lallic skrev:Just det Truly, som du skriver nu är det kan man säga.

Konstigt att jag är så bra på sådant, när det skrivs att många tjejer med AS är sociala kamelonter.

Men ÄR du verkligen så bra på det då, eller är det bara det du tror själv?
För jag tyckte både innan och under utredningen att jag var en riktig kameleont. Att jag måste ha spelat roller hela mitt liv. Och det HAR jag också gjort. Men inte särskilt väl.

Ju längre utredning gick så märkte jag att jag egentligen inte alls var en bra kameleont. Jag hade aldrig lyckats att smälta in på rätt sätt. Jag hade bara lyckats med att hålla skenet uppe vid kortare stunder som t.ex. möten med mina barns lärare, med mina läkare, med mina gamla chefer, med grannar och liknande. Men i ett långtidsperspektiv har detta kameleontbeteende bara gett mig än större problem… Som t.ex. möten med vården.

Jag har kämpat mot vården i 20 års tid för diverse sjukdomar. Men ingen har riktigt lyssnat på mig eller tagit mig på allvar, eller det var i varje fall det jag trodde. Jag har skrivit längdmeter av gnälliga inlägg om oförstående och nonchalant svensk sjukvård i olika forum de senaste 10 åren för att jag inte har fått rätt hjälp. Men nu i efterhand förstår jag ju att DE inte har kunnat hjälpa mig eftersom DE tolkar andra saker än bara ord; saker som jag inte visar tillräckligt väl.
Ett exempel är då jag hade ett riktigt allvarlig gallstensanfall. Jag hade så ont så jag inte kunde andas. Men trots det så låg jag kvar hemma. Min man skjutsade tillslut ned mig med tvång och då jag kommer fram till akuten så går jag omkring i väntsalen och gungar lite fram och tillbaka på kroppen (för man måste ju spela trevli då man är utanför sitt eget hus), så jag varken skriker eller gråter.

Sjuksyrrorna lägger in mig på ett rum och det tar 3 timmar innan de kommer tillbaka. När de återkommer frågar jag efter smärtstillande och de blir lite förvånade. Då frågar de hur ont jag har på en skala från 1 till 10. Och jag svarar: Inte vet jag. Det gör ont, men det kanske finns saker som är värre. Jag har ju inte varit med om allt här i livet. Hur ska jag kunna gradera smärta då?

Inte undra på att de inte förstod vilken smärta jag hade, när jag sqatt där och diskuterade smärtgraderingar med dem...

Och så här har det varit i de flesta fall, inte bara inom sjukvården. På möten med chefer, olika organisationer jag varit med i, på föräldramöten, på arbetsförmedlingen osv… Jag har inte förrän i efterhand fattat att mitt kameleontbeteende har varit rent utav skadligt för mig själv, men inte gjort det minsta nytta i samspelet med andra människor. För inte har jag fått fler vänner, bättre arbetstjänster eller bättre hjälp pga. detta kameleontbeteende.

lallic skrev:Utredningen gick nog till som vanligt eller vad man ska kalla det. WAIS + någon intervju med lite AST frågor. Utöver det så var det sortera kort på datan (WCST) och sedan ADHD-känsliga test som 2 st självskattningsskalor (BROWN ADD och WURS) samt IVA test på datan som säger "one, two, one" osv, där det gäller att klicka när man ser eller hör en etta men inte när man ser eller hör en tvåa.

Tycker du att utredningen var bra, eller är det något du saknar i den? Jag upptäckte massor av saker under utredningens gång. Jag tyckte FÖRST att hela grejen med AS-utredning nog var ganska överdriven, men jag blev överraskad flera gånger. Bl.a. när jag skulle förklara mina egna känslor för psykologen. Herre, det var en chockupplevelse. Jag tyckte ju att jag hade full koll på mitt känsloliv, men det visade sig ju att jag inte hade något språk för det. Samma sak med många andra saker, bla. detta med skönlitteratur vs. facklitteratur. "Jag läser både och" blev mitt svar. Och jag berättade också vilka mina favoritböcker jag hade och att det fanns både facklitteratur och sköntlitteratur hemma hos mig. Men då ställer psykologen en följdfråga: När läste du senaste en skönlitterär bok? Och jag blev helt ställd, för det var i gymnasiet, alltså kanske 15 år sedan. Och nästa fråga var: Hur många fackböcker har du läst den senaste månaden? Och ja, det var ju bortåt en 5-10 stycken. Jag blev CHOCKAD. Jag har ju totalmanipulerat mig själv hela tiden. (det var massor av såna här små uppvaknanden under hela utredningen).


