Hjälp! (Utredning och aspergerklass el inte?)
17 inlägg
• Sida 1 av 1
Hjälp! (Utredning och aspergerklass el inte?)
Jag har en 11-årig son som står inför en ev. utredning. En lärare har dragit i "trådar" då hon är orolig för min sons vidare skolgång. Som yngre hade han problem med självkänsla och osäkerhet. Han slog sig själv när han "gjorde fel" och var allmänt besviken på sig själv. Han har haft känslig hörsel och vid skolans brandövning sprang han in i lokalen istället för ut..då oljudet såklart fanns vid utgången. Inget av detta är ett problem idag. Samspelet med kompisar har varit tufft då han har svårt att "läsa av" gester, miner och känna av andras känslor. Däremot har han alltid varit mycket social och kontaktsökande. Att prata med vilt främmande människor är absolut inget hinder utan snarare något vi föräldrar får tona ned.
Idag känns problemen så pass små..så jag funderar på om vi gör något riktigt galet om vi stoppar honom i ett "fack". Erbjudande finns om skolklass för asperberbarn när han byter skola nästa år. Det som finns kvar idag av hans problem är kunna läsa av andra..inget mer. Ok, han behöver lugn o ro för att kunna koncentrera sig..men det ser jag inte som ett hinder i livet. Skolan är lite känd som en bråkig skola och nu går tankarna till en skola som har bättre "rykte" istället. Någon speciell aspergerklass finns inte där och frågan är om han verkligen behöver det?
Den bra skolan ligger på lite längre avstånd och kommer innebära bussbyten.
Läkare säger att sonen befinner sig i en gråzon..inte riktig asberger men med vissa svårigheter och behov.
Som mamma har jag ångest över detta och det är inte till någon hjälp att sonen vill gå i asbergerklass just för att det är lugnare..men han förstår ju inte innebörden. Vidare pratas ju om att det kommer att finnas en fortsatt klass genom gymnasiet och känslan är att man har placerat honom i ett "fack" som han inte kan ta sig ur sen.
Idag har han lite stödundervisning i engelska, just för att våga läsa högt och att prata inför större grupp. Liknande har gjorts i svenska förra året och där har han uppnått goda resultat och betygen är bra.
Det är en lugn kille av lite lillgammalt slag som drar sig undan allt som lutar åt bråk och han är mycket empatisk med stor känslighet. Han har flera goda vänner på fritiden och detta känns inte alls som ett problem.
Vad göra? Ska jag ta chansen som erbjuds..eller ska jag låta sonen gå i en lugnare skola i vanlig klass med kanske sämre stödundervisning??
Tacksam för råd och det vore kul att höra era egna erfarenheter under er skolgång.
Detta är första gången jag skriver i ett forum och jag hoppas jag gjort rätt.
Tack på förhand./Purjomor
Moderator: Förtydligade rubriken
Idag känns problemen så pass små..så jag funderar på om vi gör något riktigt galet om vi stoppar honom i ett "fack". Erbjudande finns om skolklass för asperberbarn när han byter skola nästa år. Det som finns kvar idag av hans problem är kunna läsa av andra..inget mer. Ok, han behöver lugn o ro för att kunna koncentrera sig..men det ser jag inte som ett hinder i livet. Skolan är lite känd som en bråkig skola och nu går tankarna till en skola som har bättre "rykte" istället. Någon speciell aspergerklass finns inte där och frågan är om han verkligen behöver det?
Den bra skolan ligger på lite längre avstånd och kommer innebära bussbyten.
Läkare säger att sonen befinner sig i en gråzon..inte riktig asberger men med vissa svårigheter och behov.
Som mamma har jag ångest över detta och det är inte till någon hjälp att sonen vill gå i asbergerklass just för att det är lugnare..men han förstår ju inte innebörden. Vidare pratas ju om att det kommer att finnas en fortsatt klass genom gymnasiet och känslan är att man har placerat honom i ett "fack" som han inte kan ta sig ur sen.
Idag har han lite stödundervisning i engelska, just för att våga läsa högt och att prata inför större grupp. Liknande har gjorts i svenska förra året och där har han uppnått goda resultat och betygen är bra.
Det är en lugn kille av lite lillgammalt slag som drar sig undan allt som lutar åt bråk och han är mycket empatisk med stor känslighet. Han har flera goda vänner på fritiden och detta känns inte alls som ett problem.
