man får ett jobb genom dem, oavsett om det är Samhall, ett jobb med lönebidrag eller något annat.

Fixar man jobbet själv och klarar av att jobba själv är det en annan sak, då behöver man inte säga något om man inte vill.

Jag är förtidspensionerad fast jag kan jobba. Jag skulle kunna sitta på ett kontor och skriva i Word, göra kalkyler i Excel och presentationer i PowerPoint. Jag skulle klara av sitta på möten och fatta bra beslut. Rent teoretiskt skulle jag kunna jobba heltid och tjäna kanske 20 000 kr brutto i månaden, eller vad man nu får på ett välavlönat kontorsjobb där man inte är chef, eller åtminstone inte högste chefen.

Den enda anledningen till att jag inte jobbar är att jag inte klarar av att sköta hemmet. Jag är urdålig på att dammsuga och torka golv, se och torka upp alla fläckar jag lämnar efter mig när jag spiller o.s.v.

Min man anser att kan jag inte sköta hemmet ska jag inte jobba. Man måste klara av att sköta hemmet, först då kan man jobba. Han har samma diagnos som jag, och läkaren som ställde hans diagnos föreslog genast förtidspension så han går också hemma. Han kräver att jag ska göra 50% av hemmet, sedan kan jag få göra saker utanför hemmet.

Nu sitter jag på daglig verksamhet i Textil-gruppen torsdag och fredag mellan 8.30 och 11.30 och stickar, syr långstygn och väver ibland. Bara för att jag är så dålig på att städa sökte jag in på en Vuxenliv-kurs på SärVux, fast det handlar inte om städning alls och jag kommer troligtvis inte att söka om i maj.

Egentligen borde jag läsa på högskolan och ut och jobba. Men då klarar jag inte av att vara en bra fru, ta hand om våra tre katter och sköta om kolonilotten. Är jobb eller fritid viktigast?

Hälsningar

Lilla Gumman

Att tänka på. Vad gör en mest lycklig.
Jag klarar inte av att sköta mitt hem utan hjälp. Men jag tänker försöka hitta ett jobb ändå. Om jag måste vara hemma för att jag inte klarar av hemmet, så måste jag gå och bli påmind om det hela dagen. Det är inte roligt. Det är roligare att vara till nytta på det sätt man kan och få uppskattning för det. Så mitt mål är att jobba deltid med stöd i hemmet.

Jag tål inte mjölk, vilket innebär att jag får laga stort sett all mat själv. Men det blir disk. Sedan har jag en hund som är dammallergiker. Så jag måste städa varje vecka. Detta gör jag med stöd. Men jag vill göra mycket själv. De kommer inte hem och städar åt mig. De kommer hem och vi städar ihop. På så sätt känns det som att jag städar hemma.

Hej!

Vi har blivit erbjuden städhjälp hemma. Men min man har tackat bestämt nej och jag går på hans linje.

I samband med att Silva, en av våra tre katter, kissade mycket på golvet och vi fick klagomål blev kommunen inkopplad. Vi fick ett erbjudande om att något som kallas Resursgruppen skulle städa köket och badrummet en gång i veckan. Vi frågade vad det kostade men handläggaren svarade inte utan babblade bara på om utgiftstak. Vi kände oss pressade att tacka ja.

Resursgruppen kom en gång i veckan och städade köket och badrummet. Vi fick veta att Resursgruppen som är ett gratis boendestöd skulle bli detsamma som hemtjänst enligt SoL.Vi fick veta att det skulle kosta 600 kr i månaden. Städning upp till 9 timmar i månaden kostar 600 kr i månaden vilket är lägsta taxan. Den fösta månaden städade Resursgruppen. Den andra månaden städade vi allt själva. Vi sade därefter upp boendestödet. Vi fick tillbaka 600 kr av de 1200 vi betalat in eftersom vi städat själva den andra månaden.

Min man anser att vi ska städa själva och att hemsysslor ska prioriteras före sysslor utanför hemmet. Så det vi mest kommer ihop oss om är städning. Han själv spiller inte och torkar alltid upp efter sig, och får påpeka smutsfläckar, smulor o.s.v. som jag ska torka bort eftersom det är jag som spillt. Och att jag ska göra 50% av hushållsarbetet är inte diskuterbart. Att jag har ett liv utanför hemmet är inte lika viktigt som att hemmet är rent och snyggt och att vi kan kommuinicera.

