Jag räknar mig inte som en som har ätstörning.Men har haft problem med aptit i flera år.Och jag kan inte äta vissa saker i vissa perioder.Jag kan göra mat och sedan bli illmående av den och tvingas slänga.Jag kan ignorera hungerkänslor och först vid huvudvärk osv inse att det är dags att äta.
Dock har jag ingen rädsla för att gå upp i vikt eller komplex så.Men det enda kött jag kan äta är fisk för allt annat går inte att äta.så jag äter vegetariskt till största delen.Ost är något som i långa perioder varit svårt att äta.

Men ätstörning är det nog inte men problem med aptit utan tvekan.Har AS diagnos.

Att av olika skäl ha problem med maten (utan att det är klassisk ätstörning som anorexi eller bulimi) förefaller oerhört vanligt inom autismspektrum, likaså att ha svårt med aptit eller att uppfatta hungerkänslor.

Inger skrev:5. I en akut kris-situation (t ex vid en eldsvåda eller annat hot) så aktiveras fight-or-flight-responsen i hippocampus och kroppen flödas av adrenalin och cortisol. Hunger/matsmältning, sömn och sexdrift stängs tillfälligt av och all energi går till att göra en hyperalert och redo att fly från eller försvara sig mot det som hotar. Efter att hotet är över släpps det ut nåt som hette AVP (om jag minns rätt) som återställer balansen i kroppen så att man blir hungrig och trött igen.

Många anorektiker har befunnits leva i ett sådant förhöjt stresstillstånd för jämnan. En av de intervjuade tjejerna sa själv att hon är väldigt känslig. Tyvärr verkar inte de intervjuade psykologerna fatta att somliga helt enkelt är födda med ett extra sensitivt nervsystem utan verkade se det mer som en psykologisk obalans, dock värd att tas på största allvar. En av psykologerna (eller om hon var psykiater) spekulerade i att det är detta konstant förhöjda stresstillstånd som gör att anorektiker aldrig får den där AVP-insöndringen så att de återfår sin aptit utan lever varje dag som om de var i akut kris.

jag har lidit av anorexi två gånger i mitt liv, och kan meddela att hungerkänslorna varit ENORMT starka båda gångerna. jag har kämpat mot hungern, och det har de flesta andra anorektiker jag pratat med också gjort. "anorexia nervosa" betyder "nervös aptitlöshet", men det är något som brukar påpekas vara "missvisande" i de flesta informationstexterna om anorexia. "nervöst aptitmotstånd" vore ett rimligare namn. det är också mycket vanligt att alternera mellan anorexi och bulimi.

prick skrev:jag har lidit av anorexi två gånger i mitt liv, och kan meddela att hungerkänslorna varit ENORMT starka båda gångerna. jag har kämpat mot hungern, och det har de flesta andra anorektiker jag pratat med också gjort. "anorexia nervosa" betyder "nervös aptitlöshet", men det är något som brukar påpekas vara "missvisande" i de flesta informationstexterna om anorexia. "nervöst aptitmotstånd" vore ett rimligare namn. det är också mycket vanligt att alternera mellan anorexi och bulimi.

Jag har också haft starka hungerskänslor varje gång (jag har varit upp och ned i anorexi jag vet inte hur många gånger, samt haft inslag av bulimi, samt över ett år med ren bulimi [ett rent helvete, värre än anorexi]).

Och det beskriver även andra med anorexi ja, att de känt stark hunger. Men en skillnad verkar finnas:

När man har gått ned så mycket att det börjar krisa i kroppen, då verkar det ändå vanligt att vanliga personer tappar kontrollen och även hungerskänslorna. Att de då MÅSTE få hjälp, annars går det totalt utför.

Men för mig har det vid den nivån alltid blivit ännu starkare hunger, samt jag har undrat om jag inte är riktigt klok, och så har jag börjat äta igen. Jag verkar se mer nyktert på vad jag sysslar med, vid den gräns där "alla andra" totalt tappar kontrollen och förmågan att "se nyktert" på sitt tillstånd. Det har varit en så tydlig skillnad när jag har jämfört med rätt många på olika ätstörningsforum jag var med i förut.

