Undrar om de finns någon som är som mig som hjälper allt o alla om de frågar.....

Jag var förut en sån person som aldrig kunde/vågade säga nej till någon för att försöka vara alla till lags. Men det är en sak som jag har lyckats träna bort, vilket är oerhört skönt.
Har man varit i kontakt med Arbetsförmedlingen under en sådan lång tid som jag har varit så måste man nästan kunna säga nej för sitt eget bästa.
Hade jag inte lärt mig att säga nej hade jag med stor sannolikhet skickats till Samhall, eller något ännu värre ställe.... ¤ryser¤

Så länge du inte tar kål på dig själv är det bra. Det behövs mer hjälpsamhet i världen.

NEJ!

JA!

Nej, skämt å sido (här ovanför).

Jag var sådan tidigare. Jag hjälpte alla, försökte vara tillags överallt. Sa aldrig nej, backade alltid upp, dels för att jag ville hjälpa till men också för att det var en försvarsmekanism så att folk visste att de kunde lita på mig även om jag var en lite knepig individ i övrigt.

Jag säger inte ja till allt numera. Jag har fortfarande svårt att säga nej utan att ge en bra förklaring först. Jag är så van att både jag själv och andra räknar med att jag ska ställa upp att det känns som jag alltid måste förklara mig.
Så jag har fortfarande problem med att ENBART säga nej.

Skruttibangbang skrev:Undrar om de finns någon som är som mig som hjälper allt o alla om de frågar.....

Ja, jag är också så. Det finns nackdelar med det, men jag tror jag vinner mer än jag förlorar på det.

Jag säger JA för att jag hinner inte fundera över mitt svar (behöver tystnad och ensamhet för att fundera över beslut).

Först svarade jag inte alls när folk pratade med mig, sen när jag till slut började svara folk sa jag "jag vet inte" hela tiden. Det var det ärliga svaret, men folk klagade så mycket på det så det blev outhärdligt.
Så jag valde att började säga ja till allt i stället.

Men dessa ja har lett mig vidare i livet, hade jag sagt nej hela tiden i stället så hade jag nog inte kommit så långt med mig själv som jag har nu.

Att hjälpa andra ger mig mycket tillbaka, nackdelen är att jag ofta får dåligt samvete när jag "misslyckas" eller inte orkar. Och sen att jag kan "bränna ut mig" på att hjälpa någon annan, då jag inte märker hur det tar all min energi (som jag behöver ägna en del av åt mig själv). Jag behöver vara ifred och ensam för att kunna reflektera över såna saker.

Men det var mycket mer på så vis förut, nu har jag lättare att bara göra så gott jag kan och sen släppa taget om det som jag inte kan göra nåt åt och inse att andras olycka inte är mitt fel. Precis som mitt dåliga samvete inte är deras fel.

Snor lite av ämnet här omdet inte gör något?
Är ny här... jag stämmer in på det övriga som skrivits här.
Jag är tyvärr fortfarande i den sitsen att jag inte vågar säga nej till folk,nu ska dom skicka mig till ett ställe som samarbetar med Samhall ...
Dom som jag har kontakt med tycker jag inte har dom rätta kraven för att uppfylla ett riktigt arbete,det vill säga att jag har OERHÖRT svårt att hålla tider,men tack vare min diagnos som jag fick (asperger/adhd) så har jag fått svar på att jag inte kan hålla tider.

Men nu ska de bli stormöte för den enda som förstår mig är spykologen som jag har kontakt med.
Jag har provat allt för att komma i tid...jag menar verkligen allt.

Allt för att jag inte våga säga nej
Vette tusingen vad jag ska göra....

Välkommen hit ¤Race_Chick¤!

Jag känner igen det där med att inte komma i tid. Det funkar dåligt för mig också. Och jag vet inte hur jag ska göra. Jag kan inte planera tid alls. Jag försöker, men misslyckas hela tiden. Jag är bra på att planera i övrigt, men allt förstörs av att jag inte klarar av att planera TID.
Jo, jag vet att det tar ca 10 minuter att koka spagetti, jag vet att det tar 17 minuter att cykla ner till affären, jag vet att det tar 95 minuter för tvättmaskinen att tvätta klart en tvätt. Men det spelar ingen roll, för det är femtielva (eller kanske 61?) andra saker som ska med i tidsplaneringen också och det är här som allt går åt pipan.

Och så får jag tidsångest. Jag får ångest över att inte hinna i tid.