Vi bor i en trerummare på 70 kvadratmeter. Vi har haft jättemycket prylar som har gjort det svårstädat, det är mestadels min mans prylar.. Min man har försökt rensa bort en hel del men det är fortfarande en del prylar kvar. Han har t.ex. 300 videokassetter som han har spelat in från TV:n och beslutat att slänga bort, men först måste han kolla igenom alla efter någon enstaka film som vi vill spara. Det tar tid och för att han ska orka det måste jag sluta lämna spår efter mig (vilket jag gör regelbundet).

Ja, det är inte lätt.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej!
Den enda anledningen till att jag inte jobbar är att jag inte klarar av att sköta hemmet. Jag är urdålig på att dammsuga och torka golv, se och torka upp alla fläckar jag lämnar efter mig när jag spiller o.s.v.

Min man anser att kan jag inte sköta hemmet ska jag inte jobba. Man måste klara av att sköta hemmet, först då kan man jobba. Han har samma diagnos som jag, och läkaren som ställde hans diagnos föreslog genast förtidspension så han går också hemma. Han kräver att jag ska göra 50% av hemmet, sedan kan jag få göra saker utanför hemmet.

Ja du! Jag vet inte hur illa det är men jag blir mörkrädd när jag hör det där. Det finns nog en jädrans massa människor som har kaos hemma samtidigt som dom jobbar, av oss som inte har någon diagnos av något slag. Skillnaden är att inga myndighetspersoner kommer hem och rotar och ser skiten!

Jag tror man ska vara väldigt försiktig med att låta sig begränsas av den man har en relation av. Det blir inte bra i längden.

Hej!

Nej, det är inte bra att låta sig begränsas av den man har en relation av. Men om man älskar varandra och vill leva tillsammans så får man också anpassa sig till viss del. Det gäller att jämka ihop tillvaron så gott det går.

Vi har en kolonilott tillsammans. Vi har tre katter. Vi skulle kunna leva ett gott liv tillsammans utan att jag behöver tänka på jobb alls.

Men problemet är att jag vill jobba. Jag skulle vilja ha praktik på ett kontor, sitta och jobba vid en dator. Men det hela kommer att sluta med att jag i stället för att skaffa praktik så småningom slutar på Textil-gruppen och klipper banden med daglig verksamhet helt.

Jag badar i omsorgsfritidens grupp på måndagskvällar. Jag rider en gång i veckan på tisdagar, och ska nu vara med i stallets Lucia-tåg så jag får åka in på måndagar före badet och sångträna. Jag engagerar mig i FUB:s Klippan-verksamhet, möten 1-2 gånger i månaden. Jag Jag spelar boccia ibland på onsdagar, när det inte är Klippan-möte.

Så jag är borta från hemmet cirka 11 timmar på fritidsaktiveter inklusive restid. Räknar man in Vuxenliv-kursen plus Textil är jag hemifrån 21 timmar inklusive restid.

Maken anser att jag¨inte ska ha tider att passa för det stressar mig, men samtidigt som tider att passa stressar mig behöver jag ha tider att haka upp dagen på. Dessutom tycker maken att jag inte ska umgås med utvecklingsxtörda av olika skäl.

Det var maken som "räddade" mig från den stressiga arbetsmarknaden där jag kraschade ihop och plåstrade om mig. Ändå vill jag tillbaka till arbetsmarknaden. Kraschar jag igen finns det ingen som plåstrar om mig.

Jag sa att praktik inom daglig verksamhet är inte stressigt, man får inte vilka uppgifter på företaget som helst, man har inga deadlines. Jag sa också att huruvida jag klarar av att städa eller inte har ingenting att göra med om jag är på praktik eller inte. Då sa han att kan jag inte städa ska jag inte smita iväg från röran till en praktikplats.

Så jag ska ägna resten av november och december åt att göra klart alla jobb på Textil. I januari ska jag sluta, om inte maken ändrar sig. Vi har pratat om att jag ska sluta på daglig verksamhet redan ett par månader efter att jag började där. Nu har jag hållt mig kvar i snart tre år. Men jag orkar inte kämpa längre. Orkar inte strida för det. Maken säger att jag kan börja i en handarbetscirkel på ett studieförbund eller sätta upp en lapp i mataffären och fråga om någon vill starta en handarbetsgrupp. Vad som helst utom daglig verksamhet eller jobb verkar maken tänka.

