Han en son på 10 snart 11 år. Han bor "heltid" hos mig förutom varannan helg då han, med stora protester, är hos sin mamma. Han har även en lillebror på snart 8 år. Även han bor "heltid" hos mig. Frågan jag brottas med är varför pojken är så "taskig" och "småelak" mot både mig och sin bror men även många andra i sin omgivning. Han är nosig, uppkäftig och vill gärna ta kommandot och bestämma vad som ska ske, när det ska ske etc. Han svär som en galning och det är svordommar i nästan varje mening....... Säger man till honom så får man ofta till svar "det skiter väl jag i". I grund o botten är det en supermysig kille och innerst inne vill han säkerligen ingen något illa. Men självklart stiger frustrationen när man ser hur ledsen hans lillebror blir. Självklart finns det dagar då han är som en liten ängel men helt plötsligt så spårar han ur....

Han vet inte om att han har en diagnos. Hans lärare vet självklart om det och många andra (vuxna) i hans omgivning. Kan det vara så att han börjar märka att han är lite "annorlunda" dvs inte alltid tänker som många andra? Han fungerar bra i skolan och har en del vänner även om han inte är speciellt intresserad av att leka med andra barn. Tror inte att hans vänner uppfattar honom som "konstig" på något sätt men kanske lite udda. Han har ju sina specialintressen. Hans klass fungerar bra och det förekommer ingen mobbing etc.

Så frågan är hur man ska bryta mönstret och få honom att förstå/inse att det är vi vuxna som faktiskt bestämmer och att det inte är OK att vara uppnosig, småelak och att svära hejdlöst. Någon som har varit i samma situation??

Jag har inte varit i samma situation om man ser till beteendet, vi har nog olika diagnoser din son och jag. Men jag var ungefär i hans ålder (lite äldre, runt 13 år gammal) när jag på allvar började förstå att jag var annorlunda än de andra barnen, vare sig de var jämnåriga, äldre eller yngre.

På den tiden fanns inte de här diagnoserna i Sverige, så ingen kunde sätta fingret på vad det var. Både min mor och min far såg att jag stack ut, och det gjorde också perceptiva lärare och dagmammor. En barnpsykolog kom fram till att jag inte var som genomsnittsbarnet, men hade ingen forskning eller kunskapsbank att rådfråga.

Det dröjde tills jag var runt 25 år gammal innan jag kände att jag var ikapp mina jämnåriga på det sociala planet. Med det menar jag inte att jag egentligen var det, utan att jag hade lärt mig såpass mycket av livet att jag kunde delta utan att trampa i klaveret mer än någon gång då och då.

Men om jag hade varit 10-11 år nu och börjat märka av min egen valhänthet med min omgivning, så skulle jag vilja ha ett samtal med dig och/eller ditt ex, där ni berättar om hans diagnos vad den betyder och att det är hans tillstånd som gör allting så svårt att han blir frustrerad och arg. Det kan kanske också vara en idé att få honom att prata med någon annan vuxen än ni två om det här. Föräldrar i all ära, men det är lättare att prata med någon som man inte tycker väldigt mycket om från början. Psykolog, skolfröken eller fotbollstränaren går nog bra alla tre, så länge de har viljan. Fördelen med psykologer är att de får lön för att ha den viljan.

En anledning till att psykologhjälp el. dyl. ser ut att vara en god idé i din sons fall, är att det säkert också finns exogena faktorer som påverkar honom negativt, och som p.g.a. hur hans hjärna är funtad påverkar honom tydligare än hos t.ex. hans lillebror. Jag tänker främst på din separation från hans mor och den form av stabil instabilitet som kommer ur att behöva byta hus, ort eller län varannan vecka. Men det är ingenting som du eller din expartner skall känna skuld över. Ni har löst det bra, som jag ser det. Jag hade också mått lite dåligt av att åka ToR varannan vecka, men som vuxen tycker jag att det är skönt att ha haft en barndom med båda mina föräldrar.

RAPD skrev:Så frågan är hur man ska bryta mönstret och få honom att förstå/inse att det är vi vuxna som faktiskt bestämmer och att det inte är OK att vara uppnosig, småelak och att svära hejdlöst. Någon som har varit i samma situation??