Vad göra? Ska jag ta chansen som erbjuds..eller ska jag låta sonen gå i en lugnare skola i vanlig klass med kanske sämre stödundervisning??
Tacksam för råd och det vore kul att höra era egna erfarenheter under er skolgång.
Detta är första gången jag skriver i ett forum och jag hoppas jag gjort rätt.
Tack på förhand./Purjomor
Moderator: Förtydligade rubriken
Gör ett besök ett par timmar eller en dag i aspergerklassen tillsammans med sonen och se efter hur det känns, dels för sonen, dels för de andra eleverna och lärarna i klassen.
För min fästmös numera 19-årige son fungerade det suveränt i Aspergerklass, där fick han det stöd och support han behövde i skolan (även han ligger i gråzonen som du kallar det, vi fick muntligt besked från BUP att han har Asperger, men de skrevs aldrig in i diagnosen...)
För min fästmös numera 19-årige son fungerade det suveränt i Aspergerklass, där fick han det stöd och support han behövde i skolan (även han ligger i gråzonen som du kallar det, vi fick muntligt besked från BUP att han har Asperger, men de skrevs aldrig in i diagnosen...)
Hej och välkommen hit!
Det låter som din son är en fin kille att var stolt över!
Men även om sonen utreds och får diagnos är han inte tvingad att gå i aspergerklass. Och även om han går i aspergerklass, kan han gå i en vanlig gymnasieklass sedan. Och även om han går i aspergergymnasieklass, kan han t ex gå på högskolan sen.
Alltså det som hindrar honom är i så fall hans egna begränsningar, inte diagnosen i sig. Dessutom behöver han och ni inte berätta om diagnosen, om ni inte tycker det behövs (för att få extra stöd).
Håller med om göra ett besök på aspergerklassen innan ni bestämmer er. Det gäller inte bara undervisning och lugn och ro utan också att trivas med kamraterna.
Hursomhelst tycker jag det låter klokt med en utredning. Om den visar AS el bara "drag av AS" är det bra att veta. Det kan vara bättre att få en diagnos nu än senare som tonåring då han kanske absolut vill vara som "alla andra". Han kan ändå gå i den "vanliga men lugna" skolan.
Omgivningen kanske placerar en med AS i ett "fack" men ni som föräldrar behöver/bör inte göra det. Även med AS-diagnos kan han studera och jobba som andra.
Det låter som din son är en fin kille att var stolt över!
Men även om sonen utreds och får diagnos är han inte tvingad att gå i aspergerklass. Och även om han går i aspergerklass, kan han gå i en vanlig gymnasieklass sedan. Och även om han går i aspergergymnasieklass, kan han t ex gå på högskolan sen.
Alltså det som hindrar honom är i så fall hans egna begränsningar, inte diagnosen i sig. Dessutom behöver han och ni inte berätta om diagnosen, om ni inte tycker det behövs (för att få extra stöd).
Håller med om göra ett besök på aspergerklassen innan ni bestämmer er. Det gäller inte bara undervisning och lugn och ro utan också att trivas med kamraterna.
Hursomhelst tycker jag det låter klokt med en utredning. Om den visar AS el bara "drag av AS" är det bra att veta. Det kan vara bättre att få en diagnos nu än senare som tonåring då han kanske absolut vill vara som "alla andra". Han kan ändå gå i den "vanliga men lugna" skolan.
Omgivningen kanske placerar en med AS i ett "fack" men ni som föräldrar behöver/bör inte göra det. Även med AS-diagnos kan han studera och jobba som andra.
Vi har fått veta att vi får kika på klassrummet och miljön men tyvärr inte under pågående lektion för att inte störa barnen. Det låter lite mysko tycker jag och då får man ju inte heller uppleva vilken sorts grad av problem dessa barn har, eller hur lärarna fungerar med barnen.
Utredningen måste till för att överhuvudtaget ha chans att få gå i asbergerklass. Det finns inga garantier ändå eftersom kön är lång dit. OM han inte kommer in..så känns det ju som att man borde "gardera" sig med den andra skolan på nåt vis.
Utredningen måste till för att överhuvudtaget ha chans att få gå i asbergerklass. Det finns inga garantier ändå eftersom kön är lång dit. OM han inte kommer in..så känns det ju som att man borde "gardera" sig med den andra skolan på nåt vis.