Hur var samtalen eller intervjuerna mellan dig och psykologen lallic? Följde han/hon bara intervjuhandledningen eller blev det efterdiskussioner, djupare diskussioner?


Jag försöker och har försökt att vara en social kameleont hela mitt liv. Jag trodde att jag var precis som alla andra. Men det fanns något inom mig som hela tiden pockade på min uppmärksamhet och sa att "hallå, allt är inte som du tror Truly. Du är annorlunda". Men jag lyssnade aldrig utan fortsatte att stoppa huvudet i sanden. - Äh jag är ju som alla andra.
I 38 år höll jag på så där. Jag fattade verkligen ingenting. Jag lurade väl visserligen andra människor också men mest av allt lurade jag mig själv, tyvärr. Men sen efter den tredje utmattningsdepressionen fick jag nog. Då sökte jag mig för första gången till en psykiatrisk mottagning (istället för att ranta runt på vårdcentralen). Jag sökte på en egenremiss för att jag trodde jag var påväg mot en ny utmattningsdepression igen, men redan vid första mötet såg psykiatrikern saker som jag DÅ inte förstod, men som jag nu i efterhand förstår är helt "klockrena" AS-beteenden.
Men psykiatrikern ville inte bara kolla om det var AS, utan under väntan på remissen till utredningsteamet fick jag träffa en psykolog som gick igenom diverse andra diagnoser med mig. Jag screenades för PTSD, personlighetsstörningar (fick både genomföra långa intervjuer och besvara frågeformulär). Jag screenades för Bipolär sjukdom, depression, tvångssyndrom, ångestproblematik och utmattning/utbrändhet. Så jag är väldigt nöjd med min utredning, både AS-utredningen och alla de utredningar som gjordes innan.


Jösses, långt utlägg.... förlåt.

Tack Truly, Zombie och andra för väldigt informativa inlägg i den här tråden.

Lallic, det känns som att du strävar bakåt med din fixering kring personlighetsstörningar. Den syn som du har har varit den rådande i många år nu. Det är först på senare tid som man börjat få upp ögonen för eventuell npf-problematik bakom många av de mentala dysfunktionerna.

Jag för min del är fixerad kring npf-biten och övertolkar antagligen en del. Men ändå är jag övertygad om att det kommer bli vedertaget så småningom.
Psykiatrin är bara enormt trög när det gäller att anamma nya förhållningssätt och infallsvinklar vilka, när de väl etablerats, kommer att innebära stora förändringar.

(Sömnmedlet börja verka nu så jag sätter punkt... )

Okej, tack Zombie, Truly och LILITH_ jag har läst allt ni skrivit och känner mig stressad att svara på allting nu, så jag vet inte hur jag ska börja.
Det blir ryckigt men jag börjar med att säga att jag känner igen mig mycket i det du skrev här Truly:

Jag har inte förrän i efterhand fattat att mitt kameleontbeteende har varit rent utav skadligt för mig själv, men inte gjort det minsta nytta i samspelet med andra människor. För inte har jag fått fler vänner, bättre arbetstjänster eller bättre hjälp pga. detta kameleontbeteende.

Jag har inte heller tjänat någonting, utan bara förlorat mig själv. Möjligen har jag tjänat lite genom att visa en mycket trevlig och stabil yta och det har gjort att jag blivit omtyckt.

Hur var samtalen eller intervjuerna mellan dig och psykologen lallic? Följde han/hon bara intervjuhandledningen eller blev det efterdiskussioner, djupare diskussioner?

Nja, jag blev intervjuad med ADI-R som ska vara något för AST. Vi har efter utredningen pratat djupare flera gånger om problem som jag har och känslor osv. Mina känslor tenderar att bli bottenlösa, som om det aldrig kommer ta slut och allt är skit och sen kan det gå över på eftermiddagen eller nästa dag. Jag kan lätt drabbas av att "allt är skit" och då blir jag väldigt negativ, uttråkad, arg och får panik.

Jag vet inte hur en aspergerutredning ska vara, men jag vet att det var den där intervjun, ett hembesök av arbetsterapeut, WAIS batteriet, WCST på datorn, minnas 15(?) ord, och sedan ADHD test. Det tog väl ca 2-3 månader allt som allt.

