Idag fick jag frågan: "Jaha, så du har aspergers, vad innebär det?"
Jag blev helt tom. Visste inte vad jag skulle svara. Jag har inga direkta intressen längre. Vet hur jag ska uppföra mig korrekt, och lyckas bra med det när det behövs. Har ingen sensomotorik överkänslighet osv. Vad blir kvar? Diagnosen måste vara fel.

Vad hade ni svarat?

Jag känner sådär ofta. Visserligen har jag ingen diagnos - utredningen börjar i höst - men om jag ska försöka sammanfatta det på 30 sekunder så blir det alltid a total blank i skallen.

Har alltid tyckt AS är svårt att begripa. Inte minst min egen eventuella eller "bara" drag.

Svårt att förstå de sociala koder och underförstådda meddelanden...

Kan det vara en vettig beskrivning?

Miche skrev:Svårt att förstå de sociala koder och underförstådda meddelanden...

Kan det vara en vettig beskrivning?

Tveksamt. Sociala koder har jag inte svårt för. Kanske som barn, det ska jag låta vara osagt eftersom jag inte har något att jämföra med, men inte som vuxen. Jag vet hur jag ska uppföra mig korrekt i olika situationer och vara artig.

Miche skrev:Svårt att förstå de sociala koder och underförstådda meddelanden...

Kan det vara en vettig beskrivning?

I arbetslivet definitivt för mig!

Fast annars, nej, inte särskilt mycket.

Jag upplever att många med AS verkar vara på ett sätt och är på det sättet hela tiden, med alla. Jag anpassar mig lätt efter situationen och roterar därmed mellan roller beroende på var jag är, vem jag träffar, vad jag vill osv.

Vad jag menar är att om man hela tiden är på ett sätt med alla, så är det ganska osmidigt eftersom det inte passar att vara så med alla människor.

lallic skrev:Jag upplever att många med AS verkar vara på ett sätt och är på det sättet hela tiden, med alla. Jag anpassar mig lätt efter situationen och roterar därmed mellan roller beroende på var jag är, vem jag träffar, vad jag vill osv.

Vad jag menar är att om man hela tiden är på ett sätt med alla, så är det ganska osmidigt eftersom det inte passar att vara så med alla människor.

Min grundupplevelse från det stenhårda livet f.v. (före vetskapen [om AS] ) är tvärtom den att om inte jag anpassade mig, så aldrig att någon "normal" människa gjorde det. Sedan fanns det förstås både stora skillnader mellan olika "normala" och många anpassningar de gjorde som inte jag såg (åtminstone då) - men jag vill nog fortfarande påstå att grundupplevelsen hade fog för sig.

Det subtilt konstiga hos mig gick aldrig att tvätta bort, enstaka övertramp inte heller, men bortsett från det tyckte nog även många andra av mina bekanta mot slutet av den tiden att jag var en utpräglat smidig person. Det kunde jag också lätt se själv på hur många som var uppenbart "normalare" än jag betedde sig mot folk ur andra världar än sin egen. Jag tillhörde ju redan från början ingen värld, det här var väl då den senkomna och ynkliga fördelen med det...

Och den dag jag får anledning att tvivla på att jag har AS, det skulle nog behöva bli en dag då autismspektrum är uppsplittrat i fler än nuvarande deldiagnoser.

Zombie skrev:....

Det där känner jag igen, fast den anpassningen är svårt att göra för en som har AS (autismspektrum).

Vad är det man försöker dölja egentligen? Jag tror att jag varit tvungen att spela normal (jag har en bild av hur en sund, normal människa är) för att bli accepterad. Vad är då bakom fasaden? Jag vet inte, men kanske osäkerhet, ointresse, själviskhet, en känsla av att inte duga till, av att vara defekt och motbjudande. Tja, det skulle kunna vara vad som helst egentligen. AS, personlighetsstörning eller bara dålig självkänsla.

För mig innebär det att jag inte klarar av de normala sociala kraven som ställs på arbeten och på aktiviteter som arbetsförmedlingen kräver av en. Resultatet är att man blir utförsäkrad.

lallic skrev:Tja, det skulle kunna vara vad som helst egentligen. AS, personlighetsstörning eller bara dålig självkänsla.

Ofta när man hittar ditt namn här på forumet så utmynnar dina diskussioner om AS nästan alltid i personlighetsstörningar eller liknande.

Det får mig att fundera över om du har svårt att acceptera AS som diagnos?

Och därför undrar jag:
1. Har du fått AS-diagnos (eller annan diagnos inom AST)?
2. Om du fått diagnos, är du inte överens med de som diagnosticerade dig? Tycker du inte att diagnosen stämmer?

Inget illa menat, jag vill bara förstå vad du är ute efter. Just nu ger du, i varje fall mig, väldigt svårtolkade svar.

lallic skrev:"Jaha, så du har aspergers, vad innebär det?"
...

Vad hade ni svarat?