Jag kommer försent till nio saker utav tio, och trots det så blir jag irriterad på andra som inte kommer i tid. *oj så förstående man kan vara då*

Har tyvärr inga tips att ge dig då jag själv har liknande problem, mer än lite förståelse.

Här finns en till, det är ett stort problem för mig tyvärr.

Har förstört många relationer på det sättet... säger ja till allt, ofta även om jag vet att jag inte har tid eller ork. Vet inte riktigt vad jag är rädd för, men tycker det är så obehagligt att säga nej. Och sen när det jag sagt ja till dyker upp mår jag så dåligt och orkar verkligen inte, men vågar inte ringa och lämna återbud så jag bara skiter i det och unviker personen för all framtid...

Jag är bra på att säga nej, för bra.
Tycker jag borde lära mig säga mer ja istället. Det hade nog inneburit att jag vågat ta mer risker.

Jag är dålig på att säga nej. T.ex om jag inte vill göra något för någon, se/hyra en viss film, få lov att ta mig an en viss uppgift...som när min kompis storasyster kom fram till mig en morgon i skolan och sa "kan min kompis få låna din jacka? Våra skåp är på andra sidan skolan. Vi ska bara gå ut lite snabbt, det är ingen fara". Jag visste förstås att de skulle sticka ut och röka, men trots det kunde jag inte säga nej. Var dock inga fel på jackan när de kom tillbaka med den heller. Luktade inte rök eller något. Men ändå, den hade ju kunnat det. Fast jag är väl bättre på att säga nej till de människor jag känner...

Tack Truly

Det ger bara problem att bara kunna säga ja eller nej till allt...

Jag kanske nyss kommit hem klockan 3 på natten en fredag och nyss gått och lagt mig,då kan telefonen ringa å en polare säger "kan du hämta mig och köra mig hem?"
"javisst" säger jag,ont i skallen,trött,slut i kroppen.... mår bara sämre själv än en full kompis som ligger däckad nånstanns...

Men nu har jag blivit bättre på det,jag trycker på ljudlöst och lägger telefonen upp-o-ner så jag varken ser eller hör om nån ringer

Men i övrigt så säger jag jag till allt och jag hatar verkligen det,jag är rädd att folk ska hata mig,snacka skit bakom min rygg m.m m.m m.m om jag säger nej

Och det där med tider.....huvva... då jag hade ett jobb så börja jag klockan 07:00.... Jag kom alltid till jobbet 07:15 eller 07:30...Chefen röt,skrek och var vansinning på mig medans jag försökte förklara att det är inte mig det är fel på...Jag har ställt 3-5 väckarklockor på samma tid,jag har tagit sömnpiller,jag har lagt mig tidigt,sent,mittimellan m.m men inget funkar,jag kommer ändå försent.... Såhär har det varit i flera herrans år. Jag brukar normalt vakna pigg å glad runt 09:00 eller 10:00 så jag måste prata förnuft med arbetsförmedlingen om denna diagnos att jag kanske bara kan arbeta 70%... visst jag kanske får en sämre lön men då slipper jag ju iallafall sitta hemma hela dagarna?

Hej och välkommen, Race Chick!

¤Race_Chick¤ skrev:Men i övrigt så säger jag [ja] till allt och jag hatar verkligen det,jag är rädd att folk ska hata mig,snacka skit bakom min rygg m.m m.m m.m om jag säger nej

Det kan snarare vara så att folk slutar respektera en om man aldrig sätter några gränser, och kan mycket väl snacka skit om en ändå.

När andra väl börjat ta en för given kan de i början bli lite förtretade om de plötsligt får ett nej, särskilt om de var fräcka utnyttjande typer redan från början, men så småningom vänjer de sig vid att man inte längre är en dörrmatta och får helt enkelt gilla läget.

Självklart är det en förmåga som kan ta tid att öva upp, men väl värt ansträngningen och riskerna, enligt min erfarenhet.

Och när man slutat ställa upp av rädsla och gammal vana så lämnar man utrymme för att känna efter vilka saker man faktiskt VILL göra för andra. Det som man inte gör med lust och glädje brukar ändå inte bli så bra, vare sig för en själv eller för den man 'hjälper'.

