Jag var hos en psykolog i förrgår. Det var första gången jag träffade honom. Jag sade att det varit jobbigt sedan jag fick diagnosen.

"Vilken diagnos?", frågade han.
"Autismliknande tillstånd", svarade jag.
"Men det har du ju inte!"
"Är du säker på det?"
"Ja, det är en feldiagnos."

Gissa om jag gick förvirrad därifrån. Här har jag gått och försökt vänja mig vid att jag har ett funktionshinder och så får jag höra att jag inte har det. Jag vet inte vem jag ska tro på.

"Men att jag blir så frånvarande ibland då?", undrade jag.
"Det är en försvarsmekanism", svarade han. "Det är väl skönt att kunna bli sådan ibland."

Han tyckte att med min uppväxt (överbeskyddande mamma) så var det inte konstigt att jag hade problem och är osjälvständig och det hade inget med autism att göra. Mitt kolhydratmissbruk gjorde också att jag blir mer trött och frånvarande enligt honom och det är lika svårt att sluta med som att sluta med heroin. Låter ju uppmuntrande...

"Men jag kan ju inte titta folk i ögonen", sade jag.
"Det är bara för att du inte tränat på det.", tyckte han. "Jag har haft patienter som bara tittar upp i taket de första gångerna jag träffar dem".

Han ansåg att det de tolkat som autism under utredningen var symptom på depression och att jag inte har några kriterier som stämmer in.

Undrar om han har rätt...

Han kan mycket väl ha rätt. Se det som att han är någorlunda professionell som väger in andra saker (som uppväxten, eventuell depression osv) för att se vilket som är typiskt autismspektrumproblematik och vilket som inte är det.

Jag tror dels att det finns en massa gråzoner i alla dessa diagnoser så hela ideen med att prata om diagnoser är lite sekundärt. Sen är det också så tror jag att vissa psykologer helt enkelt inte har någon kunskap om autism och eller att inbillar sig att man kan få bort autism genom att förneka det, så kallat posetivt tänkande. Sen är det så att vissa till varje pris också försöker bekämpa autism, och en metod kan vara att förneka det och försöka göra personen utåtriktad, genom att säga att det helt enkelt inte är sant, lite voodo vetenskap.

Tycker det är lite besynnerligt hur en psykolog, första gången denne träffar en patient, kan uttala sig så tvärsäkert om saken och därmed diskvalificera en hel utredning gjord utav andra kollegor. Därmed förstås inte sagt att han inte kan ha rätt. Har du gjort vad du kunnat för att skapa dig en egen uppfattning om saken?

Micke skrev:Tycker det är lite besynnerligt hur en psykolog, första gången denne träffar en patient, kan uttala sig så tvärsäkert om saken och därmed diskvalificera en hel utredning gjord utav andra kollegor. Därmed förstås inte sagt att han inte kan ha rätt. Har du gjort vad du kunnat för att skapa dig en egen uppfattning om saken?

Håller med.

Micke skrev:Tycker det är lite besynnerligt hur en psykolog, första gången denne träffar en patient, kan uttala sig så tvärsäkert om saken och därmed diskvalificera en hel utredning gjord utav andra kollegor. Därmed förstås inte sagt att han inte kan ha rätt. Har du gjort vad du kunnat för att skapa dig en egen uppfattning om saken?

Håller med. Det låter MYCKET lekmannamässigt eller snarare översittaraktigt.
Kanske kan du kontakta de som gjorde utredningen för att ta reda på mer matnyttiga fakta än bara den här psykologens märkliga svar. Jag tänker mest på respektlösheten han visar dig genom att inte förklara bättre vad han menar. Det är ju en ganska allvarlig sak att först få en diagnos och sen flera månader (?) senare få beskedet att det var en feldiagnos, utan några egentliga svar, nästan lite "med ett ryck på axlarna".

Truly skrev:Håller med. Det låter MYCKET lekmannamässigt eller snarare översittaraktigt.
Kanske kan du kontakta de som gjorde utredningen för att ta reda på mer matnyttiga fakta än bara den här psykologens märkliga svar. Jag tänker mest på respektlösheten han visar dig genom att inte förklara bättre vad han menar. Det är ju en ganska allvarlig sak att först få en diagnos och sen flera månader (?) senare få beskedet att det var en feldiagnos, utan några egentliga svar, nästan lite "med ett ryck på axlarna".

Håller med, igen.

Den som satte diagnosen borde kunna redogjort för på vilka grunder den satte den, så att du hade nåt att ta ställning till. Och den här nya mänskan borde inte uttala sig så tvärsäkert om nån annans jobb, på så vaga grunder. Tycker jag.

Sen KAN det ju vara så att diagnosen är fel, men det är en annan femma.

svartamolnet skrev:Jag var hos en psykolog i förrgår. Det var första gången jag träffade honom. Jag sade att det varit jobbigt sedan jag fick diagnosen.

"Vilken diagnos?", frågade han.
"Autismliknande tillstånd", svarade jag.
"Men det har du ju inte!"
"Är du säker på det?"
"Ja, det är en feldiagnos."

Gissa om jag gick förvirrad därifrån. Här har jag gått och försökt vänja mig vid att jag har ett funktionshinder och så får jag höra att jag inte har det. Jag vet inte vem jag ska tro på.

Förstår att du blir förvirrad!