Hade nog svarat att för mig innebär det bla att jag är stresskänslig, fort blir trött av för mycket intryck, inte gillar överraskningar och snabba förändringar utan tycker om när allt är "som vanligt" och att jag ibland kan tolka det som sägs alltför bokstavligt. (Det är snabbversionen! )

Truly skrev:Ofta när man hittar ditt namn här på forumet så utmynnar dina diskussioner om AS nästan alltid i personlighetsstörningar eller liknande.

Det får mig att fundera över om du har svårt att acceptera AS som diagnos?

Och därför undrar jag:
1. Har du fått AS-diagnos (eller annan diagnos inom AST)?
2. Om du fått diagnos, är du inte överens med de som diagnosticerade dig? Tycker du inte att diagnosen stämmer?

Inget illa menat, jag vill bara förstå vad du är ute efter. Just nu ger du, i varje fall mig, väldigt svårtolkade svar.

1. Ja
2. Nej, inte riktigt. Jag funderar och analyserar själv istället för att bli "matad med sked". Man kan inte lita på att andra vet bäst eller att dom missat något, eller att man själv, medvetet eller omedvetet, har lyft fram vissa delar och dolt andra under utredningen för att man har en önskan om ett visst resultat osv.

lallic skrev:

Truly skrev:Ofta när man hittar ditt namn här på forumet så utmynnar dina diskussioner om AS nästan alltid i personlighetsstörningar eller liknande.

Det får mig att fundera över om du har svårt att acceptera AS som diagnos?

Och därför undrar jag:
1. Har du fått AS-diagnos (eller annan diagnos inom AST)?
2. Om du fått diagnos, är du inte överens med de som diagnosticerade dig? Tycker du inte att diagnosen stämmer?

Inget illa menat, jag vill bara förstå vad du är ute efter. Just nu ger du, i varje fall mig, väldigt svårtolkade svar.

1. Ja
2. Nej, inte riktigt. Jag funderar och analyserar själv istället för att bli "matad med sked". Man kan inte lita på att andra vet bäst eller att dom missat något, eller att man själv, medvetet eller omedvetet, har lyft fram vissa delar och dolt andra under utredningen för att man har en önskan om ett visst resultat osv.

OK, då vet jag var jag har dig. Bra!
Hade du en önskan om ett visst resultat?

Jo, först var jag nog inne på att styra det lite mot ADHD, eftersom jag fick för mig att det ville jag nog ha. Sedan vände det en aning åt AST.

Det är lätt att bli det man vill, tyvärr. Jag ska förklara:

Tittar jag på videoklipp med äkta diagnosticerade psykopater och blir fascinerad så kan jag tänka på det och identifiera mig, och då blir man en sådan. Finns intresset så kan man bli vad som helst, det måste inte vara psykopat, det var bara ett exempel.

lallic skrev:Jo, först var jag nog inne på att styra det lite mot ADHD, eftersom jag fick för mig att det ville jag nog ha. Sedan vände det en aning åt AST.

OK...?!
Då förstår jag att du tvekar över din diagnos, om du VILL ha diverse diagnoser. Du kan få en hel lunta av mig om du vill.

lallic skrev:Det är lätt att bli det man vill, tyvärr. Jag ska förklara:

Tittar jag på videoklipp med äkta diagnosticerade psykopater och blir fascinerad så kan jag tänka på det och identifiera mig, och då blir man en sådan. Finns intresset så kan man bli vad som helst, det måste inte vara psykopat, det var bara ett exempel.

Mmm, det kanske gäller dig, men JAG kan definitivt inte spela psykopatisk eller något annat heller för den delen. Jag kan försöka att anpassa mig till att hålla käften och försöka säga rätt saker i möten. Men sen när jag kommer hem så upptäcker jag alltid att det inte gick så bra. Jag upptäcker inte mina tabbar direkt så att säga.

Nåväl. Så vad du menar är alltså att du KAN ha spelat till dig en AS-diagnos och då tyckte du det var rätt OK, men nu tycker du det känns fel?

Hur gick din utredning till undrar jag ju då?

psykopater är väl ändå lite annorlunda mot autister. Jag menar psykopater är kroniska lögnare som dessutom är oempatiska och enormt destruktiva genom sina liv. Psykopati, dvs äkta psykopati är inget man kan bli, man föds till det. Psykopater har till och med en annan hjärnfrekvens, deras hjärna är biologiskt sätt annorlunda med en förminskad amygdala, dvs det centrum som är rädslocentrum i hjärnan.

Autister å andra sidan har ångest och empati och har ofta svårt att ljuga över huvudtaget. Dvs dessa två diagnoser är på sätt och vis diametralt motsatta.

Har träffat så många som har psykiska problem och hävdar att de är psykopater. Psykopater har inga psykiska problem, de är friska och lider ofta inte av några oroliga känslor eller känslor över huvudtaget, förutom att vara uttråkade. Så enkelt är det.