Hälsningar

Lilla Gumman

LillaGumman

Får jag vara helt ärlig? Utifrån sett, för mig som inte är mitt i det, så hör (läser) jag oerhört mycket "Maken" hit och "Maken" dit. Du hävdar att man måste anpassa sig till varandra. Självklart! Annars kan inget förhållande fungera.
Den frågan jag måste ställa dig är dock; hur mycket har han gett upp och anpassat sig till dig? Hur ofta har HAN gett med sig?

När jag läser dina inlägg så tycks det, för mig, som att han styr och ställer, och du nickar och hakar på.
Om han tycker att du skall jobba eller inte, är inte relevant. Det faktum att du (tycker jag framgår) skulle må bättre av att få komma ut och jobba, borde vara nog för att få honom att uppmuntra, istället för att förbjuda (vilket är mer eller mindre vad han gör). Det är så det funkar om man älskar varandra.

Jag tycker snarare att det låter som om han är rädd för att måste sköta hela hushållet själv, för att du vill jobba. Och helt ärligt, om du jobbade så skulle det vara helt rättvist att han höll efter hemma.
Och är det inte den fördelningen som skulle passa bäst in på vad ni båda är "bra" på? Han tycks ju kunna hålla ordning hemma, och du anser att du kan jobba.
Förlåt mig, men jag kan inte för mitt liv förstå hur han kan se detta som negativt.

Är maken duktig på att städa?

Det är din man som har problem, inte du. Tyvärr går hans problem ut över dig.

Om du vill jobba och tror att du kan det så ska du givetvis försöka. Inget blir väl bättre av att du går hemma och ändå inte sköter hemmet? Kan din man inte respektera det så ligger han nog något århundrade efter i almanackan.

Precis, tycker det låter som om maken styr ditt liv. Och att låta bli att arbeta p.g.a. att ens partner inte vill det är definitivt inte att anpassa sig, det är att underkuva sig, kan ni dessutom få gratis städhjälp och du skulle kunna tänka dig det + att han anser att du skulle göra 50% av hushållsarbetet, även om du jobbade, men inte han låter inte sunt.
Grundregeln är, som jag ser det att den som jobbar minst gör mest hemma, oavsett om det är mannen eller kvinnan.

Själv har jag åtagit mig att göra det mesta av hushållsarbetet, nu när min tjej jobbar, medans jag är permitterad. I vanliga fall brukar hon göra ca 70%, eftersom jag jobbar heltid, och hon går 4 h/dag, men på helgerna gör vi 50-50.

-Låter som om du lever ihop med en riktig mansgis, med andra ord.

Hej!

Ok, ja det gör jag kanske.

När jag började jobba på Samhall den 1 april 2000 (fick anställning 1 maj) jobbade jag tvåskift. Varannan vecka jobbade jag 06.00 – 13.48 måndag – fredag, varannan vecka 13.48 – 23.30 (senare ändrades det till midnatt) måndag – torsdag. För mig var det jobbigt att anpassa mig. Chefen sa att jag var trött, vilket jag var. Jag var trött jämt.

När jag skulle börja 06.00 fick jag gå upp 04.30 och cykla hemifrån 05.30 för att hinna. För att få tillräckligt med sömn skulle jag alltså sova vid åtta på kvällen, vilket jag inte kunde för då var jag inte alls trött. Jag somnade vid nio eller tio på kvällen, hade ångest för jag visste att jag behövde sova, var trött dagen därpå. OK, att sluta två var helt underbart men det blev alltför fort dags att lägga sig.

När jag jobbade kvällsskiftet var jag inte trött då jag kom hem vid tolvtiden, utan kunde sitta uppe en timme eller två innan jag gick och lade mig. Sedan sov jag till nio eller tio på förmiddagen. Då blev det inte mycket fritid alls för jag skulle ju laga lunch också.

Och så fort min man gjorde något skoj när jag jobbade, om så bara åka och handla i en närliggande stad, fick jag ångest för jag ville följa med men var tvungen att jobba.

Till slut bestod mitt liv av att jobba, äta, sitta vid datorn, sova, spela elorgel (som jag skaffade mig i januari 2001 och började klinka på). Inget mer. Orkade ingenting. Inte ens diska.

Jag förstår att min man inte vill att jag ska behöva uppleva det igen. Varken han eller jag klarar av det. Men att ha praktik från dagcenter ute på ett företag, helt kravlöst? Skulle det bli samma sak igen? Jag vet inte. Kanske är det säkrast att inte ta risken.

Hälsningar

Lilla Gumman

Du kanske i första hand ska försöka hitta ett deltidsjobb och med normala arbetstider? Det du beskrev kan nog knäcka de flesta NT också.