Bara för att man har Asperger så betyder inte det att man är utesluten från framtida utbildning. Själv är jag väldigt välfungerande, två akademiska examen men diagnos först förra året, då var jag 33 år gammal. Det hade onekligen varit enklare att känna till diagnosen tidigare.
Det låter genomtänkt att ni inte får gå dit under lektionstid. Barn vars trygghet bygger på rutiner och oföränderlighet i så stor utsträckning som möjligt, det är onödigt att utmana den. Ni KAN tala med andra föräldrar om utredningen senare visar att ert barn har Asperger.
Man utfärdar inga formella diagnoser som "med drag av Asperger" etc. Antingen har du Asperger eller inte, i diagnosväg.
Ert barn är lika mycket värt som alla andra oavsett diagnos. Att tidigt få uppmuntran i vad som är är ens färdigheter vs. svårigheter kan ge ett bra mycket bättre självförtroende än om man stoppar huvudet i sanden.
Det låter genomtänkt att ni inte får gå dit under lektionstid. Barn vars trygghet bygger på rutiner och oföränderlighet i så stor utsträckning som möjligt, det är onödigt att utmana den. Ni KAN tala med andra föräldrar om utredningen senare visar att ert barn har Asperger.
Man utfärdar inga formella diagnoser som "med drag av Asperger" etc. Antingen har du Asperger eller inte, i diagnosväg.
Ert barn är lika mycket värt som alla andra oavsett diagnos. Att tidigt få uppmuntran i vad som är är ens färdigheter vs. svårigheter kan ge ett bra mycket bättre självförtroende än om man stoppar huvudet i sanden.
Jag tycker din son låter aspig på din beskrivning. Och har skolan flaggat för utredning så finns det nog behov. De är annars inte så pigga på sånt är min bild, snarare tvärtom.
Sen om han har drag nog för att få diagnosen AS eller ej kan varken jag eller nån annan här säga. Men utredning är jag väldigt mycket för. För alla resultat ger ju vetskap, och får han diagnos kan han se få hjälp, stöd osv (iaf i teorin, i praktiken får man ofta kämpa som ett djur för att tillgodose sina rättigheter).
Och får han inte diagnosen, ja, då är det också nåt ni vet mer om sen. Ni får ju mer kunskap om hans starkare och svagare sidor vad gäller begåvning, inlärningsstil osv. Och han kan ju också få en annan diagnos än AS, som t ex PDD-NOS eller atypisk autism eller nåt annat.
Jag ser inget problem med att hamna i fack. Tänk på folk som är närsynta. De är hjälpta av glasögon. Inte av att man låtsas som att de inte är närsynta. Tänk på folk som har förstörda ben. De är hjälpta av rullstol eller kryckor, inte av att man låtsas att bara de vill tillräckligt mycket eller tränar en massa så ska de kunna gå.
Samma sak är det med AS, förutom att det bara handlar om att vara annorlunda, inte att det är nåt FEL på en eller att man har nåt som kan botas. Men vetskap, kunskap, anpassning efter den kunskapen så att man ställer lagom låga och lagom höga krav, det är det man behöver.
Dessutom är det ofta mycket lättare att ta till sig en diagnos om man är yngre eller äldre, som tonåring är det tuffast. Så hellre nu än om tre år när det blivit ännu tuffare i skolan... för det blir det när man blir äldre. Är iaf min bild. Lycka till!
Jo, jag glömde säga att jag själv har AS-diagnos, och har också universitetsstudier bakom mig. Och när jag pluggade hade jag inte fått diagnosen och därmed inte heller det stöd man har rätt till som funktionsnedsatt.
Plus att jag är EVIGT tacksam för att bytt skola för min ena dotter. Hon tycker om skolan idag när hon går i AS-skola och hon avskydde skolan förut och det spillde över på hela tillvaron. Idag har hon ork att lära sig nåt i skolan, när hon inte behöver kämpa så förtvivlat med en massa annat som oförståelse, oordning, kaos, otydlighet, för mycket intryck osv.
Sen om han har drag nog för att få diagnosen AS eller ej kan varken jag eller nån annan här säga. Men utredning är jag väldigt mycket för. För alla resultat ger ju vetskap, och får han diagnos kan han se få hjälp, stöd osv (iaf i teorin, i praktiken får man ofta kämpa som ett djur för att tillgodose sina rättigheter).