Just det Truly, som du skriver nu är det kan man säga.

Konstigt att jag är så bra på sådant, när det skrivs att många tjejer med AS är sociala kamelonter.

Utredningen gick nog till som vanligt eller vad man ska kalla det. WAIS + någon intervju med lite AST frågor. Utöver det så var det sortera kort på datan (WCST) och sedan ADHD-känsliga test som 2 st självskattningsskalor (BROWN ADD och WURS) samt IVA test på datan som säger "one, two, one" osv, där det gäller att klicka när man ser eller hör en etta men inte när man ser eller hör en tvåa.

lallic skrev:Det är lätt att bli det man vill, tyvärr. Jag ska förklara:

Tittar jag på videoklipp med äkta diagnosticerade psykopater och blir fascinerad så kan jag tänka på det och identifiera mig, och då blir man en sådan. Finns intresset så kan man bli vad som helst, det måste inte vara psykopat, det var bara ett exempel.

Det skulle inte jag kunna göra. Jag är urkass på att ljuga. Du kanske är kameleont?

Om jag hade kunnat bli på ett sätt bara genom att vara intresserad av det då skulle jag bli normal, välfungerande, smidig, stresstålig, verbal och flexibel på studs!

Nja, det håller inte så länge. Man tröttnar efter ett tag, och då är det liksom slut. Visst har jag ljugit och spelat normal, välfungerande, smidig (verbal är jag redan) många gånger, och det har gått jättebra, men sen pallar man inte och då tar det slut.

Jag återkommer snart lallic... Jag käkar kräftor samtidigt...

matterik skrev:psykopater är väl ändå lite annorlunda mot autister. Jag menar psykopater är kroniska lögnare som dessutom är oempatiska och enormt destruktiva genom sina liv. Psykopati, dvs äkta psykopati är inget man kan bli, man föds till det. Psykopater har till och med en annan hjärnfrekvens, deras hjärna är biologiskt sätt annorlunda med en förminskad amygdala, dvs det centrum som är rädslocentrum i hjärnan.

Autister å andra sidan har ångest och empati och har ofta svårt att ljuga över huvudtaget. Dvs dessa två diagnoser är på sätt och vis diametralt motsatta.

Har träffat så många som har psykiska problem och hävdar att de är psykopater. Psykopater har inga psykiska problem, de är friska och lider ofta inte av några oroliga känslor eller känslor över huvudtaget, förutom att vara uttråkade. Så enkelt är det.

Att ljuga och inte ha så mycket empati är enkelt, destruktiva liv också tyvärr, men det är med oroliga känslor, ångest och att vara uttråkad och aldrig nöjd

Truly skrev:Jag återkommer snart lallic... Jag käkar kräftor samtidigt...

Ok, då stannar jag uppe en liten stund till och väntar.

Nu har jag funderat och jag kan förstå att på ett sätt så är det bästa att vara som folk är, så som jag uppfattar er, Truly och pointblank och de flesta människor på jorden. Vad menar jag då? Jo, jag menar att ha sin personlighet fastlåst i ett säkert läge, då är man sig själv när man tex ska på NPF utredning. Man behöver inte hålla reda på sig själv, vem man ska vara inför psykologen - autisten eller den med ADHD? eller psykopaten eller den friska NT personen?, utan man bara ÄR och det blir ÄRLIGT och korrekt.

I mitt dömande tänker jag: "Gud vad tråkiga människor är! Hur kan man vara så normal, så stabil i vem man är att man bara behöver vara utan att anta någon roll eller diagnos?"

Men som jag skrev så vet jag att mitt sätt inte är bättre. Jag har bara svårt att förstå hur man kan vara fast förankrad i vem man är och ha svårt att förställa sig och spela roller och allt det där, även om det hade varit något som jag verkligen behövt. Väldigt förvirrande!

Så eftersom jag uppfattar att ni inte ljuger, inte spelar roller, inte antar något oärligt, inte vill ha en diagnos och blir någon annan osv, så tillhör ni dom normala, så som folk är mest.

Aha, nu tror jag också jag förstår lallic litet bättre.

En personlig kommentar i kortversion:

Jag tror jag känner igen den grundkänsla du beskriver, lallic. Den gick jag omkring med från jag var barn till åren innan jag fick min AS-diagnos efter ett halvt livs slit med att försöka ta reda på vem jag var och hur jag skulle kunna få mig att fungera. För mig berodde grundkänslan, kan jag se i efterhand, just på att jag tvangs till ständig förställning och kameleonteri för att överleva, eftersom omgivningen i stort sett aldrig godtog mig. (Och om någon enstaka person någon gång gjorde det, var jag för längesedan alldeles för skrämd (med mycket goda skäl) och förstörd för att kunna stanna eller finna någon vila i det.)

Men ljuga i mer egentlig mening har jag aldrig klarat av, så det är inte det jag menar när jag säger "förställning".