Hur har det varit för dig vid den nivån?

Tillägger att jag har inte haft minsta återfall sedan 2005 Tankar har kommit lite ibland, men viljan att vara frisk är större, samt suget att se ut som en sticka finns inte kvar på samma sätt alls. För att komma dit använde jag mig av att INTE tala med vården utan arbeta själv så att jag kunde utöva lite okonventionella metoder

Tillägger också att för mig har anorexin gjort att jag för första gången i mitt liv kände hunger alls.

Kanske behövdes svält för att jag skulle lära mig känna igen och känna av hungerskänsla?

Å andra sidan så känner jag även nu sällan hunger om det inte har gått lite för länge sedan jag åt senast. Men däremot känner jag av andra saker i kroppen som talar om att jag behöver äta. Har lärt mig efter många år... Jag kan märka effekter av lågt blodsocker, vet att saker känns jobbigare och jag blir "grinigare" när jag behöver äta. Kan bli trött också, känna allmän olust. Sådana symptom skulle jag aldrig klara att tolka förr, men nu går det alltså. Då har jag haft rätt mycket problem med att inte kunna tolka innan, samt rätt stark nivå på symptom när jag lärde mig tolka. Egentligen är jag en person som har SKITSVÅRT att tolka sådana där signaler från mig själv. Men extrema situationer, extrema symptom och/eller enveten målmedvetenhet att lära sig tolka, kan leda till att man lär sig.

Fast det händer ändå att jag glömmer äta hela dagar om det händer något ovanligt. Speciellt om jag går igång lite på adrenalin och inte känner tröttheten/lågt blodsocker o.s.v. Då får jag betala surt efter.

Jag har samma problem med att känna mättnad. Känner bara när det har gått för långt med matintaget. Därför måste jag vid varje mål antingen göra i ordning det jag ska äta, eller, om jag blir bjuden så att jag kan ta hur mycket jag vill, hela tiden tänka "hur mycket kan vara lagom, bör jag sluta nu". och så frågar värdinnan "är du mätt nu" varpå jag svarar "öh, nej, eller jo, (det bör jag vara), jag ska inte ha mer" typ...

Bror Duktig skrev:
När man har gått ned så mycket att det börjar krisa i kroppen, då verkar det ändå vanligt att vanliga personer tappar kontrollen och även hungerskänslorna. Att de då MÅSTE få hjälp, annars går det totalt utför.

Men för mig har det vid den nivån alltid blivit ännu starkare hunger, samt jag har undrat om jag inte är riktigt klok, och så har jag börjat äta igen. Jag verkar se mer nyktert på vad jag sysslar med, vid den gräns där "alla andra" totalt tappar kontrollen och förmågan att "se nyktert" på sitt tillstånd. Det har varit en så tydlig skillnad när jag har jämfört med rätt många på olika ätstörningsforum jag var med i förut.

Hur har det varit för dig vid den nivån?

Tillägger att jag har inte haft minsta återfall sedan 2005 Tankar har kommit lite ibland, men viljan att vara frisk är större, samt suget att se ut som en sticka finns inte kvar på samma sätt alls. För att komma dit använde jag mig av att INTE tala med vården utan arbeta själv så att jag kunde utöva lite okonventionella metoder

jag kände precis som du mer hunger, och började att äta självmant. jag överåt dagligen tills jag hade passerat den vikt jag hade innan anorexin, och sedan gick jag ner en smula och landade på min "normalvikt". så var det båda gångerna.

precis som du och många andra här i tråden har jag problem att känna mättnad. därför mäter jag noga upp den mat jag äter. inte på ett ätstört sätt, bara ett sätt att försäkra mej om att portionerna är normalstora.

och GRATTIS till återfallsfriheten! jag har varit frisk i 6 månader...

@prick: lycka till fortsatt nu då.

Eftersom ingen fattade något om asperger, så har jag så många gånger av vården fått höra hur fel jag gör som kontrollerar min mat.

Det är bara vuxenhab som fattar vad problemet är. Anorexivården har alltid försökt tvinga mig att släppa kontrollen helt. Men det går ju inte. Då äter jag för lite eller för mycket utan att vara "ätstörd" (anorexi/bulimi).