Och får han inte diagnosen, ja, då är det också nåt ni vet mer om sen. Ni får ju mer kunskap om hans starkare och svagare sidor vad gäller begåvning, inlärningsstil osv. Och han kan ju också få en annan diagnos än AS, som t ex PDD-NOS eller atypisk autism eller nåt annat.
Jag ser inget problem med att hamna i fack. Tänk på folk som är närsynta. De är hjälpta av glasögon. Inte av att man låtsas som att de inte är närsynta. Tänk på folk som har förstörda ben. De är hjälpta av rullstol eller kryckor, inte av att man låtsas att bara de vill tillräckligt mycket eller tränar en massa så ska de kunna gå.
Samma sak är det med AS, förutom att det bara handlar om att vara annorlunda, inte att det är nåt FEL på en eller att man har nåt som kan botas. Men vetskap, kunskap, anpassning efter den kunskapen så att man ställer lagom låga och lagom höga krav, det är det man behöver.
Dessutom är det ofta mycket lättare att ta till sig en diagnos om man är yngre eller äldre, som tonåring är det tuffast. Så hellre nu än om tre år när det blivit ännu tuffare i skolan... för det blir det när man blir äldre. Är iaf min bild. Lycka till!
Jo, jag glömde säga att jag själv har AS-diagnos, och har också universitetsstudier bakom mig. Och när jag pluggade hade jag inte fått diagnosen och därmed inte heller det stöd man har rätt till som funktionsnedsatt.
Plus att jag är EVIGT tacksam för att bytt skola för min ena dotter. Hon tycker om skolan idag när hon går i AS-skola och hon avskydde skolan förut och det spillde över på hela tillvaron. Idag har hon ork att lära sig nåt i skolan, när hon inte behöver kämpa så förtvivlat med en massa annat som oförståelse, oordning, kaos, otydlighet, för mycket intryck osv.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Hej!
Jodå, man kan visst ha drag av Asperger. Man kan t.ex. ha ADHD med drag av Asperger. Man kan uppfylla vissa AS-kriterier men inte tillräckligt många för att få en diagnos.
Förr fick man inte sätta två diagnoser. Då fick man till exempel "Asperger syndrom med inslag av DAMP" eller "Lindrig utvecklingsstörning med drag av autism". Numera får man sätta två diagnoser och då kan man få dubbeldiagnoser, som till exempel Asperger syndrom och ADHD som är en vanlig kombination.
När man går i aspergerklass följer man den vanliga läroplanen. Det är alltså samma man lär ut som i vanliga skolan, fast i en lugnare miljö med färre klasskamrater. Vägarna till högre utbildning är alltså inte stängda bara för att man går i aspergerklass.
Om man får en AS-diagnos finns det ju alltid en risk att man inte känner sig som andra, man tror inte att man kan klara vissa saker bara för att man har AS, går man i AS-klass kanske lärarna propagerar för att man ska gå i AS-klass även på gymnasiet och så vidare. Då gäller det att bygga upp sitt självförtroende så att man vågar prova sånt som man vill även om andra säger att det inte går för att man har AS. Alla med AS är olika och man ska inte låta placera sig i något fack utan göra det man vill med sitt liv. Det är inte farligt att misslyckas ibland, eller göra felaktiga val.
Hälsningar
Lilla Gumman
Juddy skrev:Man utfärdar inga formella diagnoser som "med drag av Asperger" etc. Antingen har du Asperger eller inte, i diagnosväg.
Jodå, man kan visst ha drag av Asperger. Man kan t.ex. ha ADHD med drag av Asperger. Man kan uppfylla vissa AS-kriterier men inte tillräckligt många för att få en diagnos.
Förr fick man inte sätta två diagnoser. Då fick man till exempel "Asperger syndrom med inslag av DAMP" eller "Lindrig utvecklingsstörning med drag av autism". Numera får man sätta två diagnoser och då kan man få dubbeldiagnoser, som till exempel Asperger syndrom och ADHD som är en vanlig kombination.
När man går i aspergerklass följer man den vanliga läroplanen. Det är alltså samma man lär ut som i vanliga skolan, fast i en lugnare miljö med färre klasskamrater. Vägarna till högre utbildning är alltså inte stängda bara för att man går i aspergerklass.
