¤Race_Chick¤ skrev:Okej klokt sagt
Jag ska börja försöka att säga nej nu. (det är ju fredag imorgon).
Tuffaste blir nog mot dessa "soc tanter" för dom hatar verkligen ett nej,då ska dom ställa 45 frågor och dom ska ha alla svar,sen kan dom börja hota med saker och ting om jag inte håller me dom

Så ska ingen bli behandlad

Tänker att det inte bara handlar om att säga NEJ, utan mer hur man uttrycker en avvikande åsikt eller framför sitt NEJ

Det viktigaste är inte att säga emot, utan att få "dem" att tro att de har kommit fram till det man själv vill, alldeles på egen hand.

Skruttibangbang skrev:Undrar om de finns någon som är som mig som hjälper allt o alla om de frågar.....

Jodå, här har du en till med stora svårigheter att inte se till sig själv i första hand! (På både gott & ont givetvis.)

Jag ligger dock i ständig träning med att verkligen få till det med det där ordet - vad heter det nu då? - nej , så var det ju.

Skam den som ger sig, så jag önskar även dig lycka till i dina försöka att hävda dig själv bättre, Skruttibangbang!

/Bali

Sam skrev:Tänker att det inte bara handlar om att säga NEJ, utan mer hur man uttrycker en avvikande åsikt eller framför sitt NEJ

Det viktigaste är inte att säga emot, utan att få "dem" att tro att de har kommit fram till det man själv vill, alldeles på egen hand.

Aha som typ att ta nån "sneeki peeki" väg,lurar dom på nått sätt så dom tror att dom fortfarande har rätt men ändå inte?

Mitt nej till vänner brukar vara ganska tydliga. Dom vet vart jag står och att de inte går att driva med mig hur mycke som helst,pojkvännen har försvarat mig många gånger å sagt att det går att skämta med mig,men skämta inte för mycke. min stubin räcker inte hur länge som helst

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:Jag har ju "mött väggen" tre gånger, men trots det är det många som inte förstår vad det innebär - de tror att det är att "ha lite mycket att göra" eller att vara "lite överarbetad"...

Sen tillkommer ju många saker som man faktiskt inte kan säga nej till, saker som man är skyldig att göra eller saker som man mer eller mindre tvingas att göra för att få ekonomin och vardagen att gå ihop. Och blir dessa saker för många i vardagen så sitter man ju i en rävsax; man kan inte säga nej hur man än vänder och vrider sig.
Och då kommer dessa klämkäcka kommentarer på löpande band, de om hur man måste försöka att tänka positivt för att förändra sin inställning.

Jag har tagit bort en massa skyldigheter också, sagt ifrån att jag inte kan eller att andra får acceptera att jag gör saker i min egen takt.
Visserligen är jag priviligierad som har förtidspension och slipper hålla på med dagens sjukbestämmelser. Utan den skulle jag troligen inte orkat fortsätta leva.

Jag undrar om det inte är just vardagen som vi måste lära oss säga nej om. Har man barn finns det ju saker som verkligen måste göras, men det finns faktiskt många småsaker som inte behöver göras "nu" och saker som kan lastas över på andra. Inte för att det är lätt att se det, men om man lyckas kan man få det lite lugnare.

Mmm...kanske för andra, men inte för mig. Jag har listat allt det jag gör dagligen i en lång lista. Det var tre saker jag kunde ta bort, tre saker som tog en halvtimma.
Sedan har jag runt ett 70-tal andra saker som måste göras i listan (detaljerad lista) och de tar mer än 24 timmar. Så jag har varit tvungen att prioritera bort egen tid, roliga aktiviteter och vila för att kunna hinna med vardagen.
Små saker på några minuter hinner jag alltid med samtidigt som jag gör något annat. Som att skriva det här inlägget, det gör jag samtidigt som jag har dottern bredvid mig och kör hennes andningspass.

Nu är ju mitt liv lite speciellt då jag har två barn som är sjuka + att jag själv har diverse sjukdomar/handikapp och allt detta tar enorm tid. Sen ska man arbeta och ta hand om barnens övriga utveckling - lek, läxor mm. Och på toppen av det, alla möten med sjukvården för oss alla tre.

Det går inte att prioritera bort mer. Om jag ska prioritera bort mer så får jag adoptera bort mina barn, alternativt sluta arbeta och leva på 0kr i inkomst. Det är ett omöjligt val. Utan mina barn kan jag lika gärna ta livet av mig. Och utan arbete har jag inte råd med mina barn. Alltså gör jag ingen prioritering och dundrar säkert in i väggen en fjärde gång förr eller senare.