Okej klokt sagt
Jag ska börja försöka att säga nej nu. (det är ju fredag imorgon).
Tuffaste blir nog mot dessa "soc tanter" för dom hatar verkligen ett nej,då ska dom ställa 45 frågor och dom ska ha alla svar,sen kan dom börja hota med saker och ting om jag inte håller me dom

Så ska ingen bli behandlad

Övning ger färdighet.

Men just med soc-tanter och andra med viss makt bör man kanske försöka vara lite diplomatisk så man inte retar upp dem i onödan. Hur diplomatisk man behöver vara beror på hur beroende man är av deras välvilja, och på om de är av den snälla förstående sorten eller ej. Svårt att ge några generella råd där utan att veta mer om situationen. (Och jag tror inte jag skulle vilja göra det även om jag visste mer.)

Det jag hade i åtanke var främst fräcka kompisar eller närstående som utnyttjar ens vänlighet/flathet mer än de borde/än man själv borde tillåta. När jag var yngre och mesigare råkade jag ut för sådana hela tiden. Nu händer det inte alls eftersom jag slutat umgås med utnyttjande typer.

Och nu har jag inte något emot att räcka någon ett handtag om jag orkar och har tid precis när det behövs. Men ibland är det ändå svårt att låta bli att ta på sig lite mer än man egentligen orkar, får hela tiden fortsätta öva mig i att känna efter och sätta rimliga gränser, fast nu mest för mig själv än mot andra.

Skruttibangbang skrev:Undrar om de finns någon som är som mig som hjälper allt o alla om de frågar.....

Jag är nog rätt lika, har väldigt svårt att säga Nej.Värst är det att säga nej till mina nära och kära.

Men jag jobbar på det och har gjort framsteg.

Jag är ofta rädd för följderna av att jag säger nej, eller säger ifrån. Är rädd att personen jag säger ifrån till skall tro att jag inte gillar denne längre,när det ofta bara handlar om att jag behöver utrymme.

Om man förklarar orsaken brukar de man är tvungen att säga nej till ha lättare att förstå (och därmed inte bli lika ledsna eller sura). Inte för att man egentligen ska behöva förklara, särskilt inte när det gäller försäljare, ytliga bekanta etc, men till ens närmaste om man vill fortsätta ha en god relation.

Jag har ju varit inne i stora väggen och efter det har jag faktiskt lärt mig att säga nej. Utbrändheten är dessutom en kanonbra förklaring som alltid accepteras.

Jag har ju "mött väggen" tre gånger, men trots det är det många som inte förstår vad det innebär - de tror att det är att "ha lite mycket att göra" eller att vara "lite överarbetad"...

Sen tillkommer ju många saker som man faktiskt inte kan säga nej till, saker som man är skyldig att göra eller saker som man mer eller mindre tvingas att göra för att få ekonomin och vardagen att gå ihop. Och blir dessa saker för många i vardagen så sitter man ju i en rävsax; man kan inte säga nej hur man än vänder och vrider sig.
Och då kommer dessa klämkäcka kommentarer på löpande band, de om hur man måste försöka att tänka positivt för att förändra sin inställning.

Truly skrev:Jag har ju "mött väggen" tre gånger, men trots det är det många som inte förstår vad det innebär - de tror att det är att "ha lite mycket att göra" eller att vara "lite överarbetad"...

Sen tillkommer ju många saker som man faktiskt inte kan säga nej till, saker som man är skyldig att göra eller saker som man mer eller mindre tvingas att göra för att få ekonomin och vardagen att gå ihop. Och blir dessa saker för många i vardagen så sitter man ju i en rävsax; man kan inte säga nej hur man än vänder och vrider sig.
Och då kommer dessa klämkäcka kommentarer på löpande band, de om hur man måste försöka att tänka positivt för att förändra sin inställning.

Jag har tagit bort en massa skyldigheter också, sagt ifrån att jag inte kan eller att andra får acceptera att jag gör saker i min egen takt.
Visserligen är jag priviligierad som har förtidspension och slipper hålla på med dagens sjukbestämmelser. Utan den skulle jag troligen inte orkat fortsätta leva.

Jag undrar om det inte är just vardagen som vi måste lära oss säga nej om. Har man barn finns det ju saker som verkligen måste göras, men det finns faktiskt många småsaker som inte behöver göras "nu" och saker som kan lastas över på andra. Inte för att det är lätt att se det, men om man lyckas kan man få det lite lugnare.

Flia skrev:

Truly skrev:Jag har ju "mött väggen" tre gånger, men trots det är det många som inte förstår vad det innebär - de tror att det är att "ha lite mycket att göra" eller att vara "lite överarbetad"...