Om man får en AS-diagnos finns det ju alltid en risk att man inte känner sig som andra, man tror inte att man kan klara vissa saker bara för att man har AS, går man i AS-klass kanske lärarna propagerar för att man ska gå i AS-klass även på gymnasiet och så vidare. Då gäller det att bygga upp sitt självförtroende så att man vågar prova sånt som man vill även om andra säger att det inte går för att man har AS. Alla med AS är olika och man ska inte låta placera sig i något fack utan göra det man vill med sitt liv. Det är inte farligt att misslyckas ibland, eller göra felaktiga val.
Hälsningar
Lilla Gumman
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
Re: Hjälp! [edit: Utredning och aspergerklass el inte?]
Jag har själv en 13årig son som ska utredas i höst, jag funderar lite på några saker som du skrivit.
Gäller detta jämnåriga? Min son är otroligt bra på att ta kontakt med främmande vuxna, men det fungerar inte med jämnåriga. Min son talar annorlunda, mer vuxet än barn i hans ålder.
Min son skulle inte klara av en vanlig bråkig klass, utan trivs bäst i en lugnare klass.
Jag tycker att OM din son klarar en vanlig skola, med bättre koll på barnen, ska han om möjligt (för sin egen skull) gå i en sån. Så tänker jag med min son, måste han till en aspergerklass senare - då får det bli så. Men jag skulle nog kämpa lite med honom, för att det skulle fungera i en vanlig klass. Vad jag vet så är det inte säkert att det är lugnare i en aspergerklass.
Min son går nu i vanlig skola med ett suveränt rykte, men hans problem kräver så klart mycket av både personal och av oss.
Tyvärr behöver min son också åka buss nu, och det är ett problem. Han är så otroligt orolig att han ska komma försent, så han vill åka JÄTTE tidigt. Han är väldigt noga med reglerna i skolan, på gott och ont.
Purjomor skrev:Däremot har han alltid varit mycket social och kontaktsökande. Att prata med vilt främmande människor är absolut inget hinder utan snarare något vi föräldrar får tona ned.
Gäller detta jämnåriga? Min son är otroligt bra på att ta kontakt med främmande vuxna, men det fungerar inte med jämnåriga. Min son talar annorlunda, mer vuxet än barn i hans ålder.
Purjomor skrev: Erbjudande finns om skolklass för asperberbarn när han byter skola nästa år. Det som finns kvar idag av hans problem är kunna läsa av andra..inget mer. Ok, han behöver lugn o ro för att kunna koncentrera sig..men det ser jag inte som ett hinder i livet. Skolan är lite känd som en bråkig skola och nu går tankarna till en skola som har bättre "rykte" istället. Någon speciell aspergerklass finns inte där och frågan är om han verkligen behöver det?
Den bra skolan ligger på lite längre avstånd och kommer innebära bussbyten.
Min son skulle inte klara av en vanlig bråkig klass, utan trivs bäst i en lugnare klass.
Jag tycker att OM din son klarar en vanlig skola, med bättre koll på barnen, ska han om möjligt (för sin egen skull) gå i en sån. Så tänker jag med min son, måste han till en aspergerklass senare - då får det bli så. Men jag skulle nog kämpa lite med honom, för att det skulle fungera i en vanlig klass. Vad jag vet så är det inte säkert att det är lugnare i en aspergerklass.
Min son går nu i vanlig skola med ett suveränt rykte, men hans problem kräver så klart mycket av både personal och av oss.
Tyvärr behöver min son också åka buss nu, och det är ett problem. Han är så otroligt orolig att han ska komma försent, så han vill åka JÄTTE tidigt. Han är väldigt noga med reglerna i skolan, på gott och ont.
Lilla Gumman skrev:Hej!Juddy skrev:Man utfärdar inga formella diagnoser som "med drag av Asperger" etc. Antingen har du Asperger eller inte, i diagnosväg.
Jodå, man kan visst ha drag av Asperger. Man kan t.ex. ha ADHD med drag av Asperger. Man kan uppfylla vissa AS-kriterier men inte tillräckligt många för att få en diagnos.
Förr fick man inte sätta två diagnoser. Då fick man till exempel "Asperger syndrom med inslag av DAMP" eller "Lindrig utvecklingsstörning med drag av autism". Numera får man sätta två diagnoser och då kan man få dubbeldiagnoser, som till exempel Asperger syndrom och ADHD som är en vanlig kombination.
När man går i aspergerklass följer man den vanliga läroplanen. Det är alltså samma man lär ut som i vanliga skolan, fast i en lugnare miljö med färre klasskamrater. Vägarna till högre utbildning är alltså inte stängda bara för att man går i aspergerklass.