Jag antar att det här inte är svaret du vill ha, men jag tror inte ni lyckas få honom att förstå nåt av det du nämner förrän ni förstår hur han funkar och varför det händer sånt som händer, så att han är taskig eller uppfattas som taskig. Det senare säger jag därför att det mycket väl kan vara så att han gör saker helt utan AVSIKT att vara taskig.

Man får lära sig mycket om hans funktionshinder och så försöka anpassa tillvaron så gott det går för att så småningom kunna komma vidare och hitta nåt som funkar bättre för alla.

Jag skulle råda dig att läsa på om autismpedagogik, som författarna Ross Greene eller Bo Hejlskov.

Lycka till!

Kan förresten säga att det inte bara blir trevligare för sonen, det blir antagligen mycket trevligare för er andra också. I alla fall är mina barn väldigt mycket roligare att ha att göra med sen jag lärde mig mer om VARFÖR de är som är (hur de reagerar på krav, förändringar, stress, tidspress, otydlighet, ljud, ljus, smak, dofter osv).

Har liknande "problem" m min nyss fyllda 10 åring. Det är mest hans klasskamrater som drabbas. Han är sååå elak mot dom, retas på div sätt och slår. Han vet om sin diagnos sen 3 år tillbaka. Och han går i liten klass m just nu 6 pojkar. Sonen har Asperger o tvång.
Detta beteende har ju gjort honom ensam, de andra har dragit sig undan. Hemma fungerar han relativt bra. Det är mest jag (mamma) som "drabbas" av otrevligt bemötande o protester. Dock inga slag på hemma fronten.
Vi har fått KBT "terapi" ( föräldrarna o skolpersonalen). Så nu till skolstarten är det nya direktiv i skolan. Får se om det ger nåt.

Varför har ni inte talat om för honom att han har en diagnos?

Kati skrev:Hemma fungerar han relativt bra.

Hur bra fungerar du hemma?
Den frågeställningen är också relevant. Det är inte ovanligt att en del barn blir utåtagerande när de mår dåligt eller när saker inte funkar.
Lyssna på honom.

(Och låt dig inte bli alltför hjärntvättad av vad olika terapier förespråkar, sånt kan ibland ställa till det mer än det hjälper. Sen går det trender i terapier hela tiden. Den som är sugen på att forska i det kommer att hitta en del hårresande varianter.)

Ett sätt att hantera det faktum att man sticker ut är att ta kontroll över den sociala situationen. Jag gjorde det genom att utnyttja min skicklighet med ord och skämtade bort mycket av det som blev fel. Andra sätt kan vara att alltid prata mycket för att ha kontroll över samtalet eller att dominera sin omgivning genom att se till så att alla reaktioner kommer sig av vad jag gör eller säger.

Jag tror, i min ohöljt amatörpsykologiska inkompetens, att det är det som era barn gör. Allting i deras liv är kaos, så de vill skapa sin egen ordning.

Låter inte helt omöjligt.

I vilket fall som helst är det föräldrarnas ansvar att fixa en dräglig tillvaro åt sina barn, och när det gäller aspergare är det ofta så att vi problemförklaras, att man lägger hela familjeproblematiken på barnet. Vilket är direkt vansinnigt eftersom det också är en fråga om hur föräldrar + syskon uppför sig.
Har ni det kaotiskt hemma?

Fixa strukturer och ordning isf, vi aspergare behöver det och mår inte bra av för mycket oordning.

Jag är glad att jag inte är barn längre. Man skulle jämt fösas ihop med andra barn mot sin vilja och omgivningen förstod sällan, trots att man förklarade ordagrant vad ett problem bestod i.

KrigarSjäl skrev:Det är inte ovanligt att en del barn blir utåtagerande när de mår dåligt eller när saker inte funkar.

Det var det jag menade, fast jag sa det med andra ord.