Sen tillkommer ju många saker som man faktiskt inte kan säga nej till, saker som man är skyldig att göra eller saker som man mer eller mindre tvingas att göra för att få ekonomin och vardagen att gå ihop. Och blir dessa saker för många i vardagen så sitter man ju i en rävsax; man kan inte säga nej hur man än vänder och vrider sig.
Och då kommer dessa klämkäcka kommentarer på löpande band, de om hur man måste försöka att tänka positivt för att förändra sin inställning.

Jag har tagit bort en massa skyldigheter också, sagt ifrån att jag inte kan eller att andra får acceptera att jag gör saker i min egen takt.
Visserligen är jag priviligierad som har förtidspension och slipper hålla på med dagens sjukbestämmelser. Utan den skulle jag troligen inte orkat fortsätta leva.

Jag undrar om det inte är just vardagen som vi måste lära oss säga nej om. Har man barn finns det ju saker som verkligen måste göras, men det finns faktiskt många småsaker som inte behöver göras "nu" och saker som kan lastas över på andra. Inte för att det är lätt att se det, men om man lyckas kan man få det lite lugnare.

Mmm...kanske för andra, men inte för mig. Jag har listat allt det jag gör dagligen i en lång lista. Det var tre saker jag kunde ta bort, tre saker som tog en halvtimma.
Sedan har jag runt ett 70-tal andra saker som måste göras i listan (detaljerad lista) och de tar mer än 24 timmar. Så jag har varit tvungen att prioritera bort egen tid, roliga aktiviteter och vila för att kunna hinna med vardagen.
Små saker på några minuter hinner jag alltid med samtidigt som jag gör något annat. Som att skriva det här inlägget, det gör jag samtidigt som jag har dottern bredvid mig och kör hennes andningspass.

Nu är ju mitt liv lite speciellt då jag har två barn som är sjuka + att jag själv har diverse sjukdomar/handikapp och allt detta tar enorm tid. Sen ska man arbeta och ta hand om barnens övriga utveckling - lek, läxor mm. Och på toppen av det, alla möten med sjukvården för oss alla tre.

Det går inte att prioritera bort mer. Om jag ska prioritera bort mer så får jag adoptera bort mina barn, alternativt sluta arbeta och leva på 0kr i inkomst. Det är ett omöjligt val. Utan mina barn kan jag lika gärna ta livet av mig. Och utan arbete har jag inte råd med mina barn. Alltså gör jag ingen prioritering och dundrar säkert in i väggen en fjärde gång förr eller senare.

Flia skrev:Jag har ju varit inne i stora väggen och efter det har jag faktiskt lärt mig att säga nej.

Samma här.

Flia skrev:Utbrändheten är dessutom en kanonbra förklaring som alltid accepteras.

Inte alltid. Träffade igår en karriärscoach på mitt fackförbund. Hon jobbar mycket med fackliga frågor som ombudsman. Trots att det är 2010 är det många arbetsgivare som fortfarande inte fattar nånting.

jo Inger jag ska öva,i vanliga fall beskriver då folk som pratat mig med som en underbar liten människa som är snäll å förstående.
Jag lyssnar väldigt mycket på folk som mår dåligt och dom vet att dom alltid kan prata med mig för jag förstår dom,jag har varit igenom ett helvete.

Det där med soc tanterna...ja.... Jag tycker inte om dom... här uppe e dom tokiga.

Sist hota dom med att dra in alla pengar jag fick om jag inte gjorde som dom sa.. å de känns ju inte så kul

men nu har jag börjat ta makten i mina egna händer. Har fått många som står bakom mig och säger att jag inte ska ha nått skitjobb,jag ska jobba med det jag har intresse för.Annars kommer de bli lätt att jag inte angagerar mig i jobbet.

Jag har börjat säga nej till vänner när dom uppträder som svin...
För övrigt är jag inte en sån som tittar en i ögonen,har svår ögonkontakt,sen blyg e jag.
En daag va de en som bytte bort MIN musik hela tiden,då röt jag åt snubben å bad han sätta sig längst bak i bilen och hålla käften (körde en dodge van),då va jag riktigt stolt att jag sa ifrån å sa ifrån för nått jag inte gilla Han räkna inte med att jag kunde explodera sådär,efter det har han fått respekt för mig =) va bara tvungen att berätta förlåt