Om man får en AS-diagnos finns det ju alltid en risk att man inte känner sig som andra, man tror inte att man kan klara vissa saker bara för att man har AS, går man i AS-klass kanske lärarna propagerar för att man ska gå i AS-klass även på gymnasiet och så vidare. Då gäller det att bygga upp sitt självförtroende så att man vågar prova sånt som man vill även om andra säger att det inte går för att man har AS. Alla med AS är olika och man ska inte låta placera sig i något fack utan göra det man vill med sitt liv. Det är inte farligt att misslyckas ibland, eller göra felaktiga val.
Hälsningar
Lilla Gumman
Ja, en diagnos där en tillkommer men som inte helt möter diagnoskriterierna. Men rent formellt får man inte utfärda en huvuddiagnos och skriva Asperger-drag. I rent diagnostiska former så uppfyller man inte kriterierna så uppfyller man inte kriterierna. Det för att undvika att rena diagnoskriterier urvattnas. Naturligtvis kan läkare skriva som de vill.
Juddy skrev:Ja, en diagnos där en tillkommer men som inte helt möter diagnoskriterierna. Men rent formellt får man inte utfärda en huvuddiagnos och skriva Asperger-drag. I rent diagnostiska former så uppfyller man inte kriterierna så uppfyller man inte kriterierna. Det för att undvika att rena diagnoskriterier urvattnas. Naturligtvis kan läkare skriva som de vill.
Värsta exemplet jag hört om var nog autism och Aspergers syndrom. I samma diagnospapper. Snacka om förvirring hos diagnosskrivaren, och förvirrande för den som ska uttyda det. (Du har både bronkit och luftrörsbesvär, stackare... Say what?)
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
För vår del har det hjälpt oerhört mycket med en utredning och diagnos. Skolan har kunnat sätta in de åtgärder som behövts.
Vi diskuterade länge fram och tillbaka om han skulle gå i vanlig klass eller aspergerklass, men kom fram till (precis som FamiljenM här ovan) att det var bättre att prova en vanlig klass först. Han har haft stödperson i omgångar inne i klassrummet och vi har haft kontinuerliga kontakter med skolpersonalen. Min son som har AS går nu i 5:e klass i vanlig skola och klass och det har fungerat MYCKET bra. I början på 4:e klass hade läraren en genomgång med hela klassen vad Asperger är för något, hur såna barn fungerar och vilka behov vår son behöver. Alla i klassen har accepterat honom för den han är och har förståelse för att han är och uppför sig annorlunda. Det här är överhuvudtaget en väldigt bra klass som är väl sammansvetsad ända sedan dagistiden.
Vi ångrar inte vårt beslut att låta honom gå i vanlig klass, inte när det visat sig fungera så bra.
Vi diskuterade länge fram och tillbaka om han skulle gå i vanlig klass eller aspergerklass, men kom fram till (precis som FamiljenM här ovan) att det var bättre att prova en vanlig klass först. Han har haft stödperson i omgångar inne i klassrummet och vi har haft kontinuerliga kontakter med skolpersonalen. Min son som har AS går nu i 5:e klass i vanlig skola och klass och det har fungerat MYCKET bra. I början på 4:e klass hade läraren en genomgång med hela klassen vad Asperger är för något, hur såna barn fungerar och vilka behov vår son behöver. Alla i klassen har accepterat honom för den han är och har förståelse för att han är och uppför sig annorlunda. Det här är överhuvudtaget en väldigt bra klass som är väl sammansvetsad ända sedan dagistiden.
Vi ångrar inte vårt beslut att låta honom gå i vanlig klass, inte när det visat sig fungera så bra.
cnor skrev:För vår del har det hjälpt oerhört mycket med en utredning och diagnos. Skolan har kunnat sätta in de åtgärder som behövts.
Vi diskuterade länge fram och tillbaka om han skulle gå i vanlig klass eller aspergerklass, men kom fram till (precis som FamiljenM här ovan) att det var bättre att prova en vanlig klass först. Han har haft stödperson i omgångar inne i klassrummet och vi har haft kontinuerliga kontakter med skolpersonalen. Min son som har AS går nu i 5:e klass i vanlig skola och klass och det har fungerat MYCKET bra. I början på 4:e klass hade läraren en genomgång med hela klassen vad Asperger är för något, hur såna barn fungerar och vilka behov vår son behöver. Alla i klassen har accepterat honom för den han är och har förståelse för att han är och uppför sig annorlunda. Det här är överhuvudtaget en väldigt bra klass som är väl sammansvetsad ända sedan dagistiden.