Så egentligen skulle du vara sjukskriven för att ha tid att vara sjuk.
Och vara hemma för sjukt barn för att hinna ta hand om dina sjuka barn.

Har du försökt få hjälp med någon del?

Flia skrev:

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:Jag har ju "mött väggen" tre gånger, men trots det är det många som inte förstår vad det innebär - de tror att det är att "ha lite mycket att göra" eller att vara "lite överarbetad"...

Sen tillkommer ju många saker som man faktiskt inte kan säga nej till, saker som man är skyldig att göra eller saker som man mer eller mindre tvingas att göra för att få ekonomin och vardagen att gå ihop. Och blir dessa saker för många i vardagen så sitter man ju i en rävsax; man kan inte säga nej hur man än vänder och vrider sig.
Och då kommer dessa klämkäcka kommentarer på löpande band, de om hur man måste försöka att tänka positivt för att förändra sin inställning.

Jag har tagit bort en massa skyldigheter också, sagt ifrån att jag inte kan eller att andra får acceptera att jag gör saker i min egen takt.
Visserligen är jag priviligierad som har förtidspension och slipper hålla på med dagens sjukbestämmelser. Utan den skulle jag troligen inte orkat fortsätta leva.

Jag undrar om det inte är just vardagen som vi måste lära oss säga nej om. Har man barn finns det ju saker som verkligen måste göras, men det finns faktiskt många småsaker som inte behöver göras "nu" och saker som kan lastas över på andra. Inte för att det är lätt att se det, men om man lyckas kan man få det lite lugnare.

Mmm...kanske för andra, men inte för mig. Jag har listat allt det jag gör dagligen i en lång lista. Det var tre saker jag kunde ta bort, tre saker som tog en halvtimma.
Sedan har jag runt ett 70-tal andra saker som måste göras i listan (detaljerad lista) och de tar mer än 24 timmar. Så jag har varit tvungen att prioritera bort egen tid, roliga aktiviteter och vila för att kunna hinna med vardagen.
Små saker på några minuter hinner jag alltid med samtidigt som jag gör något annat. Som att skriva det här inlägget, det gör jag samtidigt som jag har dottern bredvid mig och kör hennes andningspass.

Nu är ju mitt liv lite speciellt då jag har två barn som är sjuka + att jag själv har diverse sjukdomar/handikapp och allt detta tar enorm tid. Sen ska man arbeta och ta hand om barnens övriga utveckling - lek, läxor mm. Och på toppen av det, alla möten med sjukvården för oss alla tre.

Det går inte att prioritera bort mer. Om jag ska prioritera bort mer så får jag adoptera bort mina barn, alternativt sluta arbeta och leva på 0kr i inkomst. Det är ett omöjligt val. Utan mina barn kan jag lika gärna ta livet av mig. Och utan arbete har jag inte råd med mina barn. Alltså gör jag ingen prioritering och dundrar säkert in i väggen en fjärde gång förr eller senare.

Så egentligen skulle du vara sjukskriven för att ha tid att vara sjuk.
Och vara hemma för sjukt barn för att hinna ta hand om dina sjuka barn.

Har du försökt få hjälp med någon del?

Ja, jag har frågat om hjälp angående barnen, men det får jag inte.
Att bli sjukskriven innebär två problem:

1. Jag vet inte hur jag ska be om det, och jag vet inte vem jag ska kontakta. Jag orkar inte dra allt ytterligare för en ny läkare.

2. Jag vill inte bli sjukskriven då det kommer att innebära problem med Försäkringskassan. Det innebär ännu fler problem som kommer att stressa mig ännu mer. Jag orkar inte med mer strul, så jag kör på det som i varje fall är "kända terränger" för mig, även om jag mår dåligt av det.

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:Jag har ju "mött väggen" tre gånger, men trots det är det många som inte förstår vad det innebär - de tror att det är att "ha lite mycket att göra" eller att vara "lite överarbetad"...

Sen tillkommer ju många saker som man faktiskt inte kan säga nej till, saker som man är skyldig att göra eller saker som man mer eller mindre tvingas att göra för att få ekonomin och vardagen att gå ihop. Och blir dessa saker för många i vardagen så sitter man ju i en rävsax; man kan inte säga nej hur man än vänder och vrider sig.
Och då kommer dessa klämkäcka kommentarer på löpande band, de om hur man måste försöka att tänka positivt för att förändra sin inställning.

Jag har tagit bort en massa skyldigheter också, sagt ifrån att jag inte kan eller att andra får acceptera att jag gör saker i min egen takt.
Visserligen är jag priviligierad som har förtidspension och slipper hålla på med dagens sjukbestämmelser. Utan den skulle jag troligen inte orkat fortsätta leva.

