Hurtiga människor stör mig något enormt
22 inlägg
• Sida 1 av 1
Hurtiga människor stör mig något enormt
av Yngve » 2010-08-25 1:20:02
Jag tror detta hänger ihop med faktumet att nästan alla sk "Vårdkontakter" består av hurtiga tanter, som mest verkar behandla en som ett dagisbarn.
Tror också deras ganska "Dumpositiva" inställning bidragit till min irritation. Med dumpositiv menar jag att dem konstant ska intala folk att vara positiva, och att allting (inklusive jävliga ekonomiska problem) löser sig av att man intalar sig att allting är bra.
Nyligen resulterade det i att jag rätt aggressivt sade upp kontakten med min handledare (eller vad det nu kallas), efter att jag tröttnat på att få alla mina problem besvarade med att "tänka positivt".
I detta fallet hade ilskan mest kommit ifrån att jag sade upp mig från ett jobb jag vantrivdes på (nattjobb fem dagar i veckan utan rast), som en följd av att handledaren gett mig massa överdrivet positiva lovord om försäkringskassans "sjukersättning". Efter att mycket av hennes sk lovord visat sig vara felaktiga och jag hamnat i en del ekonomiska besvär som en följd av det, så skrev jag ett rätt rejält aggressivt email till henne.
Hon verkade dock inte ha tagit till sig budskapet i meddelandet , då hon typ ringde mig veckor efteråt för att fråga om detaljerna kring vårt nästa möte (som hade planerats innan mitt email).
Så här i efterhand kanske det var lite väl hårt att skriva ett så pass argt brev (då personen ifråga antagligen menade väl).
Men samtidigt blir det ganska tröttsamt att behandlas som om man vore fullkomligt förståndshandikappad.
I handledarens fall verkade lösningen på alla mina problem vara att antingen skaffa en praktik via LSS (som från vad jag hört, aldrig leder till jobb) eller att få jobb via AMS (vilket är ganska poänglöst om man saknar högskoleutbildning och har svårt för att marknadsföra sig själv).
Jag säger inte heller att det är fel att vara positiv och optimistisk. Problemet är att ska man vara optimistisk, måste man ha någon form av grogrund för det.
I mitt fall har jag satsat på att söka lite diverse komvuxutbildningar inför någon eventuell högskoleutbildning i höst 2011.
Samtidigt undrar jag lite om man inte kan hitta ett mer "realistiskt" sätt att vara positiv på. Man kan ju inte bara sitta och deppa ihop liksom.
Är det någon som känner igen sig i det här?
Tror också deras ganska "Dumpositiva" inställning bidragit till min irritation. Med dumpositiv menar jag att dem konstant ska intala folk att vara positiva, och att allting (inklusive jävliga ekonomiska problem) löser sig av att man intalar sig att allting är bra.
Nyligen resulterade det i att jag rätt aggressivt sade upp kontakten med min handledare (eller vad det nu kallas), efter att jag tröttnat på att få alla mina problem besvarade med att "tänka positivt".
I detta fallet hade ilskan mest kommit ifrån att jag sade upp mig från ett jobb jag vantrivdes på (nattjobb fem dagar i veckan utan rast), som en följd av att handledaren gett mig massa överdrivet positiva lovord om försäkringskassans "sjukersättning". Efter att mycket av hennes sk lovord visat sig vara felaktiga och jag hamnat i en del ekonomiska besvär som en följd av det, så skrev jag ett rätt rejält aggressivt email till henne.
Hon verkade dock inte ha tagit till sig budskapet i meddelandet , då hon typ ringde mig veckor efteråt för att fråga om detaljerna kring vårt nästa möte (som hade planerats innan mitt email).
Så här i efterhand kanske det var lite väl hårt att skriva ett så pass argt brev (då personen ifråga antagligen menade väl).
Men samtidigt blir det ganska tröttsamt att behandlas som om man vore fullkomligt förståndshandikappad.
I handledarens fall verkade lösningen på alla mina problem vara att antingen skaffa en praktik via LSS (som från vad jag hört, aldrig leder till jobb) eller att få jobb via AMS (vilket är ganska poänglöst om man saknar högskoleutbildning och har svårt för att marknadsföra sig själv).