När jag fattade att vården inte fattar hur jag fungerar, så såg jag till att inte blanda in dem. Så i mina tre sista anorexiperioder, så var jag själv med detta.

Jag har också ett problem med att jag är så lång. Inte ens när vården ser att jag är för mager, så reagerar de adekvat. De frågar om min vikt "eftersom jag ser helt utmärglad ut" och när jag svarar, så säger de mest "jaha, då var du ju inte så smal som du ser ut". Nähä...??? Och att min längd gör att jag bör väga 10-20 kg mer än en normal tjej spelar ingen roll då??? Detta har utspelat sig även vid BMI på 13. Helt sanslöst.

Jag har även gått hos psykiatriker regelbundet under de två sista perioderna, utan att den reagerade eller frågade något över huvud taget. Trots att det står fullt i journalen om mina ätstörningar. Hur kan de ha en patient med BMI 13 framför sig, utan att reagera alls?

Så dåligt tycker jag. (De som jag skrev om reagerade alls, var psykolog och kurator.)

Jag litar noll och intet på vården.

Nu när jag har lite perspektiv på allt som hänt, så reagerar jag just på det faktum att jag kunde vara inom vården aktivt (medicin, depression m.m.) utan att läkare (flera) reagerar alls, utan att kuratorn och psykologen reagerar mer än att lugnas av viktbesked (som var helt åt helvete för en person med min längd). I just mitt fall kanske det var bra eftersom jag ändå ville lösa det själv, men alla är ju verkligen inte som jag.

Ätstörningar är ännu en sjukdom och tillstånd där stereotyptänkande råder totalt. Förlorar man inte mensen, så är man inte så sjuk (vården har mycket dålig kunskap om att det handlar mer om järnbrist och annat än om fettbrist när mensen försvinner), väger man mer för att man är lång, så är man inte så mager som man ser ut. Försöker man bli frisk på egen hand, så kan man vägras hjälp och inläggning eftersom man inte är tillräckligt sjuk (hur många är det inte som driver sig djupare i sjukomen p.g.a. detta - jättevanligt att man läser om tjejer som tar i extra för att få hjälp). Säger man att man är hungrig eller att man ser att man är mager, så är man mindre sjuk.

Påminner en hel del om den dåliga uppfattningen vården har om asperger.

Herregud vad dumt det är.

En intressant artikel:

http://www.timesonline.co.uk/tol/life_a ... 272080.ece

Tydligen blir väldigt många tjejer med anorexia diagnosiserade med asperger! Själv har jag haft mer eller mindre seriös anorexia i 7 år. Några andra som lider av det? Kan det vara så att det är anorexia som givit mig mina asperger drag, istället för att det är asperger som gett mig anorexia? För innan jag hade anorexia var jag generellt inte lika "aspie-ig" som jag är nu.

Om det nu är så vanligt bland oss aspergare så kan det ju inte skada med en tråd till. Färskt är ju godast.

Har haft hela spektrat av ätstörningar utom ortorexi. Kan också lite aspigt glömma bort att äta om jag är inne i något som jag tycker är viktigare.
Har som vuxen pendlat ungefär 60 kg. Numer så håller jag vikten hyfsat. Behöver banta ned mig ibland och då får jag se upp, blir lätt anorektisk då jag börjar banta. Men jag har hyfsad koll.

Var med i en förening för ätstörningsproblematik i 10 år. Istället för att rabla upp olika ätstörningar som jag ägnat mig åt så brukar jag kalla mig för "tvångsmässig ätare" i dom sammanhangen. Konstigt nog kunde jag identifiera flera med AS bland dom övriga medlemmarna utan att förstå att jag själv har det. Men jag har ADHD också! Dom flesta av dom där som har misstänkt AS skulle jag säga var underätare, men inte alla.

Förutom inslaget av OCD som finns i ätstörningar så ska man ju knappast underskatta hur både under och överätning påverkar hjärnans belöningssystem. Socker kan nästan betraktas som medicin mot ADHD, (fastän ganska dålig), och man kan nog ana att en och annan här på forumet som bara har AS, trycker i sig både socker och annan mat som ett slags självmedicinerande. Eller tvärtom, om skorna passar bättre.