Lilla Gumman skrev:Jag vet inte. Kanske är det säkrast att inte ta risken.

Jag har ingen erfarenhet av din situation, så jag kan inte ge dig något konkret. Men risk innebär också en chans. Så tänk också på att du kanske kan hitta något som fungerar.

Hej!

Kvasir skrev:Du kanske i första hand ska försöka hitta ett deltidsjobb och med normala arbetstider? Det du beskrev kan nog knäcka de flesta NT också.

Du har säkert rätt. På Samhall jobbade vi med att montera mobiltelefonbatterier åt Ericsson. Några jobbade dagtid med att "tejpa top och bottom". Sedan var det två linor som jobbade skift. Den ena var en sluten lina. Den andra där jag jobbade bestod av tre linor. En liten lina punktsvetsade cell och flex, där jobbade två personer och ibland tre om det fanns gott om folk. Den stora linan satte ihop de punktsvetsade cellerna med top och bottom. Där jobbade 5-6 personer. Sedan fanns det en lina där batterierna granskades och packades, där jobbade 3 personer.

Vi fick aldrig ta rast samtidigt. Det skulle alltid sitta någon och jobba i lokalen ifall cheferna kom. Den stora linan fick gå alla samtidgt medan vi små linor jobbade. Sedan fick vi på de små linorna gå på rast. Oftast fick en person köra linan själv i sakta mak, bara så att det skulle se bra ut om chefen kom. Jag gillade att sitta med arbetskamraterna men på kvällsskiftet kunde jag ofta få sitta själv för jag jobbade mycket på maskinen som punktsvetsade ihop cell och flex.

Under min tid på Samhall försökte jag få ett annat jobb men det gick inte. Jag hade tusen idéer men nissen som skulle fixa övergångar var tvungen att ta en idé i taget. Själv var jag oförmögen att söka jobb på den tiden, jag hade ju ingen utbildning och ingen rätt att söka de flesta jobben. De jobb utan kvalifikationer som förekom var mest städjobb och annan skit. Kontorsjobbet var en ouppnåelig dröm, inget för mig. Det skulle krävas mer än jag klarade av. Jag sa en gång till min pappa att jag skulle vilja sitta på ett kontor och vända papper, pappa sa att det inte bara var att vända papper och menade på att jag inte skulle klara det.

Som femtonåring ville jag utbilda mig till bibliotekarie men habiliteringen sa rakt ut att det skulle jag inte klara. Så jag läste social linje i två år, kom in på AMI som testade vad jag klarade av under en period, sedan blev det data och IT på en folkhögskola i tre år. Inte blev jag något på det. Men jag undvek arbetslöshet de här sex åren. Sen blev jag ändå arbetslös i tre år. Därefter fick jag ett jobb på en mack, men klarade inte av att jobba ensam och ha koll på allt så jag fick sparken. Sen kom jag in på Samhall. Därifrån blev jag förtidspensionerad för jag klarade inte stressen.

Återigen: jag är för stresskänslig. Och ändå vill jag jobba. Finns det verkligen jobb utan stress? Vilka, i så fall?

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:
Återigen: jag är för stresskänslig. Och ändå vill jag jobba. Finns det verkligen jobb utan stress? Vilka, i så fall?

Det är just det som är problemet i det moderna samhället. Stressen ökar och färre orkar jobba.

Jag är tämligen övertygad om att mindre företag, kanske med två-tre anställda skulle ha mkt lämplig miljö för en sådan som dej, Lilla Gumman!

Dessutom håller jag med de övriga. Vad sjutton är det för nys din make håller på med? Om han är bättre än du på att städa är det ju så oerhört mer lämpligt att HAN städar! Fattar inte vad han jollrar om.

Och vill du jobba så anser JAG att han borde uppmuntra dej, det är sådant man -borde- göra i ett förhållande, istället för att hindra. Jag menar, det är ju absolut INTE konstruktivt att du går hemma och hela tiden får höra hur värdelös du är på att städa.

Lilla Gumman

För mig låter det som om det stora problemet för dig var att det var skiftarbete.
Fullt förståeligt, för inte ens alla NT:s klarar av detta, och att sedan samhall, som skall vara till för arbetshandikappade använder sig av skiftarbete verkar ju helt åt helvete, rent ut sagt.
Får man sin sömnrytm förstörd, och lider av konstant sömnbrist, så tro fan att man inte klarar att jobba, det är faktiskt inte det minsta konstigt.

-Tycker du skall be att få hjälp att arbetsträna på dagtid, sen hoppas vi på det bästa!