Jag undrar om det inte är just vardagen som vi måste lära oss säga nej om. Har man barn finns det ju saker som verkligen måste göras, men det finns faktiskt många småsaker som inte behöver göras "nu" och saker som kan lastas över på andra. Inte för att det är lätt att se det, men om man lyckas kan man få det lite lugnare.

Mmm...kanske för andra, men inte för mig. Jag har listat allt det jag gör dagligen i en lång lista. Det var tre saker jag kunde ta bort, tre saker som tog en halvtimma.
Sedan har jag runt ett 70-tal andra saker som måste göras i listan (detaljerad lista) och de tar mer än 24 timmar. Så jag har varit tvungen att prioritera bort egen tid, roliga aktiviteter och vila för att kunna hinna med vardagen.
Små saker på några minuter hinner jag alltid med samtidigt som jag gör något annat. Som att skriva det här inlägget, det gör jag samtidigt som jag har dottern bredvid mig och kör hennes andningspass.

Nu är ju mitt liv lite speciellt då jag har två barn som är sjuka + att jag själv har diverse sjukdomar/handikapp och allt detta tar enorm tid. Sen ska man arbeta och ta hand om barnens övriga utveckling - lek, läxor mm. Och på toppen av det, alla möten med sjukvården för oss alla tre.

Det går inte att prioritera bort mer. Om jag ska prioritera bort mer så får jag adoptera bort mina barn, alternativt sluta arbeta och leva på 0kr i inkomst. Det är ett omöjligt val. Utan mina barn kan jag lika gärna ta livet av mig. Och utan arbete har jag inte råd med mina barn. Alltså gör jag ingen prioritering och dundrar säkert in i väggen en fjärde gång förr eller senare.

Så egentligen skulle du vara sjukskriven för att ha tid att vara sjuk.
Och vara hemma för sjukt barn för att hinna ta hand om dina sjuka barn.

Har du försökt få hjälp med någon del?

Ja, jag har frågat om hjälp angående barnen, men det får jag inte.
Att bli sjukskriven innebär två problem:

1. Jag vet inte hur jag ska be om det, och jag vet inte vem jag ska kontakta. Jag orkar inte dra allt ytterligare för en ny läkare.

2. Jag vill inte bli sjukskriven då det kommer att innebära problem med Försäkringskassan. Det innebär ännu fler problem som kommer att stressa mig ännu mer. Jag orkar inte med mer strul, så jag kör på det som i varje fall är "kända terränger" för mig, även om jag mår dåligt av det.

Okej, jag ska inte bråka med dig. Jag vet att det bara spär på ångesten att någon tjatar om det.

Ja låter hemskt allt det där.

Flia skrev:

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:Jag har ju "mött väggen" tre gånger, men trots det är det många som inte förstår vad det innebär - de tror att det är att "ha lite mycket att göra" eller att vara "lite överarbetad"...

Sen tillkommer ju många saker som man faktiskt inte kan säga nej till, saker som man är skyldig att göra eller saker som man mer eller mindre tvingas att göra för att få ekonomin och vardagen att gå ihop. Och blir dessa saker för många i vardagen så sitter man ju i en rävsax; man kan inte säga nej hur man än vänder och vrider sig.
Och då kommer dessa klämkäcka kommentarer på löpande band, de om hur man måste försöka att tänka positivt för att förändra sin inställning.

Jag har tagit bort en massa skyldigheter också, sagt ifrån att jag inte kan eller att andra får acceptera att jag gör saker i min egen takt.
Visserligen är jag priviligierad som har förtidspension och slipper hålla på med dagens sjukbestämmelser. Utan den skulle jag troligen inte orkat fortsätta leva.

Jag undrar om det inte är just vardagen som vi måste lära oss säga nej om. Har man barn finns det ju saker som verkligen måste göras, men det finns faktiskt många småsaker som inte behöver göras "nu" och saker som kan lastas över på andra. Inte för att det är lätt att se det, men om man lyckas kan man få det lite lugnare.

Mmm...kanske för andra, men inte för mig. Jag har listat allt det jag gör dagligen i en lång lista. Det var tre saker jag kunde ta bort, tre saker som tog en halvtimma.
Sedan har jag runt ett 70-tal andra saker som måste göras i listan (detaljerad lista) och de tar mer än 24 timmar. Så jag har varit tvungen att prioritera bort egen tid, roliga aktiviteter och vila för att kunna hinna med vardagen.
Små saker på några minuter hinner jag alltid med samtidigt som jag gör något annat. Som att skriva det här inlägget, det gör jag samtidigt som jag har dottern bredvid mig och kör hennes andningspass.