Asperger är medfött.

"Female form of Aspergers", kan man inte få slippa sånt skitsnack direkt ur tidsmaskinen snart...

Kan säkert vara så att aspergare kan vara mer benägna för anorexi, men det är nyheter från mormors tid (bildligt uttryck) att det finns kvinnliga aspergare alldeles oberoende av det. Eller av något annat en fantasilös brödskrivare tar till.

Jag är väldigt mycket man. Tycker jag själv i alla fall.
Vågar inte uttala mig om det finns fler kvinnor än män med anorexia. Men vi finns. Vad jag däremot vet, är att inte många med oavbruten anorexia blir särskilt gamla. Man dör av det
Oftast går det över helt, med lite hjälp.
Eller så glider man över i andra destruktiva beteenden. Te.x. annan ätstörning, alkohol eller droger.

Jag är både kvinna och har Aspergers. Har däremot inte anorexia. Fast jag kanske är "the odd one out" som vanligt.

Allanna skrev:Jag är både kvinna och har Aspergers. Har däremot inte anorexia. Fast jag kanske är "the odd one out" som vanligt.

För djävligt när såhär till och med ovanligt okunniga slaskartiklar får folk att känna så.


Edit: Eller okej, mindes litet fel. Verkar som en forskare, som kanske var bra på anorexi, råkade nämna asperger i förbigående i en bisats på ett sätt som avslöjar att det ämnet var hon i varje fall inte bra på. Och journalisten, som säkert vet ännu mindre, lät förstås bli att stryka en såpass spektakulär bisats.

Och den normala läsaren tror förstås på rubbet eftersom det var en vetenskapare som sade det.

Zombie skrev:Och den normala läsaren tror förstås på rubbet eftersom det var en vetenskapare som sade det.

Men det verkar finnas ett tydligt samband mellan anorexia och asperger. Men jag tror även att tjejer med anorexia blir feldiagnostiserade med autism/AS eftersom ätstörningar leder till isolering, social fobi och OCD (Liksom AS gör).

Så kan det vara för allt vad jag vet. Men anorexi är inte "den kvinnliga aspergern". Det är inte ens någon konst att konstatera, och det trots att diagnoskriterierna är utformade för pojkar.

Här står om AS och ätstörningar på Autismforum:

En svensk studie har visat att över tio procent av dem som hade haft en ätstörning i tonåren, också hade ett autismspektrumtillstånd utan att ha fått någon diagnos. En annan studie har visat att det är vanligare med ätstörningar i familjer där någon har autismspektrumtillstånd än i andra familjer.

Ätstörningar och autisim/Aspergers syndrom

Är det bara jag som tycker artikeln i första posten verkar anse att det är samma eller åtminstone liknande mekanismer bakom ätstörningar som bakom Aspergers, de sätter ju nästan ett = mellan de två om än i löpande text.

Är det utrett om ätstörningar är vanligare hos personer med någon form av annan diagnos (alltså utöver ätstörningen), eller är det bara lösa gissningar?

Det skulle inte förvåna mig om den typen av tvångsmässigt beteende som finns hos ätstörda är neurologiskt länkat till både AS och OCD. Men det faktum att 20% av anorexiapatienter har AS betyder inte att det ena orsakat det andra och inte heller att det är två sidor av samma mynt.

Däremot tycker jag det ligger något i teorin att anorexia hos aspergare kan vara uttryck för en extrem variant av ett specialintresse, åtminstone i början.

Jag har en vän som blev diagnosticerad som ätstörd som barn, men hon ville egentligen inte bli smal. Hon hade bara väldigt svårt att äta viss typ av mat och hade en period där hon bara kunde äta runda saker, vilket ledde till att hennes mamma skickade med henne en portion ärtor till skolan varje dag. Men hon är nog lite aspig också tror jag.

Det sägs ju också att under låg vikt och påverkan av svält, så framträder "symptom" som liknar AS väldigt mycket.

Men när/om personen blir frisk från anorexi, så blir den "som andra" igen.