Vi ångrar inte vårt beslut att låta honom gå i vanlig klass, inte när det visat sig fungera så bra.
Jag gick i vanlig skola, men så fick jag min diagnos först förra året vid 33-års ålder. Asperger var knappast något man tänkte på då, under åttiotalet, om någon inte hängde med socialt. Och jag hängde då inte med socialt. Nu lyckades jag bra rent akademiskt, jag pluggade vidare och fann min niche (eller vad man nu ska kalla det). Om en "vanlig" skola funkar med stöd så är det ett bra alternativ. Jag var väldigt duktig på att dölja mina svårigheter. Man får vara uppmärksam på att det inte händer.
cnor skrev:För vår del har det hjälpt oerhört mycket med en utredning och diagnos. Skolan har kunnat sätta in de åtgärder som behövts.
Vi diskuterade länge fram och tillbaka om han skulle gå i vanlig klass eller aspergerklass, men kom fram till (precis som FamiljenM här ovan) att det var bättre att prova en vanlig klass först. Han har haft stödperson i omgångar inne i klassrummet och vi har haft kontinuerliga kontakter med skolpersonalen. Min son som har AS går nu i 5:e klass i vanlig skola och klass och det har fungerat MYCKET bra. I början på 4:e klass hade läraren en genomgång med hela klassen vad Asperger är för något, hur såna barn fungerar och vilka behov vår son behöver. Alla i klassen har accepterat honom för den han är och har förståelse för att han är och uppför sig annorlunda. Det här är överhuvudtaget en väldigt bra klass som är väl sammansvetsad ända sedan dagistiden.
Vi ångrar inte vårt beslut att låta honom gå i vanlig klass, inte när det visat sig fungera så bra.
Min son gick i vanlig klass dom första tre åren. Det var inga problem med lärare eller elever, men han hade svårt att motivera sig att köra skolarbetet som han bara fann vara tråkig. Dessutom var klassen för bullrig för att han skulle kunna koncentrera sig. Nu har han börjat på en Aspergerklass, och det går också bra. Det är lugnt och välutbildade lärare. Han har lättare att anknyta till dom andra barnen där också. Båda varianterna har fungerat bra. Det hänger nog mycket på barnet vilket system som fungerar bäst.
Tackar så mycket för tips och råd men situationen i min stad ser annorlunda ut. Visst kan jag prova att ha honom i vanlig klass..men om det inte alls funkar så finns inte alternativet asbergerklass sedan. Här bedömer BUP om du ska få en plats och köerna är låånga nu. Träffade idag en psykolog i två timmar, en s.k förträff inför ev. utredning och känslan är inte alls bra. Vi har varit ärliga och berättat precis vilka problem sonen har och ganska snabbt fick vi en känsla av att det inte var tillräckligt för att få en utredning överhuvud taget. Antalet utredningsärenden under årets första halvår är lika många som förra årets helår och det ser inte ljust ut.
Nej, jag är definitivt inte en person som stoppar huvudet i sanden och jag anser att min son är det absolut finaste som finns, MED eller utan svårigheter. Den här diagnosen är ju bara för omgivningen för att underlätta hans skolgång. Vi föräldrar har redan full koll på hans svaga och starka sidor, och efter vägen dyker ju nya saker upp såklart.
I sonens fall kan jag inte se att en diagnos skulle få honom att må sämre eller känna sig annorlunda för han VET ju redan detta. Han är 11 år och har under åren själv upptäckt att han är annorlunda mot sina klasskamrater. Vi har tidigt talat om detta med honom och han är fullt på det klara med att alla människor är olika och unika i sitt slag. Nej, han kommer troligtvis inte att få diagnosen asberger..men likväl kommer vi att stötta honom i hans strävan att uppnå sina mål i livet och försöka skapa en lagom "gräddfil" för honom så gott vi kan.
Familjen M: Nej, det är som du säger..mest vuxna han söker kontakt med. Han använder gärna vuxna ord när han pratar och det tilltalar vuxna personer som tycker att det är gulligt. Jämnåriga uppfattar säkert det som barnsligt men det skiter han i..haha!
