Pemer skrev:Det verkar ju bara som att din sambo har hamnat i den där absurda linjen att tycka "jaha, har hon Aschbärgjler, då är hon inte den jag trodde utan någon man borde akta sig för".

Men du är ju fortfarande just den han har fallit för, känt att han älskar och skaffat barn med - och det är ju den personen du är, just för att du har Asperger. På något vis gäller det väl "bara" att få honom att fatta det sammanhanget. Vidgar han sina vyer en smula och tänker efter lite borde han förhoppningsvis vara kapabel till det (men fixar han inte det är han naturligtvis inte värd dig).

kloka ord

Det viktiga är att komma ihåg att du inte ändras av diagnosen.

att "träna bort" är väl att förneka en (stor) del av sig själv, vilket aldrig torde leda till något bra. att däremot veta sina begränsningar och våga agera utifrån dem kan göra underverk.

Klart att det inte är vare sig bra eller nyttigt att "träna" bort den man är. Men jag har ju först nu fått början av en förklaring. Jag är över 40år och har aldrig passat in och alltid fått höra att bara jag försöker och ändrar mig så blir det bra o inte vara så känslig. Så vem tusan är jag då??? Ska bli spännande att lista ut det. helst som jag övertänker precis ALLT. Är själv rädd för vad som kommer att hända när jag slutar försöka anpassa mig hela tiden. Sorry, nu handlar det bara om mig.

Att sluta anpassa sig är inte bra. om man inte vill leva helt isolerad vill säga.
att dra ner kraven på hur mycket och inom vilka områden man tänker anpassa sig kan vara mycket klokt. I mitt fall har det lett till större anpassningspotential än jag tidigare vågat drömt om (men också väldigt tydliga begränsningar)[/quote]

Fenren skrev:att "träna bort" är väl att förneka en (stor) del av sig själv, vilket aldrig torde leda till något bra. att däremot veta sina begränsningar och våga agera utifrån dem kan göra underverk.

Att utvecklas är inte att träna bort sig, tycker snarare det är det man gör.
När man kommer på saker om sig själv kommer sakerna i ens medvetande o då ärdet lättare än innan att göra något av det man känner till.

TS, Det går ju alltid att berätta för honom att du inte tänker gå o berätta för folk du möter att du har AS.
Tids nog så kommer man nog kunna klassificera alla människor som någon typ av personlighet, medelsvensson existerar ju inte annat än på pappret.
Och AS vill jag påstå är mer personlighet vanligtvis, har du haft familj så sitter du knappast o flaxar med armarna o kastar ihopknölade papper omkring dig bara för att det säkert finns sådana aspergare också.

nano skrev:Att utvecklas är inte att träna bort sig, tycker snarare det är det man gör.
När man kommer på saker om sig själv kommer sakerna i ens medvetande o då ärdet lättare än innan att göra något av det man känner till.

det håller jag fullständigt med om.

Jag hoppas också att ni antingen blir ihop igen, efter att ni talat ut om era problem, eller om det inte funkar, att du kan skaffa dig ett bra liv utom honom.