Så det verkar gälla att man vet vad man gör när man tolkar, forskar och diagnostiserar. Verkligen kolla upp hur personen var som frisk o.s.v.

Jag tvivlar inte på att det är vanligare med anorexi bland aspergare, både helt vanlig anorexi och sådan där det handlar om att äta runda saker och liknande.

Tyvärr har jag hört om en eller annan som fått AS-diagnos under pågående anorexi, där personen när den blivit frisk, har varit helt annorlunda.

Ibland visas på TV om personer med anorexi. Man berättar om livet före sjukdomen, visar klipp från och intervjuer under sjukdomen, och följer upp efteråt. Inte ovanligt alls att personen verkar aspig när den är sjuk, men som frisk beter sig som en helt normal ungdom, ute med vänner på fester, beter sig vanligt socialt o.s.v.

Så jag hoppas att man har vett att använda kunskaperna rätt och inte diagnostiserar hur som helst.

Finns också fall där aspergare diagnostiseras med ätstörning bara för att de är magra. De orkar inte planera och äta riktigt, och skulle själva gärna gå upp i vikt, orka mer, klara matlagning. Då undrar jag hur de kan få anorexi eller ens ätstörning som diagnos?!? Ätstörning som diagnos avser ju specifik typ av problem, inte att man glömmer att äta p.g.a. NPF-handikapp.

Jätteklokt skrivet, Bror Duktig! Håller med.

Alla sorters ätstörningar blir till någon slags fixering och då kan man bete sig mycket aspigt även fast man inte är/var aspig utan ätstörningen. Jag tror att det även hänger ihop med att man inte äter riktigt näringsrikt när man har ätstörningar.

Finns också fall där aspergare diagnostiseras med ätstörning bara för att de är magra. De orkar inte planera och äta riktigt, och skulle själva gärna gå upp i vikt, orka mer, klara matlagning. Då undrar jag hur de kan få anorexi eller ens ätstörning som diagnos?!? Ätstörning som diagnos avser ju specifik typ av problem, inte att man glömmer att äta p.g.a. NPF-handikapp.

Typisk misstolkning av DSM-IV, där man tittar bara på kriterierna under rubrik "A" och glömmer bort övriga "B","C","D" osv. *suck*

Börjar med att be om ursäkt att jag startar en tråd,
vet att det finns om ätstörning redan, men jag har inte riktigt hittat det jag funderat på.
Usel på att söka antar jag.

Vet att många med asperger och liknande har problem bla med konstinens på mat, men det är inte riktigt där mitt värsta problem ligger.

Jag klarar verkligen inte av min kropp!
Jag äcklas så fruktansvärt av den.
Har alltid gjort även i lägen när jag bettet mig frisk.

Har försökt jobba med snälla poitiva tankar om mig själv, men det fastnar inte.
Varför? vad gör jag för fel?
Kan det på något vis bli något mer skumt när man har apserger (och adhd) som gör att det inte går in?

Som det är nu är det full fart och glädje de dagar jag inte äter och dricker.
Men jag är hungrig och det suger och drar i mig.

Äter jag blir jag ett monster av ångest, jag kan inte hantera det, kroppen sväller så in i norden.

Vad gör man för att stå ut med känslan av en pluffsig svullen kropp?

(ber om ursäkt för felstavningar, om jag lagt tråden på fel ställe och ja )

blyger skrev:Börjar med att be om ursäkt att jag startar en tråd,
vet att det finns om ätstörning redan, men jag har inte riktigt hittat det jag funderat på.
Usel på att söka antar jag.

Det finns ingenting att be om ursäkt för. Sökfunktionen är svårhanterlig (läs urusel) och får de flesta att känna sig som en sjuåring i ett enormt bibliotek där alla böckerna slumpvis har kastats in i hyllorna.

Kanske det är så att du äter fel när du väl äter? Vad äter du?

Vad har du för ideal av kroppar i allmänhet?

Jag ansåg att så magert som möjligt såg bäst ut. När jag jobbade på att ändra det idealet, så fick jag lättare att hantera min egen kropp.

Och när jag aktivt tänkte på hur sjuk och orkeslös jag var, och att det är starkt förknippat till för mager kropp.