Hej, har ett litet knepigt problem jag levt stort sätt hela mitt liv med.

Det är att jag inte kan stå upp för mig själv, tar allt personligt och ingen kan skämta med mig. Förut var jag bättre på att ta skämt men nu har det blivit näst intill omöjligt att skämta med mig.

Brukar tänka att det bara är ord och utifrån individerna som säger det men jag blir så ställd mot väggen varje gång, får panik och vet inte vad jag ska göra. Blir nervöst och lämnar rummet för att det blir för mycket.

Detta gör att t. ex mina arbetskamrater inte vet hur dom ska hantera mig, det blir som att dom måste förklara att dom skämtar trots att jag vet om det. Eller säga något snällt efteråt för att dom tror att jag blivit ledsen. Det är mycket ångest och jag förstår bara inte denna skämthysteri över att man ska skrika dumma saker till varandra stup i kvarten. Men jag vill bli bättre på att hantera det. Känns som att jag förlorar många vänner på detta då alla på mitt jobb blivit ganska bundis den senaste månaden. Jag vill verkligen inte vara så jävla mesig och gå runt och vara sur i min tystnad, inte heller verka så instängd. Skulle sitta fint med några goda råd angående detta.

Någon som känner igen sig?

Mvh

monoton


Känner igen detta, har själv i perioder svårt att avgöra vad som är menat som ett skämt eller inte...de benämner mig då som det ord jag avskyr mest på hela jorden: stel



Mvh
C

Stärk självförtroendet, och kaxa tillbaka!

Jag var likadan förut, men med mycket träning har jag kommit över det.
(Är för trött för att fördjupa mig i det just nu...)

Jag har också svårt med det här vardagssnacket som är på arbetsplatser. Det är så energikrävande och tidskrävande. Jag har eget företag så jag slipper höra detta. Det är nog den viktigaste anledningen till att jag startade eget. Jag är så trött på jobbsnacket där man varje dag måste bevisa nåt och alltid hänga med i snacket. Hänger man inte med känner man sig utanför eller får dåligt samvete, självkänsla. Det är jobbigt.

Till att börja med känner jag igen mig. Men jag är numer en rätt god skämtare. Jag tror att man blir osäker helt enkelt för att man som du skrev inte vet vad man ska säga eller vilken min man ska anlägga. Det kan man lära sig om man tränar upp sig i lugn och ro.

Det bästa tills man tränat upp sig är kanske ett stilla småleende som svar. Det kan nog göra nya bekanta en aning osäkra men gissningsvis vänjer de flesta sig snabbt. Och det gör nog sällan något om man småler trots att ingen menat att skämta. Jag själv smålog alltför stelt ett tag, för jag var egentligen jättenervös men det blev bättre.

Vill man träna sig på att kommentera skämt så kan man ju välja andra slags skämt än att låtsasangrepp på enskilda personer. Jag får upp ett exempel i hjärnan: Vi stod ett gäng i någons hall och var på väg att gå och vi tyckte att det luktade fisk. Ingen kunde komma på varför.
"Men", sa den som bodde där, "jag räknar med att det försvinner när ni har gått". " "
Ingen hade något svar på det. Där var faktiskt ett småleende det bästa svaret någon kunde komma på. Omman tycker det är riktigt roligt kan man ju le litet extra eller skratta, ingen (vettig själ) tar illa vid sig. Om jag nu skriver självklarheter så tycker jag inte att det heller gör något.

Om du väl börjat känna dig säker igen så hittar du säkert småningom några slags lyckade repliker och egna skämt. Har du en galen humor så kör med sån men ta det på något sätt stillsamt ändå, är mitt råd. Le vänligt och stillsamt åt andras skämt om du inte vill/vågar skratta eller kommentera och acceptera med glatt humör om andra bara småler åt dina skämt och åt det som du skrattar åt. Jag tror det är så enkelt. Om man inte vill bli sällskapets lustigkurre men det kan man väl låta bli.

/ J

Tack för alla goda råd! får exprimentera lite och se hur det blir har trots allt överlevt hittils och det kan nog bara bli bättre.

Mvh