Att informera klasskamraterna om barnets diagnos: Ett tankeexperiment, skulle titeln ha lydit, men nu tillåts inte så långa titlar.

Jo, så här. På kort tid har två trådar dykt upp om huruvida man ska berätta i klassen att ens barn har aspergers.

Jag tänker gå igenom min skolgång lite ytligt, och gissa hur det hade gått, om alla visste....

Första klass. Alla är lite förvirrade, ny klass, allt med skolan är nytt. En stor avvikare i klassen, allergikern. Det pratades MYCKET om den där gången han höll på att dö i ett anfall en gång. Vi hade en stor fläkt som förde ett jävla liv i klassrummet.

Jag var inte särskilt accepterad där. Vad jag minns av killen med allergi var att folk var nyfikna och lite ... avvaktande är väl det närmaste jag kan komma. Jag själv hade inget uppenbart avvikande (förutom glasögon kanske) och man gjorde väl sina försök till att mobba mig. Antar att jag svarade fel på mobbingen för den blev aldrig så allvarlig. Jag var inte tillräckligt rolig att mobba.

Om det hade skett idag, och folk hade sett på tv3 och läst skräptidningarna som då och då klumpar ihop aspergers och psykopatimördare... då hade jag inte haft det lätt, det är jag helt säker på.

Klass 2-3. Liten skola DÄR hade det funkat perfekt. Där fanns ingen mobbing, och hela lågstadiet var färre än 10 elever. Bästa skola jag gått i. Alla fick vad de behövde av lärarinnan, alltifrån svante som raceade i skolböckerna med en tjej i klassen, till den förståndshandikappade killen som fick gå om en klass. Ingen retade honom för det. Blev det bråk på rasten av nån anledning så började inte nästa lektion förrän det var utrett ordentligt.

Klass 4-6. Liten skola på landet. Normalstora klasser. Var aldrig accepterad, aldrig inbjuden till klasskompisar, vilket föll sig naturligt och ingen tog det som utfrysning, eftersom jag hade skolskjuts hem till skogen direkt efter skolan. Specialintresse Dator var heller inget märkligt, eftersom vi bodde mitt i skogen och jag hade bara en vän som jag själv kunde ta mig till. Hade folk fått veta om min diagnos där så hade det inte gett mer förståelse hos mina klass"kamrater", jag hade fått mer skit, och inte blivit lämnad ifred. Jag tror jag hade utsatts för en aktiv mobbing istället för den passiva mobbingen det innebar att i princip aldrig få vara med.

Högstadiet. Här gjorde jag allvarliga försök att passa in. Gick naturligvis åt helvete. Tydligast var när jag tjatat mig till "rätt" jeans av min ensamstående mamma med dålig ekonomi. "ööÖÖÖÖöh Svante! Haru LEEEEEEEVIS, tror du att du ÄR nåt nu eller?" och så befann man sig på samma ställe i hierakin som vanligt. Jag kan bara TÄNKA mig kommentarerna som hade kastats i min riktning om jag begärt avskildhet där, det hade orsakat mer stress än den hjälp avskiljdheten gav. Jag lärde mig att jeans inte ger status, om du inte redan HAR en viss status.. Viktig lärdom för en tonåring som försöker passa in. Jag lärde mig att jag inte var något värd, även om jag försökte.

Första specialanpassningen, jag fick specialundervisning i svenska. Inte för att det behövs, jag var lika bra på svenska då som nu. Jag skrev dåligt. Inte som i formulerade mig dåligt, utan som i motoriska störningar - ful handskrift.. Fast där hamnade jag bland de coola... som förmodligen hade fått ADHDdiagnos idag, och blev något mer accepterad den vägen. Det var förövrigt den första i raden av felplaceringar av mig i samhället.

Jag tror att högstadiet hade blivit ett helvete, iaf med mina klass"kamrater". Nu blev den mest bara ett utanförskap, som jag ibland slapp för att jag hade värsta samlingen av datorspel, som folk fick kopiera. Så... då var man med en liten stund. Jag minns fortfarande hur förvånad jag blev den dagen nån av datorkompisarna på riktigt ville umgås med mig, med MIG, trots att min dator och mina datorspel var hos farsan och jag hos morsan, som det skilsmässobarn jag är.