Jag säger inte heller att det är fel att vara positiv och optimistisk. Problemet är att ska man vara optimistisk, måste man ha någon form av grogrund för det.
I mitt fall har jag satsat på att söka lite diverse komvuxutbildningar inför någon eventuell högskoleutbildning i höst 2011.
Samtidigt undrar jag lite om man inte kan hitta ett mer "realistiskt" sätt att vara positiv på. Man kan ju inte bara sitta och deppa ihop liksom.
Är det någon som känner igen sig i det här?
av Truly » 2010-08-25 7:59:05
JAAAA... Jag känner igen mig i det du beskriver.
Jag avskyr den där påklistrade hurtigheten hos vårdmänniskor som känner att de hela tiden måste yttra något klämkäckt.
Jag blir sårad av sånt eftersom det ofta ligger en förtäckt negativ människosyn i deras kommentarer (om du bara anstänger dig lite så kommer du lyckas bättre, lilla barn).
Jag har haft svårt med vården i hela mitt liv. Men det finns såklart ett par riktiga "ess" som jag träffat under årens lopp också.
Det där med att hitta ett realistiskt sätt att vara positiv på för att inte deppa ihop, jaa du... Jag behöver nog deppa ihop en hel del och jag gör det med ganska jämna mellanrum. Det är genom deppigheten jag får nya insikter (efteråt), inte genom att se saker mer positivt då jag är i deppigheten, för det blir en påtvingad tanke som aldrig kan tas på allvar.
Jag avskyr den där påklistrade hurtigheten hos vårdmänniskor som känner att de hela tiden måste yttra något klämkäckt.
Jag blir sårad av sånt eftersom det ofta ligger en förtäckt negativ människosyn i deras kommentarer (om du bara anstänger dig lite så kommer du lyckas bättre, lilla barn).
Jag har haft svårt med vården i hela mitt liv. Men det finns såklart ett par riktiga "ess" som jag träffat under årens lopp också.
Det där med att hitta ett realistiskt sätt att vara positiv på för att inte deppa ihop, jaa du... Jag behöver nog deppa ihop en hel del och jag gör det med ganska jämna mellanrum. Det är genom deppigheten jag får nya insikter (efteråt), inte genom att se saker mer positivt då jag är i deppigheten, för det blir en påtvingad tanke som aldrig kan tas på allvar.
av KrigarSjäl » 2010-08-25 14:13:50
Jag är trött på allt klämkäckt och hurtigt. Man kan liksom inte meditera, coacha eller terapeuta bort alla problem.
Positivt tänkande löser inga problem, däremot funkar pessimism bra: identifiera ett problem --> fundera ut strategier --> göra något åt det.
Positivt tänkande löser inga problem, däremot funkar pessimism bra: identifiera ett problem --> fundera ut strategier --> göra något åt det.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
av Lakrits » 2010-08-25 14:46:21
Antroposofer och Friskis- & svettisledare hör till de mest obehagligt harmoniska och käcka människor som finns. Det beror inte på att jag tror att de har en nedsättande syn på sina medmänniskor, utan på att jag är övertygad om att alla som uppträder på det viset har någonting att dölja. För ingen, jag säger ingen, är alltigenom god, lycklig och harmonisk. De är lögnare, helt enkelt. Lögnare, bedragare och antagligen AIK:are.
De påminner om ideologiskt konservativa, fanatiska eller ortodoxa människor, framför allt religiösa och politiskt aktiva/onormalt intresserade. Personer som tror att deras världsbild är den enda sanna, en världsbild med samma grad av komplexitet som en huvudfoting målad av en gravt okonstnärlig fyraåring. Här är det inte den obändiga optimismen som får min latenta schizoida störning att väckas till liv i en tyfon av paranoida hjärnsignaler, utan dessa människors uppdelning av oss andra i "de som har rätt" och "de som har fel". De som har rätt är ofelbara och vad de än begår för brott, så kan de förlåtas i Guds eller sakens namn. De som har fel är antingen onda hot mot mänsklighetens, kulturens, religionens eller rasens fortlevnad, eller människor som inte förstår att det egentligen är de trångsynta som är vidsynta och goda. För det är vad de anser sig själva vara, de som står för det goda i världen. En godhet som de manifesterar genom att exkludera och demonisera andra människor, religioner eller ideologier.