Nu är ju mitt liv lite speciellt då jag har två barn som är sjuka + att jag själv har diverse sjukdomar/handikapp och allt detta tar enorm tid. Sen ska man arbeta och ta hand om barnens övriga utveckling - lek, läxor mm. Och på toppen av det, alla möten med sjukvården för oss alla tre.

Det går inte att prioritera bort mer. Om jag ska prioritera bort mer så får jag adoptera bort mina barn, alternativt sluta arbeta och leva på 0kr i inkomst. Det är ett omöjligt val. Utan mina barn kan jag lika gärna ta livet av mig. Och utan arbete har jag inte råd med mina barn. Alltså gör jag ingen prioritering och dundrar säkert in i väggen en fjärde gång förr eller senare.

Så egentligen skulle du vara sjukskriven för att ha tid att vara sjuk.
Och vara hemma för sjukt barn för att hinna ta hand om dina sjuka barn.

Har du försökt få hjälp med någon del?

Ja, jag har frågat om hjälp angående barnen, men det får jag inte.
Att bli sjukskriven innebär två problem:

1. Jag vet inte hur jag ska be om det, och jag vet inte vem jag ska kontakta. Jag orkar inte dra allt ytterligare för en ny läkare.

2. Jag vill inte bli sjukskriven då det kommer att innebära problem med Försäkringskassan. Det innebär ännu fler problem som kommer att stressa mig ännu mer. Jag orkar inte med mer strul, så jag kör på det som i varje fall är "kända terränger" för mig, även om jag mår dåligt av det.

Okej, jag ska inte bråka med dig. Jag vet att det bara spär på ångesten att någon tjatar om det.

Nej Flia, du FÅR bråka med mig. Jag VILL att du bråkar med mig (så länge du inte är otrevlig fast det tror jag inte du blir). Jag vill hitta lösningar(!!!). Berätta hur man ber om hjälp, berätta hur man vågar. Jag vill verkligen inte gå i dessa gamla spår men jag vet inte hur jag ska komma ur allt...
Och dessutom, även OM råden inte skulle passa just för mig så kanske de är utmärkta åt någon annan.

Nu har jag dragit ut på det för länge. Min systerdotter ska gifta sig på lördag (om en vecka) och jag har inte gett något svar än om jag kommer...

Jag har inte mental ork för det, jag har inte råd (om jag inte kan få skjuts) och ingenstans att bo natten efter (om ingen här kan låna ut ett utrymme där jag kan sova, jag tror att bröllopet är på Tjörn...)

Jag klarar inte av att säga nej så jag hoppas nästan på att inte få skjuts...

Fan vad mycket enklare det var med den andra systerdottern, hon gifte sig med endast två bröllopsvittnen och meddelade oss andra först efteråt!

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:Jag har ju "mött väggen" tre gånger, men trots det är det många som inte förstår vad det innebär - de tror att det är att "ha lite mycket att göra" eller att vara "lite överarbetad"...

Sen tillkommer ju många saker som man faktiskt inte kan säga nej till, saker som man är skyldig att göra eller saker som man mer eller mindre tvingas att göra för att få ekonomin och vardagen att gå ihop. Och blir dessa saker för många i vardagen så sitter man ju i en rävsax; man kan inte säga nej hur man än vänder och vrider sig.
Och då kommer dessa klämkäcka kommentarer på löpande band, de om hur man måste försöka att tänka positivt för att förändra sin inställning.

Jag har tagit bort en massa skyldigheter också, sagt ifrån att jag inte kan eller att andra får acceptera att jag gör saker i min egen takt.
Visserligen är jag priviligierad som har förtidspension och slipper hålla på med dagens sjukbestämmelser. Utan den skulle jag troligen inte orkat fortsätta leva.

Jag undrar om det inte är just vardagen som vi måste lära oss säga nej om. Har man barn finns det ju saker som verkligen måste göras, men det finns faktiskt många småsaker som inte behöver göras "nu" och saker som kan lastas över på andra. Inte för att det är lätt att se det, men om man lyckas kan man få det lite lugnare.

Mmm...kanske för andra, men inte för mig. Jag har listat allt det jag gör dagligen i en lång lista. Det var tre saker jag kunde ta bort, tre saker som tog en halvtimma.
Sedan har jag runt ett 70-tal andra saker som måste göras i listan (detaljerad lista) och de tar mer än 24 timmar. Så jag har varit tvungen att prioritera bort egen tid, roliga aktiviteter och vila för att kunna hinna med vardagen.
Små saker på några minuter hinner jag alltid med samtidigt som jag gör något annat. Som att skriva det här inlägget, det gör jag samtidigt som jag har dottern bredvid mig och kör hennes andningspass.