Det är kanske annorlunda nuförtiden. Era barn kanske har allvarligare aspergers än jag, de har kanske bättre skolor. Men för mig hade det med största sannolikhet varit det sämsta man kunde göra, det vore att ge mobbarna automatvapen och sikte, med mig som måltavla.

Hej!

Jag håller med Savanten Svante. Det är viktigt för barnet med AS att få veta att det har AS. Klasskompisarna ska inte få veta, förrän barnet själv väljer att berätta det.

Det finns ju alltid en risk att när barnet med AS får diagnos så tror omgivningen att barnet inte klarar det. Följaktligen blir det täta kontakter med lärare som gör undantag och specialanpassar, och då kan det ju bli en massa frågor från klasskamraterna. Man får inte svarva ett baseballträ i sexan, för det är farligt att svarva, fast själv begriper man inte hur farligt det är. Man får inte cykla till skolan för det klarar man inte, alltså kan man inte ta med cykeln och få den märkt med Säker Cykel av polisen. Och så vidare. Så även om klasskamraterna inget vet, blir det ändå konstigt. Fast det kan ju hända att en diagnos inte alls innebär en massa fördomar och förutfattade meningar om vad man klarar och inte. Och då blir man på sin höjd lite udda.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag tror att det är väldigt viktigt att förklara för barnet varför vederbörande har svårt med vissa saker (utgå från barnets diagnos, inte syndromets namn) och framför allt att det definitivt inte är barnets fel.

Om möjligt hjälpa barnet med genvägar som kan underlätta tillvaron i skolan (dvs lite tips om ditt och datt som klasskamraterna automatiskt vet, men som en Aspergare måste lära sig om hur det fungerar).

Att använda termen Aspergers syndrom tror jag man ska vänta med.

Savanten Svante skrev:Det är kanske annorlunda nuförtiden. Era barn kanske har allvarligare aspergers än jag, de har kanske bättre skolor. Men för mig hade det med största sannolikhet varit det sämsta man kunde göra, det vore att ge mobbarna automatvapen och sikte, med mig som måltavla.

Det är precis vad en arbetspsykolog gör när hon tar fram en psykologisk profil och ger den till arbetsförmedlingen. Dvs ger dem ett automatvapen med kikarsikte.

Jag hade förvisso ingen diagnos när detta hände men det har ändå relevans. Jag var ny i en klass och passade naturligtvis inte alls in. Det var omöjligt att bli accepterad helt enkelt. Min lärarinna uppmärksammade detta. Hennes enastående naiva lösning var att klassen skulle ha en speciell vecka tillägnat mig. Tyvärr lyckades jag inte få henne att förstå hur dum den idén var. Jag behöver knappast säga mer tror jag. Resultatet är tydligt utan förklaring.

Jag vet inte hur man hade gjort som barn med diagnos. Jag hade kanske berättat om det här vid fel tillfällen. Kanske ska man som förälder prata med sitt barn om när det är läge att berätta och när det inte är det.

Känner klart igen mig i Savantens beskrivning. Min historia är kanske mer våldsam och med mer upp och ned gångar. Mins fortfarande hur jag blev tvingad att skriva skrivstilsbokstäver sida upp och sida ner för att förbättra min handstil, utan resultat... Skolan var bara slöseri med tid för mig. Jag överträffade min 3 år äldre syster i matematik när jag var 4 och borde kommit igenom samtliga nivåer av dantes inferno på en tredjedel av tiden. Bara glad att det är över.

Savanten Svante skrev:

Åh: Mitt klassrum! (Ja, bokstavligen, fast fotot som är förlaga togs inte på min klass.) Jag brukade sitta långt bak nära innerväggen.

Och så tillbaka till ämnet: Med tanke på hur mycket folk som borde ha kunskap om vad diagnosen som ändå inte har det -- är det inte ens lite rimligt att klasskamrater ska kunna förstå. Inte heller skulle jag lita på att lärare har kompetens att hantera sån information.

Men å andra sidan ska man ju inte ha diagnos om man inte har problem, så "nånting" kan ju behöva göras.