Det som sammanbinder dessa två är trångsyntheten, tanken att det aldrig kan vara på fler än ett sätt samtidigt och tanken att de omöjligen kan ha fel. Men så länge de håller sig på armlängds avstånd från mig går det väl bra att låta dem vistas i möblerade rum. På armlängds avstånd, munkavle och kanske också en krossad knäskål, så att de inte är så djävla glada hela tiden.
De påminner om ideologiskt konservativa, fanatiska eller ortodoxa människor, framför allt religiösa och politiskt aktiva/onormalt intresserade. Personer som tror att deras världsbild är den enda sanna, en världsbild med samma grad av komplexitet som en huvudfoting målad av en gravt okonstnärlig fyraåring. Här är det inte den obändiga optimismen som får min latenta schizoida störning att väckas till liv i en tyfon av paranoida hjärnsignaler, utan dessa människors uppdelning av oss andra i "de som har rätt" och "de som har fel". De som har rätt är ofelbara och vad de än begår för brott, så kan de förlåtas i Guds eller sakens namn. De som har fel är antingen onda hot mot mänsklighetens, kulturens, religionens eller rasens fortlevnad, eller människor som inte förstår att det egentligen är de trångsynta som är vidsynta och goda. För det är vad de anser sig själva vara, de som står för det goda i världen. En godhet som de manifesterar genom att exkludera och demonisera andra människor, religioner eller ideologier.
Det som sammanbinder dessa två är trångsyntheten, tanken att det aldrig kan vara på fler än ett sätt samtidigt och tanken att de omöjligen kan ha fel. Men så länge de håller sig på armlängds avstånd från mig går det väl bra att låta dem vistas i möblerade rum. På armlängds avstånd, munkavle och kanske också en krossad knäskål, så att de inte är så djävla glada hela tiden.
av KrigarSjäl » 2010-08-25 15:03:37
Det är inte särskilt svårt att visa hur absurda optimistkonsulter, coacher & mindfulnessinstruktörer är. Men i alla fall.
Tänk er ett koncentrationsläger i Polen, någon gång på vintern 1944.
Portarna öppnas och istället för den vanlige lägerkommendanten är det Mia Törnblom, iklädd färgglada vinterpälsar med rosa sjal om halsen, som stiger fram. Först spänner hon blicken i alla som samlats till appell. Sen tar hon i ända från tårna och stämmer ut i sång:
Var glad och nöjd- för vet du vad...
Man kan också tänka sig en vanlig sjukhusscen hemma i trygga Sverige.
Börje, 57, har nyss fått reda på att hans cancer är obotlig, inoperabel och att metastaserna spridit sig.
In på salen kommer Deepak Chopra och talar på bruten svenska om för honom att det är viktigt att tänka positivt, "mind over matter" och att barnen i Afrika har det värre.
Tänk er ett koncentrationsläger i Polen, någon gång på vintern 1944.
Portarna öppnas och istället för den vanlige lägerkommendanten är det Mia Törnblom, iklädd färgglada vinterpälsar med rosa sjal om halsen, som stiger fram. Först spänner hon blicken i alla som samlats till appell. Sen tar hon i ända från tårna och stämmer ut i sång:
Var glad och nöjd- för vet du vad...
Man kan också tänka sig en vanlig sjukhusscen hemma i trygga Sverige.
Börje, 57, har nyss fått reda på att hans cancer är obotlig, inoperabel och att metastaserna spridit sig.
In på salen kommer Deepak Chopra och talar på bruten svenska om för honom att det är viktigt att tänka positivt, "mind over matter" och att barnen i Afrika har det värre.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
av Banzai » 2010-08-25 15:13:33
Lakrits skrev:Antroposofer och Friskis- & svettisledare hör till de mest obehagligt harmoniska och käcka människor som finns. Det beror inte på att jag tror att de har en nedsättande syn på sina medmänniskor, utan på att jag är övertygad om att alla som uppträder på det viset har någonting att dölja. För ingen, jag säger ingen, är alltigenom god, lycklig och harmonisk. De är lögnare, helt enkelt. Lögnare, bedragare och antagligen AIK:are.