Nu är ju mitt liv lite speciellt då jag har två barn som är sjuka + att jag själv har diverse sjukdomar/handikapp och allt detta tar enorm tid. Sen ska man arbeta och ta hand om barnens övriga utveckling - lek, läxor mm. Och på toppen av det, alla möten med sjukvården för oss alla tre.

Det går inte att prioritera bort mer. Om jag ska prioritera bort mer så får jag adoptera bort mina barn, alternativt sluta arbeta och leva på 0kr i inkomst. Det är ett omöjligt val. Utan mina barn kan jag lika gärna ta livet av mig. Och utan arbete har jag inte råd med mina barn. Alltså gör jag ingen prioritering och dundrar säkert in i väggen en fjärde gång förr eller senare.

Så egentligen skulle du vara sjukskriven för att ha tid att vara sjuk.
Och vara hemma för sjukt barn för att hinna ta hand om dina sjuka barn.

Har du försökt få hjälp med någon del?

Ja, jag har frågat om hjälp angående barnen, men det får jag inte.
Att bli sjukskriven innebär två problem:

1. Jag vet inte hur jag ska be om det, och jag vet inte vem jag ska kontakta. Jag orkar inte dra allt ytterligare för en ny läkare.

2. Jag vill inte bli sjukskriven då det kommer att innebära problem med Försäkringskassan. Det innebär ännu fler problem som kommer att stressa mig ännu mer. Jag orkar inte med mer strul, så jag kör på det som i varje fall är "kända terränger" för mig, även om jag mår dåligt av det.

Okej, jag ska inte bråka med dig. Jag vet att det bara spär på ångesten att någon tjatar om det.

Nej Flia, du FÅR bråka med mig. Jag VILL att du bråkar med mig (så länge du inte är otrevlig fast det tror jag inte du blir). Jag vill hitta lösningar(!!!). Berätta hur man ber om hjälp, berätta hur man vågar. Jag vill verkligen inte gå i dessa gamla spår men jag vet inte hur jag ska komma ur allt...
Och dessutom, även OM råden inte skulle passa just för mig så kanske de är utmärkta åt någon annan.

Tack, jag älskar att skriva folk på näsan vad de ska göra (OBS! själv-ironi)
Jag tänker på saker som disk, tvätt och städnng.
Har du en sambo? Är barnen tillräckligt gamla för att hjälpa till med sånt?

Matlagning: halvfabrikat?

Gå ner på deltid på jobbet?

Nästa gång du går i väggen kommer du ju att bli sjukskriven ändå (fast med nuvarande regler lär det kanske inte gå att få det gjort innan).

Miche skrev:Nu har jag dragit ut på det för länge. Min systerdotter ska gifta sig på lördag (om en vecka) och jag har inte gett något svar än om jag kommer...

Jag har inte mental ork för det, jag har inte råd (om jag inte kan få skjuts) och ingenstans att bo natten efter (om ingen här kan låna ut ett utrymme där jag kan sova, jag tror att bröllopet är på Tjörn...)

Jag klarar inte av att säga nej så jag hoppas nästan på att inte få skjuts...

Fan vad mycket enklare det var med den andra systerdottern, hon gifte sig med endast två bröllopsvittnen och meddelade oss andra först efteråt!

Varför kan du inte säga nej?
Använd en dålig ursäkt istället, som influensan eller nåt.

Flia skrev:Varför kan du inte säga nej?
Använd en dålig ursäkt istället, som influensan eller nåt.

Jag har press hemifrån från fästmön och dottern att jag ska åka...

Miche skrev:

Flia skrev:Varför kan du inte säga nej?
Använd en dålig ursäkt istället, som influensan eller nåt.

Jag har press hemifrån från fästmön och dottern att jag ska åka...

Har de rätt att ställa det kravet?
Du har ett funktionshinder! Det gör att du inte klarar av det helt enkelt. Även om det kanske är ledsamt är det ändå ett faktum som dina närmaste måste finna sig i.

Flia skrev:Har de rätt att ställa det kravet?
Du har ett funktionshinder! Det gör att du inte klarar av det helt enkelt. Även om det kanske är ledsamt är det ändå ett faktum som dina närmaste måste finna sig i.

Det är inte så mycket funktionshindret som ställer till det... det är depressionen som är det stora problemet...

Oftast brukar jag faktiskt må bättre av att träffa folk, jag vet inte om det kommer att gå lika bra den här gången...