Tack för inlägg o synpunkter
Ibland kör man fast i sina egna invanda mönster.
Vår vardag är väldigt mycket struktur eftersom jag vet att pojken mår bäst av det. Jag försöker hela tiden ligga före honom i vad som ska ske eftersom även enkla löften blir som "huggna i sten" för honom. Jag lovar inget som jag inte vet att jag kan leva upp till.
Självklart är man ju bara människa och hur "jag fungerar" hemma kan säkert variera. Jag jobbar heltid och har ingen eller väldigt lite avlastning beträffande barnomsorg. Pojken är inte på fritids efter skolan eftersom ahn inte alls trivs där. Han var där tidigare men sedan 2 år tillbaka så försöker jag lösa det på annat sätt med bibehållen struktur på dagarna så att han hela tiden vet vad som gäller. Han verkar definitivt nöjd med detta.
Varför har jag inte berättat att han har en diagnos???? Bra fråga.... Jag har ställt frågan själv många gånger till HAB och andra som har god kännedom om hans diagnos. Tyvärr är svaren högst varierande...... Min farhåga just nu är att han ska hamna i nån form av deppresion om han får veta "sanningen" men samtidigt är jag väl medveten om att jag inte kan skjuta det framför mig hur länge som helst. Men frågan är om han mår bra av att veta det nu eller om det "sänker" honom ännu mer?
Känns som pest eller kolera......

Han tycks ha "klammrat" sig fast vid mig väldigt mycket. Han ville under inga omståndigheter spendera någon längre sammanhängande tid med sin mamma under semestern i år. Totalt blev det 4-5 dagar utöver "varannan helg". Är detta fel? Hans mamma kritserade mig hårt för detta och tyckte att jag skulle tvinga honom. Rätt eller fel?
Hans mamma har skaffat ny familj och nya barn och jag är övertygad om att det "stressar" honom mycket. Han känner sig säkerligen inte hemma där....
Nu har skolan börjat igen och dom normala rutinerna kommer därför tillbaka igen.
Ikväll har han varit som en liten ängel och, förutom alla svordommar, så har han varít en behaglig och mysig liten kille....

Tack till alla er som tagit er tid att läsa och kommentera. Betyder mycket att få respons från människor som vet vad det innebär.....

Kan berätta att din situation är exakt likadan som den brukar vara när det är mamman som har barnen boende hos sig o det är till pappan de ska på vissa tider. Inget av det du berättar är annorlunda då, varenda detalj känner jag igen, fast "tvärtom" s a s, byt bara föräldrarna i din historia!

En sak är viktig att förstå, det är att han är trygg hos dig som gör att han vågar vara trotsig för han utgår ifrån att du inte lämnar honom ifrån dig eller sviker.

Du ska ta hjälp av Hab med hans trotsighet, det låter som ett trotssyndrom och det är viktigt att ni jobbar med det nu innan det går för långt. Det är ni vuxna som ska ha "övertaget" inte han. Han är inte stor nog att vara den som bestämemr över er tillvaro. I vissa fall kan man medicinera en tid för att vissa beteenden inte ska gå överstyr.

Sen har andra här påpekat viktiga saker så jobba med det oxå. Att förstå vad som kan ligga bakom hans beteende är nödvändigt annars blir det ofta felriktade åtgärder som inte hjälper eller gör det värre.

Att ta del av litteratur är bra, där får man mkt kunskap o tips. Ross W Greene: Explosiva barn. Bo Hejlskov om problemteeende t ex, Tony Attwood: Om Aspergers syndrom
En trio som är bra att börja med.

A skrev:En sak är viktig att förstå, det är att han är trygg hos dig som gör att han vågar vara trotsig för han utgår ifrån att du inte lämnar honom ifrån dig eller sviker.

Trotset är ändå en väldigt bra signal om att han faktiskt vågar säga emot, vilket är en viktigt frigörelse inför att så småningom bli vuxen. Nästan alla barn går igenom ett antal omgångar med trots, samtidigt är det väldigt viktigt att sätta gränser, och styra upp situationen.

De flesta barn behöver gränser och testa att de uppsatta gränserna faktiskt gäller vilket i sin tur skänker trygghet, de får bekräftelse dels på att det som sägs är det som gäller vilket i sin tur genererar den positiva effekten som A skriver om, mycket av tryggheten består i att han vet att du står för det du säger.