Okej, så jag har nu berättat för min mamma som är så NT som man kan bli om mina misstankar att ha Aspergers. Tog till mig mod i lördags första gången, försökte att glida in på ämnet om min bror och det...och hennes reaktion?

Hon trodde mig inte. Alls.

”Det är väl klart du inte har! Du är alldeles för social!”
-smått irriterad- ”Vet du ens vad Aspergers är?”
”Nej...eller ja, det är väl de där begåvade typerna...”

Så jag började att berätta om det för henne. Hon tror mig fortfarande inte.
”Men vad får dig att tro det?”
”Jag har en massa symtom”
”Symtom? Vadå för symtom?” radar upp det, hon tycker att jag är fånig, uppenbarligen. Blir irriterad såklart.
”Du är alldeles för social, ingen har någonsin märkt något konstigt med dig; tvärt om! Jag har bara fått höra att du är intelligent, och du är snäll och...social...” så fortsätter hon sådär och tror mig inte. Jag berättar att tjejer med AS ibland ”lär” sig de sociala reglerna osv och att de ibland är mer subtila än aspie-killarna.
Tillslut så verkar hon ge upp en aning.
”Men vad vill du att jag skall göra då? Aspergers är inte någon speciellt allvarlig sjukdom...”
Sjukdom liksom. Och skulle hon gå en dag som jag skulle hon inte ha samma uppfattning om att det inte är ”speciellt allvarligt”. Åh, jag avskyr människor som uttalar sig utan kunskap om området.
Hon ringer senare på kvällen när jag är hos min pappa, gråter och säger att jag har gjort henne orolig och försöker att skylla allt på mig. Jag säger att det förmodligen inte är något för att hon ska sluta och vi pratar inte om det mer på några dagar.

Idag tar jag upp det igen när vi sitter i bilen på vägen hem från skolan. Hon frågar varför jag inte trivs i skolan, hon antar att jag är mobbad...jag frågar varför hon inte tror mig om AS och hon påstår att jag ”inte har några symtomer” och ”det kan väl inte du veta! Du är ingen psykolog och du har ingen diagnos...” men vad i helvete liksom. Borde inte jag veta om vad jag har och inte har bäst själv? >.< Jag frågar varför hon tror att min bror har det men inte jag. Hennes svar...”han betér sig konstigt och det gör inte du.”
Vid det här laget känner jag för att slå något.

Hur kan man möjligen uttala sig så trångsynt och okunnigt? Jag klarar seriöst inte av att konversera med sådana personer.

-vara en gnällig liten unge-

I alla fall. Har ni något tips för hur jag ska handskas med henne? Borde jag ge henne mer tid? Tro på att hon har rätt? Ge upp helt? =P

tro aldrig att någon har rätt bara för att det är enkelt! det är en väg rakt ner i självförnekelsens sumpmarker!

den typ av person som din mor verkar vara (nu drar jag mycket förhastade slutsatser...) kan behöva lång tid på sig för att smälta sådant.
det finns mycket i denna diagnos som kamouflerar sig i den accepterade (om än lite utdöende) traditionella bilden av flickor.

själv har jag inte vågat prata med min mycket aspiga mor (misstänker att min framlidne alkoholiserade morfar hade grav AS) eller med min far som har vissa sådana drag.
Min moster vet att jag anser mig vara AS. efter en diskussion om samhällets allt lägre tolerans mot avvikande råkade hon "anklaga" (rent diskussionsmässigt) att jag passade in på AS och jag blev helt stum... men hon räddade upp det så jag tror ingen annan märkte det.

oj... nu drev jag lite långt från ämnet... jag tror du bör ta upp det på neutral mark om en månad eller så. men bara en kort kommentar utan ilska eller besvikelse från din sida och sen göra det igen om ytterligare en månad för att strax före jul (men inte när julstöket är full gång. ska finnas tid för din mor att hämta sig innan dess) ta upp det för en längre diskussion.

Hej!

Min yngste son och ev. även min äldsta (förmodligen också min man) har nån typ av problematik inom det här området - och vissa i min omgivning blir förbannade när jag säger att jag misstänker "något".

Nu ska min lille kille tack och lov utredas via BVC (mitt initiativ), och min man har gått med på att träffa en psykolog.

Min mamma blev ledsen men för henne "föll mkt på plats", men min man vågar inte berätta för sina föräldrar (hans pappa har förmodligen ngt också). De kommer att skälla ut oss efter noter, och anklaga oss.

Cich: Jag tror du måste ge henne tid att smälta allt. Att hjälpa henne läsa på, dvs sticka "svart på vitt" under näsan på henne är kanske ett måste. Min syster vill inte lyssna på mig alls när jag berättar om min lille kille! Men jag har bestämt att inte prata med henne om detta förrän hon är beredd att lyssna på vad jag egentligen säger. Hon är rädd helt enkelt. För henne är det här jätteläskigt och stigmatiserande. Själv jobbar jag på resursavdelning på en förskola, och min mamma har jobbat med ungdomar i 40 år. Hon förstår.

Det där med omgivningens reaktioner verkar helskumt, men ge det tid och STÅ PÅ DIG!!