De påminner om ideologiskt konservativa, fanatiska eller ortodoxa människor, framför allt religiösa och politiskt aktiva/onormalt intresserade. Personer som tror att deras världsbild är den enda sanna, en världsbild med samma grad av komplexitet som en huvudfoting målad av en gravt okonstnärlig fyraåring. Här är det inte den obändiga optimismen som får min latenta schizoida störning att väckas till liv i en tyfon av paranoida hjärnsignaler, utan dessa människors uppdelning av oss andra i "de som har rätt" och "de som har fel". De som har rätt är ofelbara och vad de än begår för brott, så kan de förlåtas i Guds eller sakens namn. De som har fel är antingen onda hot mot mänsklighetens, kulturens, religionens eller rasens fortlevnad, eller människor som inte förstår att det egentligen är de trångsynta som är vidsynta och goda. För det är vad de anser sig själva vara, de som står för det goda i världen. En godhet som de manifesterar genom att exkludera och demonisera andra människor, religioner eller ideologier.
Det som sammanbinder dessa två är trångsyntheten, tanken att det aldrig kan vara på fler än ett sätt samtidigt och tanken att de omöjligen kan ha fel. Men så länge de håller sig på armlängds avstånd från mig går det väl bra att låta dem vistas i möblerade rum. På armlängds avstånd, munkavle och kanske också en krossad knäskål, så att de inte är så djävla glada hela tiden.
+1
av KrigarSjäl » 2010-08-25 15:39:30
Nu finns det tydligen armband mot fel attityd...
http://www.expressen.se/sex/1.2109382/d ... ist-pesten
Hepp hepp!
http://www.expressen.se/sex/1.2109382/d ... ist-pesten
Hepp hepp!
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
av snuggelhund » 2010-08-25 15:59:39
KrigarSjäl skrev:Det är inte särskilt svårt att visa hur absurda optimistkonsulter, coacher & mindfulnessinstruktörer är. Men i alla fall.
Tänk er ett koncentrationsläger i Polen, någon gång på vintern 1944.
Portarna öppnas och istället för den vanlige lägerkommendanten är det Mia Törnblom, iklädd färgglada vinterpälsar med rosa sjal om halsen, som stiger fram. Först spänner hon blicken i alla som samlats till appell. Sen tar hon i ända från tårna och stämmer ut i sång:
Var glad och nöjd- för vet du vad...
Man kan också tänka sig en vanlig sjukhusscen hemma i trygga Sverige.
Börje, 57, har nyss fått reda på att hans cancer är obotlig, inoperabel och att metastaserna spridit sig.
In på salen kommer Deepak Chopra och talar på bruten svenska om för honom att det är viktigt att tänka positivt, "mind over matter" och att barnen i Afrika har det värre.
Jag kan riktigt se det framför mig.
- snuggelhund
- Inlägg: 3257
- Anslöt: 2010-07-16
- Ort: Eslövs kommun
av alfapetsmamma » 2010-08-25 16:03:20
Barbara Ehrenreich har fått nog av den tvångsglädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet. Malin Ullgren läser en underhållande uppgörelse med positivitetskulten.
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/b ... -tankande/
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
av ¤Race_Chick¤ » 2010-08-25 21:57:59
Inte ensamma... Jag e less på min kontakt och hon tål inte att man sätter imot henne! Jag måste hålla med henne heeeeeela tiden.
När jag sluta en praktik som jag vantrivdes i (fick skäll och nästan saker i skallen varje dag) så börja tanten att skälla på mig å fråga va f*n jag tänkte med när jag sluta där m.m.
Det jag har kommit fram till är att dom inte alls lyssnar på mig!
Dom har även rykten (som jag hört av andra) att dom försöker behälla en klient så länge som möjligt å sätta dom i värdelösa jobb för att dom själv får pengar för det.
Men jag har pratat med min psykolog och vi ska ha en träff och hon ska berätta för dom nu att jag har svårt att säga nej,därmed ska ej börja på nått skit som har med samhall att göra i huvudtaget.
