Jag skulle vilja prata med barnen i sonens klass (han är 9 och ska börja 3:an) om Asperger och hur de kan hjälpa honom och förstå honom bättre....Är det en bra eller dålig idé? Tar gärna emot era erfarenheter och tips/råd.

Har tyvärr inga erfarenheter. Men har du pratat med klassföreståndaren, vad tror h-n? Kanske är det bättre om h-n gör det? Men då får det inte bli typ "ni måste vara snälla mot stackars Kalle för han har aspergers".

Jag tycker att det är en bra ide att berätta. Har hört av föräldrar att de först berättat på föräldramöte för föräldrarna o sen för barnen. Min son går i "As-klass" , så just DEN biten har vi inte behövt ta ställning till. Men hade han gått i "vanlig" klass hade jag absolut velat att alla visste.
Alla fall min son får ju utbrott o kan betee sig på ett sätt som är "udda".
Lycka till!!!

Prata med din son om hur han vill ha det. Det är trots allt han som lever med sin AS och sina klasskompisar i en daglig relation.
Sedan tycker jag att det beror lite på hur "tydlig" hans AS är, kan de andra barnen se att han avviker.

Barn tänker inte, hur kan vi hjälpa honom, utan de bara är och handlar och reagerar därefter. Framför allt om det handlar om funktionsnedsättningar som inte är synliga för ögat.

Jag skulle inte berätta, utan istället ta det vid de situationer där det är nödvändigt.
Om jag skulle berätta så skulle det vara för beteendet är så avvikande att det är synligt även för de andra barn.

Instämmer med Sam.

Jag tycker föräldrar borde utgå mer från vad barnet vill och mindre från vad de själv tycker är det "rätta".
Det som är det rätta för föräldrarna är nämligen inte alltid det bästa för barnet.

Tar man upp att ens barn har aspergers på ett föräldramöte och berättar för barnen i klassen så hoppas jag verkligen att man har vägt för och nackdelar mot varandra riktigt ordentligt före och att det sker i samförstånd mot barnet.

Allt annat är djupt respektlöst.

Håller med Sam och snuggelhund. Du ska fråga ditt barn vad han vill i de här lägena, inte skriva på ett forum och fråga vad man ska göra. Det är din son som har kontakt med de andra på sin klass och kan avgöra om det är en bra eller dålig ide att berätta, inte vi. I vissa fall kan det vara en katastrof att berätta, i andra fall kan det hindra en katastrof.

Det du behöver är lära dig lita på att din son kan fatta de här besluten. Jag vet att det kan vara svårt, men det går. Lycka till.

Tack för kloka ord!

Andra har redan sagt det viktigaste: tala med din son och se vad han tycker.
Men jag tycker inte du ska försöka övertala honom och säga att "det blir nog bra" utan se mer realistiskt på det.

Det här med att vara avvikande är ju särskilt jobbigt när man går i grundskolan, alla vi vuxna med asperger minns ju vår skoltid och i 10 fall av 10 är det inga vackra historier som berättas när vi snackar skolminnen.
Det är helt enkelt ingen dans på rosor att vara aspergare idag, oavsett mängden specialpedagoger man kan frambringa.

Jag fick min diagnos när jag var 14 och jag hade tvärvägrat förslag om att berätta för de andra 'klasskamraterna', som, om vi ska vara noga med ordens korrekthet, var mer klassfiender än klasskamrater

Men jag vet ju inte hur din sons skolsituation ser ut, han kanske trivs i skolan och har flera kompisar i klassen.

Nu är det ju så att information inte löser alla problem, det handlar mycket om ifall publiken kan förstå den information som ges och Aspergerproblematik är nog för kopmlext för att förklara så tredjeklassare förstår det. Den som lyckats med det har min respekt.

Mobbarnas modus operandi syns sällan i klassrummet utan på rasterna, i korridorerna, på fotbollsplan och i omklädningsrummen.

Skulle din son tycka att det var en bra idé att berätta så tror jag det bästa vore om en annan insatt person berättade som inte har en relation till din son, annars tror nog klasskamraterna att du vinklar.

Det bästa som jag tror är att klassen informeras om olika handikapp rent generellt, så förståelsen ökas. Att man berättar att det finns människor som fungerar annorlunda dels genom sjukdomar och dels genom medfött annorlundaskap. Klasskamraterna kan sedan dra sina egna slutsatser och agera humant och förstående de av dem som kan det. De andra skulle ändå inte tagit emot dina ord välvilligt.

Sam förklarade AS hos barn så bra för mig, (som till stor del är ett socialt handikapp). Neurotypiska barn som kommer till en ny grupp, ser en öppning och kommer in i gemenskapen. Ett AS barn står bara och iakttar gruppen men ser inte öppningarna som dyker upp och blir utanför.

Hej alla,

Har någon erfarenheter av att (som rubriken säger) informera klasskamraterna och deras föräldrar om ert barns handikapp? Vårt barns skolsituation har blivit svår, i och med att de andra barnen ser att vårt barn beter sig konstigt, och hon får höra att hon är "en knäpp unge".