Min son är noga med regler och kommer inte försent i första taget heller. Detta är absolut ingen nackdel! När man ska sköta ett jobb i framtiden kan man inte komma drällandes hur som precis..*ler*
Kram och tack för all respons allihopa!!
Nej, jag är definitivt inte en person som stoppar huvudet i sanden och jag anser att min son är det absolut finaste som finns, MED eller utan svårigheter. Den här diagnosen är ju bara för omgivningen för att underlätta hans skolgång. Vi föräldrar har redan full koll på hans svaga och starka sidor, och efter vägen dyker ju nya saker upp såklart.
I sonens fall kan jag inte se att en diagnos skulle få honom att må sämre eller känna sig annorlunda för han VET ju redan detta. Han är 11 år och har under åren själv upptäckt att han är annorlunda mot sina klasskamrater. Vi har tidigt talat om detta med honom och han är fullt på det klara med att alla människor är olika och unika i sitt slag. Nej, han kommer troligtvis inte att få diagnosen asberger..men likväl kommer vi att stötta honom i hans strävan att uppnå sina mål i livet och försöka skapa en lagom "gräddfil" för honom så gott vi kan.
Familjen M: Nej, det är som du säger..mest vuxna han söker kontakt med. Han använder gärna vuxna ord när han pratar och det tilltalar vuxna personer som tycker att det är gulligt. Jämnåriga uppfattar säkert det som barnsligt men det skiter han i..haha!
Min son är noga med regler och kommer inte försent i första taget heller. Detta är absolut ingen nackdel! När man ska sköta ett jobb i framtiden kan man inte komma drällandes hur som precis..*ler*
Kram och tack för all respons allihopa!!
Purjomor, jag har kämpat med att bup ska träffa min son sedan han var 5-6 år. Jag har ringt dem, och min psykolog har även gjort det ett antal gånger.
Inte förrän förra året gick de med på att träffa honom. Då var han 12. Pga av att han hade trott på en klasskompis, och sedan försagt sig, skvallrat alltså - vilket sonen inte tyckte att han gjort. Det slutade med att en kille grät i klassen och då fick min son sån ångest så han skar sig själv. Mest rispade sig, men det var ändå en reaktion på hur han mådde.
DÅ gick bup med på att träffa honom. De såg direkt att han hade problem, och ev asperger.
Inte förrän förra året gick de med på att träffa honom. Då var han 12. Pga av att han hade trott på en klasskompis, och sedan försagt sig, skvallrat alltså - vilket sonen inte tyckte att han gjort. Det slutade med att en kille grät i klassen och då fick min son sån ångest så han skar sig själv. Mest rispade sig, men det var ändå en reaktion på hur han mådde.
DÅ gick bup med på att träffa honom. De såg direkt att han hade problem, och ev asperger.
FamiljenM skrev:Purjomor, jag har kämpat med att bup ska träffa min son sedan han var 5-6 år. Jag har ringt dem, och min psykolog har även gjort det ett antal gånger.
Vår väg till Bup har skötts genom skolan och tack vare en uppmärksam och omtänksam lärare kontaktades elevhälsan och skolläkare och på den vägen är det. Skolläkaren verkar vara rätt väg här i alla fall..men såklart med stöd av lärare. Det är skrämmande att det får gå till så här och att man inte tar föräldrars oro på allvar. Jag hoppas innerligt att din son får all hjälp han behöver nu men det är fördjä-ligt att det tagit sån tid!!
Min son har mobbats till och från under sin skolgång och det har i detta nu eskalerat. Åtgärder med mobbinggrupp sätts in och det kommer att bli diskussioner med föräldrar. Det här behöver vi INTE just nu!!
Den tidigare skolan med as-grupp finns inte längre på kartan och min son ska INTE gå med sina gamla klasskamrater som redan nu hotar att se till att han mobbas på nya skolan.
Hjärtat brister i en när sonen kommer hem och berättar vad de sagt och när han själv säger..-Jamen mamma..jag är ju VAN att bli mobbad. Jag blir inte ledsen längre utan bara arg!
Just nu skiter jag högaktningsfullt i diagnos eller inte..och bestämmer mig för att ordna det bästa för sonen på egen hand. Ska det bli något vettigt gjort får man fixa det själv och är det så att det betyder att vi måste flytta..så får det bli så.
Sonen är det viktigaste i slutändan.
Återgå till Barn och föräldraskap