När jag sluta en praktik som jag vantrivdes i (fick skäll och nästan saker i skallen varje dag) så börja tanten att skälla på mig å fråga va f*n jag tänkte med när jag sluta där m.m.
Det jag har kommit fram till är att dom inte alls lyssnar på mig!
Dom har även rykten (som jag hört av andra) att dom försöker behälla en klient så länge som möjligt å sätta dom i värdelösa jobb för att dom själv får pengar för det.
Men jag har pratat med min psykolog och vi ska ha en träff och hon ska berätta för dom nu att jag har svårt att säga nej,därmed ska ej börja på nått skit som har med samhall att göra i huvudtaget.
- ¤Race_Chick¤
- Ny medlem
- Inlägg: 17
- Anslöt: 2010-08-25
- Ort: Skellefteå
av Windfarne » 2010-08-25 22:50:18
Lakrits skrev:Antroposofer och Friskis- & svettisledare hör till de mest obehagligt harmoniska och käcka människor som finns. Det beror inte på att jag tror att de har en nedsättande syn på sina medmänniskor, utan på att jag är övertygad om att alla som uppträder på det viset har någonting att dölja. För ingen, jag säger ingen, är alltigenom god, lycklig och harmonisk. De är lögnare, helt enkelt. Lögnare, bedragare och antagligen AIK:are.
De påminner om ideologiskt konservativa, fanatiska eller ortodoxa människor, framför allt religiösa och politiskt aktiva/onormalt intresserade. Personer som tror att deras världsbild är den enda sanna, en världsbild med samma grad av komplexitet som en huvudfoting målad av en gravt okonstnärlig fyraåring. Här är det inte den obändiga optimismen som får min latenta schizoida störning att väckas till liv i en tyfon av paranoida hjärnsignaler, utan dessa människors uppdelning av oss andra i "de som har rätt" och "de som har fel". De som har rätt är ofelbara och vad de än begår för brott, så kan de förlåtas i Guds eller sakens namn. De som har fel är antingen onda hot mot mänsklighetens, kulturens, religionens eller rasens fortlevnad, eller människor som inte förstår att det egentligen är de trångsynta som är vidsynta och goda. För det är vad de anser sig själva vara, de som står för det goda i världen. En godhet som de manifesterar genom att exkludera och demonisera andra människor, religioner eller ideologier.
Det som sammanbinder dessa två är trångsyntheten, tanken att det aldrig kan vara på fler än ett sätt samtidigt och tanken att de omöjligen kan ha fel. Men så länge de håller sig på armlängds avstånd från mig går det väl bra att låta dem vistas i möblerade rum. På armlängds avstånd, munkavle och kanske också en krossad knäskål, så att de inte är så djävla glada hela tiden.
Starka ord, men jag känner igen mig i dig.
av Windfarne » 2010-08-25 23:26:46
Detta är ett ämne som verkligen engagerar och fascinerar mig. Jag tror som trådskaparen att det borde kunna finnas ett realistiskt sätt att vara positiv på, utan att förfalla till fascistoid dumpositivism.
Utan tvekan existerar negativa tankespiraler. Även om man inte planerar att gå i uppspinn så borde man kunna lära sig hur man bryter ett orealististiskt negativt tankemönster.
När det gäller dem som är satta att yrkesmässigt vårda andra (sista stycket handlar om privatpersoner), så tycker jag egentligen att det är aningen mer komplext än vissa inlägg låter påskina.
Den som arbetar med människor kan inte undgå att påverkas och i någon mån engageras känslomässigt, särskilt under den tidigare delen av ens karriär.
Men sådant engagemang kräver kraft och ger, tyvärr, alldeles för lite i retur.
Detta gäller både personlig feedback och lönekuvertet.
Då man med tiden mött "tillräckligt" många klienter/patienter/vårdtagare etc, och börjat bli ...luttrad...så kommer man att utveckla en pragmatiskt betingad generalisering. Man "processar" sin klient efter handboken och väl inövad vana. Man har "sett det där förr".
Detta behöver inte vara ett problem, men inom t ex socialtjänst och psykvård, där klientens ego/psyke/person är inblandat, fungerar det ofta dåligt.
Vårdgivare som, av praktiska eller emotionella skäl, "processar" sina klienter på ett opersonligt och ovanpåflytande sätt, inser knappast den skada de ställer till.