På Habiliteringen säger man att rådet numera är att tala om handikappet för de andra barnen, och att 'erfarenheterna' visar att de andra barnen förstår och därmed börjar ta hänsyn. Problemet är ju att detta är oåterkallelligt - om det inte fungerar, om barnen använder kännedomen om diagnosen i sin mobbing, så går det aldrig att göra det ogjort. Och när jag frågar i vad Habiliteringens 'erfarenheter' består, så får jag bara otydliga referenser till 'författarna i området' samt berättelser om enstaka, framgångsrika exempel.

Alltså; å ena sidan skulle detta kunna funka, men å andra sidan kan det inte bli ogjort, och det tycks inte finnas några kvantitativa studier på området.

Har du några egna erfarenheter?

Asch, jag missade att det finns en annan, snarlik tråd: http://www.aspergerforum.se/ska-man-beratta-for-klasskamrater-t16599.html

Moderator Alien: Slog ihop de två trådarna

Vi bytte skola, till en där alla har Asperger, så jag har tyvärr inga erfarenheter att tala om.

Jag vet inte om jag skulle tala om funktionsnedsättningen (man säger inte handikapp längre, iaf inte om AS, bara som en liten bisak) om det är en infekterad situation och diagnosen skulle kunna leda till ytterligare mobbning.

Kanske jag hellre skulle tala om att man kommit fram till att barnet har följande svårigheter och så berätta om dragen han har. AS är ju trots allt väldigt olika hos olika ungar och bara diagnosen säger inte mycket.

Kanske jag alltså hellre skulle säga att X är si och så, och det är inte lönt att skälla eller tjata om Y, det gör inte saken bättre.

Skolan måste göra nåt åt mobbing och försöka se till barnets behov öht, så jag skulle nog börja med deras skyldigheter osv, så kanske det blir lättare för barnet gentemot klasskamrater när annat blir bättre med skolsituationen?

Lycka till. Ingen avundsvärd sits. Jag skulle alla gånger byta skola eller klass till mitt/mina barn, om jag var i den sitsen. Kanske ni ska titta på den möjligheten också?

vonZeppelin skrev:På Habiliteringen säger man att rådet numera är att tala om handikappet för de andra barnen, och att 'erfarenheterna' visar att de andra barnen förstår och därmed börjar ta hänsyn.

Det tror jag så mycket jag vill på.
Psykologer & kuratorer är i regel medelålders tanter som befinner sig ljusår ifrån grundskolans hårda och primitiva klimat.

Nej, 'brosch-Birgitta 55' vet inte hur 10-åriga skolgrabbar beter sig.

Om personen har stöd på skolan som till exempel en egen assistent och så, så tror jag att det är bra att diskutera det öppet.

Jag vill berätta hur det har varit för oss och vår son i skolan. I de lägre klasserna behöll vi diagnosen för oss själva, men med stigande ålder så krävs det mer sociala färdigheter, framförallt på rasterna. Eftersom det är just på rasterna som det kan inträffa situationer som blir påfrestande, och det då heller kanske inte finns någon vuxen i närheten som kan ingripa, så valde vi att berätta för klassen om vår sons AS.

Läraren tog god tid på sig och informerade noga om vad AS är och hur det yttrar sig. Hon pratade också om hur man bäst bemöter just vår son; att lämna honom ifred om han blir upprörd, inte springa efter honom när han drar sig undan, att han har små irriterande småljud för sig, inte gillar kroppskontakt mm mm.

Jag upplever det som att klassen har fått en ökad förståelse för hur vår son fungerar och de har accepterat hans sätt att vara. Nu är ju detta en väl sammansvetsad klass som följts åt ända sedan dagistiden, den är ganska stilla och lugn. Dessutom har de haft "turen" att ha väldigt bra skolpersonal omkring sig under hela skoltiden och har det fortfarande nu i 5:e klass.

Jag tror att man måste se lite från fall till fall om man ska berätta eller inte, för som någon skrev, när det väl är gjort går det inte att göra ogjort igen.

Vi berättade omedelbart i skolan om diagnosen, och både lärarna och klassen tog det bra. Vår son fick även en egen assistent som kunde hjälpa honom när det blev för svårt.
Med tiden blev det dock svårare för dom att motivera honom, men nu när han började 4:an så kunde han flytta till en skola med egen Aspergerklass. Den enda i Linköping så vitt jag vet.
Det har fungerat jättebra.

Vi började redan på dagis med att läsa "barn-böcker" i ämnet för hela gruppen... bor i en liten håla så vi visste ju att sonen skulle få dras med samma ungar ända till högstadiet å alla som bor här vet ändå... så alla har alltid vetat utan att vi har behövt peka ut eller namnge... men i mellanstadiet så rasade allt... alla visste men det var inte längra ok... mobbning å misshandel följde å skolans ända reaktion var att prata om lika/olika=alla duger... nu i högstadiet har vi inte sagt något men de flesta vet nog ändå... Detta med att ungar som vet visar mer hänsyn å förståelse tror jag inte mycket på... hur tufft e det att bry sig??? skulle vara tjejerna då... lycka till med vad du än beslutar är allt jag kan säga...

Kan tyvärr inte annat än hålla med krigis.

Jag hade INTE blivit hjälpt av att skolan/klassen hade vetat om min diagnos om den funnits då.

Barn är grymma.

Jag vet inte hur man ska göra.

Gå under eller bli en hårding. Normal blir man inte av den vanliga skolan iaf.