Miche skrev:

Flia skrev:Har de rätt att ställa det kravet?
Du har ett funktionshinder! Det gör att du inte klarar av det helt enkelt. Även om det kanske är ledsamt är det ändå ett faktum som dina närmaste måste finna sig i.

Det är inte så mycket funktionshindret som ställer till det... det är depressionen som är det stora problemet...

+1 och massor av förståelse.

Lakrits skrev:massor av förståelse.

Tack, det värmde!

Miche skrev:

Flia skrev:Har de rätt att ställa det kravet?
Du har ett funktionshinder! Det gör att du inte klarar av det helt enkelt. Även om det kanske är ledsamt är det ändå ett faktum som dina närmaste måste finna sig i.

Det är inte så mycket funktionshindret som ställer till det... det är depressionen som är det stora problemet...

Oftast brukar jag faktiskt må bättre av att träffa folk, jag vet inte om det kommer att gå lika bra den här gången...

Är inte depressionen en följd av funktionshindret?

Flia skrev:

Miche skrev:

Flia skrev:Har de rätt att ställa det kravet?
Du har ett funktionshinder! Det gör att du inte klarar av det helt enkelt. Även om det kanske är ledsamt är det ändå ett faktum som dina närmaste måste finna sig i.

Det är inte så mycket funktionshindret som ställer till det... det är depressionen som är det stora problemet...

Oftast brukar jag faktiskt må bättre av att träffa folk, jag vet inte om det kommer att gå lika bra den här gången...

Är inte depressionen en följd av funktionshindret?

Jo precis, många med autistiska drag lever ensamma liv. Vem kan inte bli deprimerad av att förlora familj, hus och hem och jobb.

matterik skrev:

Flia skrev:

Miche skrev:

Flia skrev:Har de rätt att ställa det kravet?
Du har ett funktionshinder! Det gör att du inte klarar av det helt enkelt. Även om det kanske är ledsamt är det ändå ett faktum som dina närmaste måste finna sig i.

Det är inte så mycket funktionshindret som ställer till det... det är depressionen som är det stora problemet...

Oftast brukar jag faktiskt må bättre av att träffa folk, jag vet inte om det kommer att gå lika bra den här gången...

Är inte depressionen en följd av funktionshindret?

Jo precis, många med autistiska drag lever ensamma liv. Vem kan inte bli deprimerad av att förlora familj, hus och hem och jobb.

Själv blir jag deprimerad av för mycket aktivitet, eller saker jag verkligen vill göra men inte klarar av.
Eller när någon NT raljerar om AS, då kan jag bli deprimerad i flera dagar.

Självklart.

Flia skrev:

Miche skrev:Det är inte så mycket funktionshindret som ställer till det... det är depressionen som är det stora problemet...

Är inte depressionen en följd av funktionshindret?

Både och, jag skulle definitivt inte varit så här deprimerad om jag inte hade haft så många privata problem, men å andra sidan hade jag nog sluppit åtminstone några av problemen om jag inte haft AS och ADHD (dessutom är jag bipolär, vilket knappast gör att jag är mindre deprimerad...)

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:

Flia skrev:

Truly skrev:Jag har ju "mött väggen" tre gånger, men trots det är det många som inte förstår vad det innebär - de tror att det är att "ha lite mycket att göra" eller att vara "lite överarbetad"...

Sen tillkommer ju många saker som man faktiskt inte kan säga nej till, saker som man är skyldig att göra eller saker som man mer eller mindre tvingas att göra för att få ekonomin och vardagen att gå ihop. Och blir dessa saker för många i vardagen så sitter man ju i en rävsax; man kan inte säga nej hur man än vänder och vrider sig.
Och då kommer dessa klämkäcka kommentarer på löpande band, de om hur man måste försöka att tänka positivt för att förändra sin inställning.

Jag har tagit bort en massa skyldigheter också, sagt ifrån att jag inte kan eller att andra får acceptera att jag gör saker i min egen takt.
Visserligen är jag priviligierad som har förtidspension och slipper hålla på med dagens sjukbestämmelser. Utan den skulle jag troligen inte orkat fortsätta leva.

Jag undrar om det inte är just vardagen som vi måste lära oss säga nej om. Har man barn finns det ju saker som verkligen måste göras, men det finns faktiskt många småsaker som inte behöver göras "nu" och saker som kan lastas över på andra. Inte för att det är lätt att se det, men om man lyckas kan man få det lite lugnare.