Trots allt lägger de ju sin tid, sin kraft och sina resurser på att hjälpa andra, och därför vill de knappast höra att de är inkompetenta eller skithögar.
De gånger detta sker, har de bara två val: att ta åt sig personligt och deppa ihop, eller ignorera påhoppet med inställningen att det är en mindre vetande människa som attackerat dem.
Deras hurtfriskhet är ett självförsvar helt enkelt. Naturligtvis kan en osund människosyn ligga i botten, men det är knappast det typiska.
Och om man själv inte vet hur man ska tänka för att ha en realistisk och någotsånär positiv syn på tillvaron, kan man begära att en annan människa ska serva en med den exakt rätta inställningen? It takes two to tango?
Till sist vill jag nämna personer som privat har den obehagligt påträngande och onaturliga positivism som Lakrits beskriver ovan.
Det finns några exemplar som jag ibland stöter på. De tycks ha tagit som sin livsuppgift att trycka ner andra genom att förringa ens problem (om man råkar vara dum nog att nämna dem), tala om hur enkelt allt är etc etc.
Nästa gång jag blir tillfrågad hur det är tänker jag svara "Det ska du skita i. Allt du vill är att framstå som en lyckad person men du är just därför en ynkedom och en skitstövel".
Utan tvekan existerar negativa tankespiraler. Även om man inte planerar att gå i uppspinn så borde man kunna lära sig hur man bryter ett orealististiskt negativt tankemönster.
När det gäller dem som är satta att yrkesmässigt vårda andra (sista stycket handlar om privatpersoner), så tycker jag egentligen att det är aningen mer komplext än vissa inlägg låter påskina.
Den som arbetar med människor kan inte undgå att påverkas och i någon mån engageras känslomässigt, särskilt under den tidigare delen av ens karriär.
Men sådant engagemang kräver kraft och ger, tyvärr, alldeles för lite i retur.
Detta gäller både personlig feedback och lönekuvertet.
Då man med tiden mött "tillräckligt" många klienter/patienter/vårdtagare etc, och börjat bli ...luttrad...så kommer man att utveckla en pragmatiskt betingad generalisering. Man "processar" sin klient efter handboken och väl inövad vana. Man har "sett det där förr".
Detta behöver inte vara ett problem, men inom t ex socialtjänst och psykvård, där klientens ego/psyke/person är inblandat, fungerar det ofta dåligt.
Vårdgivare som, av praktiska eller emotionella skäl, "processar" sina klienter på ett opersonligt och ovanpåflytande sätt, inser knappast den skada de ställer till.
Trots allt lägger de ju sin tid, sin kraft och sina resurser på att hjälpa andra, och därför vill de knappast höra att de är inkompetenta eller skithögar.
De gånger detta sker, har de bara två val: att ta åt sig personligt och deppa ihop, eller ignorera påhoppet med inställningen att det är en mindre vetande människa som attackerat dem.
Deras hurtfriskhet är ett självförsvar helt enkelt. Naturligtvis kan en osund människosyn ligga i botten, men det är knappast det typiska.
Och om man själv inte vet hur man ska tänka för att ha en realistisk och någotsånär positiv syn på tillvaron, kan man begära att en annan människa ska serva en med den exakt rätta inställningen? It takes two to tango?
Till sist vill jag nämna personer som privat har den obehagligt påträngande och onaturliga positivism som Lakrits beskriver ovan.
Det finns några exemplar som jag ibland stöter på. De tycks ha tagit som sin livsuppgift att trycka ner andra genom att förringa ens problem (om man råkar vara dum nog att nämna dem), tala om hur enkelt allt är etc etc.
Nästa gång jag blir tillfrågad hur det är tänker jag svara "Det ska du skita i. Allt du vill är att framstå som en lyckad person men du är just därför en ynkedom och en skitstövel".
av Windfarne » 2010-08-25 23:42:20
alfapetsmamma skrev: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/b ... -tankande/
Jag tackar och bockar för detta fantastiska tips!
av Bali » 2010-08-26 7:32:19
KrigarSjäl skrev:Det är inte särskilt svårt att visa hur absurda optimistkonsulter, coacher & mindfulnessinstruktörer är. Men i alla fall.