Så här står det om AS hos vuxna:

" Människor med Aspergers syndrom har grundläggande svårigheter med förmågan att kommunicera och umgås med andra."


Jag har inga problem med att kommunicera, tvärtom är jag väldigt verbal och tycker om att prata med andra människor. Jag är också duktig på att beskriva och förklara. Jag kan fjäska och vara inställsam om jag tex pratar med en tant som alla avskyr, på det sättet får jag gillande och fördelar. Visst är det falskt på sätt och vis, men att inte göra det för att det inte är äkta är bara dumt tycker jag. Jag har alltså förmågan att ta folk på rätt sätt, och att kunna prata och bli omtyckt av alla möjliga folk (kriminella, tanter, chefer, överklassfolk, arbetaredrägg, utvecklingsstörda osv) det tror jag AS inte klarar så bra.

Okej, även om jag är social av mig så kan jag ha hyss för mig som att dra mig undan när någon ringer, ej följa med på aktiviteter som är okända för mig osv..

Som sagt, det finns aspergare som klarar sådant alldeles utmärkt. Inte minst just på grund av sina kommunikationsproblem - nämligen att de har varit tvungna att (typ) från tidig ålder intensivöva sig i att kompensera för dem. Även dithän att de har kommit att tro att det är deras natur eller att de har tappat känslan av att de har någon; även dithän att de med flygande marginaler har blivit skickligare än de flesta "NT":s.

Nej, AS hos en vuxen avgör man inte där. Det avgör man (på det här området) med frågor som "Hur var det med det här när du var liten då?", "Blir du ofta socialt trött?", "Känner du dig [socialt] äkta, med eller utanför,...?", "Finns där ändå kvar någon rest av konstighet hos dig som du inte får bort?" - inte minst sistnämnda fråga även till folk i ens omgivning. Och genom att observera till exempel om personen trots denna självupplevelse ändå verkar ha sådant som en "kärna", hålla ihop inuti (kanske rentav på ett påfallande sätt eller intill (någon sorts) rigiditet), eller inte - och där kanske i ännu högre grad mer efter hur man uppfattas ut- än inifrån.

Ungefär.

************

Jag kan verkligen inte undgå intrycket att det här har blivit just ett sådant ältande hos dig som du nämnde i någon av trådarna du startade. Och då syftar jag inte så mycket på tvivlet på att du har asperger som på fixeringen vid personlighetsstörning. Såpass att jag undrar om det egentligen är någon idé att skriva sådant som ovanstående till dig just nu, om du missförstår mig rätt.

Förresten är man ju inte skyldig att läsa och svara på allt, särskilt när man inte orkar.

Zombie, det var ett bra exempel du skrev. Jag satt och funderade hur det var för mig som barn. Utan att gå in på alla egenheter, och istället hålla mig till det sociala, så var jag lite rädd för vissa minns jag, men samtidigt kunde jag störa klasskamraterna på lektionerna genom att vara gränslös. Samtidigt blev jag mobbad för att vara ful, dum i huvudet, konstig och mes.
Ibland "lät" jag som en polisradio på lektionerna (låg-mellanstadie) eftersom jag var intresserad av polisernas kommunikation och de där pip-ljuden som dom använde för att kalla på olika bilar. Ingen var särskilt imponerad av detta, och jag blev bara ännu mer retad.

Jag lekte ändå med några i min klass som var snälla och inte retade mig. Minns särskilt en som jag räknade som en vän. Vi cyklade runt och lekte med action forcegubbar, bytte smurfar m.m.

Jag träffade en gammal klasskompis för ett tag sedan, och jag frågade hur jag var i skolan, då sa han: "du var busig som fan", fast jag håller inte med helt eftersom jag var ingen tuffing utan konstig och utanför. Lite gränslös var jag nog ändå.

lallic skrev:Mina känslor tenderar att bli bottenlösa, som om det aldrig kommer ta slut och allt är skit och sen kan det gå över på eftermiddagen eller nästa dag. Jag kan lätt drabbas av att "allt är skit" och då blir jag väldigt negativ, uttråkad, arg och får panik.

Det inte ens alla experter inser (men en del av dem) är att våra problem med känslolivet inte gäller nedsättning i det - utan styrning, reglering, inre kommunikation och koherens i det (liksom i yttre kommunikation och en del annat). Således kan man ha både för mycket och för litet, vara både för stel och för flexibel eller styrsellös även på det området - liksom även kaotisk, drunknande, kännande för mycket för ditt och för litet för datt i en ologisk blandning.