Mmm...kanske för andra, men inte för mig. Jag har listat allt det jag gör dagligen i en lång lista. Det var tre saker jag kunde ta bort, tre saker som tog en halvtimma.
Sedan har jag runt ett 70-tal andra saker som måste göras i listan (detaljerad lista) och de tar mer än 24 timmar. Så jag har varit tvungen att prioritera bort egen tid, roliga aktiviteter och vila för att kunna hinna med vardagen.
Små saker på några minuter hinner jag alltid med samtidigt som jag gör något annat. Som att skriva det här inlägget, det gör jag samtidigt som jag har dottern bredvid mig och kör hennes andningspass.

Nu är ju mitt liv lite speciellt då jag har två barn som är sjuka + att jag själv har diverse sjukdomar/handikapp och allt detta tar enorm tid. Sen ska man arbeta och ta hand om barnens övriga utveckling - lek, läxor mm. Och på toppen av det, alla möten med sjukvården för oss alla tre.

Det går inte att prioritera bort mer. Om jag ska prioritera bort mer så får jag adoptera bort mina barn, alternativt sluta arbeta och leva på 0kr i inkomst. Det är ett omöjligt val. Utan mina barn kan jag lika gärna ta livet av mig. Och utan arbete har jag inte råd med mina barn. Alltså gör jag ingen prioritering och dundrar säkert in i väggen en fjärde gång förr eller senare.

Så egentligen skulle du vara sjukskriven för att ha tid att vara sjuk.
Och vara hemma för sjukt barn för att hinna ta hand om dina sjuka barn.

Har du försökt få hjälp med någon del?

Ja, jag har frågat om hjälp angående barnen, men det får jag inte.
Att bli sjukskriven innebär två problem:

1. Jag vet inte hur jag ska be om det, och jag vet inte vem jag ska kontakta. Jag orkar inte dra allt ytterligare för en ny läkare.

2. Jag vill inte bli sjukskriven då det kommer att innebära problem med Försäkringskassan. Det innebär ännu fler problem som kommer att stressa mig ännu mer. Jag orkar inte med mer strul, så jag kör på det som i varje fall är "kända terränger" för mig, även om jag mår dåligt av det.

Okej, jag ska inte bråka med dig. Jag vet att det bara spär på ångesten att någon tjatar om det.

Nej Flia, du FÅR bråka med mig. Jag VILL att du bråkar med mig (så länge du inte är otrevlig fast det tror jag inte du blir). Jag vill hitta lösningar(!!!). Berätta hur man ber om hjälp, berätta hur man vågar. Jag vill verkligen inte gå i dessa gamla spår men jag vet inte hur jag ska komma ur allt...
Och dessutom, även OM råden inte skulle passa just för mig så kanske de är utmärkta åt någon annan.

Flia skrev:Tack, jag älskar att skriva folk på näsan vad de ska göra (OBS! själv-ironi)

Flia skrev:Jag tänker på saker som disk, tvätt och städnng.
Har du en sambo? Är barnen tillräckligt gamla för att hjälpa till med sånt?

Disk är inget problem, vi har diskmaskin.
Tvätt ÄR ett stort problem då dottern är urininkontinent och jag tvättar runt 3ggr per dag. Men jag kan inte begära att mina barn hänger tvätten då det är för svårt för dem att hänga täcken, lakan och påslakan på vårt tvätträcke (det hänger ca 1.70 meter upp på väggen). Barnen är 3 och 8 år.
Städning...hmm... jaa, det förekommer sällan någon städning här hemma. Vi försöker att göra det typ några gånger per år vid byte av årstid och dekorationer. Men den där veckostädningen som många verkar änga sig åt har vi aldrig hunnit eller orkat med.

Jag är gift så visst tar vi båda hand om saker hemma. Problemet är väl att han pendlar och reser mycket i arbetet. Han kommer aldrig hem före 18:40 om kvällarna. Och kvällarna är ju då det är absolut värst, för det är då alla medicinska grejor, middag, mediciner, läxor, tvätt mm ska ske. Och då är jag helt slut efter jobbet. Vi har funderat på om gubben skulle söka annat arbete, men det är ju en viss risk med det. Jag menar där han är nu är han fast anställd. Han kommer inte bli av med arbetet om han inte själv gör något riktigt dumt mot arbetsgivaren. Den säkerheten finns ju inte om han söker sig till ett nytt arbete, för dels så finns risken att han i sämre arbetstider blir uppsagd, eller att han inte får fortsätta efter prövotiden.

Flia skrev:Matlagning: halvfabrikat?