Tänk er ett koncentrationsläger i Polen, någon gång på vintern 1944.
Portarna öppnas och istället för den vanlige lägerkommendanten är det Mia Törnblom, iklädd färgglada vinterpälsar med rosa sjal om halsen, som stiger fram. Först spänner hon blicken i alla som samlats till appell. Sen tar hon i ända från tårna och stämmer ut i sång:
Var glad och nöjd- för vet du vad...
Man kan också tänka sig en vanlig sjukhusscen hemma i trygga Sverige.
Börje, 57, har nyss fått reda på att hans cancer är obotlig, inoperabel och att metastaserna spridit sig.
In på salen kommer Deepak Chopra och talar på bruten svenska om för honom att det är viktigt att tänka positivt, "mind over matter" och att barnen i Afrika har det värre.
Scenerna är visserligen i sak bedrövliga, men ändå, i sin absurditet, så roliga att försöka föreställa sig.
KrigarSjäl skrev:Positivt tänkande löser inga problem, däremot funkar pessimism bra: identifiera ett problem --> fundera ut strategier --> göra något åt det.
Instämmer, (även om det positiva tänkandet faktiskt inte är helt fel att försöka ha med sig på "vägen" också), men jag kallar inte detta pessimism utan realism.
av Yngve » 2010-09-02 11:33:37
Det är också bara små detaljer. Som att man märker att personen ifråga inte är så snäll och givmild som hon vill framställa sig som.
Tex hade jag berättat om problemen kring att jag skulle flytta in i en 20 kvadratmeter lägenhet, och att jag skulle få göra mig av med många saker.
Sen något möte senare när jag var lite pessimistisk kring framtiden så sade hon typ "men tänk hur kul det kommer bli att flytta in i lägenheten, du kan skaffa soffa och fåtölj". Var som att hon inte riktigt lyssnat på vad jag sagt massor av gånger förrut.
Tex hade jag berättat om problemen kring att jag skulle flytta in i en 20 kvadratmeter lägenhet, och att jag skulle få göra mig av med många saker.
Sen något möte senare när jag var lite pessimistisk kring framtiden så sade hon typ "men tänk hur kul det kommer bli att flytta in i lägenheten, du kan skaffa soffa och fåtölj". Var som att hon inte riktigt lyssnat på vad jag sagt massor av gånger förrut.
av Owl » 2010-09-02 14:20:38
Jag har också väldigt svårt för hurtigt positiva människor. Särskilt när de ofta har en tendens att hela tiden komma med en massa simpla förslag och lösningar på mina svårigheter ("Ja, det är inte så svårt som man tror") och hur jag ska tänka och göra för att tex få en bättre självkänsla genom att sätta upp små lappar med mantran à la Mia Törnblom, där jag flera gånger per dag ska läsa högt för mig själv att jag... ja men, typ är en fantastisk och härlig och älskvärd och snygg person bla-bla-bla... Och vips, så är det fixat! "Man ska inte krångla till det så mycket." 
Jag förstår att dessa människor helt enkelt inte förstår problematiken med Npf, och oftast vill en väl. Men jag är så himla less på att vara den som hela tiden måste visa förståelse för alla andra som inte orkar eller vill lära sig att förstå mig. Och när då dessa hurtiga personer kommer med sina bagatelliserande förslag som kanske kan hjälpa om man har lite lätt huvudvärk, eller om man känner sig lite obehaglig till mods när man ser en spindel, så blir jag förbannad, frustrerad, ledsen och tom. Så den där "dum-positiva" inställningen har ingen annan effekt på mig än att jag ser saker och ting ännu mörkare. Dessutom tror jag att dessa hurtiga människors behov av att komma med förslag och lösningar snarare tjänar ett terapeutiskt syfte för dem själva, än att det ska hjälpa en annan.