Finns fler sådana än du och jag på det här forumet.

************

Inser att det kan låta som AS-propaganda det jag skriver. Vet inte vad jag ska göra åt det. Vore jag lika inläst på och frotterad med folk som har någon personlighetsstörning skulle jag kunna vara lika utförlig om den, så är det bara.

Hej!

Vad som beror på AS, ADHD eller min CP-skada kan ibland vara svårt att reda ut. Det syns att jag är annorlunda, men sen då?

Jag har problem med perceptionen. I praktiken innebär det att jag har svårt att hålla ordning och städa. När jag väl gör någonting, så blir det inte alltid riktigt gjort. Jag kan dammsuga och torka golv, men missar ibland att det behöver göras.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag hade antagligen svarat att det innebär att jag är sinnessjuk och socialt efterbliven. Eller om jag hade känt mig piggare så hade jag sagt att jag inte riktigt vet vad det innebär. Att jag kände mig skeptisk till om jag ens har AS och påbörjat en lång ifrågasättande monolog om varför jag inte skulle ha AS och istället för att svara på enkla frågor så hade jag frågat hur dom menade och liksom...varit sådär sjukligt AS-noga med vad grejer betyder. Ungefär som Truly beskrev hur hon svarade på frågan om hur kraftig hennes smärta var när hon hade gallstensanfall.

Jag tänkte på det, att AS och ADD borde vara lätt att förväxla, eftersom en med ADD dagdrömmer mycket, och tar inte itu med saker osv?

Zombie och Truly, saken är ju den att en med AS har problem med sociala outtalade regler. Som det står i den klistrade tråden:

"Aspergers syndrom - Personlighet med nedsatt förmåga att uppfatta sociala regler.

Det har jag inte problem med, men kan tycka det är lustigt eller pinsamt beroende på situationen, med andra som gör bort sig ständigt.

samt vissa sensoriska och motoriska problem.

Tror jag inte heller att jag har.

Jag orkar med socialt liv, men det är svårt att behålla vänner eftersom jag är kräsen, eller så träffar jag fel personer. Det blir lättare att dagdrömma och sitta vid datorn och bli allt mer och mer isolerad. Fast när jag träffat någon snäll som hittat på saker med mig, så har jag kommit ur hopplösheten och blivit gladare.

lallic skrev:Jag tänkte på det, att AS och ADD borde vara lätt att förväxla, eftersom en med ADD dagdrömmer mycket, och tar inte itu med saker osv?

Behov av rutiner och brister i det sociala spelet behöver inte ADD-personen ha, AD(H)D ingår inte heller i autismspektrumet. (Nu är jag inte alls expert, men har ändå erfarenheter eftersom vi har de diagnoserna hemma hos oss.)

antikropp skrev:Varit sådär sjukligt AS-noga med vad grejer betyder. Ungefär som Truly beskrev hur hon svarade på frågan om hur kraftig hennes smärta var när hon hade gallstensanfall.

Är det AS-aktigt? Så är jag hela tiden, folk blir förbannade. Det gäller ju att fatta vad de frågar för att eventuellt kunna svara.

Brist på rutiner har jag ibland, eftersom det inte finns något kul att göra.
Sociala spelet är bara att vara även om det inte är äkta, eller hjärtligt osv.
Man är lite udda och känslomässigt inte med så det blir att spela att man är känslomässigt med.

AAA skrev:

antikropp skrev:Varit sådär sjukligt AS-noga med vad grejer betyder. Ungefär som Truly beskrev hur hon svarade på frågan om hur kraftig hennes smärta var när hon hade gallstensanfall.

Är det AS-aktigt? Så är jag hela tiden, folk blir förbannade. Det gäller ju att fatta vad de frågar för att eventuellt kunna svara.

Jaa, det uppfattar jag (nu i efterhand) som AS-aktigt. Fast det förstod jag ju inte då.

Det som jag uppfattar som AS-aktigt just i "gallstensfallet" var att jag inte bara svarade en 10:a direkt, något som jag nu har förstått att "alla andra" skulle ha gjort. För mig var det viktigare att besvara frågan rätt, medan "entisar" troligtvis hade förstått att det bara handlar om en "bedömning" och därför skrikit ut en 10:a direkt eftersom smärtan var såpass kraftfull.