Har du fått diagnosen "autismliknande tillstånd" efter en utredning, så kan väl inte psykologen bara underkänna den. Är det en feldiagnos, så måste det väl till en ny utredning för att "avdiagnosticera" dig.

Så jag tycker du ska fråga psykologen (via tfn el mail) på vilka grunder han säger att det är en "feldiagnos". Det duger inte med hans personliga tyckande för det.

Micke skrev:Tycker det är lite besynnerligt hur en psykolog, första gången denne träffar en patient, kan uttala sig så tvärsäkert om saken och därmed diskvalificera en hel utredning gjord utav andra kollegor. Därmed förstås inte sagt att han inte kan ha rätt. Har du gjort vad du kunnat för att skapa dig en egen uppfattning om saken?

+1

svartamolnet skrev:Jag vet inte vem jag ska tro på.

[inte allvar]
Tro på dig själv då och förkasta hela sjukvården, kasta dig ut i livet på riktigt och gå tillbaka när du verkligen fuckat up dig riktigt ordentligt?
[/inte allvar]

[allvar]
Det låter som du mött en pragmatiskt lagd psykolog. Ta inte åt dig av allt han sagt och säger. Vissa delar är säkert värdelösa så lyssna bara på det som du tycker passar dig och din situation.

Appråpå "feldiagnostisering":
En dag åkte jag in till vårdcentralen och mötte en läkare som spekulerade livligt att jag var allergisk mot katter och främst mot min katt. Läkaren ville att jag skulle överväga avliva katten för att jag hade nåt som svagt påminde om en kraftig allergisk reaktion. Jag bara skakade på huvudet, suckade och sa du har fel.

Sen kom resultatet av testerna och jag hade "bara" lunginflammation.
[/allvar]

Den här psykologen är EN psykolog som är övertygad om sin linje.

Diagnosen du har fått har satts efter en utredning som definitivt varit mer genomgripande än det enda besök du haft med den här psykologen.

Visst, han kan förstås ha rätt, men det är ju inte som att han verkar vara den part som har mest genomgripande helhetsbild att bedöma.

Och då är det sannerligen inte seriöst av honom att slänga ur sig sina åsikter på det sättet.

Har fler ansett före honom att du har haft en överbeskyddande mamma, eller är det kanske hans egen tolkning?

Det finns ju liksom en hel skola inom just psykologyrket - äldre som fått sina utbildningar på 70-talet eller tidigare, då det inte fanns lika mycket kunskaper om autismspektrum, och yngre som blivit utbildade av någon av dessa äldre - som aldrig tagit in nyare kunskaper och bara anser att autismspektrumet knappt finns över huvud taget, och skyller hela syndromet på dessa "kylskåpsmammor", som de kallar det.

Eller åtminstone ofta och gärna ska ge andra i eget tycke bättre förklaringar, som ger dem mer terapitillfällen med patienten, snarare än att patienten helt enkelt får förklaringen *diagnos inom autismspektrum*.

Mycket låter det ju som att detta helt enkelt kan vara en av dessa.

När jag kontaktade öppenvården för att få till en utredning sa de något liknande, fast över telefon. Ungefär: "Varför tror du att det är AS? Det låter bara som att du haft emotionellt störda relationer under uppväxten och att du har vanliga kommunikationsproblem med din partner."

Angelic Fruitcake skrev:När jag kontaktade öppenvården för att få till en utredning sa de något liknande, fast över telefon. Ungefär: "Varför tror du att det är AS? Det låter bara som att du haft emotionellt störda relationer under uppväxten och att du har vanliga kommunikationsproblem med din partner."

Det låter som det som sas om min stora tjej. Hon var som hon var, enligt en psykolog, "endast pga tidiga djupa relationella störningar" och det behövdes inte redas ut några eventuella bokstäver. Senare fick hon diagnosen autistiskt syndrom och ADHD. Go figure.

Pemer skrev:Den här psykologen är EN psykolog som är övertygad om sin linje.

Diagnosen du har fått har satts efter en utredning som definitivt varit mer genomgripande än det enda besök du haft med den här psykologen.

Visst, han kan förstås ha rätt, men det är ju inte som att han verkar vara den part som har mest genomgripande helhetsbild att bedöma.

Och då är det sannerligen inte seriöst av honom att slänga ur sig sina åsikter på det sättet.

Har fler ansett före honom att du har haft en överbeskyddande mamma, eller är det kanske hans egen tolkning?

Det finns ju liksom en hel skola inom just psykologyrket - äldre som fått sina utbildningar på 70-talet eller tidigare, då det inte fanns lika mycket kunskaper om autismspektrum, och yngre som blivit utbildade av någon av dessa äldre - som aldrig tagit in nyare kunskaper och bara anser att autismspektrumet knappt finns över huvud taget, och skyller hela syndromet på dessa "kylskåpsmammor", som de kallar det.

Eller åtminstone ofta och gärna ska ge andra i eget tycke bättre förklaringar, som ger dem mer terapitillfällen med patienten, snarare än att patienten helt enkelt får förklaringen *diagnos inom autismspektrum*.

Mycket låter det ju som att detta helt enkelt kan vara en av dessa.

Jag har mött samma beteende. De tror att de hjälper personen genom att förneka att det är autism. Ungefär som om man hjälper en människa genom att förneka att personen är den som den är. De vill liksom bara se halva personen. Jag har fått det bemötandet från arbetsförmedlingen och jag hatar dem för det.