Jag förstår att dessa människor helt enkelt inte förstår problematiken med Npf, och oftast vill en väl. Men jag är så himla less på att vara den som hela tiden måste visa förståelse för alla andra som inte orkar eller vill lära sig att förstå mig. Och när då dessa hurtiga personer kommer med sina bagatelliserande förslag som kanske kan hjälpa om man har lite lätt huvudvärk, eller om man känner sig lite obehaglig till mods när man ser en spindel, så blir jag förbannad, frustrerad, ledsen och tom. Så den där "dum-positiva" inställningen har ingen annan effekt på mig än att jag ser saker och ting ännu mörkare. Dessutom tror jag att dessa hurtiga människors behov av att komma med förslag och lösningar snarare tjänar ett terapeutiskt syfte för dem själva, än att det ska hjälpa en annan.
av Windfarne » 2010-09-02 18:44:37
Mycket väl skrivet, Owl!
I synnerhet det andra stycket. Känner igen mig från bekantskapskretsen.
Av någon anledning är jag mer tolerant mot sånt där om det gäller personer med en yrkesmässig hjälpfunktion. Det kan, som jag skrev, finnas orsaker till att de fastnat i sina attityder. Å andra sidan är de ju samhällets interface mot den funktionshindrade, och deras brist på professionalism kan ju sänka vårdtagaren/klienten oerhört. Därför är det ju oerhört viktigt att de är lämpade.
Men de bör väl ha någon slags vilja och skyldighet att förkovra sig så att de kan bättre förstå personer med npf?
Men när det gäller privatpersoner, vars åsikt man kanske inte bett om och vars tyckande är irrelevant för personen med npf, väntar jag mig en ödmjukare attityd och irriterar mig därför mycket mer.
Visst ser jag att logiken haltar. Det är ju yrkespersonerna som är viktiga, inte bekantas bekanta puckon. Men det är så jag känner, så ologiskt det än är.
I synnerhet det andra stycket. Känner igen mig från bekantskapskretsen.
Av någon anledning är jag mer tolerant mot sånt där om det gäller personer med en yrkesmässig hjälpfunktion. Det kan, som jag skrev, finnas orsaker till att de fastnat i sina attityder. Å andra sidan är de ju samhällets interface mot den funktionshindrade, och deras brist på professionalism kan ju sänka vårdtagaren/klienten oerhört. Därför är det ju oerhört viktigt att de är lämpade.
Men de bör väl ha någon slags vilja och skyldighet att förkovra sig så att de kan bättre förstå personer med npf?
Men när det gäller privatpersoner, vars åsikt man kanske inte bett om och vars tyckande är irrelevant för personen med npf, väntar jag mig en ödmjukare attityd och irriterar mig därför mycket mer.
Visst ser jag att logiken haltar. Det är ju yrkespersonerna som är viktiga, inte bekantas bekanta puckon. Men det är så jag känner, så ologiskt det än är.
av imperativ » 2010-09-02 20:51:43
Jag har lärt mig att ta ner de hurtiga till marknivå eller lägre. Vad gör jag:
Kritiserar och påtalar att de positiva orden och den goda tanken inte hjälper mig.
Det funkade väldigt bra på min jobbcoach. Jag sa att hennes flummiga ordval kring vardagliga saker stör mig väldigt mycket. Sen förklarade jag precis vad det var jag ville ha av henne och hon svarade med vad hon behövde av mig för att få det gjort.
Hon tog till sig. Den "nya" attityden blev behagligt neutral och härligt saklig. Dessutom så bad hon om ursäkt och sa att det ingick i hennes yrkesroll att vara positivt lagd.
Kritiserar och påtalar att de positiva orden och den goda tanken inte hjälper mig.
Det funkade väldigt bra på min jobbcoach. Jag sa att hennes flummiga ordval kring vardagliga saker stör mig väldigt mycket. Sen förklarade jag precis vad det var jag ville ha av henne och hon svarade med vad hon behövde av mig för att få det gjort.
Hon tog till sig. Den "nya" attityden blev behagligt neutral och härligt saklig. Dessutom så bad hon om ursäkt och sa att det ingick i hennes yrkesroll att vara positivt lagd.
av matterik » 2010-09-02 21:32:09
Jackio skrev:KrigarSjäl skrev:identifiera ett problem --> fundera ut strategier --> göra något åt det.
Fan vad jag älskar ditt sätt att tänka, du är fanimej min idol nu.
- Glen KealeyObserve - Analyze - Conclude
Återgå till Att leva som Aspergare