Ja, problemet här med halvfabrikat är ju att både jag och barnen har problem just med viss typ av mat. Så det är få halvfabrikat vi kan använda. Men visst finns det några produkter av halvfabrikat som funkar. Fiskbullar är något som är oerhört gångbart hemma hos oss. Lätt att bara värma!
Min mage tål ju inte mat som är svårtsmält. Maten måste gå att mosa med gaffel för att jag ska kunna äta det. Och det är svårt och tar tyvärr en hel del tid. De halvfabikat jag klarar av att äta är framfröallt fiskbullar och kalvsylta. DET är finfina grejor.

Men oavsett om det är hel- eller halvfabrikat så gör jag ofta lätta grejor. Jag kör ofta saker man kan slänga in i ungen och som sköter sig självt där inne - som kycklingfiléer, lax, köttfärslimpa och liknande.

Flia skrev:Gå ner på deltid på jobbet?

Det går tyvärr inte då jag redan har lägsta aktivitetsersättningen. Jag kan inte gå ned mer i tid för då skulle jag i princip arbeta gratis och det har vi inte råd med.

Flia skrev:Nästa gång du går i väggen kommer du ju att bli sjukskriven ändå (fast med nuvarande regler lär det kanske inte gå att få det gjort innan).

Parentesen förstod jag inte riktigt. Hur menar du där? När det gäller sjukskrivning för utbrändhet... Jaa, sist var jag sjukskriven i 3 veckor, så jag vet inte riktigt om det kommer bli bättre denna gång. Jag har liksom svårt att förklara för läkare (eller egentligen vem som helst) att jag mår dåligt. Och eftersom jag inte visar det tillräckligt tydligt i mitt kroppsspråk så tror läkare ofta jag inte mår så dåligt som jag faktiskt gör. Och jag vet inte hur jag ska säga det.

Jag brukar "gå igenom samtalet" med läkare innan jag ska dit, men samtalen blir ju sällan så som jag har planerat det i mitt huvud. Och när jag väl är där kommer alltid någon totalt oväntad fråga eller ett oväntat påstående som jag inte alls vet hur jag ska ställa mig till.

Några dagar senare då jag fått fundera i fred, DÅ har jag kanske ett svar, men då måste jag ju kontakta läkaren igen, och då kommer samma sak att ske igen, oväntade påståenden från läkaren och jag kan inte ge några svar eller argument... gaaahhh...
Så det är jäkligt svårt detta med vårdkontakter för mig...

Flia skrev:Nästa gång du går i väggen kommer du ju att bli sjukskriven ändå (fast med nuvarande regler lär det kanske inte gå att få det gjort innan).

Truly skrev:Parentesen förstod jag inte riktigt. Hur menar du där?

Att blir sjukskriven innan man går in i väggen menar jag, förebyggande liksom.

Truly skrev:När det gäller sjukskrivning för utbrändhet... Jaa, sist var jag sjukskriven i 3 veckor, så jag vet inte riktigt om det kommer bli bättre denna gång. Jag har liksom svårt att förklara för läkare (eller egentligen vem som helst) att jag mår dåligt. Och eftersom jag inte visar det tillräckligt tydligt i mitt kroppsspråk så tror läkare ofta jag inte mår så dåligt som jag faktiskt gör. Och jag vet inte hur jag ska säga det.

Jag brukar "gå igenom samtalet" med läkare innan jag ska dit, men samtalen blir ju sällan så som jag har planerat det i mitt huvud. Och när jag väl är där kommer alltid någon totalt oväntad fråga eller ett oväntat påstående som jag inte alls vet hur jag ska ställa mig till.

Några dagar senare då jag fått fundera i fred, DÅ har jag kanske ett svar, men då måste jag ju kontakta läkaren igen, och då kommer samma sak att ske igen, oväntade påståenden från läkaren och jag kan inte ge några svar eller argument... gaaahhh...
Så det är jäkligt svårt detta med vårdkontakter för mig...

Sån är jag också, men jag har lärt mig säga ifrån redan från början att det som sägs här kan ändras när jag får tänka i lugn och ro. Därför ber jag läkaren skicka ett sammanfattningsmail efter besöket, tillsammans med ev ytterligare frågor. Sen svarar jag på mailet och får sagt det jag vill i lugn och ro.

Jag har ganska svårt att säga nej, vill gärna ställa upp så fort nån behöver hjälp eller ber mig följa med på nån aktivitet osv...

Jag vet att jag skulle må bättre av att tänka lite mer på mig själv och mina egna önskemål men det är svårt att säga nej! Tränar dock på det Kan bero på att jag ofta behöver lite betänketid (väga för och nackdelar mot vatandra) för att komma fram till ett bra beslut. Ofta hinner jag inte tänka efter när nån frågar nåt.